Ingenting kommer att bli som förut

Sedan. Över. Efteråt. Orden upprepas som ett mantra. När coronan är över, sa någon på teve. Efter coronan, säger man också. Efteråt, säger man, när det vanliga kommit tillbaka. Vardagarna och helgerna, som de var. Det gamla, vanliga Sverige. Livet, som vi levde det.

Nej, det gamla, vanliga återkommer inte. Hur skulle det kunna gör det? Inte på många år, inte under din och min livstid. För oss finns inget efteråt; inget efter, sedan och utan corona. Det som finns är med. Våra liv med corona. Vi som lever måste fortsätta att leva med coronan.

Fungerande vaccin? Det lär dröja. Effektiv läkemedel? Också det dröjer. När sjunker antalet smittade och avlidna till få eller ingen? När ska större folksamlingar tillåtas igen? När går det att sätta sig på ett fik, var- och när- och hur som helst?

En andra coronavåg – när kommer den? Eller blir det ingen andra våg? När kan ”de äldre” umgås med ”de yngre” igen? Någonsin – eller aldrig? Hur ska man få ur kroppen att göra en kringgående rörelse när man möter någon på gatan? Kommer alla att ha städsenariga händer som en påminnelse?

Jag tror inte särskilt mycket kommer att bli som förut, inte riktigt som tidigare. Hur skulle någonting kunna återgå till vad det var? Sedan och efter, under och med corona och covid-19, pandemi, symtom och smitta, sjukhus och IVA, oro och rädsla, social distans och corontän, stängda gränser och reseförbud; denna tid då liv och död kom allt närmare varann.

Bengt långsmal

Krönikören fotograferad av Birgitta Olsson.

Alla har vi tvingats förhålla oss till en förändrad verklighet. På gott och ont, skrev jag nästan. Men det finns inget gott och bra med corona. Vad vi kan göra som bäst och mest är att dra lärdom av våra – olika – sätt att hantera livssituationen. I hemmet och på arbetsplatsen, som även den ju blivit hemma för många.

Några blev amatörimmunologer på sociala medier, det kan nog vara bra som självterapi. Jag har en tendens att deppa ihop, det är inget bra. Bättre att försöka handskas praktiskt med situationen. Området kultur och media var nog snabbast med att hitta alternativa möjligheter och aktiviteter – nät istället för scen – men restauranger och caféer, matbutiker och vissa småföretagare kom också snabbt igång.

Hemma hos- och andra nätkonserter, som jag ju skrivit om flera gånger, tål att nämnas igen: de blir fler och fler – och bättre. Ett par exempel: brittisk heldagsfestival med folkmusiker som spelade och sjöng hemma hos sig själva på olika platser och amerikansk radiostation som blev nätteve med presentatören hemma i köket och artisterna i sina vardagsrum, istället för att de kom till studion.

Helgen som gick ersattes den inställda fysiska Litteraturrundan i Skåne av en digital litteraturrunda (jo, lite mallig för det är jag), allt fler poeter läser lyrik på Instagram, en digital skånsk bokmässa planeras till juni och Göteborgs inställda bokmässa planerar för digitala sändningar av litterära seminarier. Här i sydöstra Skåne har biblioteken börjat med strömningstjänst för filmer (och även Sjöbo bibliotek, i min hemkommun, levererar nu böcker hem till risklåntagare).

Restauranger införde hämtmat och hemkörning, matbutiker utökade hemkörningen till riskgrupper, småföretagare kom äntligen igång med nätförsäljning. Men vad är tillfälligt Vad blir kvar?

Kommer företag, inklusive tidningar, tycka att det gick bra det där med att anställda jobbar hemma, det får de fortsätta med så kan vi skaffa en mindre, billigare lokal? Hur många teveintervjuer kommer också i fortsättningen att göras på distans med den intervjuade vid sin dator eller till och med genom mobilen? Ja, varför måste tevejournalister lämna redaktionen? Ska Sveriges Radio fortsätta att sända program hemifrån programledarens garderob?

Tillverkare av dataprogram och appar för videokommunikation lär jobba febrilt med att förbättra sina produkter.

Hemma hos- och andra nätkonserter tror jag kommer att fortsätta, både som komplement till och istället för fysiska konserter. Det verkar redan nu swishas rätt så bra med pengar som tack för vissa nätkonserter, tänk då hemma hos-konserter med Håkan Hellström som kör nya låtar, Bruce Springsteen i duetter med frugan Patti Scialfa eller Bob Dylan vid pianot. Hur mycket skulle du slanta iväg för att få en hemlig länk, kunna titta och lyssna?

Hur blir det förresten med Ystads jazzfestival, ska årets festival genomföras på nätet?

Lyrikuppläsningar och bokreleaser på nätet kommer nog att fortsätta. Och varför inte en årlig digital poesifestival, som ju till och med kan gå utanför Sverige och vara internationell. Vilket lyft för lyriken! Lokalt får biblioteken gärna permanenta hemkörningen av låneböcker – i en så stor och avlång kommun som till exempel Sjöbo bor många långt ifrån närmaste biblioteket och har svårt att ta sig dit.

Och förresten undrar jag om inte alla frilansjournalister nu kommer att förstå hur enkelt det är att intervjua vem som helst om vad som helst var som helst i världen? Bara att sälja in en intervju till någon lämplig ug med någon lämplig ip i typ Los Angeles, Johannesburg, Bangalore eller Sydney. Kontakta hen och göra en intervju med mobilen eller datorn via Zoom eller liknande. Både se och höra, kanske till och med få ip:n att sätta sig på ett café eller gå omkring på stan och visa, i mitt troliga fall, den fiktiva kriminalmiljön i verkligheten.

Först läste jag att fysiska bokhandlar fått det besvärligt, de säljer färre böcker. Sen läste jag att bokförsäljningen på nätet ökat och att strömningstjänster som Storytel fått fler abonnenter. Det var ju bra, lite väger det väl upp. Men jag undrar, tänk om coronan bidrar till att sätta fart på läsandet av e-böcker? Det vore ju riktigt bra. Inte för förlagen kanske men för författarna, särskilt för oss egenutgivande författare eller de som driver små pytteförlag. Att göra och ge ut en e-bok kostar ingenting mot att ge ut en fysisk bok. Ju fler som läser e-böcker desto mer demokratiseras bokutgivningen.

Bengt Eriksson
Publicerat, lite kortare, i Ystads Allehanda 2020

Till minne av Mary Andersson (1929 – 2020)

Studioteatern har valt bakgården till Ungdomens hus på Norra Skolgatan (ingång från Torpgatan) i Malmö som utomhusscen för ”Maria från Borstahusen”.

Liksom huset och gården i pjäsen är Ungdomens hus och dess – välbevarade – gård från sekelskiftet. Vilket tillför en extra, låt säga obehaglig, stämning åt pjäsen. Det är som att förflyttas 100 år bakåt i tiden och själv befinna sej på Bredgatan 6 i Malmö.

Samtliga i den regnkurande publiken – strunt i regnet! vem brydde sej? – blev lika engagerade. Vi var alla lika hörbart nöjda. Och upprörda, hoppas jag.

Pjäsen utspelar sej alltså på Bredgatan 6 i Malmö kring  sekelskiftet 1900. Eller snarare är det verklighetens arbetarmiljö som spelas upp på gården till Ungdomens hus. Hur det är med de andra i det fattiga kvarteret – Cal och Magda Carlsson, Emil och Karna Jönsson, Malin, Nathalia, Skitta Karissa, Kalle Smålänning med flera – vet jag inte. Men pjäsens Maria Ståhl från Borstahusen och Bredgatan var också verklighetens.

Maria tog trots sin fattigdom hand om oönskade barn och räddade dem från ”asylen”. Bättre bemedlade kvinnor lämnade sina utomäktenskapliga barn till Maria. Också mycket annat skildras i pjäsen – fattigdom, arbetslöshet, svält, alkohol – men det är två händelser som, av en speciell anledning, griper mej allra mest.

År 1904 kommer en ogift mor till Maria på Bredgatan. Hon lämnar kvar sin nyfödda dotter, bara för några dagar, när det ordnat upp sej lite ska hon hämta dottern igen. Flickan rotar sej på Bredgatan, växer upp och kommer i skolåldern. Först då, när ”dottern” betraktar Maria som sin mamma, kommer den ”riktiga” mamman tillbaka. En vrålskrikande Hilma, som flickan heter, hämtas ”hem”.

Hilma är Mary Anderssons mor.

Det har gått 27 år sen ”Maria från Borstahusen” hade urpremiär – inte på Malmö Stadsteater, som refuserade (?!) pjäsen, utan på Skånska Teatern i Landskrona. Inför premiären gjorde jag en intervju med Mary Andersson och Hilma  (publicerad i Musikens Makt nr 2/1977). Följande är ett utdrag ur den likaså 27 år gamla artikeln:

Mary och Hilma jpg 2

Pjäsförfattaren Mary Andersson och hennes mamma Hilma, fotograferade 1977 av Birgitta Olsson.

” – Jag började med att pumpa mamma, säger Mary.

– Det har du alltid gjort, kommenterar Hilma. Sen du var så liten.

– Jag frågade: Vad gjorde du då? Hur upplevde du det? Vad hände sen?

Hilma är uppvuxen på Bredgatan som ett av Marias tio fosterbarn. I sju år bodde Hilma där. Sen kom Hilmas biologiska mor och tog henne med ”hem”.

– Bredgatan, säger Hilma, var ett  arbetarkvarter på öster i Malmö. Ena sidan av gatan, vill säga. Där bodde stuvare och byggnadsarbetare, några arbetade på Kockums. På den andra sidan bodde societeten.

– Pjäsen bygger på mammas upplevelser, säger Mary. Men det finns mycket annat i den också. Så mycket politik. Mamma är ju inte inne på den linjen, som jag. Alla dom scenerna har jag hittat på.

– Men det gick till som du skriver, intygar Hilma.

– Hämtningen av mamma finns med, säger Mary.

– Det kom utan varsel, berättar Hilma. Barnavårdsnämnden kom och sa att klä på dej, för nu ska du hem. Hem? Jag tyckte att jag var hemma ju. Men det var inte tal om annat. Och sen så skrek jag i himmelens sky.

– Men jag rymde ju tillbaka. Jag var på Bredgatan mesta tiden, så fort jag kunde komma ifrån. Men jag hämtades ”hem” lika fort.

MM: Din biologiska mamma kom inte från arbetarklassen?

– Nej. De kallas ju inte grosshandlare nu, men det gjorde de då. Hon blev ju gift med en sån. Hon hade hembiträde och barnsköterska.

MM: Hur har du försökt skildra arbetarna på Bredgatan?

–  Deras vardagsbekymmer och glädje, säger Mary. Det fanns ju inte bara fattigdom. Men jag ska säg att om jag tagit med alla dödsfall och allt elände, då hade det blivit så packat att ingen stått ut med att se pjäsen.

MM: Du skildrar till exempel den årliga utflykten till Bokskogen. Där var väl Hilma med?

– Visst var jag med, säger Hilma. Det fanns en station vid Södervärn då. Dit gick vi alla, ungarna före och föräldrarna bakefter, med korgar och filtar. Och så iväg med tåget. Det var som en familj. Om nån hade lite bättre av nåt så gick man dit och fick det. Inte var det så mycket godsaker, men pannkakor hade vi. Och brännvin.

MM: En central scen i pjäsen handlar om Amalthea.

– Malmö kallades ”Röda Malmö” då, berättar Mary. Strejker och lockouter avlöste varann. Människor blev svartlistade och sen fick de inget jobb. Det togs hit 88   strejkbrytare från England. Man vågade inte låta dem bo i stan utan de fick bo på logementsfartyget Amalthea.

