Deckarloggfredagsextra: Winnerbäck för läääängesen

Winnerbäck har precis kommit med sitt nya album ”Själ och hjärta”. Ganska typisk Winnerbäck-titel väl?

Men åren går. Apropå det nya albumet letade jag reda på en intervju jag gjorde med Lars Winnerbäck för – oj! – sååå längesen nu.

Läs gärna och lyssna – och jämför med dagens Winnerbäck…

Lars Winnerbäck årgång 2021.
Foto: Karl-Magnus Boske / Creative Commons

Det är märkligt. Trots alla moderna, elförstärkta och elektroniska musikinstrument och maskiner – elgitarrer, syntar och datorer – så kommer det fortfarande fram nya, unga killar och tjejer med akustiska gitarrer i händerna och egna sånger på läpparna.

Dans med svåra steg

Debutalbumet ”Dans med svåra steg”.

Ännu en sådan är Lars Winnerbäck.

– Akustisk gitarr är ett perfekt musikinstrument om man vill göra egna låtar, säger han. Dessutom har den akustiska gitarren en precis lagom ljudnivå om man vill sjunga låtarna till eget ackompanjemang.

Lars Winnerbäck började spela gitarr när han var nio år. Sin första låt gjorde han redan vid sju. Han tillhör ett stort musikträd med släktnamnet Sångpoesi. Trädet har gemensam stam men grenarna kan vara inympade från olika länder och lite olikljudande.

Lars Winnerbäcks sångpoesi skulle kunna sammanfattas ungefär så här: Carl Michael Bellman-Bob Dylan-Cornelis Vreeswijk-Evert Taube-Ola Magnell-Bernt Staf-Thåström-Stefan Sundström-Bruce Springsteen-Ulf Lundell-Ani DiFranco…

Han ingår i samma tradition – alla deras röster ekar i hans sångpoesi – samtidigt som man känner igen Winnerbäcks texter och melodier. Det är hans låtar, ingen annans.

Rusningstrafik

Albumet ”Rusningstrafik”.

– Det kan bli lite tjatigt, men när man sjunger egna låtar till gitarr så är det väl ofrånkomligt att man jämförs med andra sångare med gitarr. Jag tillhör väl nån slags svensk vistradition i kombination med amerikansk rockmusik. Förhoppningsvis lyckas jag också göra nåt eget av traditionen.

Det typiskt winnerbäckska finns inte minst i sångtexterna. Med några ”enkla” men träffande meningar kan han måla upp en exakt bild av nutiden. Som lyssnare ler man igenkännande, t ex åt dessa rader från låten ”I Stockholm”. Håll med om att det är en bra bild av Stockholm 1999:

Herr Andersson har drunknat
i ett hav av kaffe latte…

Lars Winnerbäck rimmar gärna och mycket. Han använder klichéer och klyschor. Ibland går melodin och texten åt varsitt håll. Texten stannar kvar medan melodin skyndar iväg. Slarvar han? Det kan man tycka. Men jag tror att han gör allt detta helt medvetet. För han får texten att framträda, han får mej att öppna öronen och lyssna.

– Att rimma är en effekt när man gör låtar. Att inte rimma kan också vara en effekt, säger han.

Med solen i ögonern

Albumet ”Med solen i ögonen.

– Javisst använder jag klyschorna medvetet. Man är väl inte mer unik än att man känner och uttrycker sej som de flesta – med klyschor. Men det är också ”begåvade ord”. Någon anledning måste det ju finnas till att så många människor använder just de här orden.

I den svenska visan – Bellman, Taube och Vreeswijk är några exempel – har det varit tradition att låta samma personer återkomma i flera visor. Också Lars Winnerbäck sjunger om ett par återkommande huvudpersoner. Den ena heter Fröken Svår, den andra Hjärter Dam.

– När man vill berätta om nåt man inte har upplevt själv kan det vara bra att ha några andra personer att sjunga om. Det är roligt att de är tjejer också, så man får berätta ur det perspektivet.

– Bägge har förresten verkliga förebilder. Bägge finns i Linköping (där, inom parentes, Lars växte upp). Fröken Svår, som går på universitetet, har drogproblem och är hårt styrd av sin mamma. Hon är engagerad, vill förändra världen. Hjärter Dam kan mer vara vem som helst. Hennes bakgrund är ganska svart, även om man inte ser det vid första ögonkastet.

Kom

Omslag till albumet ”Kom”.

Musikaliskt har Winnerbäck gått från visor till rock. Hans nya album, ”Kom”, låter ungefär som Bob Dylan vid tiden för ”Blonde on Blonde”. Trummor och elgitarrer och här finns t o m en hammond som kunde ha varit överflyttad från Dylans platta till Winnerbäcks.

– Det var en Dylaninspelning. Sju inspelningsdar var inbokade, men vi blev klara på fem. Då skrev jag en ny låt. Inspelningen gjordes på känsla. Vi bara lät det gå. Och har man en gång hört ”Blonde on Blonde” så är man ju såld på hammondorgel.

I somras turnerade Lars Winnerbäck med de likaså svenska sångpoeterna Stefan Sundström, Johan Johansson, Karin Renberg och Kjell Höglund. De var som en karavan elektriska hippies som parkerat husvagnarna. En svensk motsvarighet till Bob Dylans ”Rolling Thunder Revue”. Hur det låter kan återhöras på albumet ”Bland skurkar, helgon och vanligt folk”.

Nu ska Lars Winnerbäck ut på en egen turné, för att lansera sitt nya album. Hur kommer det att låta?

– Det blir rock’n’roll. En riktig rockturné!

Hittills utgivna album:

Lars Winnerbäck: ”Dans med svåra steg”, ”Rusningstrafik” (bägge Elvira), ”Med solen i ögonen” och ”Kom” (bägge Universal)
Lars Winnerbäck, Stefan Sundström, Johan Johansson, Karin Renberg och Kjell Höglund: ”Bland skurkar, helgon och vanligt folk” (Birdnest)

Bengt Eriksson
Publicerat i tidskriften Fönstret 1999

Krig och fred

Totta Näslund hälsade från ”12 miljoner döda” när han på 70-talet turnerade med Tältprojektet. Hälsningen kom ”från en skyttegrav i Flandern / och från en krater i Galipoli / från alla oss som slagits vid Galicien / och som överlevt en gasattack vid Marne”. Låten handlade om – obs! – första världskriget. Omkvädet gick (och går än idag): ”Aldrig mera krig!”

”Om det fanns telefon” inleddes en dikt i ”Dikt och tanke”, den lärobok i litteratur som delades ut när jag började på gymnasiet 1963. Dikten, skriven av Karl Vennberg, handlade om – obs! – andra världskriget. Den  fortsatte: ”… skulle vi kunna ringa upp ett sjukhus / och begära råd som ingen kunde ge /eller vi skulle kunna tillkalla en läkare / som ingenting kunde uträtta…”

I den tjocka samlingen ”Svensk poesi”, sammanställd av Daniel Möller och Niklas Schiöler, bläddrar jag upp Göran Sonnevi. ”Det är snart mars 1965”, diktade Sonnevi. ”Trakten jag bor i – Lund med omnejd – blir en allt vitare bok”, fortsatte han. ”Det blir /  säkert mer snö idag / säger min granne…”

Sonnevi såg på teve, hörde på radio, noterade: ”För var dag / dödas allt fler i USA’s vidriga krig… Hittills / beräknas 2 miljoner ha dött i VIETNAM.”

Det har blivit mars 2022 när jag hämtar in dagens Ystads Allehanda. Tottas sång – ”Aldrig mera krig!” – hörs fortfarande i bakhuvet. Trots allt! (namnet på en antinazistisk tidning under andra världskriget).

Ukrainas flagga.

Trots att så många år gått sen 1918, då första världskriget tog slut, och sen 1945, då andra världskriget var över. Och ändå, så många krig som pågått och pågår runtom på jorden. Jag googlar – svårt att hitta en exakt siffra men säkert 30-40-50 olika krig. Nyss startade ännu ett och så nära nu, i Europa och nära oss i Sverige, att det talas om risken för ett tredje världskrig.

I Facebook-gruppen ”Vollsjö med omnejd” hade någon sett efter på nätet och upptäckt att här i Vollsjö finns inget skyddsrum. Det närmaste – ett enda – lär finnas i  Lövestad. För övrigt måste kommunens invånare ta sig till centralorten Sjöbo.

Hjälper det att läsa poesi, höra freds- och antikrigssånger? Eller dikta själv? Åtminstone hjälper det mig. Det håller tankarna i hand. Som ett par kortdikter med motsatta budskap. Å ena sidan (kanske nödvändigt): Krig. / Anfall. / Invasion. Å den andra (oundvikligt): I krig / dör människor. / Medmänniskor.

Jag gjorde inte lumpen utan totalvägrade och dömdes till fängelse. Hade sånger som ”Where Have All The Flowers Gone” (Pete Seeger), ”Masters of War” (Bob Dylan), ”Universal Soldier” (Buffy St. Marie), ”I Ain’t Marching Anymore” (Phil Ochs) och ”I natt jag drömde något som” (Cornelis Vreeswijk) med min vapenvägran att göra? Ja, det tror jag.

Allmän värnplikt finns inte längre och totalförsvarsplikten har jag åldrats ifrån. Men annars, hade jag vägrat också idag?

Kan kultur, dikter och sånger stoppa krig? Nej. Eller nja. I viss mån. Den kultur vi upplever – läser, hör och ser – påverkar oss liksom maten vi äter. Kultur kan föda nya tankar och förstärka dem vi har. Dikter och sånger stärker människors vilja och mod att upprepa: Aldrig mera krig!

