Yoko Ono – en av de starkaste, mest egensinniga kvinnor jag ”mött”

”Hatet och kärleken, de är lika starka. Hatet fick mej att fortsätta. När man hatas så intensivt, då lever man. Hatet blev min näring.” (Yoko Ono)

*

Med vilken rätt förbjuder man två människor att bli kära i varann? Och är det verkligen bara jag som märker hur deras kärlek får dem att växa? Ett plus ett blir ju lika med tre! Kärleken befruktar konsten. Och konsten befruktar konsten. Deras konst befruktar varann, så att bägges konst börjar knoppas, slå ut och blomma!

LP-omslagets baksida till ”Two Virgins”.

Det här var 1967-68. Jag minns att jag blev så arg, för att inte säga rasande.

Julen 1968 kom en LP som, kort sagt, förändrade mitt liv. Ändå är det ingen av mina favoritskivor. Hur många gånger kan jag ha spelat LP-n? Inte fler än tio, kanske bara fem.

Men detta – om skivan är bra eller dålig – är oväsentligt. Det viktiga var det budskap som skivan förmedlade till mej 1968: så här kan också musik låta, så här kan också en LP-skiva användas.

Musiken är ett kollage av röster, ljud, korta melodier. Omslaget visar två nakna människor: en man och en kvinna. Skivtiteln var och är ”Unfinished Music No 1: Two Virgins”.

LP-omslagets framsida.

De två nakna oskulderna ledsagade mej – också jag kände mej naken och oskyldig, rosigt nyfödd – in i en okänd, ny värld, där musik var oändligt mycket mer än trallvänliga poplåtar på två, max tre minuter.

I den här okända världen var musiken = kultur – släkt med böcker (poesi och prosa), tavlor, film osv. Musik var inte konsumtion utan kommunikation: en förmedlare av tankar, känslor, erfarenheter; en spegel av livet; ett samtal mellan två medmänniskor (konstnären och lyssnaren).

John Lennon och Yoko Ono – för detta handlar förstås om John och Yoko – fick mej att upptäcka ”kulturens värld”. Jag blev överväldigad och, som sagt, rasande.

1968 började jag också samla på pressklipp om, för att citera Bonniers rocklexikon, ”en av de mest utskällda personerna i rockens historia”. Klippen är otäck läsning. Med några citat skulle jag kunna få en rad namn ur den svenska rockkritikerkåren att framstå som kvinnohatare, rasister, kulturreaktionära och dumma i största allmänhet. Ingen nämnd, knappast någon glömd.

Psykologiskt går det väl att förklara. (Yoko Ono var ju ”äktenskapsförbryterskan” som ”splittrade” The Beatles världens bästa popband och ett lyckligt kollektiv som blivit symbolen för 60-talets dröm om ett annat sätt att leva och en ny bättre värld; ”All You Need Is Love”, du vet, som Beatles sjöng.) Men mitt hjärta har aldrig kunnat förlåta de förenade rockskribenternas häxprocess mot kvinnan som inspirerade John Lennon att komponera sin bästa låt någonsin, nämligen ”Imagine”.

Onoboxen.

Ursäkta, nu lovar jag att försöka tygla ilskan. Men allt detta poppar upp i mitt huvud igen när jag återhör de album som John Lennon och Yoko Ono gjorde tillsammans och, inte minst, Yokos soloalbum, som alla nu blir remastrade och återutgivna på CD (samtliga Ryko/MNW ILR).

30 år senare är det ännu svårare att förstå hur Yokos instrumentala sång kunde avfärdas som inget annat än ”ylningar”. Hon skriker, ja. Rösten är inte vacker, nej. Men att ingen hörde desperationen och gråten – all hennes förtvivlan – när mamma Yoko i ”Don’t Worry, Kyoko” på albumen ”Live Peace In Toronto” (1969) och ”Sometime In New York City” (1972) ropar, gallskriker och kvider efter den ”kidnappade” dottern.

I sina första inspelningar försökte Yoko använda rösten i stil med en musiker som spelar avantgardejazz på saxofon.

Och hör! Yoko Ono låter som en musikalisk mamma till den musik som skulle födas på 70-talet – alla tjejerna som började spela punk (som Patti Smith i USA, Slits och X-Ray Spex med Poly Styrene i England, Pink Champagne och Tant Strul i Sverige). Många av 90-talets amerikanska/kanadensiska/engelska rocksångerskor – från Courtney Love (gruppen Hole) till Alanis Morissette och där emellan Skin (Skunk Anansie) – är sladdungar till Yoko.

Onoboxens ena sida.

Också tidigare hade Yoko Ono arbetat med musik. Hon studerade klassisk musik och uppträdde som s k ”performance”-artist (musik, teater, konst). Men när Yoko mötte John, mötte hon också rock- och popmusiken. Hon tog till sej rockens och popens mer direkta och fasta musikaliska form.

Yoko Ono både blev och blev inte en rock- och popsångerska. Den musikaliska formens utstakade gränser lyckades aldrig stänga inne och fängsla Yokos personlighet. Yoko bryter sej loss från formen så att poplåtarna rämnar och resultatet blir – ja, mer än rock och pop!

På Yoko Onos 70- och 80-talsskivor finns några av populärmusikhistoriens mest personliga och spännande rock- och poplåtar. Framför allt albumen ”Feeling The Space” (1973), som är en ”kvinnoskiva”, och ”A Story”, som spelades in 1974 men blev tillgänglig först 1992 som en ”extra”, sjätte CD i den stora Onoboxen (också Ryko), innehåller underbar rock och pop – av alla de sorter!

En annan sida av Onoboxen.

Det som gör Yoko Onos popmusik så spännande är just detta möte mellan bestämd form – säg lättillgänglighet, om du vill – och fritt flygande personlighet; kraschen mellan populärkultur och avantgarde.

Yokos sånger är inte brev från sångerskan till lyssnaren. Sångerna är mer personliga än så: nakna, helt blottade, intima; lika avskalade in till den nakna kroppen och hjärtat som omslaget till albumet ”Two Virgins”. De är dagsbokblad, skrivna med hjärteblodet av en av de starkaste, mest egensinniga kvinnor jag mött.

