Kommer en deckartext lite senare idag men innan dess den här extra Dylanhyllningen. För idag fyller ju han, Bob Dylan 80 år. Gratttttttis!
Firar med att lyssna på en Spotifylista med mer ”udda” Dylanlåtar jag satte ihop nångång när det nu var.
Gör det du också, lyssna och du kommer att häpna över hur många fantastiska låtar han gjort som sällan eller aldrig uppmärksammas. Några av dem hör till hans bästa, både som sångpoesi och låtar, om jag får säga.
Hur många skivor med Bob Dylan har jag hört. Ja, inte alla oräkneliga bootlegs men om inte alla så nog de flesta officiella utgivningar. Första LP:n jag hörde var ”The Freewheelin’ Bob Dylan” (säkert året den kom, 1963). Hur många konserter har jag varit på med Dylan? Faktiskt inte så många, försöker minnas: första svenska konserten i Stockholm (1966 väl?), ett par gånger på Scandinavium i Göteborg, två gånger (åtminstone) i Malmö, vid Christinehofs slott i Skåne, Sofiero i Helsingborg…
Ständigt föränderlig, på skiva som scen. Alltid har jag inte gillat det jag hört (och sett) men ofta och faktiskt allt mer har jag börjat uppskatta att jag inte alltid uppskattar honom, om uttrycket gick att förstå. Oavsett, på måndag den 24 maj fyller Bob Dylan 80 år. Själv fyllde jag nyss 74. Som tiden kan gå.
Eftersom det är fredag och Deckarlogg idag kan handla om något utanför ämnet ”Deckare och annan krimi” lägger jag ut den här krönikerecensionen från och om konserten på Sofiero – som ett förhandsgrattttttttis till Bob eller Dylan eller Zimmerman eller Robert eller hur nära man nu står honom.
”May you stay…”
***
Han log. Han tackade publiken också. Och efter pausen dansade han (så får man väl kalla det när han stod och gungade lite med överkroppen och huvet). Ibland lekte han med toner och ackord på pianot (beskrivningen gäller konserten i Helsingborg, dagen efter i Göteborg lär han ha rest sig upp från pianot och blickat ut över publiken) så att musikerna i bandet inte visste hur låten skulle fortsätta.
Så där han alltid gjorde under konserter på den tiden han fortfarande spelade gitarr. Stämmer det förresten, att det beror på åldriga, stela fingrar, det är därför som han inte spelar gitarr på scen längre? Ja, jag vet hur det känns. Jag kämpar också med mina gitarrfingrar.
Det handlar om Bob Dylan, förstås. Han blev min vän när jag var riktigt ung. Redan på tidiga skivor fanns sånger som var personliga brev till mig. Dylan uppmanade mig: Ta gitarren och sjung! Och vi var tusen, hundratusen, säkert miljoner unga pojkar jorden runt – några unga kvinnor också – som uppfattade hans sång till gitarr som en uppmaning att göra egna låtar och spela själv.
Bob Dylan sjunger ”High Water (For Charley Patton)” på scen i Helsingborg, usel bild men klart lyssningsbart ljud.
Vi blev gitarrpoeter, vissa professionella med tiden och andra gitarrplinkande amatörer livet igenom. Dylan fick ut mig på lördagsturnéer till Kingside, Kingside och Kingside igen (Stockholm hade tre ungdomsgårdar med samma namn). Det var 1965. Jag hade en akustisk gitarr och ett munspel i G-dur, körde en av mina Dylan-favoriter, ”She Belongs To Me”, och en egen låt, ”I Feel As Good As I Can”, som var mer som Donovan.
Strax ska jag försöka bli mindre ego men jag måste berätta också att Bob följde med oss till Vollsjö på 70-talet. Gary Engman sände TV-programmet Kvällsöppet från Vollsjö gamla skola och fråga inte mig hur mitt band kom med där. Vi körde en låt på svenska, skriven innan flytten till Skåne, när jag och min blivande hustru bodde på tionde våningen i Edsberg. ”Vi är på väg” heter låten där Dylan är chaufför på 607:ans buss från Edsberg in till Stockholm.
Om jag varit ung i dag och inte hört Bob Dylan förrän nu, vad hade jag tyckt? Så stod jag och tänkte på Sofiero. Dum fråga, ju. Han är gammal nu, 73 år, äldre än jag. Hur skulle en 16-åring, som jag var då, kunna knyta vänskapsband med den där ”gubben”, som en recensent beskrev honom. Vad jag säkert vet är att nu skulle jag aldrig få ”She Belongs To Me” som favoritlåt, för den var inte vacker längre i Dylans massakrerade version i Helsingborg. Samtidigt som jag sympatiserar med inställningen att gamla låtar ska leva vidare och förändras, inte hamna i en monter på Bob Dylan-museet.
Dylan sjunger en annan låt på scen i Helsingborg: ”Pay In Blood”.
Däremot har jag svårt att förstå när både äldre och yngre recensenter menar att han inte längre kan sjunga. Bob Dylan har ju aldrig haft någon vacker sångröst eller varit en virtuos gitarrist. Dylan är beroende av dagsformen. Han är stundens sångare och musiker. Gå in på Youtube och kolla live-inspelningar med en ung Bob Dylan: ena dagen kunde han sjunga och spela riktigt bra, nästa dag lät samma låt ju rent anskrämligt.
Numera sjunger Dylan med åldrad, skrovlig röst. Han verkar inte bry sig (och han har väl aldrig brytt sig om vad andra tycker, som när hans elgitarr skrämde folkmusikpubliken i Newport). Artister med så lite kvar av sin forna röst brukar göra det bästa av det lilla men ”gubben” Dylan försöker använda så stort röstomfång som möjligt och sjunga som en crooner. Det är både fascinerande och uppmuntrande.
Några få andra (John Lennon, Joni Mitchell och Neil Young) har också skickat brev till mig i form av nya låtar. De blev mina vänner. Jag struntade väl i vad de gjorde. Nej, jag struntar inte men jag förlåter, vad de än gjort och gör. Som när Dylan började sjunga country eller blev halleluja-frälst. Jag muttrade, accepterade och lyssnade vidare.
För de ögonblick då musik upphör att vara musik, då sång och musik blir själva livet. Det är vad Bob Dylan är för mig: en människa. Det är det innersta budskapet i hans sångpoesi och musicerande: detta svårhanterliga, dagliga slit med att vara människa. Det finns – också 2014 – vissa ögonblick då Dylans sång glimtar till av livets stora vilja och mindre förmåga.
Förra veckan på Sofiero i Helsingborg så tyckte jag mest om de jazzfolkbluesiga versionerna av nyare låtar som ”Workingman´s Blues #2”, ”High Water (For Charley Patton)”, ”Early Roman Kings” och ”Spirit On The Water”. Tänk Dylan, fantiserade jag, vid ett piano på Garaget i Hammenhög med komp av svenska jazzmusiker (gitarr, bas, trummor). Så litet och nära, nästan som när han började. Vilken idé! Som man kan drömma.
Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2014
Jag skriver, med anledning av följande nyutgivna självbiografiska bok, en krönika till nästa nummer av Hifi & Musik om Israel Goodman Young (1928-2019), kallad Izzy. Om hans folklore Center i New Yock och hans Folklore Centrum i Stockholm.
Mer om detta i det kommande numret av Hifi & Musik. Fast jag tänkte, jag tar och lyfter ut de formuleringarna, än så länge preliminära, orden kan komma att ändra sig, som inleder krönikan och handlar just om boken, hans dotters bok. Så här börjar jag:
Så sorgligt men så ömt. Och så kärleksfullt. Det var mina tankar vid läsningen av Philomène Grandins bok ”Glöm allt men inte mig” (Albert Bonniers) om sig och sin pappa.
Sen följer krönikan som avslutas med mer om boken:
”Glöm allt men inte mig” är en tunn bok till sidantalet men en tung bok till innehållet. Philomène Grandin skriver så flyende lätt också att läsaren inte märker hur boken drabbar förrän den gjort det.
Hon lyckas få med både den offentlige Izzy Young och den private, pappan. Hon beskriver hans ilska när folk efter Bob Dylans årliga konsert i Stockholm frågar om Izzy fick träffa honom den här gången då och längst upp i åldern kunde han skälla ut oss igen för att vi inte bryr oss om vår svenska musik. Medan han andra dagar var vänligheten själv och höll hov för journalist efter journalist, till exempel när Dylan fått Nobelpriset.
Första kapitlet skildrar just den dagen 2016. Så många strömmar till Folklore Centrum att grannarna ser till att besökarna står i kö utanför butiken. När Philomène kommer dit visar hon direkt att hon är pappas flicka. En påstridig kvinna, som visst heter Sara, ringer från Svenska Akademien och vill ha Dylans telefonnummer, ”nu direkt”. Philomène slänger på luren.
Hon beskriver sin uppväxt med Izzy som varannanveckas barn. Efter att Izzy – de – förlorat bostaden på Kochsgatan flyttar pappa och dotter mellan tillfälliga boenden, sover ibland i källaren under Folklore Centrum. När pappa saknar pengar, inte en krona har han, sitter de i Kungsträdgården och väntar på att någon ska komma förbi (det brukar alltid göra det) och ge dem pengar. Hon beskriver hur pappa tar hand om och inte tar hand om sin dotter och hur dottern tar hand om sin allt äldre, allt mer dementa pappa.
Hon skildrar också – så fint – det första mötet med Lars Demian. ”Glöm allt men inte mig” förmedlar ett underbart porträtt av Israel ”Izzy” Goodman Young men är också en bok för alla med en åldrande, dement förälder.
Mycket mer om Izzy Young i krönikan, se nästa nummer av Hifi & Musik.