– Då var det en snickarlärling som hette Anton Nilsson och en till. De kom överens om att skaffa dynamit i Karlshamn och göra en bomb. De tänkte bara skrämma iväg strejkbrytarna – det var ett sånt hat mot dem från arbetarna som ju själva svalt – men när de slängde  bomben blev en dödad och nitton skadade.”

Nu har alltså ”Maria från Borstahusen” – eller ”Livet på Bredgatan”, som pjäsen först hette – tagits upp av Studioteaterns ”amatörer”. Flera av de medverkande – som Jeannette Molinder (Maria), Cecilia Andersson (Malin Kragh) och Karin Blomdell (Skitta Karissa) – spelar så bra att de lika gärna kunde stå på Malmö Dramatiska Teaters professionella scen.

Fast egentligen bär det emot att lyfta fram några enskilda. Studioteaterns uppsättning är en kollektiv prestation, en samling kring ett budskap. Men har då den här gamla pjäsen verkligen något att säga oss idag, 27 respektive 100 år senare?

Mycket! vill jag påstå. Dels handlar det om ett Sverige som väl den yngsta generationen knappt vet att  det funnits. Så här fattigt, som i Ryssland eller Baltikum, var det i Sverige. Och det som händer i pjäsen – arbetslösa skälls för lathundar, barn rycks ifrån sina föräldrar, lönen sänks för samma arbete, misär som dövas med sprit och hela det arbetargetto som Bredgatan var, inte så olikt Rosengård idag – får mej att tänka på både då och nu.

Som Bertolt Brecht skrev: ”Framåt och aldrig glömma vår solidaritet”. Nej, men Brecht var ju kommunist och kommunismen är ju utrotad. Tack och lov! Då kan vi välja den kristna varianten: ”Allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem” (Matt 7:12).

Olika formuleringar – samma budskap. Och samma budskap som i Mary Anderssons pjäs: solidaritet och humanism. Vi måste ta hand om varandra. De som har  mer måste hjälpa dem som har mindre.

I en tid då jag ibland kan tycka att utveckling inte handlar om att gå framåt eller vara solidarisk utan att skynda bakåt in i glömskan så borde det vara obligatoriskt för varje skånsk skolklass från fyran och uppåt att gå och se ”Maria från Borstahusen”. Somliga yngre nyliberala skribenter och debattörer skulle bussas till föreställningen.

Bengt Eriksson
Från Ystads Allehanda 2004 och Musikens Makt 1977

Margaret Yorke – deckardrottning i engelsk idyll

Margaret Yorke är en modern Agatha Christie.

Gråhårig och med rosa kofta ser Margaret Yorke, 75 år, inte bara ut som miss Marple. Hon har dessutom skrivit en lång rad kriminalromaner som alla utspelar sig i den lilla engelska by där Agatha Christie lät miss Marple lösa deckargåtor.

– Ja, det stämmer, säger hon. Byarna och småsamhällena i mina romaner har olika namn, men alla kunde ha hetat och varit St. Mary Mead.

– Sen trettiofem år bor jag själv i en typisk engelsk by, Long Crendon i Buckinghamshire, som också den kunde ha varit Agatha Christies lilla by.

– Men samhället har moderniserats. Byn har förändrats. De gamla byborna är borta. Unga medelklasspar, som pendlar till arbetet i London eller Oxford, har flyttat in i husen.

– Jag skildrar Christies engelska lilla by idag – dagens människor, problem och brott.

Peggie Nicholson, som hon heter privat, skilde sig 1955. Hon stod ensam med två barn, en pojke och en flicka, som hon måste försörja. Det var då hon blev deckarförfattare.

Först skrev Margaret Yorke några pusseldeckare med Patrick Grant, rektor i Oxford, som problemlösare.

Hennes första deckare om den lilla engelska byn och dess människor, ”Den du minst anar”, kom i mitten av 70-talet. Sen dess har Margaret Yorke varje år publicerat en psykologisk kriminalroman. Så brukar hennes deckare karaktäriseras – men borde de inte istället kallas livsromaner?