Hjälper humor? Svart, absurd galghumor. Ija Kiva, ukrainsk poet: ”har vi varmt krig i kranen / har vi kallt krig i kranen / är vi verkligen helt utan krig / dom lovade ju att det skulle komma tillbaka i eftermiddag…” Lina Ekdahl: ”Sluta nu. / Om jag ser någon av er skjuta en gång till / då blir det ingen efterrätt.”

Jag ser Rapport på TV. Ryssland attackerar Ukraina mer och mer. I staden Charkiv brinner sönderskjutna bostadshus. Det börjar likna Aleppo i Syrien. Tunnelbanan i huvudstaden Kyiv är skyddsrum. Gamla kvinnor, unga mammor, små-små barn köar för att få plats på tåget, ut ur Lviv och hemlandet. Nu beskjuts Ukrainas kärnkraftverk.

Svåra tankar, svåra beslut. Men åsikterna framförs så tveklöst och besluten tas så snabbt, ja, lättvindigt såväl på sociala medier som av ledarskribenter och politiker. Sverige skickar pansarvapen till Ukraina. (Har vi därmed gått i krig?) Allt fler vill att Sverige ansluter till Nato. Upprusta!  

Höger som vänster är nu överens om att politik hör ihop med idrott, kultur, nätsajter, business (från Systembolaget till Spotify och Ikea). Det bojkottas, påverkas och ”censureras”, som det brukar heta.     

Sverige var plötsligt inte fullt. Det finns plats för flyktingar från Ukraina. De slipper betala broavgift på Öresundsbron, åker fritt på färjor och med andra transportmedel. Även Staffanstorp hittade ett utrymme, ukrainska flyktingar måste inte ens bo i vagnar på en åker.

Himmel och jord i Skåne.

Ordet är dubbelmoral (ja, det finns värre ord också). Tankar och beslut kan nog vara de rätta eller nödvändiga. Men egentligen är tankarna otänkbara. På 70-talet sjöng Mikael Wiehe: ”Är det verkligen fred vi vill ha / till varje tänkbart pris?” Går det att vända på frågan: Är det verkligen krig vi ska ha, till varje otänkbart pris? 

3 korta

1) Spellista. Efter Neil Youngs kritik måste det ha hänt mer än någon utomstående kan ana bakom den stängda dörren till Spotifys styrelserum. För vad gäller Rysslands krig i Ukraina agerade Spotify betydligt snabbare, la ner kontoret i Moskva och offentliggjorde en (moralisk? politisk?) etik. Jag satte ihop spellistan ”Krig & Fred” – sök efter den på Spotify eller gå via länken tiny.cc/KrigFred.

2) Poesi. Letar böcker med svenska översättningar av litteratur från Ukraina, gärna poesi. Det finns inte mycket. Men jag hittar ett dubbelnummer av tidskriften 10TAL (nr 17-18 2014), helt ägnat åt samtida ukrainsk litteratur och konst. ”Ukrainska författare översätts sällan”, skrev en recensent. ”Nästan okänd litteratur”, skrev en annan. Jag missade tyvärr numret då det kom – men det går fortfarande att köpa. Ska jag genast göra.

3) Film. I krigets bedrövelse åkte makarna Eriksson till biografen Flora i Sjöbo och såg Kenneth Branagh som Hercule Poirot i sin egen filmatisering av Agatha Christies deckare ”Döden på Nilen”. Vi gillade den! Extra plus för att Salome Otterbourne, författare i boken, blivit afro-amerikansk r&b-sångerska i filmen. Nästan autentisk också: sång och musik är originalinspelningar med Sister Rosetta Tharpe (1915-73). Hon kunde rocka hon, innan rock´n´roll ens fanns.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Deckarloggextra: Mellan progg och politik

Anders F mejlade en recension ur Hifi & Musik som jag faktiskt hade glömt att jag skrivit av albumet ”Vem har satt mina änglar i bur? (Volym 1)”, utgivet 1979. Där hävdar jag att nu – i betydelsen först nu – har han blivit politisk.

Men hej och nej. Som jag skrev och tyckte! I så fall, om sångtexter måste vara raka, tydliga och lättbegripliga för att kallas politiska, så borde väl det följande albumet, Rapport från ett kallt fosterland (1980), ha passat ännu bättre för att förklara honom politisk.

VPK och Cadillac! Vad säger ni freaks om den kombinationen?
VPK och Cadillac! Det är en hisnande tanke liksom revolutionen (”VPK och Cadillac”, 1980)

Fast bäggedera hade varit – och är – ju alldeles fel. Revaxör och revision: Anders F Rönnblom har väl alltid varit politisk.