Bengt Eriksson
”… så rekommenderar jag ”Sapfo på nytt”, där författaren och journalisten Bengt Eriksson gjort en storslagen insats med att nytolka, och som han skriver, ”kurera” den kvinnliga kärlekslyrikens urmoder, grekiskan Sapfo (som levde på ön Lesbos c a 630 f Kr). Det är en bok att lycklig av, en bok som kan sätta hjärtan i brand (och ytterligare elda på de som redan brinner.” (Kenneth Gysing, Femina/Feminas bokhörna)
”Det är ett nytt sätt som Bengt Eriksson ser på Sapfo från grekiska ön Lesbos – ett vardagligt sätt att beskåda Sapfos dikter… en befriande känsla som skiljer från akademiska lärda utsagor såsom Magnus William Olsson eller Jesper Svenbro gjort i sina utgåvor. /–/ Bengt Eriksson har gjort ett förträffligt arbete med sina tolkningar av Sapho och gjort hennes livsverk nödvändiga för vår moderna tid helt enkelt.” (Micheles Kindh, Blaskans vänner)
”Han jämför sig med någon som kurerat en konstutställning, som valt ut verk för att utställningsbesökarna ska se en linje och få syn på konstnären. /–/ Han har också en tanke, att få dikterna tonsatta, framförda av en artist som Amanda Werne i Slowgold.” (Ulf Mårtensson, Ystads Allehanda)
————————————————-
Nu ställer Eros till med problem igen
detta söta bittra odresserbara djur!
Sapfo, född på ön Lesbos cirka 630 år före vår tideräkning, är den diktande, sjungande urkärlekspoeten. Just är, inte var. Sapfo är ingen antik person ur grekisk historia utan högst levande. Hennes kärlekslyrik diktar och sjunger vidare genom all kärlekspoesi som skrivits och framförts under plus 2000 år. Som den tionde musan har Sapfo inspirerat kvinnor som män: Joni Mitchell, Bob Dylan, Leonard Cohen, Edith Södergran, Anne-Marie Berglund, Eva Dahlgren, Kajsa Grytt, Jenny Wilson och många fler. I det största urval som publicerats på svenska nytolkar och kurerar Bengt Eriksson nära nog samtliga av Sapfos dikter och fragment så att hon blir det hon är: en samtida poet.
Boken ”Sapfo på nytt. Nytolkat och kurerat av Bengt Eriksson” kan antingen köpas direkt från mig – hör av er! – eller från alla nätbokhandlar samt även i en del fysiska bokhandlar (dock till de mest varierande priser).
Peter Bryngelsson
De omusikaliska
(Gidlunds förlag)
Det måste vara svårt – ja, omöjligt – att inte bara ta till sig utan åt sig när man läser Peter Bryngelssons nya bok ”De omusikaliska”. Någonting triggas igång i läsaren, lyssnaren och kanske musikern, i den musikaliske såväl om den omusikaliske. (Från början var det väl förresten alltid någon annan, oftast skolans musiklärare, som fick en att tro att man är omusikalisk eller musikalisk?)
Presentation av Peter Bryngelsson: musiker (mest gitarrist) och kompositör, föreläsare och författare till en rad böcker om musik. Ragnarök, Kung Tung, Urban Turban och senast Jordmån – det sistnämnda med syfte att ta tillbaks svensk folkmusik från extremhögern – heter några band han varit medlem i och/eller ledare för.
”De omusikaliska” är en bok på 227 sidor som kunde ha blivit två, tre gånger så tjock. Men ändå ingen tunn bok till innehållet. Varje mening som Bryngelsson skriver och uttrycker föder fler tankar, minnen och åsikter hos läsaren. ”De omusikaliska” blir en tanke- och diskussionsbok.
Bryngelsson har sitt sätt att skriva. Han ringar in ämnet medan han skriver, ger en överblick för att plötsligt fokusera på en detalj. Att läsa är som att sitta snett bakom honom vid tangentbordet, följa med på hans (o)musikaliska upptäcktsfärd. Jag har läst boken två gånger, det förtjänar den. Det blev två olika läsningar. Första gången gav en överblick av ämnet, kollageaktigt och lite spretigt. De ibland, kan jag tycka, väl korta kapitlen hoppar mellan tankar och idéer.
Några trådar: betydelsen av ordet ”omusikalitet” (eller ”amusisk”), anknytning till den forskning som Isabelle Peretz bedriver vid universitetet i Montreal, känslan av skam som ofta är förknippad med omusikalitet och därav svårigheten att få ”de omusikaliska” att medverka vid intervjuer och forskning, vad omusikalitet innebär, hur omusikalitet definieras, skillnaden mellan tondöv och taktlös, vad musiksmak innebär, och så vidare och vidare.
Andra gången korslästes kapitlen, med och mot varann. Då blev boken än mer intressant och spännande. Till exempel kapitlet ”Den musikaliska spelplanen”, där Bryngelsson utifrån uppsjungning på musiklektionen i skolan skriver om den tonala definition av musikalitet som kännetecknar Sverige och västvärlden. Tonerna, den västerländska skalan, är det viktiga; rytmer räknas inte.
Detta korsläste jag med ett par intervjuer, den ena, som finns redan i anknytning till nämnda kapitel, med inspelningsproducenten och trummisen Pelle Henricsson och den andra med Mukiryan Abubakr, kurdisk musiker. Pelle fick sämsta möjliga musikbetyg i skolan trots att han redan då spelade trummor. ”Hur känner du inför det där betyget nu?” frågar Bryngelsson. Svar: ”Det gnager fortfarande.”
Med Mukiryan Abubakr pratar Bryngelsson om ”falska toner”: de kvartstoner som förekommer i arabisk musik och ligger mellan de accepterade tonerna i den västerländska skalan. Den kurdiske musikern förklarar något som komplicerar ytterligare: ”Det är olika kvartstoner beroende på om du kommer från Iran, Irak, Egypten, Syrien, Turkiet, Kurdistan etc.” Oj, såååå många ”falska toner” för västerländska öron.
Andra kapitel att korsläsa har rubriker som ”Kan musiker vara omusikaliska?”, ”Kan fåglar vara tondöva?”, ”Omusikalisk musikalitet” och ”Det ostämdas landskap”. Bryngelsson frågar operasångaren Lars Cleveman (även medlem i bandet Dom dummaste): ”Finns det operasångare som sjunger falskt?” Svaret blir: ”Javisst finns det sådana.”
Han skriver om Håkan Hellströms sång eller ”sång”, om Bob Dylan och John Lennon. Hur musikaliska är/var de? Hur omusikaliska? Eller, åtminstone, hur musikaliskt skickliga? Här kommer Peter Bryngelsson in på något för musikhistorien viktigt och väsentligt, ja, något grundläggande vad gäller rockmusikens utveckling. Detta kunde ha fördjupats betydligt me och det får han gärna göra i en uppföljande bok.
Min teori: Genom rockhistorien, från 50-talets rock´n´roll till 2000-talets elektronik, finns otaliga exempel på musikskapare med större vilja än kunnande. ”Omusikaliteten” fick dem att – våga – skapa musik som mer så kallat musikaliska aldrig kom på tanken att spela och göra. ”De omusikaliska” har – gång på gång – förändrat rockhistorien.
Ta Bob Dylan som exempel. Hade hans sånger innehållit så oväntade gitarrackord om han haft kunskap i harmonilära? Det tror inte jag. Hade en musikalisk Dylan varit en mindre personlig sångpoet? Det tror jag.
Bengt Eriksson
Tidigare publicerat i Hifi & Musik
Sedan. Över. Efteråt. Orden upprepas som ett mantra. När coronan är över, sa någon på teve. Efter coronan, säger man också. Efteråt, säger man, när det vanliga kommit tillbaka. Vardagarna och helgerna, som de var. Det gamla, vanliga Sverige. Livet, som vi levde det.
Nej, det gamla, vanliga återkommer inte. Hur skulle det kunna gör det? Inte på många år, inte under din och min livstid. För oss finns inget efteråt; inget efter, sedan och utan corona. Det som finns är med. Våra liv med corona. Vi som lever måste fortsätta att leva med coronan.
Fungerande vaccin? Det lär dröja. Effektiv läkemedel? Också det dröjer. När sjunker antalet smittade och avlidna till få eller ingen? När ska större folksamlingar tillåtas igen? När går det att sätta sig på ett fik, var- och när- och hur som helst?
En andra coronavåg – när kommer den? Eller blir det ingen andra våg? När kan ”de äldre” umgås med ”de yngre” igen? Någonsin – eller aldrig? Hur ska man få ur kroppen att göra en kringgående rörelse när man möter någon på gatan? Kommer alla att ha städsenariga händer som en påminnelse?
Jag tror inte särskilt mycket kommer att bli som förut, inte riktigt som tidigare. Hur skulle någonting kunna återgå till vad det var? Sedan och efter, under och med corona och covid-19, pandemi, symtom och smitta, sjukhus och IVA, oro och rädsla, social distans och corontän, stängda gränser och reseförbud; denna tid då liv och död kom allt närmare varann.
Krönikören fotograferad av Birgitta Olsson.
Alla har vi tvingats förhålla oss till en förändrad verklighet. På gott och ont, skrev jag nästan. Men det finns inget gott och bra med corona. Vad vi kan göra som bäst och mest är att dra lärdom av våra – olika – sätt att hantera livssituationen. I hemmet och på arbetsplatsen, som även den ju blivit hemma för många.
Några blev amatörimmunologer på sociala medier, det kan nog vara bra som självterapi. Jag har en tendens att deppa ihop, det är inget bra. Bättre att försöka handskas praktiskt med situationen. Området kultur och media var nog snabbast med att hitta alternativa möjligheter och aktiviteter – nät istället för scen – men restauranger och caféer, matbutiker och vissa småföretagare kom också snabbt igång.
Hemma hos- och andra nätkonserter, som jag ju skrivit om flera gånger, tål att nämnas igen: de blir fler och fler – och bättre. Ett par exempel: brittisk heldagsfestival med folkmusiker som spelade och sjöng hemma hos sig själva på olika platser och amerikansk radiostation som blev nätteve med presentatören hemma i köket och artisterna i sina vardagsrum, istället för att de kom till studion.
Helgen som gick ersattes den inställda fysiska Litteraturrundan i Skåne av en digital litteraturrunda (jo, lite mallig för det är jag), allt fler poeter läser lyrik på Instagram, en digital skånsk bokmässa planeras till juni och Göteborgs inställda bokmässa planerar för digitala sändningar av litterära seminarier. Här i sydöstra Skåne har biblioteken börjat med strömningstjänst för filmer (och även Sjöbo bibliotek, i min hemkommun, levererar nu böcker hem till risklåntagare).
Restauranger införde hämtmat och hemkörning, matbutiker utökade hemkörningen till riskgrupper, småföretagare kom äntligen igång med nätförsäljning. Men vad är tillfälligt Vad blir kvar?
Kommer företag, inklusive tidningar, tycka att det gick bra det där med att anställda jobbar hemma, det får de fortsätta med så kan vi skaffa en mindre, billigare lokal? Hur många teveintervjuer kommer också i fortsättningen att göras på distans med den intervjuade vid sin dator eller till och med genom mobilen? Ja, varför måste tevejournalister lämna redaktionen? Ska Sveriges Radio fortsätta att sända program hemifrån programledarens garderob?
Tillverkare av dataprogram och appar för videokommunikation lär jobba febrilt med att förbättra sina produkter.
Hemma hos- och andra nätkonserter tror jag kommer att fortsätta, både som komplement till och istället för fysiska konserter. Det verkar redan nu swishas rätt så bra med pengar som tack för vissa nätkonserter, tänk då hemma hos-konserter med Håkan Hellström som kör nya låtar, Bruce Springsteen i duetter med frugan Patti Scialfa eller Bob Dylan vid pianot. Hur mycket skulle du slanta iväg för att få en hemlig länk, kunna titta och lyssna?
Hur blir det förresten med Ystads jazzfestival, ska årets festival genomföras på nätet?
Lyrikuppläsningar och bokreleaser på nätet kommer nog att fortsätta. Och varför inte en årlig digital poesifestival, som ju till och med kan gå utanför Sverige och vara internationell. Vilket lyft för lyriken! Lokalt får biblioteken gärna permanenta hemkörningen av låneböcker – i en så stor och avlång kommun som till exempel Sjöbo bor många långt ifrån närmaste biblioteket och har svårt att ta sig dit.
Och förresten undrar jag om inte alla frilansjournalister nu kommer att förstå hur enkelt det är att intervjua vem som helst om vad som helst var som helst i världen? Bara att sälja in en intervju till någon lämplig ug med någon lämplig ip i typ Los Angeles, Johannesburg, Bangalore eller Sydney. Kontakta hen och göra en intervju med mobilen eller datorn via Zoom eller liknande. Både se och höra, kanske till och med få ip:n att sätta sig på ett café eller gå omkring på stan och visa, i mitt troliga fall, den fiktiva kriminalmiljön i verkligheten.
Först läste jag att fysiska bokhandlar fått det besvärligt, de säljer färre böcker. Sen läste jag att bokförsäljningen på nätet ökat och att strömningstjänster som Storytel fått fler abonnenter. Det var ju bra, lite väger det väl upp. Men jag undrar, tänk om coronan bidrar till att sätta fart på läsandet av e-böcker? Det vore ju riktigt bra. Inte för förlagen kanske men för författarna, särskilt för oss egenutgivande författare eller de som driver små pytteförlag. Att göra och ge ut en e-bok kostar ingenting mot att ge ut en fysisk bok. Ju fler som läser e-böcker desto mer demokratiseras bokutgivningen.
Bengt Eriksson
Publicerat, lite kortare, i Ystads Allehanda 2020
Bara måste lägga ut följande länkar, eftersom Bob Dylans nya 16 minuter långa låt – eller dikt – ”Murder Most Foul” lånat sin titel från en Agatha Christie-deckare.
Eller via, rättare sagt.
1952 kom deckaren ”Mrs McGinty´s Dead” av Agatha Christie med ännu ett fall att lösa för Hercule Poirots små grå celler. (Fast så små och obetydliga är dom ju inte, det vet vi.) 1953 kom romanen på svenska med den rakt översatta titeln ”Mrs McGinty är död”.
Cirka tio år senare, premiär 1964, skulle deckaren filmas och få titeln – just – ”Murder Most Foul”, som alltså Dylan nu har lånat till sin nya långsång. På svenska fick filmen heta ”Det är fult att mörda”.
”Mrs McGinty är död” finns som ljudbok, bl a på Storytel.
Nördfakta – eller vad det ska kallas. Kunde inte motstå lusten att skriva lite om det.
Bob Dylans ”Murder Most Foul” innehåller många fler citat än så, både låttitlar och annat. Riktigt smarta citat dessutom som kan öppna upp en enda dikt/sångrad så att raden blir som en extra vers.
Vad sägs om, till exempel:
What´s new pussycat? What´d I say?
The Beatles are comin´; they´re gonna hold your hand
Take me to the place Tom Dooley was hung
Living in a nightmare on Elm Street
Och så vidare.
HÄR kan du läsa hela texten/dikten/sången om mordet på president John F. Kennedy och mycket mer.
Samtidigt som du lyssnar, HÄR.
Bengt Eriksson
PS. Om Deckarlogg ska vara noga och det ska väl Deckarlogg så förekommer uttrycket ”Murder Most Foul” redan i pjäsen ”Hamlet” av William Shakespeare. Så filmen hämtade nog titeln från ”Hamlet”.
När Deckarlogg inte läser deckare och annan krimi så kan det bli andra sorters skönlitteratur, inte minst poesi, och när Deckarlogg inte läser alls, eller kanske samtidigt med att läsa, så lyssnas det på musik som ibland dessutom recenseras, bland annat i Hifi & Musik. Till exempel följande
***
Pete Molinari
Just Like Achilles
(We Are Here/Universal)
Också genom Pete Molinaris musik ekar musikhistorien, främst två rottrådar som hörs: dels Hank Williams nasala sångröst och dels popmusik från tiden då The Byrds tolkade Bob Dylan elektriskt och Dylan själv sen började med elinstrument.
Molinari – eller om det är producenterna? – lägger dessutom till inte så lite av brittisk 60-talspop. Trots att Molinari kommer från Kent, England har han med ”Just Like Achilles” gjort det album som Jakob Dylan tyvärr aldrig förmått göra.
Hans tidigare utgivningar – debutalbumet “Walking Off The Map” kom redan 2006 – har innehållit ett flertal låtar av samma kvalitet som på nya albumet. Däremot är låtarna bättre producerade, musikaliskt har Pete Molinari aldrig låtit så bra.
Tacksamt också att producera en sångare som med sin gälla röst aldrig kan begravas av ett komp, hur många musiker som än spelar kommer rösten att ligga ovanpå som en skarp sågklinga.
Vilket ändå inte fått elgitarrer att skrika och trummor att dunka i varje spår utan producenterna, främst Bruce Witkin men också Linda Perry med flera, har valt olika stort komp efter melodiernas karaktärer. Instrumenten är dessutom panorerade på ett fenomenalt sätt i ljudbilden.
Pete Molinari tillsammans med Jakob Dylan. Foto: Alyssa Lopez
Inledande ”Goodbye Baby Jean” blev tuff countryrock och ”I´ll Take You There” är en popdänga, ”Waiting For A Train” – bästa spåret i mina öron – låter som en amerikansk folksång från 60-talet med extra instrument och ”Just Like Achilles” får väl kallas (halv)akustisk blues.
Riktigt bra, när det är bra. Det gäller inte riktigt för varje spår och låt men de bästa låtarna är så bra att de väger upp.
PS. På YouTube finns en video där Pete Molinari spelar och sjunger ”Waiting For A Train” i duett med just Jakob Dylan (också Don Was och Ronnie Spector finns med). Kolla upp!
Bengt Eriksson
Publicerat i Hifi & Musik
Det är kulturens fel att jag blev som jag är. Bråkig, enligt vissa. Ifrågasättande, om jag får säga. Påstridig, ja. Det finns alltid en fråga att ställa, ett svar man inte har fått. Och för att få detta svar måste man stå på sig och bråka lite. Så jag bråkar ibland och detta beror på kulturen.
”Det är kulturen som gör livet värt att leva”, skrev YA:s kulturredaktör Ulf Mårtensson i lördagens ”Sista sidan”-krönika. Han ilsknade till på grund av några aktuella händelser och förslag inom kulturpolitiken i såväl Sölvesborg som Ystad. Kulturen, avslutade han, ”är det som gör oss till civiliserade människor”.
Instämmer av hela hjärtat, själen och hjärnan. Men faktiskt tror jag att kultur handlar om ännu mer. Kultur i all dess bredd och alla betydelser främjar och garanterar demokrati. För att travestera Mårtensson: Det är kulturen som gör oss till demokratiska människor.
Anders Mildner, före detta journalist som nu arrangerar mediekonferenser, skulle för något år sen hålla ett föredrag i följande ämne och frågade: Hur ska man motivera vikten av humanistiska ämnen i skolorna?
Spontant svar: Humaniora är motion för hjärnan. Humanistiska ämnen, som musik och teckning, är lika viktiga som fysisk motion. Undervisning i såväl teoretisk som praktisk humaniora lockar igång hjärnan och får eleverna att tänka: mycket, olika och självständigt.
Krönikören, fotograferad av Birgitta Olsson.
Exakt som för mig. De tavlor som hängde på väggarna i mitt föräldrahem kom mest från fattiga konstnärer som beställt en kostym men inte kunde betala. Där fanns några andra böcker men min pappa läste bara kioskdeckare och westernböcker. Också kultur men inte bredd och mångfald.
Kulturen kom med rock och pop: Elvis Presley, Beatles och Bob Dylan. Skolan ordnade biljetter till Dramaten, där satt jag högst upp och såg Strindberg-pjäsen ”Ett drömspel”. Begrep ingenting men upplevelsen stannade kvar. En skolkompis tog med mig på musikalen ”My fair lady” och Andy Warhol-utställningen på Moderna Museet är ett minne för livet.
Mitt liv förändrades. Kulturen vände mig ut och in. Alla dessa former av kultur förmedlade samma budskap: Det finns så mycket mer. Andra tankar, åsikter och uttryck. Livet är mångfald. Inget har lärt mig mer om människors olika livsvillkor än den musik från jordens alla hörn, så kallad världsmusik, jag lyssnat på sen slutet av 60-talet.
Min utbildning till människa, så kan det beskrivas, genom kulturen repriseras i huvet varje gång som kultur degraderas till något som är mindre värt, en utsmyckning som man – det betyder kommun, region, riksdag och regering – kan kosta på sig/oss i goda tider men i sämre tider är det bara att skära ner och sudda ut.
