Deckarloggfredag: Välkommen till Sjöbo, den skånska kulturkommunen

Oj, som tätorten Sjöbo har vuxit! Först byggdes de nya husen, främst villor men också flervåningshus, på det så kallade Bränneriområdet. Nu är dessutom alla lägenhetshusen om tre och fem våningar på den här sidan busstationen, längs Hotellgatans bägge sidor, färdiga och inflyttningsklara.

Förresten, gatan döptes nyligen om till Lennart Nyströms gata (efter traktens byggherre). Det har blivit som en ny stadsdel bredvid Västergatan och övriga centrum, om ordet stadsdel kan användas. Sjöbo är ju ingen stad, blott kommunens största by, centralorten, ett lite större samhälle och just en tätort.

Sjöbo kommuns invånarantal har farit i höjden som en rymdraket. Var kan siffran ligga på? 22 eller 23 000, tror jag. Såväl Simrishamn som Skurup och Tomelilla har halkat långt efter vad gäller att vara Sydostskånes största kommun (näst Ystad).

Jag står på Södergatan och blickar mot vad som förut var biblioteket och konsthallen. Också dessa lokaler ingår nu i Sjöbo kommunhus. Hela den kommunala verksamheten, alla politiker och tjänstepersoner, förvaltningar och nämnder, har flyttat in där och samlats på samma ställe.

Titta, eller föreställ dig, så fint Sjöbos nya bibliotek och konsthall blev. Glasad fasad med likaså glasdörrar och över dem texten ”Sjöbos kulturhus”. Stora nya lokaler med mycket större utrymme. Foto: Media I Morron I Dag

Året kan nog inte vara 2023. Så fort hinner det väl inte byggas. Men året kunde vara 2024 eller -25. Jag har blivit ännu mer plus 70 men envisas med att fortfarande skriva kulturkrönikor i YA.  

Så vänder jag mig om och betraktar glasfasaden till Sjöbos nya bibliotek, som också fått en scen för författarbesök, och den likaså nya konsthallen och dess två delar, en mindre för lokal konst och en större för utställningar med konstnärer från övriga Skåne, Sverige och hela världen. I lokalerna, som faktiskt blev större än planerat (ytan ska vara nära 800 kvadratmeter), finns även utrymme för kulturskolan.

Ett smärre kulturhus. Visst, det hade varit ännu mer spännande om det byggts ett riktigt stort och eget hus, säg bakom biografteatern Flora, för all kulturverksamhet i Sjöbo. Men varför muttra när Sjöbo kommun gjort denna stortsastning på att både locka hit inflyttare och bjuda invånarna på allt mer av kultur och nöje.

Florabiografen har ju också renoverats och byggts ut med större café och ordentliga loger för musiker och skådespelare. Det ryktas, men nog bara ett rykte, att kulturnämnden – det var ju på tiden att Sjöbos kulturliv fick sin egen nämnd – funderar på om inte Sjöbo borde ha en kommunal ensemble, för att spela sommarteater på Floras scen och gräsmattan utanför.

Alla bibliotek i Sjöbo är meröppna, sen flera år. Filialerna (i Blentarp, Lövestad och Vollsjö) har fått varsin liten scen för litterära och musikaliska arrangemang. Fjolårets lokala litteraturturné, där kommunens många författare turnerade mellan Sjöbos olika bibliotek, blev en  formidabel succé!

Liksom kommunaliseringen av Sjöbos tre museiinstitutioner – Elfstrands (pappa Axels och sonen Alberts krukmakeri och bostad i Grimstofta), Lilla Rödde textilmuseum (flamskvävnader, broderat linne, röllakan, agedynor) och Hallsbergs stenar (Nils Nilssons enastående skulpturträdgård i Heinge) – har blivit en stor framgång.  

Tre gånger kultur som är unik för Sjöbo. Så inte förvånande att de blev smärre sommarturistmagneter –  flerdubblade besökssiffror! – efter att Sjöbo kommun tog över och samordnade museerna, reparerade vid behov, vårdar och värnar dem.

Kort sagt, dagens Sjöbo är en kulturkommun. Politikerna, även utanför kulturnämnden, känner nog lite stolthet, för nu lanseras en ny kommunslogan. Vid infarterna ska det sättas upp skyltar med texten: ”Välkommen till Sjöbo, den skånska kulturkommunen”.

Vem kunde tro detta för blott en handfull år sen? Det började efter kommunalvalet 2022. Moderaterna och socialdemokraterna i Sjöbo frågade sig: Vågade de riskera att Sjöbo kommun stagnerade, till och med gick bakåt i politiken? Kunde de överlåta kommunen åt SD? Vilket parti som tog initiativet är okänt men M och S beslöt att gemensamt styra Sjöbo kommun.

Det handlade bland annat – fast inte enbart – om kulturpolitiken. Sverigedemokraterna i Sjöbo hade inte varit kulturpolitiskt drivande (det enda var nog det ogenomförbara förslaget om privatisering av Elfstrands) men det fanns ju exempel från andra kommuner och SD:s rikspolitik: avskaffande av skolbibliotekarier, neddragning av kulturskolor, förbud mot biblioteksböcker på andra språk, ingen Prideflagga på kommunhus, Hörbys väl fortfarande stängda museum, politiker som lagt sig i skolundervisningen, stoppade bidrag till folkhögskolor…

På lördag klockan 11 invigs Sjöbos nya bibliotek och konsthall med tal av kommunalrådet Magnus Weberg (M) och musik av Sjöbo ungdomsorkester. Det blir även release för boken ”Sjöbo skriver”, resultatet från de skrivarkurser som kommunen arrangerat på Sjöbos huvudbibliotek och filialer.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Deckarloggfredag: Kulturen är granne med livet och politiken

Andres Lokko

2010-2019

(Modernista)

Progressiva musikrörelsetidskriften Musikens Makt var Andres Lokkos farfar. Hans pappa hette Schlager. Längre bak i släktträdet finns 60-talets ungdomstidning HEJ!.

Det är min åsikt – att Lokko kommer ur detta, hör till den här traditionen av svenska musikskribenter (och mer).

Det har getts ut ett par tidigare samlingar med Lokkotexter, som jag rekommenderade när de kom och rekommendationen upprepas om den nya samlingen med texter från ”2010-2019”. Varje text är ett tidsdokument, i sin tid och långt framöver. Varje text är också ett exempel på en skribent som skriver som sig själv, som är sig själv.

Skribenten finns själv med i varje text; hans liv och hans föräldrars liv, insåg när jag på radion hörde Lokko berätta om Estonia och den betydelse som farleden över Östersjön haft och har för varje estlänning.

Här berättar Andres Lokko, i förordet, om när han plötsligt befann sig på ett behandlingshem i Blentarp, Skåne med P.O. Enquists självbiografiska bok ”Ett annat liv” som enda sällskap. Själva texterna, de krönikekorta texterna, börjar i London, där Lokko bodde under ett flertal år, och fortsätter vid Gullmarsplan i Stockholm.

Jag tänker inte gå närmare in på några speciella texter, för många startar i ett ämne, fortsätter över ett annat och var texten slutar vet ingen (inte heller Lokko). Den journalistiska formen är ”skvader”.

Men några rubriker och ämnen, så att bredden syns: ”Tio eviga Lovers Rock-favoriter”, ”Håkan Hellström: 2 steg från Paradise”, ”Sherlock”, ”John Galliano”, ”I tokhögerns ögon är vi alla invandrare”, ”Sommarboken”, ” Elfride Jelinek World”, ”Sleaford Mods: Divide & Exit”, ”Vi som älskar musik kan inte vara rasister”, ”Jag litar inte på popmusik med för fina tänder”, ”Pulitzerpriset”, ”Palace Skateboards x Ralph Lauren Polo, del 1”, ”Bilden av ett annat London”, ”Leonard Cohen: Thanks for the Dance”, ”2010-talet var svart”…

Musik (av många sorter), litteratur, mode, konst… Men och vad han än skriver om så skriver han ur och i livet, som lika mycket en livs- som kulturskribent. Kulturens ena granne är själva livet och en annan granne heter politik.

Allra mest uppskattar jag att han förblivit den han var, inte alla (musik)skribenter ur Lokkos generation som kan beskrivas så.

Bengt Eriksson

Publicerat i Hifi & Musik 2020

Kulturen – ett politiskt kärnområde

Det är kulturens fel att jag blev som jag är. Bråkig, enligt vissa. Ifrågasättande, om jag får säga. Påstridig, ja. Det finns alltid en fråga att ställa, ett svar man inte har fått. Och för att få detta svar måste man stå på sig och bråka lite. Så jag bråkar ibland och detta beror på kulturen.

”Det är kulturen som gör livet värt att leva”, skrev YA:s kulturredaktör Ulf Mårtensson i lördagens ”Sista sidan”-krönika. Han ilsknade till på grund av några aktuella händelser och förslag inom kulturpolitiken i såväl Sölvesborg som Ystad. Kulturen, avslutade han, ”är det som gör oss till civiliserade människor”.

Instämmer av hela hjärtat, själen och hjärnan. Men faktiskt tror jag att kultur handlar om ännu mer. Kultur i all dess bredd och alla betydelser främjar och garanterar demokrati. För att travestera Mårtensson: Det är kulturen som gör oss till demokratiska människor.

Anders Mildner, före detta journalist som nu arrangerar mediekonferenser, skulle för något år sen hålla ett föredrag i följande ämne och frågade: Hur ska man motivera vikten av humanistiska ämnen i skolorna?

Spontant svar: Humaniora är motion för hjärnan. Humanistiska ämnen, som musik och teckning, är lika viktiga som fysisk motion. Undervisning i såväl teoretisk som praktisk humaniora lockar igång hjärnan och får eleverna att tänka: mycket, olika och självständigt.

Bengt långsmal

Krönikören, fotograferad av Birgitta Olsson.

Exakt som för mig. De tavlor som hängde på väggarna i mitt föräldrahem kom mest från fattiga konstnärer som beställt en kostym men inte kunde betala. Där fanns några andra böcker men min pappa läste bara kioskdeckare och westernböcker. Också kultur men inte bredd och mångfald.

Kulturen kom med rock och pop: Elvis Presley, Beatles och Bob Dylan. Skolan ordnade biljetter till Dramaten, där satt jag högst upp och såg Strindberg-pjäsen ”Ett drömspel”. Begrep ingenting men upplevelsen stannade kvar. En skolkompis tog med mig på musikalen ”My fair lady” och Andy Warhol-utställningen på Moderna Museet är ett minne för livet.

Mitt liv förändrades. Kulturen vände mig ut och in. Alla dessa former av kultur förmedlade samma budskap: Det finns så mycket mer. Andra tankar, åsikter och uttryck. Livet är mångfald. Inget har lärt mig mer om människors olika livsvillkor än den musik från jordens alla hörn, så kallad världsmusik, jag lyssnat på sen slutet av 60-talet.

Min utbildning till människa, så kan det beskrivas, genom kulturen repriseras i huvet varje gång som kultur degraderas till något som är mindre värt, en utsmyckning som man – det betyder kommun, region, riksdag och regering – kan kosta på sig/oss i goda tider men i sämre tider är det bara att skära ner och sudda ut.

Mycket tyder på att vi står inför dåliga tider: en okulturell tid. En tid då livet avkulturaliseras. Det kan vara lokala tecken som att biblioteksfilialen i Vollsjö inte har ekonomi att köpa in böcker eller att Sjöbopolitiker vill sälja ut Elfstrands krumakerimuseum och biografen Flora. Eller när (o)ansvariga politiker i Simrishamn och Ystad föreslår åtstramning eller nedläggning av kulturskolor.

Ett regionalt tecken var när Region Skåne drog in och frös kulturbidragen, vilket drabbade Skillinge teater. (Region Skåne har i höst, efter protester, beslutat att istället utöka kulturbudgeten.) I Stockholm beslöts att Internationella biblioteket skulle flyttas/läggas ner (beroende på hur man ser det) och göra sig av med delar av bokinnehavet.

Kampanjen mot public service, radio och teve – skär ner budgeten och krymp utbudet – är också ett led i avkulturaliseringen. Ja, i en avdemokratisering av Sverige. Public service har, vilket sällan påpekas, ett demokratiskt uppdrag. Med breda och djupa program om samhälle, kultur, politik och världen ska public service förmedla allmänbildande kunskap som kan vara till hjälp vid till exempel riksdags- och kommunalval.

Härmed är vi tillbaks vid den kommunala kulturpolitiken. Ulf Mårtensson gav två exempel: Sölvesborg (med stöd av M och KD drev SD igenom att biblioteks- och konstinköp ska styras politiskt) och Ystad (förslaget om kulturskolan kom från KD, men det krävs stöd från de övriga i treklövern, M och L, samt SD för att nedläggningen ska gå igenom).

Har dagens borgerliga partier (M och KD, ibland L och kanske även C) samma syn på kultur som SD? Det kan påpekas att i söndags anslöt sig KD till SD och M i åsikten att public service ska krympas = strypas. Oavsett är kultursynen och politiken som två sidor av ett mynt. Resultaten blir desamma.

Demokrati är både ett samhällssystem och hur människor uppför sig. Bortsett från det uppenbara (ungar som inte kan göra det ena gör något annat som riskerar att bli värre och dyrare) innebär en nedläggning av kulturskolor att dagens ungdom förvägras en demokratisk uppväxt. Varje kulturell nedskärning blir en demokratisk nedskärning: färre tankar, åsikter och andra sorters liv att möta och ta del av.

Kultur är – och måste förbli – ett av politikens kärnområden. Det handlar om demokrati. Allt annat blir dyrare men att sköta om en kommun ska, kan, får tydligen inte kosta mer. Tyvärr styrs många kommuner efter denna borgerliga graal som stryper inte minst kulturen: kommunalskatten ska inte höjas – helst sänkas.

3 gånger kort om kultur

1. Biblioteksöppet. I Sjöbo kommun har filialerna i Blentarp, Lövestad och Vollsjö öppet lika mycket = lite: knappt en och en halv dag i veckan. De förra är dessutom meröppna (går att låna böcker även när biblioteket är stängt). Men inte i Vollsjö – här gäller blott denna knappa öppettid (enbart dagtid också, när folk jobbar). Kan filialen i Vollsjö ens kallas bibliotek?

2. Julmonster. Gloson, som snart syns vid Frenninge kyrka, ingår inte i Andreas Palmaers och Peter Bergtings bok om ”Julens monster” (Alfabeta), som mest blickar ut internationellt. Till exempel presenteras Namahage, som knackar på dörren i Japan, Kallinkantzaros, grekiska träddemoner, och jätten Grylas hemska, isländska julkatt.

3. Snöigt. Kallt och blött. Min inställning till snö: Det ska inte snöa här nere i södra Sverige! Skidåkning, glöm det. Mats Ekdahl däremot, chefredaktör här och var, sist på tidningen Arbetet i Malmö, har en mer mångsidig inställning som han redovisar i boken ”Snöns historia” (Carlssons). Ingen överdrift att han behandlar samtliga (!!!) aspekter på snö: historiskt, i fiktion och verklighet, fysiskt som mentalt.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda