Ner till bror, upp med mor och hemåt för janakippo

Deckarloggs gästrecensent Kenneth Olausson har läst sista (eller den senaste?) delen av Karin Smirnoffs romandebuttrilogi om janakippo. Han sammanfattar samtidigt hela serien.

***

Karin Smirnoff
Sen for jag hem
(Polaris)

Karin Smirnoff kom 2018 från ingenstans och gjorde succé med boken ”Jag for ner till bror”. Året därpå kom ”Vi for upp med mor” och nu i år ”Sen for jag hem”. Alla tre med den egensinniga Jana Kippo – eller jaanakippo om man hellre vill det – i huvudrollen.

Att säga att en författare som var dryga 50 år när hon debuterade kommer från ingenstans är naturligtvis i sig ett märkligt påstående. Innan dess har hon förstås haft ett annat och lika viktigt liv.

Hon är född i Umeå och bor nu – läser jag mig till i all kunskaps moder Wikipedia – i Piteå men har också bott och verkat i Stockholmstrakten, plattlandet Skåne och i Paris. Nu kallar hon sig säkert, och detta med all rätt, för författare men hennes yrkesbakgrund är onekligen brokig.

Hon har bland annat drivit ett gatukök (i Hammenhög, tillägg från Sydostskånebaserade Deckarlogg!), en verksamhet som säljer träprodukter och arbetat som journalist. Hon har också av och till läst olika akademiska kurser och det var under tiden hon läste litterär gestaltning i Lund som hon debuterade med den Augustprisnominerade ”Jag for ner till bror”.

Karin Smirnoff foto

Karin Smirnoff. Foto från förlaget.

Vart ska hon ta vägen nu? Ja, inte vet jag, men förhoppningsvis fortsätter hon med att skriva böcker. Från början, har jag läst eller hört, var tanken att de tre böcker hon nu publicerat skulle vara just en trilogi och att hon sen skulle fortsätta med annat skrivande. Vi får väl se i sinom tid.

Karin Smirnoff(Om du vill läsa vad jag skrev om ”Jag for ner till bror” och ”Vi for upp med mor” – och varför skulle du inte vilja det – kan du klicka på respektive titel ovan och göra det. Jag gav för min del böckerna tre respektive fem stars, kan jag väl berätta om du skulle vara nyfiken.)

Nå. Men vad om ”Sen for jag hem”. Berättelsen är, får man nog säga, tredelad om än förstås hopknuten – en om hennes tid i Smalånger efter broderns död och vad som efter det händer med henne själv och andra i den lilla hålan, en om hennes helvetestid i Stockholm och en tredje om en kontakt hon får, eller tar sig, med en stenhuggare/konstnär.

vi for upp med morAlla tre delarna samverkar och påverkar varandra och berättelsen i olika grad. Alla lika nödvändig för att försök förstå vad livet kan komma att ta vägen för Jana Kippo. Och vilken väg det är vet inte läsaren och knappast heller Jana Kippo själv. Det är bara att hoppas att Smirnoff inte får för sig att i en fjärde bok föra berättelsen till ett slags tydligt och tillrättalagt slut där de nu öppna och lösa trådarna knuts ihop. Det vore synd.

När djävulen blir gammal blir han religiös. När gud blir gammal blir han kanske bara långsam. Som andra gamlingar. (Ur ”Sen for jag hem”.)

Berättelsen i ”Sen for jag hem” är enligt min mening för lång och förutsätter, vilket förstås kan vara svårt att undvika när man uttalat skriver en trilogi, att man inte bara läst de två tidigare böckerna utan också kommer ihåg dem till deras bärande delar. Det kan vara svårt nog.

Och än svårare blir det för läsaren att begripa varför Smirnoff nu för in nya, och som jag tycker ovidkommande historier eller romanfigurer, till exempel den unge ensamkommande flyktingpojken som kommer att kallas Noordin. Samtidigt som hon bara i en mening nämner sådant som jag tycker borde fått större plats och som tydligare knutit ihop trilogin, till exempel att den vedervärdige pastersilas har lägrat kvinnan som Janas bror skulle gifta sig med och gjort henne med barn.

Karin Smirnoff sen-for-jag-hemMer av samma sort finns tyvärr. För lång blir alltså berättelsen. Och samtidigt i delar för summarisk. Och därtill för splittrad.

Jag får intrycket att Smirnoff har huvudet fullt av historier som bara måste ut. Ett större lugn skulle jag vilja att hon kunde gett sig och till exempel låtit den intressanta delen om Janas kontakter med konstnären/stenhuggaren och för den delen hennes kärlek till hans dotter ta den plats den förtjänar, men i en alldeles egen bok. Och att hon helt strukit den kanske för henne personligen viktiga delen om kärleks/misshandelshistorien. Om sådant har man läst förr – lika djävligt som här, men Smirnoff tillför inte till läsaren någon förståelse vad som driver en våldsman. Andra har gjort det bättre.

Jana Kippo är hård mot de hårda. Hårdast mot sig själv, kanske. Men hon har en oväntad ömhet inte bara mot de gamlingar hon möter i sitt arbete som timvikarie inom hemtjänsten utan också mot gamla och för den delen nya kärlekar. Och inte minst mot sin tvillingbror, den döde, som är närvarande i berättelsen genom kommentar och tillrättalägganden.

Men oförrätter, nederlag och både fysisk och psykisk misshandel glömmer hon inte. Och vem gör det, för den delen. Hård mot de hårda, alltså. Men hon har samtidigt en slutenhet mot annat som borde var viktigt i hennes liv, mot sin egen dotter till exempel. Och inte oväntat glömmer hon den resa hon lovat dottern – ”Hej mamma skrev hon. Står på Arlanda. Förstår att du inte kommer. Planet går strax. Vi kanske hörs någon gång” lyder ett sista sms från dotter till mamma.

Det är allt kring detta, jaanakippos och andras liv i Smalånger, jag hade hoppats att Smirnoff stannat längre och utförligare. Det är också i den delen jag tycker att Smirnoffs speciella kantiga, lite bittra skrivsätt och sätt i övrigt att ge oss läsare sin historia passar som bäst, men för den delen i och för sig också när hon berättar om konstnären/stenhuggaren.

Nå. Vilket betyg ska ”Sen for jag hem” få? Fyra av fem.

Kenneth Olausson,
gästrecensent på Deckarlogg, har också sin egen blogg med namnet ”BOKHÅLLARENS LÄSBLOGG – en litteraturintresserad pensionärs tyckande”. Därifrån har Deckarlogg lånat den här gästrecensionen.