Yorke                                                                                                                                                                     Foto på Margaret Yorke hemma i sin lilla engelska by, kan det se ut som. Men Birgitta Olsson fotograferade henne faktiskt i samband med Bokmässan i Göteborg 1999.

– Jo, gärna! utbrister Margaret. Jag hoppas att mina kriminalromaner handlar mer om livet än om döden. Det är människorna och deras liv som intresserar mig.

– Jag skildrar verkligheten men skruvar den en liten aning. I mina romaner finns sällan några förhärdade brottslingar. Jag skriver om vanliga människor som hamnar i situationer där de antingen utsätts för eller känner sig tvingade att begå brott.

– Många yngre författare, både i USA och England, skriver hemska, mycket blodiga deckare om seriemördare. Jag skriver antiseriemördardeckare! Det finns fler seriemördare i litteraturen än i verkligheten.

Just därför blir Margaret Yorkes landsortsdeckare ännu mer hemska än alla deckare om seriemördare. Hennes romaner kan man inte skjuta ifrån sig, låtsas att de bara är fiktion, påhitt och dikt. Också i min lilla svenska hemby, Vollsjö i Skåne, träffar jag människor som jag känner igen från Margaret Yorkes kriminalromaner.

– Berättelserna är allmängiltiga, menar du? Så kan det nog vara. Tar man bort det typiskt engelska så skulle mina romaner kunna utspela sig i ett litet svenskt samhälle.

Flera gånger har Margaret Yorke skildrat dåliga äktenskap och kvinnomisshandel. I en av sina mest otäcka romaner, ”Farligt att känna” från 1994, öppnar hon dörren till makarna Browns hus och blottar en ohygglig interiör. Också i de två senaste romanerna, ”Våldshandling” från i fjol och årets ”Falska förespeglingar”, står kvinnorna i centrum. För den sistnämnda fick Margaret Yorke en ”Silver Dagger” – ett prestigefyllt engelskt deckarpris.

Men mot benämningen kvinnoromaner protesterar hon.

– Jag har alltid betraktat mig som en fri kvinna. Jag är inte underordnad någon. Men jag är inte feminist. Jag skriver inte aggressiva romaner.

– Mina kvinnliga romanfigurer måste varken vara starka, oskyldiga eller goda, säger hon och suckar över Emily, den unga kvinnan i ”Falska förespeglingar”. Stackars Emily…

– För mig är ”Våldshandling” en berättelse om barn som växer upp utan sina biologiska fäder. Jag har också skrivit en roman, ”Falskt anklagad”, om en man som blir just falskt anklagad för våldtäkt. Det är en sann berättelse. N ä s t a n samma sak hände en man i min by.

Margaret Yorke berättar, växelvis, om romanintriger och händelser i hembyn. Att skilja det ena från det andra är inte helt lätt. Hon berättar om ett väpnat rån på postkontoret. Det hände mitt på ljusa dagen, när hela byn pendlat till arbetet i London. Jag ska precis fråga om det är intrigen i hennes nästa roman, när hon säger…

– Postrånet hände här i byn, för ett tag sen. Ännu har jag inte lyckas få med det i någon roman.

Hon berättar också om den där gången hon hörde kvinnoskrik från grannhuset. Margaret tog sin käpp och sprang in till grannen. Där stod en stor karl och misshandlade sin hustru.

– En man som hört skriket kom också springande. Jag behövde aldrig använda min käpp. Men jag hade inte tvekat. Om det behövts, så hade jag slagit honom med käppen.

Är hon en moralisk författare? Predikar Margaret Yorke moral i sina kriminalromaner?

– Ja!

– Både Shakespeare – min store hjälte – och Dickens var moraliska författare. De bästa berättelserna har alltid haft ett moraliskt budskap.

– Rättvisan ska segra. Så lyder min moral. Fast rättvisa är inte nödvändigtvis liktydigt med landets lagar och rättssystem.

Det sistnämnda, rättssystemet i England, ska Margaret Yorkes kommande kriminalroman, ”The Price Of Guilt”, handla om.

Bengt Eriksson
Publicerat i Sköna Dagar 2000