Längs de smala, krokiga, backiga – dessa stup vid vägkanterna utan räcken! – i lågalpernas Provence

Magnan självbiografi

Det var på tiden när det nyligen kom en bok av Pierre Magnan på svenska. ”Kyndelälskaren” (Elisabeth Grate bokförlag), som den heter, är en självbiografisk berättelse med undertiteln ”Min barndom i Provence”.

Redan på första sidan kände jag igen mig. Jag var tillbaks i Provence, både i verkligheten – och framför allt – i fiktionen.

En gång åkte hela familjen Eriksson på semester till Provence, körde bil uppåt Basses-Alpes (lågalperna) och satt på ett kafé i Manosque, där Pierre Magnan är född. Men hans nya bok (ny och ny, i Frankrike kom den 1988) fick mig ännu mer att minnas de Magnan-deckare som på 80-talet översattes till svenska.

Pierre Magnan (född 1922) är mindre en fransk och mer en provencalsk författare. Han skriver burleskt och grovkornigt, berättar historier från en annan, äldre tid då det var långt mellan landsbygd och storstad.

Beskrivningen stämmer in lika bra på hans deckare som på självbiografin. Det påminns jag om när jag nu plockat fram dem ur deckarhyllan och börjat läsa dem på nytt. Ingen större skillnad, faktiskt.

Så här skrev jag om deckarförfattaren Pierre Magnan i boken ”Deckarhyllan”:

————————————————————————-

Pierre-Magnan-010

Det är inte den vanliga deckarmiljön. Det är inte någon vanlig miljö över huvud taget. Det är en värld bortom världen, ett Europa bortom Europa, ett land bortom landet.

Området, som i Pierre Magnans romaner blir ett eget land, sträcker sej, ungefär, från staden Gap i norr, Digne i öster, Manosque i söder och Apt i väster. Inom området/landet finns också städer och byar som Forcalquier, Banon, Sault, Dauban, Simiane, Largue, Sisteron, Piégut, Saint-Michel-les-Portes, Cruis… Rätt igenom Magnans litterära landskap rinner floden Durance.

BergetPå verklighetens karta kan man hitta städerna och byarna i södra Frankrike, i Provence. Inte längst ner vid kusten, på Rivieran, utan tjugo, trettio mil mil norr om Marseille, i det område som kallas Basses-Alpes (lågalperna).

Men avståndet från den moderna storstaden bör snarare räknas i tid: år, årtionden, t o m århundraden. I Magnans litterära småstäder och byar går tiden framåt med cirka två timmar per dag. Det är som om tiden, nästan, har stannat.

Livet är präglat av traditioner, gamla livsmönster och vidskepelse. Och inte minst av, på samma gång, instängd och pulserande sexualitet. Romanpersonerna lever i en instängd värld. Livet i den stora världen utanför sipprar in, men inte mer. Somliga personer är i det närmaste provençalska troll. Kriminalhistorierna kan ha sin utgångspunkt i något som hände för länge sedan.

Någon gång utspelar sej hela historien i en, också tidsmässigt, äldre tid. I ”Döden på berget” (1985) heter huvudpersonen Modeste Laviolette, 17 år, lokförarmedhjälpare och blivande far till Magnans ordinarie huvudperson, kriminalkommissarie Laviolette.

Sommartid är det ett soligt landskap. Då lockas stadsborna att köpa hus i Basses-Alpes och bosätta sej på landet. På hösten och vintern kommer prövningen: storm och snö; isolering, omöjligt att ta sej därifrån. Citat från ”Cyklisternas tysta död” (1983): ”Den första vintern fick vederbörande på knä efter bara åtta veckor.”

CyklistenMed ”Cyklisternas tysta död” debuterade Pierre Magnan som deckarförfattare. Romanen innehåller en i ordets mest ordagranna betydelse naturalistisk skildring av vädrets växlingar i lågalperna.

I den följande romanen, ”Guldsvampen” (också 1983), finns en novell i romanen om tre bilar som från varsitt håll är på väg mot ett oundvikligt möte:

Från ett lågtryck i norr kom utlöpare av ett stormcentrum med snö som smältes ner och piskades vidare av mistralen i söder,

skriver Magnan och fortsätter med att beskriva hur yrsnön uppifrån Lurebergen viner genom Deffensskogen, Calavonpasset, klippkanjonerna i Crau de Bane. Yrsnö framför bilrutan. Plötsliga drivor på de smala, slingrande alpvägarna. Blixthalka. Den ökända ”mures basses”-kurvan, där sikten är obefintlig också i vanliga fall.

Upptakten till ”Guldsvampen” är en ganska typisk Magnanmiljö. Det är tryffelsäsong och Alyre Morelon letar tryffel med hjälp av suggan Roseline. En riktig tryffelgris – en sällsynt sugga som gräver upp tryfflar utan att äta upp dem.

I ”Guldsvampen” förekommer också en ålderdomlig och dödlig odlingsmetod för just tryffel. Även i ”Cyklisternas tysta död” är mordredskapet urgammalt och traditionellt. Bland dem som förhörs finns ett par vildsvinsjägare.

GuldsvampenMagnans två återkommande huvudpersoner – kriminalkommissarien Laviolette, som är äldre, och undersökningsdomaren Chabrand, yngre – är kumpaner, sammansvurna, fast i hemlighet. Bägge har ”deporterats” till småstaden Digne. Den förre för att ha förolämpat en mäktig politiker, den senare för sina vänsteråsikter.

Offentligt beklagar de sej över att de kvarhålls på en plats där deras begåvning inte kommer till sin rätt – i hemlighet trivs de mycket bra i lilla Digne.

På några få år, 1983-87, publicerades åtta romaner av Pierre Magnan i Sverige. Sen blev det stopp. Det finns fler att översätta!

Deckare av Pierre Magnan:

Cyklisternas tysta död. 1983. Le sang des atrides. Övers: Sonja Berg Pleijel och Pascal Golmann.
Guldsvampen. 1983. Le commissaire dans la truffière. Övers: Sonja Berg Pleijel och Pascal Golmann.
Den femte graven. 1984. Le tombeau d’Hélios. Övers: Jens Nordenhök.
Skuggspel. 1984. Le secret des andrônes. Övers: Sonja Berg Pleijel.
Döden på berget. 1985. Les charbonniers de la mort. Övers: Sonja Berg Pleijel.
Stenängeln. 1986. La maison assassinée. Övers: Christina Angelfors.
Dödsbudet. 1987. Les courriers de la mort. Övers: Hans Lindeberg.
Dvärgen som älskade. 1988. La naine. Övers: Åsa Forsberg och Carl G. Liungman.

Bengt Eriksson
Från Kristianstadsbladet 2009 och boken ”Deckarhyllan”, utgiven av BTJ Förlag, 1995/2002

I deckarhyllan: Highway 61 Revisited

Highway 61 går genom Mississippis delta och har fått smeknamnet ”The blues highway”. De flesta låtar – och de är många, mest blueslåtar – som gjorts om Highway 61 handlar nog om landsvägens sydligaste del. Men när Bob Dylan skrev ”Highway 61 Revisited”, vilken sträcka av den långa vägen kan han då ha tänkt på?

Highway 61 börjar i New Orleans och slutar vid gränsen mellan Minnesota och Kanada (eller tvärtom, om man vill). Robert Zimmerman föddes ju i den lilla Minnesota-staden Duluth, alldeles i närheten av Highway 61. Det var på den vägen han gav sig hemifrån, först till Minnesotas dubbelhuvudstäder St Paul/Minneapolis och sen vidare till New York.

Så det går förstås inte att låta bli att tänka på Dylan när Lance Hansen – skogspolis i området The North Shore och kriminalromanen ”Drømmenes land”, den första delen av norrmannen Vidar Sundstøls så kallade Minnesota-trilogi – hittar en naken, förvirrad man vid Baragas kors (ett minne av prästen Frederick Baraga som hjälpte indianerna när de på 1800-talet insjuknade i pest) mitt emellan Highway 61 och Lake Superior. Skogspolisen Hansen har dessutom sin mamma på ett ålderdomshem i Duluth.

Norske (deckar)författaren Vidar Sundstøl.

– Två ställen jag bott på i Minnesota hade olika nummer på Highway 61 som adress, berättar Vidar Sundstøl. Men om du eller någon annan tycker att amerikansk populärkultur speglas i berättelsen, miljöerna och personerna, så är det en sak. Det är en annan och er sak. Jag nämner inga artister och låtar. Ingenstans finns några referenser till amerikansk populärkultur. Det har jag undvikit, medvetet.

– I många romaner – inte minst deckare – finns så många populärkulturella referenser att böckerna mest handlar om författarens förhållande till amerikansk kultur. Jag ville skildra den här delen av USA och Minnesota på sina egna premisser.

Sundstöl Drömmenes landDet andra som känns långt in i märgen när man läser ”Drømmenes land” och ännu mer den följande titeln, ”De döde”, är naturen och klimatet. Ordagrant iskyla. Vinter. Snö. Blixthalka.

”Drømmenes land” (2006).

Vidar Sundstøl, nu bosatt i det norska samhället Bø, bodde under flera år i USA. Han gifte sig med en amerikanska och hustrun fick arbete i norra delen av Minnesota. De körde dit i bil från Kentucky och ju längre norrut Sundstøl kom, desto mer häpnade han.

– Det är stor skillnad mellan norra och södra Minnesota. I norr finns ingen prärie. I vår första bostad i Minnesota kunde jag genom fönstret se den här stora sjön, Lake Superior, och på andra sidan fanns skog och åter skog, svart granskog ändå upp till Kanada. Det bodde ju inga människor här heller. Norra Minnesota har få invånare. Här kan jag inte bo! var min första tanke.

– Fast det dröjde inte länge förrän jag började uppskatta både landskapet och människorna. Jag lärde känna hyggliga, mycket vänliga människor. Det var någonting gammeldags, som jag kände igen från barndomens Norge. Och här fanns ju allt man behövde, som affärer och restauranger.

– Det går inga bilvägar genom skogen – däremot tusen vattenvägar, allt från små bäckar till stora älvar. Det var så indianerna tog sig fram – genom att paddla. Och det är lätt är att paddla här, nästan platt natur, inga höga berg, vattnet rinner sakta. Man kan paddla milslångt, glida ljudlöst och höra fåglarna.

Two Harbors, Finland, Tettegouche, Tofte, Grand Marais, Lutsen och Grand Portage är Sundstöl De dödenamn på några samhällen och platser i North Shore/Cook County. Det ger en aning om historien och befolkningen. Av ojibway-indianerna finns några få procent kvar, de största befolkningsgrupperna är tyskar, svenskar och norrmän.

”De døde” (2009).

Bröderna Lance och Andy Hansen i Sundstöls Minnesota-deckare är norskättlingar. Vid sidan om arbetet som skogvaktande polis är Lance Hansen också amatörhistoriker. Allt det här finns med i böckerna. Det har blivit en annorlunda deckarserie som växlar mellan polisroman, psykologisk kriminalroman, thriller och country noir, mansroman, samtidsdeckare och historisk kriminalroman.

Ett slags norska ut- och invandrarromaner med två parallella kriminaltrådar. Jämsides med mordet på en ung norrman, som kommit till Minnesota för att paddla på Lake Superior, berättar Sundstøl om en drygt 100 år gammal mordgåta (fast var det mord?) där Thormod Olson, 15 år och en förfader till bröderna Hansen, ska ha varit inblandad. Också ett tredje tidsplan med nya idéer och tankar tillkommer när Eirik Nyland, polis vid Kripos i Norge, anländer för att bistå FBI med utredningen.

– Traditionerna har blandats under århundraden och generationer. De som bor här känner sig inte som norrmän eller svenskar utan de är skandinaver. Jag ville skildra de här människorna, deras liv och historia, också landskapet, naturen och klimatet. Som en landskapmåning i ord, där både smått och stort kom med.

– Min hustru och jag var ute och körde på Highway 61. Det var så det började. Vi fick syn på Whispering Pines Motel och min hustru sa att det där kunde ju vara ett motell i någon deckarserie. Så vi började spåna om miljöer och personer, vad skulle boken handla om? Grunden till trilogin las under våra bilturer.

Sundstöl Ravnene– Först tänkte jag skriva en enda lång roman. Men det jag ville berätta tog ännu större plats, det måste nog bli en romanserie. Sen kom jag på att jag också ville skriva en mellanbok, en annan sorts roman mellan den första och tredje delen.

”Ravnene” (2011).

Vilket har fått Minnesota-trilogin att bli ännu mer speciell. Samma personer och mordgåtor men ”Drømmenes land” och ”De döde” hör till olika genrer. Första delen är en episk polisroman, lång och tjock, medan den andra blev en kort och intensiv jaktthriller, som utspelar sig under ett dygn då bröderna Hansen är på hjortjakt i snön, kylan och skogen.

Nu i maj kommer ”Ravnene”, den avslutande delen. Hur blir den?

– ”Ravnene” är en längre berättelse, lite mer i stil med ”Drømmenes land”. Men ändå inte riktigt likadan. Det är fler kvinnor i sista delen. Berättelsen flyttar några månader framåt. Lance Hansen har flytt utomlands, gått i exil, men han återvänder.

Spännande deckare och även om du skildrar norskättlingar så kunde det lika gärna handla om Minnesotas svenskättlingar. Är det inte konstigt att inget svenskt förlag intresserat sig för Minnesota-deckarna?

– När jag skrivit första delen så tänkte jag att om boken ges ut i något annat land så måste det vara Sverige. Men ni har väl fullt upp med att exportera det svenska deckarundret. Däremot kommer romanerna ut i Danmark och faktiskt i Nederländerna, som ju inte alls haft samma utvandring till USA.

– Ett par danska läsare var i USA och körde Highway 61 ändå upp till Kanada. På varenda plats som nämns i böckerna stannade de till och fotograferade. De skickade bilderna till mig och det slog mig, det går ju att använda Minnesota-trilogin som resguide.

Alla ortsnamn är autentiska?

– Inte bara ortsnamnen utan varje restaurang och affär – allting – finns i verkligheten. Romanmiljön är helt autentisk. Till och med Swamper Caribou, den indianske medicinmannen, är en verklig person. Hans öde har jag hittat på men Swamper Caribou levde i Minnesota för 100 år sen.

Sundstöl MinnesotatriloginSka Minnesota-trilogin ges ut i USA?

– Ännu har jag inget amerikanskt förlag men om det går säg tio år utan att böckerna publiceras i USA, då blir jag förvånad.

Film?

– Det finns en filmoption. Fast man vet ju aldrig om det betyder att det också blir en film.

Men då – och om – lär väl filmen få ett soundtrack, trots att du undviker att nämna artister och låtar. Vad säger du om jag har fräckheten att sätta ihop ett ljudspår till Minnesota-trilogin?

– I en långfilm lär det väl bli omöjligt att undgå musik. Så gör du ett soundtrack…

Ljudspår till Minnesota-trilogin:

Chippewa Nation: Pow Pow Song
Bob Dylan: Highway 61 Revisited
Iris DeMent: Wayfaring Stranger
Michael Hurley: Werewolf
Jason Collett: Lake Superior
John Gorka: Girl Of The North Country
Kari Bremnes: Anna Olsen’s Letter Home
Hilborg Romtveit: Norskamerikaneren
Yonder: Amerikavisan
Buffalo Bengt och Indianerna: Balladen om Martin (from Sweden)
Christian Kjellvander: Transatlantic
J Shogren: Salt Lakrits
Koerner & Glover: Careless Love
Yeltzi: Snow In August
Vinnie & The Stardusters: Duluth
Bob Dylan: When The Ships Come In

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Rocky Magasin 2011