Ännu mer spännande och rappt, också den här gången

Samuel Karlsson
Sommarmord
(Lind & Co)

Deckarlogg är sommar- och semesterslö, som du nog märkt. Fast Deckarlogg måste i alla fall ta en paus i ledigheten och tipsa på ”Sommarmord”, senaste deckaren/polisromanen av Samuel Karlsson.

Också den femte – och hittills bästa! – delen i om och med kriminalinspektör Jessica Jackson, bosatt på Mörkö i Tjusts skärgård utanför Västervik. Ja, just det har jag visst skrivit förut – att en ny titel i serien är den bästa hittills.

Så har det nämligen varit och är: Samuel Karlsson skriver bättre – mer spännande och rappare – för varje ny deckare.  

Och ändå tyckte jag den här gången, det tyckte jag ”länge”, under rätt många sidor, att berättelsen inte fungerade. Jag tyckte att skildringen av den låt säga andliga eller spöklika TV-inspelningen på en liten, nästan obebodd grannö till Mörkö, kallad Kyrkön, med rätt groteska mord som följd – att den inte klickade.

Åtminstone inte för mig. Krystat, tyckte jag. Överdrivet. Nu hamnade väl Karlsson nära nog hos de där deckarförfattare som skildrar overklighet snarare än verklighet.

Dessutom tyckte jag att var obalans i blandningen av det som hände på Kyrkön och det som händer på Mörkö. För långa sjok av det förra…

Men Samuel Karlsson vann. Han besegrade mig.

”Sommarmord” fick mig efter ett tag att ändra mening och tycka det raka motsatta: spännande och bra. Det är nämligen spännande. Det är rappt skrivet. Vilken bladvändare som ”Sommarmord” plötsligt blev.

Han lyckas dessutom infoga några kommentarer om samhället och fortsätta att skildra Jessicas liv, polisen och ölbryggaren (fast det senare har sonen övertagit). Vad det kan ta vägen.

Nu väntar jag på sexan, antar att den är på gång till nästa år… (Eller tidigare?)

Bengt Eriksson

Dolly Parton, country & thrillerförfattare

Dolly Parton / James Patterson
Run, Rose, Run
Övers: Carla Wiberg
(Bazar förlag)

Med ”Run, Rose, Run” har även countrysångerskan Dolly Parton, liksom bland många andra Bill Clinton och Liza Marklund, författat en roman tillsammans med den amerikanska thrillerns snabbskrivare James Patterson.

Eller med hjälp av? Frågan är ju hur Pattersons  samskrivande med en allt längre rad andra författarnamn går till. Vem skriver vad?

Och hur hinner han med dessa samarbeten vid sidan om sin egen bokproduktion?

Efter debuten 1976 har James Patterson gett ut över tvåhundra böcker (vuxen-, ungdoms- och barnböcker, thrillers, deckare, romantik, fantasy och sakprosa).

År 2022 lär det komma tjugo nya Patterson-titlar. Det ryktas – men det är obekräftat – att han ibland använt spökskrivare.

Vad gäller Pattersons litterära samarbeten har han själv sagt att han fungerar som ett slags manusutvecklare. Han sorterar berättelsen och gör ett synopsis med målet att få till en spännande bladvändare.

Så vem av Patterson och Parton skrev egentligen romanen ”Run, Rose, Run”?

Tja, har det någon betydelse? Att Dolly Parton svarar för innehållet kan ingen betvivla. Personer, miljöer och händelser är så trovärdiga, ja, autentiska att mycket måste vara självupplevt.

Den unga countrysångerskan AnnieLee Keyes bör vara Dolly som ung. Den äldre countrysångerskan Ruthanna Ryder, som blir den yngres mentor, kan vara Dolly idag.

AnnieLee Keyes, redan boktiteln låter ana att hon egentligen heter något annat, är på resa i betydelsen flykt.

Vid berättelsens början står hon vid vägkanten med liftartummen för att ta sig till countrymusikens huvudstad Nashville. ”Is it easy” sjunger hon. Det är en egen countrylåt: ”No it ain’t / Can I fix it? / No I cain’t.”

Och vilken catchy låt!

Det hör jag på det album som Dolly Parton gett ut som romanens ljudspår. Hon är låtarnas upphovsperson men i slutet av boken, där texterna finns till alla nämnda och citerade låtar, har de tillskrivits romanpersonerna.

Det gillar jag, när fiktion och verklighet blandas tills man inte vet vad som är vad.

Klicka här ovanför och lyssna på Dolly Partons album ”Run, Rose, Run”!

Den unga AnnieLee kommer till Nashville, får chansen att sjunga offentligt och upptäcks av Ethan Blake, en äldre countrymusiker.

AnnieLees uppväxt var hård och mörk. Hon blev kaxig som ett sätt att klara sig, det är på gott och ont i mötet med countryindustrin (radiostationer, skivbolag, managers).

Romanen benämns ”thriller” och ”crime” men de få thrillermomenten kommer och försvinner igen. Country noir vill jag hellre kalla Dolly Partons och James Pattersons gemensamma roman, som utspelar sig i countryland mot en mörk botten.

Eller varför inte country & thriller…

Det är måttligt spännande men desto mer intressant, både en stark kvinnoskildring – ja, kvinnoroman – och en berättelse om den amerikanska countrybranschen.

Först i upplösningen knyts romanen ihop med typisk action á la en thriller och deckare.

AnnieLee försvinner (har hon flytt igen eller kidnappats?) och Ethan beger sig till hennes uppväxtort någonstans i skogarna bland bergen i Arkansas för att försöka hitta henne…

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Med ett ord: Mästarklass!