Vad betyder orden/begreppen politik och politisk – för dej och mej och alla? Nej, det går inte att svara på eller rättare sagt blir svaren olika beroende på vem man frågar. Ingen har tolkningsföreträde när det gäller att definiera vad som är politiskt, i handling, på papper eller i mun. (Tommy Rander får säga vad han vill, vilket han också skulle ha gjort på 70-talet.)

Som vanligt är det både och – jag står bredvid men är ändå med (Grand Hotel, 1994)

Anders F boxomslag

Skivmärken: Decca, Epic, Tyfon, Mercury, Wave och Hawk. Stora och mindre, internationella och svenska – men inga så kallade musikrörelsebolag. Medvetet? Omedvetet? Bara blivit så? Jag har aldrig frågat och aldrig brytt mej heller, inte ens på 70-talet då skivmärket kunde vara viktigare än musiken och även budskapet, ibland.

Medan jag befann mej inuti den progressiva musikrörelsen men var så uppstudsig att jag fick hålla mej hårt fast för att inte bli utslängd så stod Anders F strax utanför gränsen – så nära att han kunde se in men också se sej omkring.

Försökte han ta sej in? Ville han vara med? Om han försökt, hade han släppts in? Och om hans släppts in, hur mycket hade han fått göra avkall på? Man kan t o m fråga sej om det verkligen var mer politiskt på in- än utsidan…

Det är inte snön som faller… Det är nån annan tröst (”Det är inte snön som faller”, 1980)

Många – de flesta (?) – som på ett konstnärligt sätt kommenterat livet, samhället och politiken har varit solitärer. Konst passar illa i politiska bojor. En konstnärs uppgift är att betrakta världen med fasettögon och skildra det som då blir synligt. Friheten ger konsten dess politiska funktion. Solidariteten finns i otroheten.

Anders F Rönnblom förhöll sej till musikrörelsen som rocktidningen Schlager förhöll sej till musikrörelsetidningen Musikens Makt. Intervjuades han någonsin av/i Makten? Recenserades hans skivor? (Fyll i svaret här Anders: Vet ej, men troligen inte.).

När Schlager startat 1980 fick Anders F genast beställning på en jullåt (utgiven på en bonussingel till prenumeranterna), som blev en av hans bästa låtar och dessutom är politisk redan i titeln. För inte kan väl uttrycket Det är inte snön som faller… leda tankarna åt annat håll än ett?

Jag ser en vietnames som just har fått en ny protes (”Mamma hjälp mig”, 1971)

Jan Hammarlund, som räknas till musikrörelsen, sjöng om Willys hus på sin första singel (1971). Anders F Rönnblom, som inte räknades dit, nämnde Ramlösa Kvarn på sin första LP (också -71) och döpte sin andra efter samma mytologiska kvarn.

I mina öron och mitt hjärta ligger kvarnen och huset i samma samhälle, bara en bit ifrån varann. Liksom Heartbreak Hotel/Brustna Hjärtans Hotell, omtalat av såväl Elvis som Blå Tåget, måste vara det där halvrisiga hotellet vid samhällets torg som numera mest har luggslitna, rätt nergångna gäster.

Både Willys hus och Ramlösa Kvarn är tillflyktsorter – ”säkrade hus” – för människor med (Anders ord) ”trasiga drömmar”. Var börjar den solidaritet, som blir politik, om inte i omtanke, känsla och omsorg för dem som inte passar in i samhället och utvecklingen eller vad det heter.

Och jag vet att… Oh, la-la-la…
Jag har formats om av livet uppå Tarschan Boulevard (”Tarschan Boulevard”, 1978)

Det går att hämta citat från varje album och nära nog varje låt: uttryck som gripit tag och fastnat i mej, förflyttat mej till ett annat perspektiv, fått mej att tänka och tänka på nytt.

Som med en annan Dylanlåt (ja, det är väl Bob Dylans fel och förtjänst alltihop) kan jag försöka tyda hela låten och texten, vara med men ändå inte kunna följa med, inte riktigt begripa men ändå förstå, liksom i grunden, så att sången blir ett samtal mellan Anders F och mej och Anders F.

det finns två sorters människor, dom fria och dom fångna… och sen har vi alla dom som inte vet var dom står (”Pappersmugg”, 2004)

Var står han då politiskt, rocksångpoeten Anders F Rönnblom? Mer exakt…Ingen aning och som om det skulle ha någon betydelse. Det är inte var han står när han sjunger som betyder något – utan var jag hamnar när jag hör honom sjunga.

Rubriken till den här texten kan tyckas märklig: Mellan progg och politik. Inte min rubrik utan det var Anders F som skrev så – en fingervisning? – i ämnesraden på ett svarsmejl när jag föreslog en text om hans balansgång på gränsen till progg och politik.

Rubriken är ju riktig – helt sann. Men var inte progg = politik? Jo. Stod Anders för någon annan sorts politik, som riktade sej mot proggen? Nej. Allt som han skrivit och sjungit kunde eller borde ha hört hemma i musikrörelsen. Fast vilken tur att han aldrig kom med i ”rörelsen” utan sjöng som om han var med fast utifrån, genom ett halvöppet fönster så det hördes in.

Anders F:s låtar fick en politisk betydelse mellan sej och oss, som var med: mellan (vår) progg och (sin) politik. Just där kan konstnären bli en viktig, poetisk och politisk samhällskommentator: mellan politiken och politiken.

Bengt Eriksson 
(Tyckt, tänkt & skrivet till F-boxen, 2004) 

Musikfredag: Bob Dylan placerad i tidens lögndetektor

Sven-Erik Klinkmann
Dylans lögndetektor
En essä om tiden
(Ellips)

Vilken genomtänkt och exakt formulerad inledning: ”Den här boken handlar om två mysterier. Det första mysteriet är Bob Dylan. Det andra är tiden.” Och sen börjar Sven-Erik Klinkmann, som den kulturforskare och essäist han är, att söka och undersöka.

Hans bok ”Dylans lögndetektor. En essä om tiden” blir just detta eller dessa: en essä om den tid som passerat för såväl Dylan som Klinkmann och läsarna, hur vi upplever och minns tiden som genom en lögndetektor. Lite som att läsa en musiklitterär detektiv- eller mysterieroman.

Utgångspunkten är den långa berättande, mångsymboliska och mysteriösa låtdikten Murder Most Foul från Bob Dylans senaste nya album ”Rough And Rowdy Ways”: en text som utgår från och diktats kring mordet på president John F Kennedy.

Dessutom går Klinkmann, i ett av tre appendix, igenom de musikaliska/litterära föregångare som Dylan refererar till eller blott droppar i låttexten. Bara det är spännande att läsa redan för en som inte är mer än en halv Dylannörd. (Övriga appendix: Dylans biografi och musikaliska tidslinje.)

Också i albumet ”Time Out Of Mind” – där tidsbegreppet finns redan titeln – djupdyker Klinkman: närlyssnar, närläser, närskriver. Men detta är blott början. Han söker och undersöker, låter tankarna gå. De kan hamna överallt i Dylans produktion och karriär.

Själv gillar jag särskilt att han uppmärksammar Bob Dylans (indragna) folkrocksingel Mixed-Up Confusion, inspelad (och utgiven) samtidigt med den (nästan helt) akustiska ”Freewheelin´…”-LP:n. Vad hade hänt om den låten förblivit utgiven och därmed blivit avstamp för en elektrisk Dylan – så tidigt som 1962!

Bengt Eriksson
Publicerat i Hifi & Musik

Deckarloggfredag (musik): Ebba Forsberg knockade recensenten

Konsert

Ebba Forsberg och Ångmaskinen

Var & när: Ystads teater, den 20/11

Bäst: Ebba Forsbergs förmåga att tolka Dylan, Cohen och Waits, Wiehe och sig själv – på samma gång. Ja, också tolka oss i publiken.

Sämre (som tyvärr alltför ofta): Tala gärna om vad låtarna heter och, i det här fallet, vilka som skrivit dem!

Ebba Forsberg börjar med en så fin tolkning av ”Sara”, en sång som Bob Dylan skrev till sin dåvarande hustru.

Hon lyfter fram de känslor som Dylan måste ha haft när han diktade orden, får sångens Sara att vara kvinna som man, ja, alla kvinnor och män. Det blir en allmängiltig dikt och sång för oss alla, rätt ur hjärtat, om kärlek och saknad, besvikelse och längtan.

Konserten ägnas Mikael Wiehes översättningar av Bob Dylan, Leonard Cohen och Tom Waits. Under översyn av Ebba Forsberg, kan tilläggas. För, som hon sa, ibland behövde översättningarna ”stötas och blötas”.

Ebba Forsberg och Ångmaskinen framför Leonard Cohens ”Halleluja” kvällen innan de kom till Ystad.

Mikael Wiehe är en bra låtöversättare. Men han är  Wiehe. Han har sin egen svenska ordbok. Vem och vad han än översätter låter resultatet som en text av Wiehe. Men sen – sen tar Ebba Forsberg hand om sångerna och texterna.

Hon sjunger och framför orden så att det som har en tendens att försvinna bland Wiehes svenska ord – som Dylans ständiga sökande och Cohens eviga skärseld – det återförs.

Samtidigt som varje sång blir, just, allmängiltig.

Fråga inte hur hon gör och beter sig, men ingen kan tolka Wiehes svenska Dylan-, Cohen- och även Waitstexter bättre än hon!

Vad som imponerar mest är tolkningarna av Cohen – som ”Här är det”, ”Dansa mig till kärleken” och ”Ta min vals”. Och när man, det betyder jag, inte tror det kan bli bättre tar hon sats, fattar mod och sjunger Cohens omöjliga ”Halleluja”. Ja, den där sången som på senare år blivit söndersjungen av tusen vokalister.

Som hon däckar mig. Ebba Forsberg dramatiserar, deklamerar och sjunger. Betonar ord och rytm så annorlunda och eget. Pauserar på sitt lika egna sätt.  

Där men här. Då men nu. Samme Cohen men också en dikt och sång för svensk publik. Det kors som Leonard Cohen släpar på blir ett kors också för oss, troende eller inte. Vårt dagliga kors, våra val i livet, våra felval och någon gång rätt.

Tom Waits är svårare – för Wiehe, Forsberg och oss (eller mig). Men Ebba Forsberg lyckas också iscensätta Waits lika symboliska som realistiska ”Tonfiskskelett” så att sången blir en realistisk men symbolisk berättelse om den från kriget återvändande krigsveteranen. (Det handlar sången i alla fall om för mig.)

Ångmaskinen, som musikerna (dubbla elgitarrer, klaviatur med diverse instrumentljud, elbas och trummor) kallar sig, spelar bra men tystlåtet och försiktigt. De ackompanjerar följsamt men lite väl hänsynsfullt. Ångmaskinen är ett ordagrant kompband.

Något ilsket gitarrsolo eller en orgelkaskad kunde ju jag ha tänkt mig…         

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Deckarloggfredag med sång och musik: udda Dylan

Det är ju Bob Dylan-dag idag, hans album/box ”Bootleg Series No 518” eller nåt har kommit i diverse utgåvor och finns delvis på Spotify.

Så Deckarloggfredag passar på att lägga ut en Spotifylänk till en spellista som sammanställts tidigare med ett antal mer udda Dylan-låtar och inspelningar. Det finns ju fler än dom här av den sorten, så kan det kan vara dags att komplettera också.

Dylanextra: Grattis! (Både han och vi.)

Kommer en deckartext lite senare idag men innan dess den här extra Dylanhyllningen. För idag fyller ju han, Bob Dylan 80 år. Gratttttttis!

Firar med att lyssna på en Spotifylista med mer ”udda” Dylanlåtar jag satte ihop nångång när det nu var.

Gör det du också, lyssna och du kommer att häpna över hur många fantastiska låtar han gjort som sällan eller aldrig uppmärksammas. Några av dem hör till hans bästa, både som sångpoesi och låtar, om jag får säga.

Deckarloggfredag: Bob Dylan och jag

Hur många skivor med Bob Dylan har jag hört. Ja, inte alla oräkneliga bootlegs men om inte alla så nog de flesta officiella utgivningar. Första LP:n jag hörde var ”The Freewheelin’ Bob Dylan” (säkert året den kom, 1963). Hur många konserter har jag varit på med Dylan? Faktiskt inte så många, försöker minnas: första svenska konserten i Stockholm (1966 väl?), ett par gånger på Scandinavium i Göteborg, två gånger (åtminstone) i Malmö, vid Christinehofs slott i Skåne, Sofiero i Helsingborg…

Bob Dylan, 1963. Foto: U.S. Information Agency. Press and Publications Service

Ständigt föränderlig, på skiva som scen. Alltid har jag inte gillat det jag hört (och sett) men ofta och faktiskt allt mer har jag börjat uppskatta att jag inte alltid uppskattar honom, om uttrycket gick att förstå. Oavsett, på måndag den 24 maj fyller Bob Dylan 80 år. Själv fyllde jag nyss 74. Som tiden kan gå.

Eftersom det är fredag och Deckarlogg idag kan handla om något utanför ämnet ”Deckare och annan krimi” lägger jag ut den här krönikerecensionen från och om konserten på Sofiero – som ett förhandsgrattttttttis till Bob eller Dylan eller Zimmerman eller Robert eller hur nära man nu står honom.

”May you stay…”

***

Han log. Han tackade publiken också. Och efter pausen dansade han (så får man väl kalla det när han stod och gungade lite med överkroppen och huvet). Ibland lekte han med toner och ackord på pianot (beskrivningen gäller konserten i Helsingborg, dagen efter i Göteborg lär han ha rest sig upp från pianot och blickat ut över publiken) så att musikerna i bandet inte visste hur låten skulle fortsätta.

Så där han alltid gjorde under konserter på den tiden han fortfarande spelade gitarr. Stämmer det förresten, att det beror på åldriga, stela fingrar, det är därför som han inte spelar gitarr på scen längre? Ja, jag vet hur det känns. Jag kämpar också med mina gitarrfingrar.

Det handlar om Bob Dylan, förstås. Han blev min vän när jag var riktigt ung. Redan på tidiga skivor fanns sånger som var personliga brev till mig. Dylan uppmanade mig: Ta gitarren och sjung! Och vi var tusen, hundratusen, säkert miljoner unga pojkar jorden runt – några unga kvinnor också – som uppfattade hans sång till gitarr som en uppmaning att göra egna låtar och spela själv.

Bob Dylan sjunger ”High Water (For Charley Patton)” på scen i Helsingborg, usel bild men klart lyssningsbart ljud.

Vi blev gitarrpoeter, vissa professionella med tiden och andra gitarrplinkande amatörer livet igenom. Dylan fick ut mig på lördagsturnéer till Kingside, Kingside och Kingside igen (Stockholm hade tre ungdomsgårdar med samma namn). Det var 1965. Jag hade en akustisk gitarr och ett munspel i G-dur, körde en av mina Dylan-favoriter, ”She Belongs To Me”, och en egen låt, ”I Feel As Good As I Can”, som var mer som Donovan.

Strax ska jag försöka bli mindre ego men jag måste berätta också att Bob följde med oss till Vollsjö på 70-talet. Gary Engman sände TV-programmet Kvällsöppet från Vollsjö gamla skola och fråga inte mig hur mitt band kom med där. Vi körde en låt på svenska, skriven innan flytten till Skåne, när jag och min blivande hustru bodde på tionde våningen i Edsberg. ”Vi är på väg” heter låten där Dylan är chaufför på 607:ans buss från Edsberg in till Stockholm.

Om jag varit ung i dag och inte hört Bob Dylan förrän nu, vad hade jag tyckt? Så stod jag och tänkte på Sofiero. Dum fråga, ju. Han är gammal nu, 73 år, äldre än jag. Hur skulle en 16-åring, som jag var då, kunna knyta vänskapsband med den där ”gubben”, som en recensent beskrev honom. Vad jag säkert vet är att nu skulle jag aldrig få ”She Belongs To Me” som favoritlåt, för den var inte vacker längre i Dylans massakrerade version i Helsingborg. Samtidigt som jag sympatiserar med inställningen att gamla låtar ska leva vidare och förändras, inte hamna i en monter på Bob Dylan-museet.

Dylan sjunger en annan låt på scen i Helsingborg: ”Pay In Blood”.

Däremot har jag svårt att förstå när både äldre och yngre recensenter menar att han inte längre kan sjunga. Bob Dylan har ju aldrig haft någon vacker sångröst eller varit en virtuos gitarrist. Dylan är beroende av dagsformen. Han är stundens sångare och musiker. Gå in på Youtube och kolla live-inspelningar med en ung Bob Dylan: ena dagen kunde han sjunga och spela riktigt bra, nästa dag lät samma låt ju rent anskrämligt.

Numera sjunger Dylan med åldrad, skrovlig röst. Han verkar inte bry sig (och han har väl aldrig brytt sig om vad andra tycker, som när hans elgitarr skrämde folkmusikpubliken i Newport). Artister med så lite kvar av sin forna röst brukar göra det bästa av det lilla men ”gubben” Dylan försöker använda så stort röstomfång som möjligt och sjunga som en crooner. Det är både fascinerande och uppmuntrande.

Några få andra (John Lennon, Joni Mitchell och Neil Young) har också skickat brev till mig i form av nya låtar. De blev mina vänner. Jag struntade väl i vad de gjorde. Nej, jag struntar inte men jag förlåter, vad de än gjort och gör. Som när Dylan började sjunga country eller blev halleluja-frälst. Jag muttrade, accepterade och lyssnade vidare.

För de ögonblick då musik upphör att vara musik, då sång och musik blir själva livet. Det är vad Bob Dylan är för mig: en människa. Det är det innersta budskapet i hans sångpoesi och musicerande: detta svårhanterliga, dagliga slit med att vara människa. Det finns – också 2014 – vissa ögonblick då Dylans sång glimtar till av livets stora vilja och mindre förmåga.

Förra veckan på Sofiero i Helsingborg så tyckte jag mest om de jazzfolkbluesiga versionerna av nyare låtar som ”Workingman´s Blues #2”, ”High Water (For Charley Patton)”, ”Early Roman Kings” och ”Spirit On The Water”. Tänk Dylan, fantiserade jag, vid ett piano på Garaget i Hammenhög med komp av svenska jazzmusiker (gitarr, bas, trummor). Så litet och nära, nästan som när han började. Vilken idé! Som man kan drömma.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda 2014

Deckarloggfredag: Izzy och hans dotter, Philomène och hennes pappa

Jag skriver, med anledning av följande nyutgivna självbiografiska bok, en krönika till nästa nummer av Hifi & Musik om Israel Goodman Young (1928-2019), kallad Izzy. Om hans folklore Center i New Yock och hans Folklore Centrum i Stockholm.

Mer om detta i det kommande numret av Hifi & Musik. Fast jag tänkte, jag tar och lyfter ut de formuleringarna, än så länge preliminära, orden kan komma att ändra sig, som inleder krönikan och handlar just om boken, hans dotters bok. Så här börjar jag:

Så sorgligt men så ömt. Och så kärleksfullt. Det var mina tankar vid läsningen av Philomène Grandins bok ”Glöm allt men inte mig” (Albert Bonniers) om sig och sin pappa.

Sen följer krönikan som avslutas med mer om boken:

 ”Glöm allt men inte mig” är en tunn bok till sidantalet men en tung bok till innehållet. Philomène Grandin skriver så flyende lätt också att läsaren inte märker hur boken drabbar förrän den gjort det.

Hon lyckas få med både den offentlige Izzy Young och den private, pappan. Hon beskriver hans ilska när folk  efter Bob Dylans årliga konsert i Stockholm frågar om Izzy fick träffa honom den här gången då och längst upp i åldern kunde han skälla ut oss igen för att vi inte bryr oss om vår svenska musik. Medan han andra dagar var vänligheten själv och höll hov för journalist efter journalist, till exempel när Dylan fått Nobelpriset.

Första kapitlet skildrar just den dagen 2016. Så många strömmar till Folklore Centrum att grannarna ser till att besökarna står i kö utanför butiken. När Philomène kommer dit visar hon direkt att hon är pappas flicka. En påstridig kvinna, som visst heter Sara, ringer från Svenska Akademien och vill ha Dylans telefonnummer, ”nu direkt”. Philomène slänger på luren.

Hon beskriver sin uppväxt med Izzy som varannanveckas barn. Efter att Izzy – de – förlorat bostaden på Kochsgatan flyttar pappa och dotter mellan tillfälliga boenden, sover ibland i källaren under Folklore Centrum. När pappa saknar pengar, inte en krona har han, sitter de i Kungsträdgården och väntar på att någon ska komma förbi (det brukar alltid göra det) och ge dem pengar. Hon beskriver hur pappa tar hand om och inte tar hand om sin dotter och hur dottern tar hand om sin allt äldre, allt mer dementa pappa.

Hon skildrar också – så fint – det första mötet med Lars Demian. ”Glöm allt men inte mig” förmedlar ett underbart porträtt av Israel ”Izzy” Goodman Young men är också en bok för alla med en åldrande, dement förälder.

Mycket mer om Izzy Young i krönikan, se nästa nummer av Hifi & Musik.

Bengt Eriksson

Egenannons: urkärlekspoeten Sapfo år 2020

”… så rekommenderar jag ”Sapfo på nytt”, där författaren och journalisten Bengt Eriksson gjort en storslagen insats med att nytolka, och som han skriver, ”kurera” den kvinnliga kärlekslyrikens urmoder, grekiskan Sapfo (som levde på ön Lesbos c a 630 f Kr). Det är en bok att lycklig av, en bok som kan sätta hjärtan i brand (och ytterligare elda på de som redan brinner.” (Kenneth Gysing, Femina/Feminas bokhörna)

”Det är ett nytt sätt som Bengt Eriksson ser på Sapfo från grekiska ön Lesbos – ett vardagligt sätt att beskåda Sapfos dikter… en befriande känsla som skiljer från akademiska lärda utsagor såsom Magnus William Olsson eller Jesper Svenbro gjort i sina utgåvor. /–/ Bengt Eriksson har gjort ett förträffligt arbete med sina tolkningar av Sapho och gjort hennes livsverk nödvändiga för vår moderna tid helt enkelt.” (Micheles Kindh, Blaskans vänner)

”Han jämför sig med någon som kurerat en konstutställning, som valt ut verk för att utställningsbesökarna ska se en linje och få syn på konstnären. /–/ Han har också en tanke, att få dikterna tonsatta, framförda av en artist som Amanda Werne i Slowgold.” (Ulf Mårtensson, Ystads Allehanda)

————————————————-

Nu ställer Eros till med problem igen

detta söta bittra odresserbara djur!

Sapfo, född på ön Lesbos cirka 630 år före vår tideräkning, är den diktande, sjungande urkärlekspoeten. Just är, inte var. Sapfo är ingen antik person ur grekisk historia utan högst levande. Hennes kärlekslyrik diktar och sjunger vidare genom all kärlekspoesi som skrivits och framförts under plus 2000 år. Som den tionde musan har Sapfo inspirerat kvinnor som män: Joni Mitchell, Bob Dylan, Leonard Cohen, Edith Södergran, Anne-Marie Berglund, Eva Dahlgren, Kajsa Grytt, Jenny Wilson och många fler. I det största urval som publicerats på svenska nytolkar och kurerar Bengt Eriksson nära nog samtliga av Sapfos dikter och fragment så att hon blir det hon är: en samtida poet.

Boken ”Sapfo på nytt. Nytolkat och kurerat av Bengt Eriksson” kan antingen köpas direkt från mig – hör av er! – eller från alla nätbokhandlar samt även i en del fysiska bokhandlar (dock till de mest varierande priser).