Med ett ord: Mästarklass!

Jørn Lier Horst

Ärende 1569

Övers: Marianne Mattsson

(W&W)

Så ska en slipsten dras.

Det är väl ingen hemlighet att Jørn Lier Horst är en av mina absoluta favoriter när det kommer till deckarförfattare. Är det någon som jag själv inspireras av i mitt eget skrivande så är det den skicklige norrmannen.

Inga detaljer lämnas åt slumpen. Med små medel lyckas han fånga läsaren utan att slösa med splatter eller överdriva psykopater som mördare. Det är snyggt, jäkligt snyggt.

”Ärende 1569” är del fyra i coldcase-serien med kriminalaren William Wisting i huvudrollen. Den här gången är det ett gammalt fall med en ung kvinnas försvinnande och våldsamma död som fångar hans uppmärksamhet.

Men det är inte ett olöst fall. En potentiell mördare har redan dömts och avtjänat sitt straff men var han verkligen skyldig?

Wisting får brev med ledtrådar i sin postlåda som pekar på att det finns andra misstänka som polisen missat i sin ursprungliga utredning. Vi får följa den mödosamma jakten på sanningen. Ledtrådar och villospår nystas upp som blodiga smultron på ett grässtrå.

Jag kan inte sluta lyssna trots att det egentligen inte bjuds på några direkta spänningsmoment. Det är Jørn Lier Holst storhet.

Om jag ska ge ett tips till någon som vill bli deckarförfattare så är det att vederbörande bör läsa allt av Jørn Lier Holst. Och då handlar det inte bara om hans trovärdiga skildringar av polisarbetet.

Jag imponeras av hur han jobbar med planteringar, dialogen och gestaltningen. Här finns skolboksexempel på hur man får bra driv i en scen utan att det går till överdrifter.

Miljöbeskrivningarna portioneras ut som välkryddade delikatesser precis i lagom mängd. Balansgången mellan privat livet, som ofta handlar om dottern, och arbetet är vägd på guldvåg.

Inte för mycket. Inte för lite.

Det finns en scen lite mer än halvvägs in i boken där Wisting besöker den tidigare dömde mördaren i hans hem för första gången. Som läsare kanske du inte lägger märke till något märkvärdigt med den scenen.

Och det är just det som är så bra. Allt sitter där det ska. Den scenen skulle kunna tryckas upp i en skolbok för aspirerande deckarförfattare.

Jag ska inte trötta ut er mer med hyllningarna. Men mycket bättre än så här kan det inte bli. En bladvändare utan splatter. Mästarklass helt enkelt.

Samuel Karlssonåterkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars fjärde titel ”Dödsspelet” är aktuell i bokhandeln. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare

Imponerande seriemördardebut i Göteborg

Tony Fischier

Mannen som försvann

(Lind & Co)

Hårdkokt, smart och spännande så det räcker och blir över.

Tony Fischiers imponerande debut bjuder på polisdeckarens alla klassiska ingredienser. Men det är inget för den som är svag inför kött och blod när en, eller kanske flera, mördare går loss på ensamma kvinnor i Göteborg.

Det börjar bra.

En man räddar en ung flicka från att drunkna. Kort därefter hittas han knivhuggen till döds i sitt hem.

Det blir startskottet på en våldsam händelsekedja.

Göteborgspolisen Niklas Ramvik utreder fallet som verkar ha kopplingar till en brutal seriemördare som tidigare härjade i trakten och tömde sina offer på blod. Mer dramatik utlovas under utredningens gång.

Det är en ganska komplicerad intrig som författaren knåpat ihop.

Flera trådar vävs samman under polisutredningens gång. Huvudkaraktären är komplex och här bjuds på en lagom blandning med privatliv och utredningsarbete.

Göteborg funkar också bra som kuliss till den brutala historien.

En imponerande debut som lovar mer för framtiden. ”Mannen som försvann” är en klassisk bladvändare som inte spar på krutet.

Samuel Karlsson, recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars fjärde titel ”Dödsspelet” kommer hösten 2021. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Häxorna i Helsingfors

Max Seeck 

Den trogne läsaren

Övers: Bo Samuelsson

(Albert Bonniers)

”Den trogne läsaren” (varför inte ”Häxjakt” som titeln lyder på finska?) har en spektakulär intrig och miljön är visserligen Helsingfors men så allmän att romanen kan utspela sig var som helst.

Max Seeck har konstruerat en internationell polisthriller, bladvändare och bästsäljare.

Utstuderat? Spekulativt? Kanske. Men jag vände bladen lika snabbt som någon.

Det är samtidigt så välkonstruerat och skickligt utfört. Genast en ockult händelse tonar ut sker något annat, lika otroligt.

Under ett dygn dödas fyra människor på olika rituella  sätt och på olika platser. Mordsätten finns beskrivna i en bestsellerförfattares böcker, vilken i sin tur hämtat dem från 1600-talets häxjakter.

Det börjar med att författarens hustru sitter stel och död, iklädd en svart klänning, i deras hem. Hon liknar en häxa.

Flera mördare? Ett helt gäng? En ockult organisation?

Kriminalaren Jessica Niemi, utredningsledare, har sina egna hemligheter. Vilka antyds i en parallellhistoria och leder till frågan: Handlar allt detta om henne? Är hon också en häxa?

Rörigt? Nej, faktiskt inte. Bra? Nja. Eller jo.

Alltså jag brukar ju inte gilla deckare med nära noll trovärdighet så be mig inte att mer ingående förklara vad det var – hantverket? spänningen? – som fick mig att troget sträckläsa Max Seecks ockulta polisroman.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar