Med det sydafrikanska samhället mellan ord och rader

Deon Meyer
Mörk flod
En Bennie Griessel-roman
Övers: Mia Gahne
(Weyler)

”Mörk flod”, den nya polisromanen med Benny Griessel (samt kollegan Vaughn Cupido) av sydafrikanen Deon Meyer, börjar – och slutar – med en blandning av pastisch på och hommage till polisromankollegerna Sjöwall Wahlöö (och nog förmedlat via Bo Widerberg).

Alltså med storartade polisgringripanden som långtifrån går som de borde ha gått. Säkert skriver Meyer detta som kritik mot Sydafrikas politiker och polis men det är också lite roligt för läsaren. Att allt kan bli så fel!

”Mörk flod”, faktiskt den tolfte polisromanen av Meyer som Weyler förlag gett ut i Sverige (för vilket jag tackar extra – att förlaget håller ut trots att Deon Meyers sydafrikanska krimi verkar locka  deckarkritiker snarare än deckarläsare), utspelar sig främst i vindistriktet Stellenbosch, dit Griessel och Cupido degraderas och förflyttas av den polisiära disciplinnämnden. (Egentligen skulle de ha förflyttats till ett än värre ställe men hamnade av någon anledning  i Stellenbosch.)

Fast vin handlar det ytterst perifert om. Istället har Meyer bökat och knölat ihop flera trådar: stulna vapen (som kan leda till polisen), en försvunnen student (som visar sig vara en jäkel på datorer och dessutom har mängder med pengar han inte borde ha), en överrik gangster (får han kallas som i hemlighet tänker sälja en av sina fastigheter) och den kvinna som ska sälja huset (och verkligen måste genomföra den här försäljningen, för hon och hennes make är inte bara fattiga utan panka med skulder).

Och så försvinner den rike fifflaren och gangstern (hur ska jag absolut inte avslöja). Något mer? Nej, men det räcker väl.

Böka och knöla, skrev jag. Så känns det till att börja med att läsa ”Mörk flod”. Men det tar sig eller om jag vänjer mig. Deon Meyer fortsätter att berätta ovanstående parallellt och får långsamt ingredienserna att närma sig varann. Rätt spännande. Rätt intressant också, eftersom allt som händer händer i dagens Sydafrika. Mer en deckare, den här gången, än en roman om Sydafrika men det sydafrikanska samhället och den sydafrikanska politiken finns ändå med som mellan raderna och orden i berättelsen.

Dessutom får vi förstås följa polisen Griessel vidare, ännu en dag efter dag som nykter alkoholist, och hans förhållande till sonen, som alltid verkar vara orolig för att pappa börjat dricka igen. Medan polisen Cupido har andra, mindre eller till kroppsformatet större problem – med vikten. Vad tycker hans fästmö om att Cupido är… tjock?

När  berättelsen tar slut och det mesta men inte allt ihopknutet börjar berättelsen om – med det där som ännu inte blivit löst och knutet ihop med det övriga. En viss tråd hänger och slänger i luften. Det är bra. Jag gillar det – att läsaren själv får ta tag i tråden och fundera: Vad kommer att hända? Hur ska det här gå? Nej, det kan väl aldrig gå!

Klagomål: Ska verkligen boken vara redigerad på det här sättet eller har jag fått läsa ett exemplar av en provtryckt bok som tagits tillbaks och rättats? Det måste, oavsett, vara redigeringsmissar vad gäller brytningar av rader, stycken och avdelningar. Så här kan det bara inte bara vara tänkt eller? Gång på gång, det blir svårläst och det är onödigt. Alla som läser måste märka det.

Nåväl, det förtar inte innehållet. ”Mörk flod” är ännu en läsvärd polisroman av sydafrikanen Deon Meyer.

Bengt Eriksson    

Bo Widerberg, författare från Malmö

Såg, ska strax lyssna också, att Kalle Lind och Vante Rosengren pratar om ”Bo Widerbergs tre Malmöfilmer” i senaste avsnittet av Malmöpodden ”A du!”.

Det fick mig att minnas följande text som jag skrev om Bo Widerbergs romaner i Malmömiljö.

Ur vilka filmerna mer eller mindre uppstod. (Efter min text finns en länk till Kalles och Vantes podd om du vill lyssna och det vill du!)

***

Det började med att några av Bo Widerbergs tidiga långfilmer – bl a ”Barnvagnen” och ”Kvarteret Korpen” (bägge från 1963) – visades på TV. Jag återsåg filmerna, mindes och häpnade…

Att jag kunnat glömma! Widerberg gjorde ju dokumentärer i form av spelfilmer – och tvärtom. Platsen och tiden är Malmö från, ungefär, slutet av 40- till 60-talet:  den gamla staden ligger för döden; den nya, moderna staden föds.

Widerberg erotikon-2Det fortsatte med att jag i ett antikvariatsfönster fick syn på romanen ”Erotikon”. Författare: Bo Widerberg. När jag slog upp försättsbladet såg jag att romanen föregick filmerna: utgivningsåret var 1957. Jag läste, fascinerades och häpnade – ännu mer!

Från debuten ”Barnvagnen” till återkomsten på 90-talet med ”Lust och fägring stor” är filmregissören Widerberg oöverträffad som skildrare av Malmö. På bioduken, vill säga. I skönlitteraturen har han sin like och sidvis t o m överman: nämligen sej själv, författaren Widerberg.

Romanen ”Erotikon” öppnar sej som en pop up-bok. Fiktionen är, liksom i filmerna om Malmö, så levande att den blir dokumentär. Att läsa är att vara fysiskt närvarande i staden och romanen: att se, höra och lukta.

Året är 1950. Romanens huvudperson, Gösta Granell, som äger en låsfirma och just idag fyller 49 år, besöker barndomshemmet på Ahlmansgatan i Sofielunds röda kvarter. Hans mor är död, men far lever.

Gösta betraktar hemmet, som ”blivit en tredje klassens antikbod där beteckningen ‘antik’ gällde föremålens grad av förfall”: den slitna korkmattan, de avflagnade väggarna, den fläckiga spegeln, en trave tallrikar i diskhon, flaskorna med lukt av surnat öl…

1997 har den omoderna, gamla hyreskåken, där familjen Granell bodde, ersatts av en ny, modern hyreslänga, som i sin tur ska förfalla och rivas. Jag kör in till Malmö med bilen, parkerar på gatan där det gamla huset stod och det nya står. Sedan följer jag – med boken uppslagen i handen – far och son på deras vandring genom ett Malmö som bara delvis finns kvar.

Arbetarstatyn står förstås kvar på Möllevångstorget. Men var låg schappet Rödlöken, som serverade brunkål och korv? Finns kakaoasken kvar på taket till Mazettis igenspikade chokladfabrik? Jag spanar uppåt men kan inte se den. Och det var längesen som ettans spårvagn skramlade förbi på väg upp mot Allmänna sjukhuset.

När försvann Deutsche Bierhalle från Lejonetpassagen? Borta är den i alla fall, liksom de övriga ölkrogarna från 50-talet – alla utom Mattssons Ölstuga.

 Till sist hamnar sonen Gösta vid kanalen. Han räknar broarna:

… från Schougens bro ute på Öster till Carolibron, från Carolibron till Paulibron innan brandstationen, från Paulibron till Amiralsbron, från Amiralsbron till Kaptensbron, cykelbron, från Kaptensbron till Davidhallsbron, från Davidhallsbron till Morecosbron – där  han stod nu – och vidare under Fersens bro, den vackraste av dem alla…

Widerberg barnvagnenDet är ju ett filmmanus! Bara att starta kameran! Nog måste de som på 50-talet läste Widerberg ha anat att den unge författaren skulle bli filmregissör?

Efter ”Erotikon” gick jag en antikvariatsrunda, köpte och läste romanerna ”Hösttermin”, ”På botten av himlen” och ”Den gröna draken” samt novellsamlingen ”Kyssas” (publicerade 1952-59).

Också dessa böcker skildrar Malmö (med omnejd), men i några är staden Malmö inte så påträngande utan närvarande mer som atmosfär och klangfärg.

Varje stad har sin historia, sina hus och gator, sina människor, tankar och liv, som tillsammans bildar en närvaro – lika påtaglig i Widerbergs fiktion som i verklighetens Malmö. Alla de uppräknade titlarna är definitivt Malmöböcker: befolkade av malmöiter.

Bo Widerbergs berättelser om Malmö – både filmerna och romanerna – skulle kunna placeras under den gemensamma rubriken ”Malmöarbetet”.

Romanen ”Den gröna draken” blev filmen ”Heja Roland” (1966). Men också i andra romaner och filmer är det som om han återberättar samma historia. Personerna kan byta böcker med varann eller kliva ur en roman och in i en film. Författaren/regissören Widerberg går runt, runt sina människor och betraktar dem på nytt från olika håll.

Aha! utbrister jag, när jag ser att adressen Ahlmansgatan 12 återkommer i åtminstone ett par böcker. Kan den skolfröken, som förekommer i filmen ”Lust och fägring stor”, vara samma lärarinna, som introducerades redan i romanen ”Erotikon”? Samma films unge skolpojke har i alla fall klasskompisar, förebilder och/eller alter egon i flera romaner.

I synnerhet ”Erotikon” – Widerbergs definitiva Malmö-roman – förtjänar att kallas ”Malmöklassiker”. Liksom filmerna ”Barnvagnen” och ”Kvarteret Korpen” präglas ”Erotikon” av berättarentusiasm och uttrycksvilja. Samma unga hjärta slår i romanen som i filmerna. Också 40 år senare kan man ana att den unge Bo Widerberg var en känslig författare: tidsmedveten och nutida.

Widerberg erotikon-2I språket finns en nervig puls som måste vara Malmös – avlyssnad och självupplevd i stadens snabba förvandling: i språnget mellan småstad och framtidens moderna (stor)stad.

När ska ”Erotikon” bli tillgänglig i pocket – för den äldre generationen, som verkar ha glömt romanförfattaren Widerberg, och för de yngre generationerna, som väl knappt vet att Bo Widerberg – också – skrev böcker?

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 1997

KLICKA och lyssna!