Genom grammofonskivan alltså. Ögon mot ögon, andedräkt mot andedräkt, har jag aldrig träffat henne.

Bengt Eriksson

Diverse olika versioner i Svenska Dagbladet,

Fönstret, Ny Tid och Kvällsposten 1992 -97)

---

Bildextra: Yoko Ono på Wanås

Nej, jag är inte så förtjust i konceptkonst. Om någon annan konstnär haft samma idéer som Yoko Ono så hade jag nog (fördomsfullt, jaja) skakat på huvet. Men vad beror det då på att Yoko Onos konst griper mig så starkt? Så in i hela kroppen!

Jag vet ju inte men jag tror det beror på att hon är sin konst. Att hon själv tror så mycket på det hon gör – att det kan ha betydelse och göra skillnad – så att hon själv och hennes starka vilja och tro blir en del av konstverket. Som blir en del av mig. Liksom vi bägge, både Yoko och jag – och alla, alla – är delar av världen. All together now…

Foton från / av Yoko Ono på Wanås:

Yoko tar en papperslapp för att skriva en önskning.

Skriver.

Klar.

Sätter fast sin papperslapp på ett – ”sitt” – äppelträd (inför fotografskocken). Vilken  äppelsort kan det vara?

Och där sitter Yoko Onos önskning nu, på ett nyplanterat skånskt äppelträd på väg att växa upp mot himmelen.

Ånej, det är aldrig fel med ett V-tecken, inte heller på en lokalt tillverkad himlastege i Wanås slottsträdgård eller någonstans. Samtliga foton: Birgitta Olsson.

Skräddaren i Jerusalem

En skräddare med skrädderi i Jerusalems gamla stad. Kan han vara palestinier? Eller jude? Kanske kristen? Ingen aning och vadå? Jag ser en människa. Foto: Birgitta Olsson

Deckarloggfredag: När Duke Ovell, alias Dotun Adebayo, toastade i Stockholm

Toast kan va en macka
men också att nån snackar
om det ena och det andra
och helst ska orden rimma
på varandra
samhällskritik
och politik
kärlek och romantik
och allt detta till musik
reggae-reggae-reggaemusik
reggae-reggae-reggaerytmik
basen i botten och diskanten som en piska
myyyyyyyyyyyyyyyycket ekoooooooooooooooooooo
snabbt! snabbt!
in med ett klinkande piano
rappt! rappt!
nej, toast vare jag sa
det heter det på Jamaica

Oludotun Adebayo, alias Duke Ovell, alias Duken of Zion, på besök i Vollsjö, Skåne (måste vara 80-talet nångång). Foto: Birgitta Olsson.

Åkej
så ska jag berätta för dej
vad som hände häromdan
Duke, Duke, allas vår Duke
hade delat ut flygblad på stan
och när det blev kväll sen
då börja toasttävlingen
på Roxy halv elva
den första i landet
det är inte många som kan det
men Jah Gustav han kan
Ras Päron kan med
och Sala-Rasta förstås
(som kommit ääända från Sala)
men vem toastar mest
och vem toastar bäst
vem har rytmen på tungan
och kraften i lungan
så han orkar slunga
stim
av rim
om ”en enda kärlek i Svärjas land”
vem är den enda som kan
slå också rastan från Sala
vem är den rent fenomenala
överdängaren
Kung Fu-slängaren
Duke, Duke, allas vår Duke
Duken, Duken, Duken of Zion

Så när kampen var slut
och alla pustade ut
och torkade svetten ur pannan
då tog Stickan fram kannan
och så sa Stig Vig:
Den här ger jag till dig
sen knalla Duken hem genom stan
med pokalen som han själv köpt på dan

Det var sista raden från
Jah Eriksson

Bengt Eriksson (Nattligt snabbskriven recensionstoast med liknande nödrim som fortfarande förekommer i både toast och rap, publicerat i Schlager 1981)

Deckarloggfredag: Poesi har blivit den nya prosan

Det knackade, ja, bankade på dörren. Hårt, så vi skulle höra. I den tyvärr bedrövligt förnyade coronatiden kör Sjöbo bibliotek ut låneböcker tre gånger i veckan. Nu kom hemleveransen till Storgatan i Vollsjö. Jag hade beställt en kasse med de senast inkomna diktsamlingarna. Dikter bör man nämligen läsa: poesi både fördjupar och förlänger nog också ens liv.

För barn, anser min hustru och jag, är poesi lika viktigt som godnattvisor. Hon hade till vana att läsa en godnattdikt för Alexander, vårt näst yngsta barnbarn, när han sov över hos oss. Gärna något av Eva-Stina Byggmästar, till exempel denna onomatopoetiska dikt om pippifåglarnas pipljud, som dock kräver sin deklamatör: ”pi pi pip / pip piiiiip iiiipipii / i iii ii / i i / i…”

Ann Jäderlund, en av poeterna i bibliotekskassen, diktade så här enkelt – men ändå inte – när hon i fjol återkom som poet: ”Solen dör / öppna fönstret / och flyg / du / om du vill / flyga…” Har hon nyskapat sig? För jag minns ju den så kallade Ann Jäderlunddebatten som på 80-talet härjade i lyriksverige. Jäderlund anklagades (främst av manliga kritiker) för att dikta alltför svårtillgängligt.

Krönikören fotograferad av Birgitta Olsson.

Obegripligt, för mig. Om hen, eller snarast han, enbart använde hjärnan var det kanske svårt att med ord förklara Jäderlunds poesi. Men om dikterna fick beröra hjärtat så kändes varje ord. Lika obegriplig är den poesikritik som idag börjat framföras av (främst kvinnliga) kritiker. Dagens poeter diktar – tvärtom – alltför enkelt.

Som Nachla Libre: ”07:35 / Vem öppnar dörrar / för den som öppnat dörrar / När den som öppnat dörrar / ÄR UTMATTAD”. Hon har råkat mest illa ut hittills. Nachla Libre skälls för att inte ”gestalta” och förlaget läxas upp för att redaktörerna inte tagit hand om hennes manus.

Lyrik, den mest egna av texter, skrivna ur ett hjärta till ett annat, ska alltså inte diktas av poeten utan redigeras och skrivas om av en förlagsredaktör? Varför inte glädjas åt den nya poesivåg som sköljer över Sverige? Somligt gillar man mer, annat mindre. Stor sak i det.

”nattskift / dagskift / same shit”, diktar Emma Eriksson Olsson om ”en mindre tätort” (som kan vara Dalby). ”Efter disken hinner jag och Gunilla fika”, diktar Linnea Swedenmark om att jobba i hemtjänsten. ”mamma vad betyder massaker”, diktar Hanna-Linnea Rengfors utifrån och om terrordådet på Drottninggatan i Stockholm.

De tänker, känner, tycker och berättar, för de vill kommunicera. Rakt på och runtikring, skrift- och talspråk, nära mellan papperslyrik och muntlig poesi: spoken word, poetry slam och rap. Ibland rimmar de – som Hanna Rajs Lara: ”min vän har lämnat mig / min vän har stannat kvar / min vän är ny för mig / min vän är den jag har…”

På 70-talet sköljde den förra poesivågen över Sverige. Poeten Gunnar Harding blev redaktör för tidskriften Lyrikvännen. Begreppet stencilpoesi myntades. Gruppen Vesuvius (poeterna Eric Fylkeson, Per-Erik Söder och Bruno K. Öijer) turnerade med poesishower. Fylkeson startade Poesiförlaget och Öijer med flera gav ut  tidskriften Guru Papers. Även Cabaret Fredagsbarnen i Malmö kan räknas hit.  

Jag tror att den nya poesivåg som under 2000-talet börjat överskölja Sverige kan bli större ändå. Stora bokförlag ger inte längre ut poesi, sägs det. Men visst gör de, färre diktsamlingar kanske men förvånsvärt många. Dessutom har det nog aldrig funnits så många små svenska poesiförlag som idag, plus egenutgiven poesi.

Jörgen Lind, ännu en poet som förenklat sig: ”Så ska vi en dag / klara oss utan varandra / Jag klarar mig inte / utan dig, tänker jag / i bilen i tunneln / på väg till den röda / radhuslängan…” Hans diktrader kunde vara meningar i en roman. Poesin har allt mer blivit den nya prosan. Kan svensk poesi vara på väg att bli folklig?

Vid den förra poesivågen satt jag på Författares Bokmaskin och handgjorde min första diktsamling. Den nya poesivågen lockade mig att börja dikta igen. När jag medverkat på Litteraturrundan och sålt min långdiktbok om Aten, har jag fått kommentaren att, ”jag är ingen poesiläsare men dina dikter är som att läsa en novell”. 

Dagens Nyheter har en familjesida som gör något mycket bra. Ibland lägger man in korta, passande dikter. Skulle inte familjesidan på Ystads Allehanda kunna låna den idén, börja publicera kortpoesi? 

När jag 1980 var med och startade rocktidningen Schlager och blev redaktör för ”skräpkultursidan” så började jag strax att publicera dikter. Som alla bra idéer var också denna stulen, från den amerikanska tidskriften Rolling Stone. Istället för att blåsa upp artiklar och bilder hade man där använt dikter som passbitar.  

Det har alltid förvånat mig varför inte svenska dagstidningars kultursidor gör likadant. En eller ett par dikter i veckan, nog kunde det vara något för kultursidorna i Ystads Allehanda och Kristianstadsbladet, redaktörer Mårtensson och Johannesson?

10 diktsamlingar

Anne Carson: ”Lediga män”

Dikter blir essäer och essäer blir dikter; Sapfo övervakar.  

Louise Glück: ”Ararat”

Lättläst och bråddjup uppväxt- och familjeskildring.

Nachla Libre: ”Tiden har sett allt”

DIREKT, brutalt och ömt, om att vara libysk-chilensk-svensk.

Cecilie Lind: Mitt barn

Diktdagbok om att föda och bli mor.

Lotta Olsson/Emma Adbåge: ”Ledsen”

Rimmad diktbilderbok om föris, från 0 år och uppåt.

Hanna Rajs Lara: ”Under månen”

Rimmat och orimmat, humor och allvar, om kärlek, arv och förlust.

Håkan Sandell: ”Urvalet så; Dikter 1981–2020”

Förre medlemmen i poetgruppen Malmöligan utvald och samlad.

Jesper Svenbro: ”Sölvegatan 2”

Också dikter som essäer, essäer som dikter, samt Sapfo.

Edith Södergran: Samlade dikter

Pocketutgåva med den vackraste, mörkaste, mest kärleksfulla poesi.

Magnus William-Olsson: ”Inget är alltid för sent”

Knepigare poesi. Spännande. Varför byta rad mitt i ett ord?

Kulturkrönika från Ystads Allehanda.

Bengt Eriksson, journalist, författare och kulturkrönikör i YA. Aktuell med coronadiktsamlingen ”Tiden dikterar, jag noterar” och tolkningsvolymen ”Sapfo på nytt – tolkat och kurerat”.

Björn Hellbergs kriminella patos

Också Björn Hellberg, liksom Jan Mårtenson, är en deckarförfattare som varje sommar ger ut en ny deckare (och som jag brukar läsa under päronträdet i trädgården). 

Hellbergs nya deckare för i sommar, ”Narrspegel” (Lind & Co), damp ner häromdan och ligger nu och väntar på att bli läst. Ännu en i den långa raden ”Sten Wall-deckare”.

Alltså där den problemlösande huvudpersonen heter just Sten Wall, kommissarie i staden Staden och ständigt i samma åldrade ålder. Hellberg introducerade Wall redan  1981 i polisromanen ”Gråt i mörker”.

Återkommer med recension. Men här, i väntan på läsning och recenserande, en intervju jag gjorde med Björn Hellberg hemma i Laholm (som allt mer fått bli den fiktivt verkliga Staden i hans deckare).

***

Det finns många roliga historier om Björn Hellbergs tankspriddhet. En av de vanligaste handlar om när han skulle lämna ett av barnen på dagis men istället tog med sig hunden. Kan det verkligen vara sant?

– Jag har aldrig missat en deadline, poängterar Björn. Inte heller har jag någonsin glömt passet hemma. När det verkligen gäller så håller jag ordning på mig. 

– Men när man går och tänker på annat kan man ju vara lite disträ. Den sanna historien om barnet, hunden och daghemmet är att jag höll på att ta med hunden till dagis. När jag kom ut på gatan så såg jag att det var hunden och inte barnet som jag hade med mig. De är ju inte ens lika, som jag brukar säga.  

– Det var en rolig historia, tänkte jag. Och eftersom folk skämtar om min tankspriddhet så förstärkte jag historien. I den vandringssägen som historien blivit lämnar jag verkligen hunden på dagis utan att märka det. Lite självironi får man ha.

Björn Hellberg firade nyligen sin 60-årsdag hemma i  funkishuset i Laholm. Det är hans föräldrahem. Han har bott i samma hus sen han var fyra år. Nu bor han där med hustrun Inger, som också är hans ”manager”, och yngste sonen. På huset finns en skylt med texten: ”Hellbakken”.

Även om detta norskklingande namn kan en historia berättas. Året var 1992. Björn Hellberg och Ingvar Oldsberg arbetade som TV-kommentatorer under OS i Albertville. Norrmännen tyckte att svenskarna var så hyggliga mot Norges deltagare att de ärades med var sitt  hedersnamn: Hellbakken och Oldsmo.

Till råga på allt finns det också en gata i Laholm som heter Hellbakken. Det kan inte vara många som fått en gata uppkallad efter sig under sin livstid. Björn Hellberg är dessutom hedersmedborgare i hemstaden.

Hur ska en sådan mångsysslare som Hellberg tituleras: sportjournalist, TV-personlighet eller deckarförfattare? Inte tennisorakel i alla fall. Då protesterar Björn:  

– Jag utnämndes till tennisorakel när jag var 19 år. Fortfarande förföljs jag av benämningen.

Vilket ändå inte är så svårt att förstå. De senaste 38 åren har han varit i Wimbledon. Nej, det är inte rekord. Det finns journalister som varit där 50 gånger. Men under alla dessa år har Hellberg inte missat en dag. Det är han synbart stolt över.

Han har också en märklig hjärna: en kombinerad tvättsvamp och datamaskin. Det finns inte ett namn, inte ett årtal, inte en match, inte ett resultat som inte fastnar i Hellbergs huvud. Fast det gäller inte bara tennis.

– Är man intresserad av ett område – i mitt fall tennis och även annan idrott – så placeras man i ett fack. Det finns de som tror att då kan man inte vara intresserad av någonting annat. Men det är alldeles fel. Jag är lika intresserad av andra områden inom humaniora – som historia, litteratur och populärmusik, fram till dagens pop som jag inte förstår mig på. 

Säger Björn och rabblar författare, sångare och musiker, födelse- och utgivningsår, bok- och låttitlar. När han ser att intervjuaren häpnar, så suckar han och tillägger:

– Vad ska man med alla dessa onödiga kunskaper?

För de flesta svenskar har Björn Hellberg blivit känd  genom TV-programmet ”På spåret”, som sändes första gången 1988. Han började som tävlande men svarade rätt på så många frågor – noga räknat alla – att han efter fyra omgångar befordrades till tågmästare, domare och sketchförfattare.

I höst har han dock tagit en paus från TV-programmet för att ägna mer tid och omsorg åt det han helst vill göra – skriva deckare. Björn Hellberg, som deckardebuterade med ”Gråt i mörker” (1981), är en bästsäljande deckarförfattare. Men det dröjde länge innan han blev det.

– Jag har ett genuint intresse för genren. Mina första deckare skrev jag mellan 15 och 18 år. Inte bara utkast utan hela romaner. De refuserades, tack och lov.

– Man tycker att kändisskapet från TV borde bidra till  att öka försäljningen av deckarna. Men så har det inte varit. Först med den åttonde deckaren, ”Då dagboken dog” (1996), passerades den magiska gränsen mellan 3 och 4 000 exemplar. Och det är bara de sista åren som böckerna börjat sälja på allvar, efter att jag bytt till ett förlag som satsar på marknadsföring. ”Club Karaoke”, min nya och artonde deckare, kan nå upp till 100 000.

Björn Hellberg är rolig utan ansträngning, helt spontant. Det vet alla som sett ”På spåret”, upplevt honom på bokmässan i Göteborg eller fått en bok signerad. Som författare har han det emot sig. Han sörjer, det märks, över att inte betraktas som en riktigt seriös författare.  

– Jag skriver om och skriver om vartenda kapitel. Det ska både bli bra och rätt. Min hustru läser också och påpekar om jag gör onödiga upprepningar.

– Det ska vara så roande och underhållande som möjligt utan att bli ytligt. Jag försöker ta upp olika sociala frågor, säger han och nämner några av de samhällsproblem som deckarna skildrar: ”Gråt i mörker” (mobbing), ”Rovlystnad” (rasism), ”Den grå” (satanism), ”Fanny Fanny” (idoldyrkan), ”Tacksägelsen” (religiös fanatism), ”Paria” (social utslagning) och så vidare.

Hans sociala patos dunkar genom böckerna. Det är  samhällsromaner, kanske till och med politiska romaner.

– Jag tror inte jag uttrycker någon partipolitisk åsikt någonstans i böckerna. Mitt budskap är humanistiskt och filantropiskt. Det handlar om omtänksamhet, oavsett politisk åsikt. Det finns ett ord, fortsätter han, som håller på att försvinna. Inte själva ordet men dess innebörd: Empati. Det är viktigt att tänka ”vi” istället för ”jag”. Alldeles för många är alldeles för intresserade av sig själva och ingenting annat.

Björn Hellberg tar oss med på en rundvandring i Laholm. Vi går genom Gamleby och han berättar om S:t Clemens medeltidskyrka, om keramiktillverkning, huset som skådespelaren Georg Rydeberg skulle köpa och alla konstverk som syns på stan. Ingen svensk stad har fler offentliga konstverk per capita än Laholm.

Visst går kommissarie Wall (som, påpekar Hellberg, var tio år före sin nära namne Wallander) på samma gator i böckerna? Också Hellbergs beskrivningar av Laholm låter välbekanta.

– Miljön är viktig om man skriver deckare. När jag gjorde lumpen som flottist i Stockholm, berättar Björn,  passade jag på att besöka alla brottsplatserna i Stieg Trenters deckare. Nog är det märkliga intressen man har.

– Den namnlösa Staden, som förekommer i mina deckare, är en sammanslagning av Kristianstad och Laholm. Men det har mest blivit Laholm i alla fall. Det skulle nog ha bidragit om jag låtit deckarna utspela sig i ett helt autentiskt Laholm, säger han och syftar på att det hade ökat på intresset för både böckerna och staden.

 I de senaste romanerna, ”Paria” och ”Club Karaoke”, har småstaden bytts ut mot den likaså fiktiva men större staden Loviken, belägen på östkusten nedanför Stockholm.

 – Jag ville fräscha upp persongalleriet med bland annat några kvinnliga poliser. Men främst ville jag ha möjlighet att ta upp fler aspekter på samhället än man kan göra när man skriver om en liten stad – som de hemlösas situation.

Nej, jag har inte övergivit den gamla deckarserien, lovar han. De nya personerna och den nya miljön ska förankras i ytterligare ett par böcker. Sen återkommer jag till kommissarie Wall och Staden – eller Laholm.

Text: BENGT ERIKSSON 
Foto: BIRGITTA OLSSON

Publicerat i Veteranen 2004, något kortare version

Sveriges kulturkavajer

När jag googlar på ordet kulturtant så får jag inte färre än 83 600 träffar. Sen testar jag med kulturkofta och kan plussa på med ytterligare 11 400 träffar.

Ska jag våga googla på ordet kulturfarbror? Jodå, resultatet blev precis vad jag befarade. Löjligt men träffarna är inte fler än ynka 54 stycken.

Sist provar jag med kulturgubbe, som i alla fall bättrar på resultatet med 452 träffar.

Som en smärre tröst kan påpekas att begreppet kulturkofta syftar på person, inte på kön. Kulturkoftan är inte könsbunden. Nästan inte, för även om kulturkoftor kan vara både män och kvinnor så är kofta könsbundet. Tröja heter ju motsvarande klädesplagg för män (med gubbkofta som undantag).

Speglar detta verkligheten? Eller speglar det synen på verkligheten? Det brukar ju hävdas att det svenska kulturlivet bärs upp av kulturtanter = något äldre kvinnor i kofta. Medan män är ointresserade av kultur.

De – ja, vi alltså – mekar med bilen, snickrar på huset eller glor på fotboll med en bärs i kardan.

Typisk kulturkavaj. Foto: Birgitta Olsson

Om en man händelsevis skulle råka synas på säg en teaterföreställning så är han – alltid! – där med en kvinna, sin hustru. Hon har släpat med sin motvillige make. Tvingat dit honom.

Så brukar det också sägas. Men såfan heller!

Det är oförskämt och könsdiskriminerande. Ja, sexistiskt. Som just man känner man sig, för att använda ett populärt ord, kränkt.

De senaste åren har jag varit på en mängd kulturella arrangemang (konst- och andra utställningar, talteater, opera, musikal, revy, konserter…) och överallt finns de: kulturfarbröderna.

För varje gång och år har de blivit allt fler. Ibland kan en farbror ha sällskap av sin kulturtantiga hustru (som om det gör saken sämre) men ensamma kulturfarbröder är också vanliga, ibland kan det vara ett könsblandat kulturgäng.

Några gånger har jag faktiskt frågat om de kommit dit av egen fri vilja. Då har kulturfarbröderna känt sig som de ska känna sig: förolämpade. De har kort sagt blivit skitsura.

Som någon sa: Jag kan läsa också. Fast den fördomen – att män inte läser böcker, ja, det ska vara krigsskildringar och thrillers då – får stå över till en annan krönika.

Hur ser en kulturfarbror ut?

Några gånger kan han väl ha en lite snyggare kulturtröja (liksom tanten långt ifrån alltid har en kulturkofta). Sällan kostym utan ett par chinos eller andra uddabyxor och en snygg kavaj, kanske åt tweedhållet. Ofta lite skägg, faktiskt.

Nu börjar beskrivningen likna Robert Dahlström, YA:s kulturredaktör. Eller mig själv. Vi är väl rätt typiska kulturkavajer, så kunde vi kallas.

Till Sveriges meste kulturfarbror utnämns Bengt Göransson, den förre socialdemokratiske kulturministern som nu är kulturell ABF-kämpe. Även Håkan Juholt får kallas kulturfarbror.

Snart kommer vi  – ja, det vågar jag slå vad om!  – att vara lika många som kulturtanterna. Det enda negativa med det är att flörtfaktorn sjunker. Tidigare kunde en ensam man på ett konstmuseum bli omringad av flörtglada kvinnor.

För att inte tala om den årliga bokmässan i Göteborg med alla lössläppta bibliotekarier. Den var ett erotiskt inferno. Förr i tiden.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2011

Ingenting kommer att bli som förut

Sedan. Över. Efteråt. Orden upprepas som ett mantra. När coronan är över, sa någon på teve. Efter coronan, säger man också. Efteråt, säger man, när det vanliga kommit tillbaka. Vardagarna och helgerna, som de var. Det gamla, vanliga Sverige. Livet, som vi levde det.

Nej, det gamla, vanliga återkommer inte. Hur skulle det kunna gör det? Inte på många år, inte under din och min livstid. För oss finns inget efteråt; inget efter, sedan och utan corona. Det som finns är med. Våra liv med corona. Vi som lever måste fortsätta att leva med coronan.

Fungerande vaccin? Det lär dröja. Effektiv läkemedel? Också det dröjer. När sjunker antalet smittade och avlidna till få eller ingen? När ska större folksamlingar tillåtas igen? När går det att sätta sig på ett fik, var- och när- och hur som helst?

En andra coronavåg – när kommer den? Eller blir det ingen andra våg? När kan ”de äldre” umgås med ”de yngre” igen? Någonsin – eller aldrig? Hur ska man få ur kroppen att göra en kringgående rörelse när man möter någon på gatan? Kommer alla att ha städsenariga händer som en påminnelse?