Jørn Lier Horst

Ärende 1569

Övers: Marianne Mattsson

(W&W)

Så ska en slipsten dras.

Det är väl ingen hemlighet att Jørn Lier Horst är en av mina absoluta favoriter när det kommer till deckarförfattare. Är det någon som jag själv inspireras av i mitt eget skrivande så är det den skicklige norrmannen.

Inga detaljer lämnas åt slumpen. Med små medel lyckas han fånga läsaren utan att slösa med splatter eller överdriva psykopater som mördare. Det är snyggt, jäkligt snyggt.

”Ärende 1569” är del fyra i coldcase-serien med kriminalaren William Wisting i huvudrollen. Den här gången är det ett gammalt fall med en ung kvinnas försvinnande och våldsamma död som fångar hans uppmärksamhet.

Men det är inte ett olöst fall. En potentiell mördare har redan dömts och avtjänat sitt straff men var han verkligen skyldig?

Wisting får brev med ledtrådar i sin postlåda som pekar på att det finns andra misstänka som polisen missat i sin ursprungliga utredning. Vi får följa den mödosamma jakten på sanningen. Ledtrådar och villospår nystas upp som blodiga smultron på ett grässtrå.

Jag kan inte sluta lyssna trots att det egentligen inte bjuds på några direkta spänningsmoment. Det är Jørn Lier Holst storhet.

Om jag ska ge ett tips till någon som vill bli deckarförfattare så är det att vederbörande bör läsa allt av Jørn Lier Holst. Och då handlar det inte bara om hans trovärdiga skildringar av polisarbetet.

Jag imponeras av hur han jobbar med planteringar, dialogen och gestaltningen. Här finns skolboksexempel på hur man får bra driv i en scen utan att det går till överdrifter.

Miljöbeskrivningarna portioneras ut som välkryddade delikatesser precis i lagom mängd. Balansgången mellan privat livet, som ofta handlar om dottern, och arbetet är vägd på guldvåg.

Inte för mycket. Inte för lite.

Det finns en scen lite mer än halvvägs in i boken där Wisting besöker den tidigare dömde mördaren i hans hem för första gången. Som läsare kanske du inte lägger märke till något märkvärdigt med den scenen.

Och det är just det som är så bra. Allt sitter där det ska. Den scenen skulle kunna tryckas upp i en skolbok för aspirerande deckarförfattare.

Jag ska inte trötta ut er mer med hyllningarna. Men mycket bättre än så här kan det inte bli. En bladvändare utan splatter. Mästarklass helt enkelt.

Samuel Karlssonåterkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars fjärde titel ”Dödsspelet” är aktuell i bokhandeln. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare

Imponerande seriemördardebut i Göteborg

Tony Fischier

Mannen som försvann

(Lind & Co)

Hårdkokt, smart och spännande så det räcker och blir över.

Tony Fischiers imponerande debut bjuder på polisdeckarens alla klassiska ingredienser. Men det är inget för den som är svag inför kött och blod när en, eller kanske flera, mördare går loss på ensamma kvinnor i Göteborg.

Det börjar bra.

En man räddar en ung flicka från att drunkna. Kort därefter hittas han knivhuggen till döds i sitt hem.

Det blir startskottet på en våldsam händelsekedja.

Göteborgspolisen Niklas Ramvik utreder fallet som verkar ha kopplingar till en brutal seriemördare som tidigare härjade i trakten och tömde sina offer på blod. Mer dramatik utlovas under utredningens gång.

Det är en ganska komplicerad intrig som författaren knåpat ihop.

Flera trådar vävs samman under polisutredningens gång. Huvudkaraktären är komplex och här bjuds på en lagom blandning med privatliv och utredningsarbete.

Göteborg funkar också bra som kuliss till den brutala historien.

En imponerande debut som lovar mer för framtiden. ”Mannen som försvann” är en klassisk bladvändare som inte spar på krutet.

Samuel Karlsson, recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars fjärde titel ”Dödsspelet” kommer hösten 2021. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Häxorna i Helsingfors

Max Seeck 

Den trogne läsaren

Övers: Bo Samuelsson

(Albert Bonniers)

”Den trogne läsaren” (varför inte ”Häxjakt” som titeln lyder på finska?) har en spektakulär intrig och miljön är visserligen Helsingfors men så allmän att romanen kan utspela sig var som helst.

Max Seeck har konstruerat en internationell polisthriller, bladvändare och bästsäljare.

Utstuderat? Spekulativt? Kanske. Men jag vände bladen lika snabbt som någon.

Det är samtidigt så välkonstruerat och skickligt utfört. Genast en ockult händelse tonar ut sker något annat, lika otroligt.

Under ett dygn dödas fyra människor på olika rituella  sätt och på olika platser. Mordsätten finns beskrivna i en bestsellerförfattares böcker, vilken i sin tur hämtat dem från 1600-talets häxjakter.

Det börjar med att författarens hustru sitter stel och död, iklädd en svart klänning, i deras hem. Hon liknar en häxa.

Flera mördare? Ett helt gäng? En ockult organisation?

Kriminalaren Jessica Niemi, utredningsledare, har sina egna hemligheter. Vilka antyds i en parallellhistoria och leder till frågan: Handlar allt detta om henne? Är hon också en häxa?

Rörigt? Nej, faktiskt inte. Bra? Nja. Eller jo.

Alltså jag brukar ju inte gilla deckare med nära noll trovärdighet så be mig inte att mer ingående förklara vad det var – hantverket? spänningen? – som fick mig att troget sträckläsa Max Seecks ockulta polisroman.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar