Eva Ström
Jag såg ett träd
(Albert Bonniers)
Det är formen. Ja, det är förstås innehållet men först formen. Eller formerna.
Hennes poetiska former var vad jag iakttog först när jag läste Eva Ströms nya diktsamling ”Jag såg ett träd”. Den till sina former så omväxlande, skiftande poesin, diktade av, i och ur en innehållsrik människa, så mycket som möjligt av hennes innehåll.
Tänkte hon att nu ska hon? Jäddrar nu skulle hon! Eller uppstod blott, ja, automatiskt eller nästan, en dikt med sin poetiska form som i just automatiskt? Dikt efter dikt uppstod blott. Det ser ju ut så, det känns ju så, som om varje dikt till sitt allt har en mening, ett syfte, ett slags protest att förmedla.
Inte programmatiskt. Absolut inte. Långt ifrån, inget manifest. Endast ett påpekande om att dikter diktas i sig – inte med något, något annat, som kommenderar hur; som tiden, trenden, så som det ska diktas, just nu.
Eva Ströms trädmålning på omslaget till sin nya diktsamling.
Vilket inte ska misstas och missförstås, Eva Ström håller ögon och öron öppna, hela hon är öppen. Hon ser, hon hör, hon läser. Men hon diktar inte med utan förhåller sig till. Och så är hon uppkäftigt också, i det lilla och stilla.
Det är min uppfattning – att Eva Ström med sina nya dikter också deltar i en litteratur- och poesidiskussion, om hur dikter kan och ska skrivas. Och påpekar just det jag skrev ovan. (Om jag nu lyckades få det jag skrev att bli tydligt; inte den lättaste tiden att tänka och skriva klarsynt och tydligt.)
Inledningsdikten, ”Under träden”, svänger som en folkvisa, som en blues, som en rocklåt. De korta rader som inleds av de/t upprepade ”under”; så effektivt. Och så rytmiskt. Eva planterar en skog med olika träd, med var sin association, var sin tanke, var sitt sig och själv. En muntlig dikt på papper; en pappersdikt som talar.
Eller som ett diktmantra. Eller en diktmässa. Och det diktar hon ju också, redan i nästa dikt, om sin, sin egen skog: ”Med en skog i mitt namn…” (så lyder titeln) ”… hör jag träden ropa på mig”.
”Med en skog i mitt namn” är den första av flera längre eller långa berättande dikter, diktade med en radlängd som jag brukar kallar prosarader, fast poetisk prosa, och få mig att, rätt eller fel, tänka på amerikanska beatpoeter. Också rytmiskt men rytmiskt på ett annat sätt. Som en hymn?
Eva Ström. Foto: Birgitta Olsson
Bland dessa dikter har jag ett par favoriter. Den ena, ”Gud och baobab”, börjar med raderna: ”När Gud såg hur det höga baobabträdet växte / rakt upp i himlen, förtörnades han, slet upp trädet / och kastade det upp och ned mot marken / tills trädet fick sin stora krona nersänkt i underjorden…”
Den andra, ”Salix”, börjar så här: ”Det var med stor förvåning vi förstod / att vi blivit inbjudna till de två komikernas skrivarstuga / som stod på en kulle på Söder, rödmålad, / timrad av furu.”
Dikten är väl en dröm – men en dröm så tydlig och klar. Motiven för hennes diktande: Allt emellan Gud och Hasse å Tage.
Här finns också korta(re) dikter med korta(re) rader – som den avslutande, dystra, så oväntat svarta dikten ”Var inte världen” som efter att ha konstaterat – ”Var inte världen fulländad?” – ställer frågan: ”Vem ville ändra detta till det bättre?”
I dikten om ryskan ”Irina Petrova” rimmar hon också, som man gjorde förr, som man börjat göra igen (under inflytande av rap och poetry slam, kanhända): ”Det ser ut som om du sover men Irina du är död / prästen har välsignat dig men utan särskild glöd”.
Vem Irina är? Vem hon var? Se boken.
Så här kan jag fortsätta. Det finns noteringar att göra om varje dikt, ja, varje rad, varje ord och ordval. Det är en coronadiktsamling, också. Hur mycket vet jag inte men delar av diktsamlingen kom till under pandemin och corontänen. Inte samtliga dikter men snart sagt alla har en ton av detta, de diktades ur ett gråsvart mörker.
Ibland kommer det upp på ytan, i formuleringar, med rader som (jag bara bläddrar hit och dit, fram och tillbaks, noterar) ”tvätta dina händer / två dem för folket”, ”grå himmel / mörka regn / ambulansen stannar”, ”En pandemi går över världen / av trädälskare”, ”mun under munskydd”, ”Gränserna stängdes / åter pandemiskt”, ”Boken handlar om digerdöden”…
Och så vidare.
Coronadikter? Nej, egentligen inte, ändå. Dikter i, under och med coronan. Livsdikter. Dödsdikter. Dikter i ett mörker där ljuset flämtar. Mångtydiga, mångläsbara. Som livet allt mer blir. Kanske åldersdikter också, dikter som trädstammarnas årsringar. Som den evaströmska skogen med alla dessa, olika träd.
Ett avslutande citat: ”Rosentaggar, rosenkvist / du får bli det som du mist”.
Bengt Eriksson
PS. Nu, förhoppningsvis, lite bättre korrläst.
Molinari – eller om det är producenterna? – lägger dessutom till inte så lite av brittisk 60-talspop. Trots att Molinari kommer från Kent, England har han med ”Just Like Achilles” gjort det album som Jakob Dylan tyvärr aldrig förmått göra.
Det andra som känns långt in i märgen när man läser ”Drømmenes land” och ännu mer den följande titeln, ”De döde”, är naturen och klimatet. Ordagrant iskyla. Vinter. Snö. Blixthalka.
namn på några samhällen och platser i North Shore/Cook County. Det ger en aning om historien och befolkningen. Av ojibway-indianerna finns några få procent kvar, de största befolkningsgrupperna är tyskar, svenskar och norrmän.
– Först tänkte jag skriva en enda lång roman. Men det jag ville berätta tog ännu större plats, det måste nog bli en romanserie. Sen kom jag på att jag också ville skriva en mellanbok, en annan sorts roman mellan den första och tredje delen.
Ska Minnesota-trilogin ges ut i USA?
Bengt Eriksson
Deckarlogg 