Jag tror inte särskilt mycket kommer att bli som förut, inte riktigt som tidigare. Hur skulle någonting kunna återgå till vad det var? Sedan och efter, under och med corona och covid-19, pandemi, symtom och smitta, sjukhus och IVA, oro och rädsla, social distans och corontän, stängda gränser och reseförbud; denna tid då liv och död kom allt närmare varann.

Krönikören fotograferad av Birgitta Olsson.

Alla har vi tvingats förhålla oss till en förändrad verklighet. På gott och ont, skrev jag nästan. Men det finns inget gott och bra med corona. Vad vi kan göra som bäst och mest är att dra lärdom av våra – olika – sätt att hantera livssituationen. I hemmet och på arbetsplatsen, som även den ju blivit hemma för många.

Några blev amatörimmunologer på sociala medier, det kan nog vara bra som självterapi. Jag har en tendens att deppa ihop, det är inget bra. Bättre att försöka handskas praktiskt med situationen. Området kultur och media var nog snabbast med att hitta alternativa möjligheter och aktiviteter – nät istället för scen – men restauranger och caféer, matbutiker och vissa småföretagare kom också snabbt igång.

Hemma hos- och andra nätkonserter, som jag ju skrivit om flera gånger, tål att nämnas igen: de blir fler och fler – och bättre. Ett par exempel: brittisk heldagsfestival med folkmusiker som spelade och sjöng hemma hos sig själva på olika platser och amerikansk radiostation som blev nätteve med presentatören hemma i köket och artisterna i sina vardagsrum, istället för att de kom till studion.

Helgen som gick ersattes den inställda fysiska Litteraturrundan i Skåne av en digital litteraturrunda (jo, lite mallig för det är jag), allt fler poeter läser lyrik på Instagram, en digital skånsk bokmässa planeras till juni och Göteborgs inställda bokmässa planerar för digitala sändningar av litterära seminarier. Här i sydöstra Skåne har biblioteken börjat med strömningstjänst för filmer (och även Sjöbo bibliotek, i min hemkommun, levererar nu böcker hem till risklåntagare).

Restauranger införde hämtmat och hemkörning, matbutiker utökade hemkörningen till riskgrupper, småföretagare kom äntligen igång med nätförsäljning. Men vad är tillfälligt Vad blir kvar?

Kommer företag, inklusive tidningar, tycka att det gick bra det där med att anställda jobbar hemma, det får de fortsätta med så kan vi skaffa en mindre, billigare lokal? Hur många teveintervjuer kommer också i fortsättningen att göras på distans med den intervjuade vid sin dator eller till och med genom mobilen? Ja, varför måste tevejournalister lämna redaktionen? Ska Sveriges Radio fortsätta att sända program hemifrån programledarens garderob?

Tillverkare av dataprogram och appar för videokommunikation lär jobba febrilt med att förbättra sina produkter.

Hemma hos- och andra nätkonserter tror jag kommer att fortsätta, både som komplement till och istället för fysiska konserter. Det verkar redan nu swishas rätt så bra med pengar som tack för vissa nätkonserter, tänk då hemma hos-konserter med Håkan Hellström som kör nya låtar, Bruce Springsteen i duetter med frugan Patti Scialfa eller Bob Dylan vid pianot. Hur mycket skulle du slanta iväg för att få en hemlig länk, kunna titta och lyssna?

Hur blir det förresten med Ystads jazzfestival, ska årets festival genomföras på nätet?

Lyrikuppläsningar och bokreleaser på nätet kommer nog att fortsätta. Och varför inte en årlig digital poesifestival, som ju till och med kan gå utanför Sverige och vara internationell. Vilket lyft för lyriken! Lokalt får biblioteken gärna permanenta hemkörningen av låneböcker – i en så stor och avlång kommun som till exempel Sjöbo bor många långt ifrån närmaste biblioteket och har svårt att ta sig dit.

Och förresten undrar jag om inte alla frilansjournalister nu kommer att förstå hur enkelt det är att intervjua vem som helst om vad som helst var som helst i världen? Bara att sälja in en intervju till någon lämplig ug med någon lämplig ip i typ Los Angeles, Johannesburg, Bangalore eller Sydney. Kontakta hen och göra en intervju med mobilen eller datorn via Zoom eller liknande. Både se och höra, kanske till och med få ip:n att sätta sig på ett café eller gå omkring på stan och visa, i mitt troliga fall, den fiktiva kriminalmiljön i verkligheten.

Först läste jag att fysiska bokhandlar fått det besvärligt, de säljer färre böcker. Sen läste jag att bokförsäljningen på nätet ökat och att strömningstjänster som Storytel fått fler abonnenter. Det var ju bra, lite väger det väl upp. Men jag undrar, tänk om coronan bidrar till att sätta fart på läsandet av e-böcker? Det vore ju riktigt bra. Inte för förlagen kanske men för författarna, särskilt för oss egenutgivande författare eller de som driver små pytteförlag. Att göra och ge ut en e-bok kostar ingenting mot att ge ut en fysisk bok. Ju fler som läser e-böcker desto mer demokratiseras bokutgivningen.

Bengt Eriksson
Publicerat, lite kortare, i Ystads Allehanda 2020

Till minne av Mary Andersson (1929 – 2020)

Studioteatern har valt bakgården till Ungdomens hus på Norra Skolgatan (ingång från Torpgatan) i Malmö som utomhusscen för ”Maria från Borstahusen”.

Liksom huset och gården i pjäsen är Ungdomens hus och dess – välbevarade – gård från sekelskiftet. Vilket tillför en extra, låt säga obehaglig, stämning åt pjäsen. Det är som att förflyttas 100 år bakåt i tiden och själv befinna sej på Bredgatan 6 i Malmö.

Samtliga i den regnkurande publiken – strunt i regnet! vem brydde sej? – blev lika engagerade. Vi var alla lika hörbart nöjda. Och upprörda, hoppas jag.

Pjäsen utspelar sej alltså på Bredgatan 6 i Malmö kring  sekelskiftet 1900. Eller snarare är det verklighetens arbetarmiljö som spelas upp på gården till Ungdomens hus. Hur det är med de andra i det fattiga kvarteret – Cal och Magda Carlsson, Emil och Karna Jönsson, Malin, Nathalia, Skitta Karissa, Kalle Smålänning med flera – vet jag inte. Men pjäsens Maria Ståhl från Borstahusen och Bredgatan var också verklighetens.

Maria tog trots sin fattigdom hand om oönskade barn och räddade dem från ”asylen”. Bättre bemedlade kvinnor lämnade sina utomäktenskapliga barn till Maria. Också mycket annat skildras i pjäsen – fattigdom, arbetslöshet, svält, alkohol – men det är två händelser som, av en speciell anledning, griper mej allra mest.

År 1904 kommer en ogift mor till Maria på Bredgatan. Hon lämnar kvar sin nyfödda dotter, bara för några dagar, när det ordnat upp sej lite ska hon hämta dottern igen. Flickan rotar sej på Bredgatan, växer upp och kommer i skolåldern. Först då, när ”dottern” betraktar Maria som sin mamma, kommer den ”riktiga” mamman tillbaka. En vrålskrikande Hilma, som flickan heter, hämtas ”hem”.

Hilma är Mary Anderssons mor.

Det har gått 27 år sen ”Maria från Borstahusen” hade urpremiär – inte på Malmö Stadsteater, som refuserade (?!) pjäsen, utan på Skånska Teatern i Landskrona. Inför premiären gjorde jag en intervju med Mary Andersson och Hilma  (publicerad i Musikens Makt nr 2/1977). Följande är ett utdrag ur den likaså 27 år gamla artikeln:

Pjäsförfattaren Mary Andersson och hennes mamma Hilma, fotograferade 1977 av Birgitta Olsson.

” – Jag började med att pumpa mamma, säger Mary.

– Det har du alltid gjort, kommenterar Hilma. Sen du var så liten.

– Jag frågade: Vad gjorde du då? Hur upplevde du det? Vad hände sen?

Hilma är uppvuxen på Bredgatan som ett av Marias tio fosterbarn. I sju år bodde Hilma där. Sen kom Hilmas biologiska mor och tog henne med ”hem”.

– Bredgatan, säger Hilma, var ett  arbetarkvarter på öster i Malmö. Ena sidan av gatan, vill säga. Där bodde stuvare och byggnadsarbetare, några arbetade på Kockums. På den andra sidan bodde societeten.

– Pjäsen bygger på mammas upplevelser, säger Mary. Men det finns mycket annat i den också. Så mycket politik. Mamma är ju inte inne på den linjen, som jag. Alla dom scenerna har jag hittat på.

– Men det gick till som du skriver, intygar Hilma.

– Hämtningen av mamma finns med, säger Mary.

– Det kom utan varsel, berättar Hilma. Barnavårdsnämnden kom och sa att klä på dej, för nu ska du hem. Hem? Jag tyckte att jag var hemma ju. Men det var inte tal om annat. Och sen så skrek jag i himmelens sky.

– Men jag rymde ju tillbaka. Jag var på Bredgatan mesta tiden, så fort jag kunde komma ifrån. Men jag hämtades ”hem” lika fort.

MM: Din biologiska mamma kom inte från arbetarklassen?

– Nej. De kallas ju inte grosshandlare nu, men det gjorde de då. Hon blev ju gift med en sån. Hon hade hembiträde och barnsköterska.

MM: Hur har du försökt skildra arbetarna på Bredgatan?

–  Deras vardagsbekymmer och glädje, säger Mary. Det fanns ju inte bara fattigdom. Men jag ska säg att om jag tagit med alla dödsfall och allt elände, då hade det blivit så packat att ingen stått ut med att se pjäsen.

MM: Du skildrar till exempel den årliga utflykten till Bokskogen. Där var väl Hilma med?

– Visst var jag med, säger Hilma. Det fanns en station vid Södervärn då. Dit gick vi alla, ungarna före och föräldrarna bakefter, med korgar och filtar. Och så iväg med tåget. Det var som en familj. Om nån hade lite bättre av nåt så gick man dit och fick det. Inte var det så mycket godsaker, men pannkakor hade vi. Och brännvin.

MM: En central scen i pjäsen handlar om Amalthea.

– Malmö kallades ”Röda Malmö” då, berättar Mary. Strejker och lockouter avlöste varann. Människor blev svartlistade och sen fick de inget jobb. Det togs hit 88   strejkbrytare från England. Man vågade inte låta dem bo i stan utan de fick bo på logementsfartyget Amalthea.

– Då var det en snickarlärling som hette Anton Nilsson och en till. De kom överens om att skaffa dynamit i Karlshamn och göra en bomb. De tänkte bara skrämma iväg strejkbrytarna – det var ett sånt hat mot dem från arbetarna som ju själva svalt – men när de slängde  bomben blev en dödad och nitton skadade.”

Nu har alltså ”Maria från Borstahusen” – eller ”Livet på Bredgatan”, som pjäsen först hette – tagits upp av Studioteaterns ”amatörer”. Flera av de medverkande – som Jeannette Molinder (Maria), Cecilia Andersson (Malin Kragh) och Karin Blomdell (Skitta Karissa) – spelar så bra att de lika gärna kunde stå på Malmö Dramatiska Teaters professionella scen.

Fast egentligen bär det emot att lyfta fram några enskilda. Studioteaterns uppsättning är en kollektiv prestation, en samling kring ett budskap. Men har då den här gamla pjäsen verkligen något att säga oss idag, 27 respektive 100 år senare?

Mycket! vill jag påstå. Dels handlar det om ett Sverige som väl den yngsta generationen knappt vet att  det funnits. Så här fattigt, som i Ryssland eller Baltikum, var det i Sverige. Och det som händer i pjäsen – arbetslösa skälls för lathundar, barn rycks ifrån sina föräldrar, lönen sänks för samma arbete, misär som dövas med sprit och hela det arbetargetto som Bredgatan var, inte så olikt Rosengård idag – får mej att tänka på både då och nu.

Som Bertolt Brecht skrev: ”Framåt och aldrig glömma vår solidaritet”. Nej, men Brecht var ju kommunist och kommunismen är ju utrotad. Tack och lov! Då kan vi välja den kristna varianten: ”Allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem” (Matt 7:12).

Olika formuleringar – samma budskap. Och samma budskap som i Mary Anderssons pjäs: solidaritet och humanism. Vi måste ta hand om varandra. De som har  mer måste hjälpa dem som har mindre.

I en tid då jag ibland kan tycka att utveckling inte handlar om att gå framåt eller vara solidarisk utan att skynda bakåt in i glömskan så borde det vara obligatoriskt för varje skånsk skolklass från fyran och uppåt att gå och se ”Maria från Borstahusen”. Somliga yngre nyliberala skribenter och debattörer skulle bussas till föreställningen.

Bengt Eriksson
Från Ystads Allehanda 2004 och Musikens Makt 1977

Margaret Yorke – deckardrottning i engelsk idyll

Margaret Yorke är en modern Agatha Christie.

Gråhårig och med rosa kofta ser Margaret Yorke, 75 år, inte bara ut som miss Marple. Hon har dessutom skrivit en lång rad kriminalromaner som alla utspelar sig i den lilla engelska by där Agatha Christie lät miss Marple lösa deckargåtor.

– Ja, det stämmer, säger hon. Byarna och småsamhällena i mina romaner har olika namn, men alla kunde ha hetat och varit St. Mary Mead.

– Sen trettiofem år bor jag själv i en typisk engelsk by, Long Crendon i Buckinghamshire, som också den kunde ha varit Agatha Christies lilla by.

– Men samhället har moderniserats. Byn har förändrats. De gamla byborna är borta. Unga medelklasspar, som pendlar till arbetet i London eller Oxford, har flyttat in i husen.

– Jag skildrar Christies engelska lilla by idag – dagens människor, problem och brott.

Peggie Nicholson, som hon heter privat, skilde sig 1955. Hon stod ensam med två barn, en pojke och en flicka, som hon måste försörja. Det var då hon blev deckarförfattare.

Först skrev Margaret Yorke några pusseldeckare med Patrick Grant, rektor i Oxford, som problemlösare.

Hennes första deckare om den lilla engelska byn och dess människor, ”Den du minst anar”, kom i mitten av 70-talet. Sen dess har Margaret Yorke varje år publicerat en psykologisk kriminalroman. Så brukar hennes deckare karaktäriseras – men borde de inte istället kallas livsromaner?

                                                                                                                                                                     Foto på Margaret Yorke hemma i sin lilla engelska by, kan det se ut som. Men Birgitta Olsson fotograferade henne faktiskt i samband med Bokmässan i Göteborg 1999.

– Jo, gärna! utbrister Margaret. Jag hoppas att mina kriminalromaner handlar mer om livet än om döden. Det är människorna och deras liv som intresserar mig.

– Jag skildrar verkligheten men skruvar den en liten aning. I mina romaner finns sällan några förhärdade brottslingar. Jag skriver om vanliga människor som hamnar i situationer där de antingen utsätts för eller känner sig tvingade att begå brott.

– Många yngre författare, både i USA och England, skriver hemska, mycket blodiga deckare om seriemördare. Jag skriver antiseriemördardeckare! Det finns fler seriemördare i litteraturen än i verkligheten.

Just därför blir Margaret Yorkes landsortsdeckare ännu mer hemska än alla deckare om seriemördare. Hennes romaner kan man inte skjuta ifrån sig, låtsas att de bara är fiktion, påhitt och dikt. Också i min lilla svenska hemby, Vollsjö i Skåne, träffar jag människor som jag känner igen från Margaret Yorkes kriminalromaner.

– Berättelserna är allmängiltiga, menar du? Så kan det nog vara. Tar man bort det typiskt engelska så skulle mina romaner kunna utspela sig i ett litet svenskt samhälle.

Flera gånger har Margaret Yorke skildrat dåliga äktenskap och kvinnomisshandel. I en av sina mest otäcka romaner, ”Farligt att känna” från 1994, öppnar hon dörren till makarna Browns hus och blottar en ohygglig interiör. Också i de två senaste romanerna, ”Våldshandling” från i fjol och årets ”Falska förespeglingar”, står kvinnorna i centrum. För den sistnämnda fick Margaret Yorke en ”Silver Dagger” – ett prestigefyllt engelskt deckarpris.

Men mot benämningen kvinnoromaner protesterar hon.

– Jag har alltid betraktat mig som en fri kvinna. Jag är inte underordnad någon. Men jag är inte feminist. Jag skriver inte aggressiva romaner.

– Mina kvinnliga romanfigurer måste varken vara starka, oskyldiga eller goda, säger hon och suckar över Emily, den unga kvinnan i ”Falska förespeglingar”. Stackars Emily…

– För mig är ”Våldshandling” en berättelse om barn som växer upp utan sina biologiska fäder. Jag har också skrivit en roman, ”Falskt anklagad”, om en man som blir just falskt anklagad för våldtäkt. Det är en sann berättelse. N ä s t a n samma sak hände en man i min by.

Margaret Yorke berättar, växelvis, om romanintriger och händelser i hembyn. Att skilja det ena från det andra är inte helt lätt. Hon berättar om ett väpnat rån på postkontoret. Det hände mitt på ljusa dagen, när hela byn pendlat till arbetet i London. Jag ska precis fråga om det är intrigen i hennes nästa roman, när hon säger…

– Postrånet hände här i byn, för ett tag sen. Ännu har jag inte lyckas få med det i någon roman.

Hon berättar också om den där gången hon hörde kvinnoskrik från grannhuset. Margaret tog sin käpp och sprang in till grannen. Där stod en stor karl och misshandlade sin hustru.

– En man som hört skriket kom också springande. Jag behövde aldrig använda min käpp. Men jag hade inte tvekat. Om det behövts, så hade jag slagit honom med käppen.

Är hon en moralisk författare? Predikar Margaret Yorke moral i sina kriminalromaner?

– Ja!

– Både Shakespeare – min store hjälte – och Dickens var moraliska författare. De bästa berättelserna har alltid haft ett moraliskt budskap.

– Rättvisan ska segra. Så lyder min moral. Fast rättvisa är inte nödvändigtvis liktydigt med landets lagar och rättssystem.

Det sistnämnda, rättssystemet i England, ska Margaret Yorkes kommande kriminalroman, ”The Price Of Guilt”, handla om.

Bengt Eriksson
Publicerat i Sköna Dagar 2000