Mycket tyder på att vi står inför dåliga tider: en okulturell tid. En tid då livet avkulturaliseras. Det kan vara lokala tecken som att biblioteksfilialen i Vollsjö inte har ekonomi att köpa in böcker eller att Sjöbopolitiker vill sälja ut Elfstrands krumakerimuseum och biografen Flora. Eller när (o)ansvariga politiker i Simrishamn och Ystad föreslår åtstramning eller nedläggning av kulturskolor.
Ett regionalt tecken var när Region Skåne drog in och frös kulturbidragen, vilket drabbade Skillinge teater. (Region Skåne har i höst, efter protester, beslutat att istället utöka kulturbudgeten.) I Stockholm beslöts att Internationella biblioteket skulle flyttas/läggas ner (beroende på hur man ser det) och göra sig av med delar av bokinnehavet.
Kampanjen mot public service, radio och teve – skär ner budgeten och krymp utbudet – är också ett led i avkulturaliseringen. Ja, i en avdemokratisering av Sverige. Public service har, vilket sällan påpekas, ett demokratiskt uppdrag. Med breda och djupa program om samhälle, kultur, politik och världen ska public service förmedla allmänbildande kunskap som kan vara till hjälp vid till exempel riksdags- och kommunalval.
Härmed är vi tillbaks vid den kommunala kulturpolitiken. Ulf Mårtensson gav två exempel: Sölvesborg (med stöd av M och KD drev SD igenom att biblioteks- och konstinköp ska styras politiskt) och Ystad (förslaget om kulturskolan kom från KD, men det krävs stöd från de övriga i treklövern, M och L, samt SD för att nedläggningen ska gå igenom).
Har dagens borgerliga partier (M och KD, ibland L och kanske även C) samma syn på kultur som SD? Det kan påpekas att i söndags anslöt sig KD till SD och M i åsikten att public service ska krympas = strypas. Oavsett är kultursynen och politiken som två sidor av ett mynt. Resultaten blir desamma.
Demokrati är både ett samhällssystem och hur människor uppför sig. Bortsett från det uppenbara (ungar som inte kan göra det ena gör något annat som riskerar att bli värre och dyrare) innebär en nedläggning av kulturskolor att dagens ungdom förvägras en demokratisk uppväxt. Varje kulturell nedskärning blir en demokratisk nedskärning: färre tankar, åsikter och andra sorters liv att möta och ta del av.
Kultur är – och måste förbli – ett av politikens kärnområden. Det handlar om demokrati. Allt annat blir dyrare men att sköta om en kommun ska, kan, får tydligen inte kosta mer. Tyvärr styrs många kommuner efter denna borgerliga graal som stryper inte minst kulturen: kommunalskatten ska inte höjas – helst sänkas.
3 gånger kort om kultur
1. Biblioteksöppet. I Sjöbo kommun har filialerna i Blentarp, Lövestad och Vollsjö öppet lika mycket = lite: knappt en och en halv dag i veckan. De förra är dessutom meröppna (går att låna böcker även när biblioteket är stängt). Men inte i Vollsjö – här gäller blott denna knappa öppettid (enbart dagtid också, när folk jobbar). Kan filialen i Vollsjö ens kallas bibliotek?
2. Julmonster. Gloson, som snart syns vid Frenninge kyrka, ingår inte i Andreas Palmaers och Peter Bergtings bok om ”Julens monster” (Alfabeta), som mest blickar ut internationellt. Till exempel presenteras Namahage, som knackar på dörren i Japan, Kallinkantzaros, grekiska träddemoner, och jätten Grylas hemska, isländska julkatt.
3. Snöigt. Kallt och blött. Min inställning till snö: Det ska inte snöa här nere i södra Sverige! Skidåkning, glöm det. Mats Ekdahl däremot, chefredaktör här och var, sist på tidningen Arbetet i Malmö, har en mer mångsidig inställning som han redovisar i boken ”Snöns historia” (Carlssons). Ingen överdrift att han behandlar samtliga (!!!) aspekter på snö: historiskt, i fiktion och verklighet, fysiskt som mentalt.
Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda
Jag – eller vi – hade en evig överenskommelse om att jag och Lars Gustafsson skulle träffas och diskutera kommatering. Utgångspunkten var hans sätt att kommatera men också kommatering i allmänhet; förr, nu och i framtiden. Det blev aldrig så.
Skulle vilja göra en liknande överenskommelse med Joyce Carol Oates. Då ska det inte handla om kommatering utan om parenteser och – inte minst – kursiveringar. Frågor: Var och när, varför och hur?
Varje gång det kommer en ny bok av Oates, som nu hennes nyaste roman ”Mitt liv som råtta” (Harper Collins; övers: Nille Lindgren), börjar jag med att bläddra igenom den och kolla hennes – just – parenteser och kursiveringar, ställer frågor till mig själv (enligt ovan).
Snabbskrivet? Också jag trodde det en gång men jag tror det inte längre. Jo, hon kanske skriver snabbt men jag tror att hon också noga läser igenom vad hon skrivit och ändrar, ändrar och åter ändrar, så det blir rätt, så rätt och riktig som en skriven text kan bli.
De intervjuer jag läst och hört med henne tyder på att det måste vara så. Jag tror alltså inte heller att det är någon tillfällighet vad som sätts inom parentes och vad som kursiveras. Joyce Carol Oates gör en parentes där det måste, ordet är måste, vara en parentes och kursiverar det som måste, ordet är fortfarande måste, kursiveras.
Krångligare att läsa, när hon gör såhär? Kanhända det men det är ju detta, just detta hon skriver, som ska läsas – inte något annat som läsaren vill att hon skulle ha skrivit. Oates skriver det hon vill och måste skriva, till stil som innehåll.
Jag tror inte bara detta – jag är helt övertygad. Och det är detta jag skulle vilja prata med henne om: vad som gör det så nödvändigt att skriva som hon skriver, till både stilistiken och innehållen.
En twitterkommentar (från mig) med anledning av den nya romanen:
”Håller inte med om att n å g o n t i n g skulle vara onödigt i Oates böcker. Kan inte ens – längre – se att de håller olika kvalitet. Hennes författarskap har allt mer blivit ett ständigt pågående och nödvändigt utforskande av USA eller snarare Amerika, dess kultur och liv.”
Nej, jag har inte längre någon lust att diskutera eventuell ojämn kvalitet och mellanböcker för Joyce Carol Oates. Hon utför en kartläggning av USA, typ en arkeologisk utgrävning, där allt hon skriver, varje ny bok hon ger ut, är ännu en delrapport från/av en helhet som hon befinner sig mitt i och inte kan komma ur. Som också jag – som läsare – har dragits in i och inte kommer ur.
Jag läser varje bok som ett nytt meddelande: ännu ett personligt meddelande på samma sätt som jag alltid lyssnat på nya Bob Dylan-sånger som handskriva brev – eller kanske mejl numera – från en vän. Så personligt är det, så personligt blir det.
Och för min personliga del kan det bero på att jag blivit allt mer intresserad av de rötter jag själv har i USA och att Joyce Carol Oates gräver fram och blottar dem för min skull.
Också den nya romanen ”Mitt liv som råtta” är hemsk. Allt Oates skriver blir hemskt, olika nyanser av svart, olika grader av kriminalitet. Allt är krimi, mer eller mindre. Eftersom det USA som hon blottlägger består av olika nyanser svärta och olika grader kriminellt, våld och död.
Huvudpersonen är en kvinna, Violet Rue, tolv år och uppåt, som så ofta i hennes böcker. Miljön är någon småhåla i upper New York state (här South Niagara), också som det så ofta blivit i senare romaner. Och denna familj som inte fungerar, eller fungerar amerikanskt, som Violet Rue växte upp i, var pappas favorit (tidigare hade favoriten varit hennes äldre syster, efteråt skulle det bli hennes yngre) tills något hände, något hemskt hände, när hennes äldre bröder begår ett brott, ett vidrigt brott, det värsta.
Och Violet måste – måste – fatta ett beslut, ta ställning mot bröderna och familjen, bryta det blodsband som är tjockare än vatten, som är tunnare än vatten, och bli en förrädare; en råtta.
Denna miljö, denna familj, dessa män, denna kvinna. Detta som Joyce Carol Oates skildrat flera, ja, många gånger förut. Som hon vänder på och synar allt närmare, från ännu ett annat håll. Och som Violet i sin exil, just detta ord: exil, ändå aldrig kommer ifrån. Alltid har i sig, alltid ska ha i sig, djupt inuti sig.
Och drar till sig. Mörkret blir än mörkare, svärtan än svartare. Det handlar kanske – mest – om detta: att våga. Att våga göra det man – hen – hon – måste för att det är det riktiga att göra. Trots konsekvenserna. Och konsekvenserna blir många, allt fler, för Violet.
Jag såg att flera recensenter, både här och i USA, tyckt att det blev för mycket. Så mycket mörkt och hemskt kan en och samma människa kanske drabbas i verkligheten men i en roman blir det inte trovärdigt. Nej, men det blir verkligt. Romanen ”Mitt liv som råtta” är som verkligheten. Jag tror inte Oates har nån lust att ändra det, ändra verkligheten, så att litteraturen – och verkligheten – blir mer trovärdiga.
Violet måste fly, igen. Från män, hålla sig undan bröderna som inte kommer att sitta i fängelse för alltid. Kan hon ens lita på sin kärlek till Tyrell, som också flydde, flydde det han var med om och klarade sig, gett igen genom att bli det han blev, och som Violet har ett förhållande med. Kan hon lita på att den kärleken ska bestå. Hur länge, evigt?
Och mamman i familjen, Violets, brödernas och hennes systrars mamma, hur länge ska hon minnas Violet? Kanske redan glömt? Och då har jag ändå inte nämnt rasismen, USA:s djupa rasistiska pulsåder, som ur historien pulserar genom vita amerikaner än idag. Också detta som så ofta i Joyce Carol Oates romaner, som i verkligheten, i USA. Inte heller Vietnam nämnde jag.
Detta USA som hon skildrar, del för del, bit för bit, djupt, djupare, djupast. Romanen ”Mitt liv som råtta” är inte bättre än någonting annat som Oates har skrivit. Den är inte heller sämre. Den är.
Nödvändig läsning.
Bengt Eriksson
