Deckarloggbäst juli 2020: svenskt (del 1)

Juli blev en riktigt bra läsarmånad vad gäller svenska deckare och annan krimi. Så spännande och bra att många författare och titlar konkurrerade på listan över månadens Deckarloggbästa läsning.

Istället för att välja bort – alldeles för svårt – får listan bli så lång som den blev. Läggs ut med en del i taget. Här kommer första delen (med deckare om och från Skåne)…

***

Anders de la Motte
Våroffer
(Forum)
Också sista delen av ”årstidskvartetten” fick mig att leta på Skånekartan. Exakt var vid Söderåsen ligger Bokelunds slott, dit läkaren Thea Lind har flyttat? Skildringen av Nordvästskåne är så levande att jag har svårt att tro annat än att miljöerna måste vara autentiska. Likaså fortsätter de la Motte att knyta ihop nutid och förflutet. Valborgsnatten 1986 dödades en tonårsflicka vid nämnda slott – ett minne som stannat kvar hos ortsbefolkningen. Observera också – än en gång – den återkommande berättartekniken: preteritum (dåtid) och presens (idag). Årstiden, naturen, personer och händelser flätas ihop till en för undan stegrande spänningsberättelse.

Mattias Edvardsson
Goda granna
(Forum)
Grannrelationsdeckaren ”Goda grannar” (Forum) har placerats på en fiktiv ort: Köpinge utanför Lund. Makarna Micke och Bianca med två barn har lämnat Stockholm, bosatt sig i ett lugnt villakvarter och börjat (tvångs)umgås med grannarna. Så blir Bianca påkörd och svårt skadad. En bilolycka, för det var det väl? Kvarterets kör av människor framför varsin version av en och samma händelse. Likadant som i hans förra roman men nu har Edvardsson finslipat metoden. Varje röst och person kompletterar varann och bidrar till en utredning av vad som hände. Och varför.

Tony Johansson
Källa X
(Lind & Co)
Tredje titeln i serien med Sydsvenskanjournalisten Erik Larsson och Landskronapolisen My Englund är en blandad journalist-, agent- och polisdeckare. En svensk officer dör under ett uppdrag i Jemen; en grävande journalist hittas död på Ven (och en annan är försvunnen). Detta knyts ihop i berättande action, det betyder nära nog episkt berättande, med spänningen som en del av själva berättandet. Och det är det, lika spännande som trovärdigt, med avslutning hos svensk säkerhetspolis och regering – i en uppgörelse med den svenska utrikes/vapen/invandringspolitikens dubbelmoral.

Tina Frennstedt
Väg 9
(W&W)
Hennes andra polisroman med samma polis(er): Tess Hjalmarsson som leder Cold Case-enheten vid polisen i Malmö. Även liknande uppbyggnad: ett verkligt, olöst fall – ung manlig cyklist hittades död utanför Lund – har omplacerats i Sydostskåne, strax utanför Ystad. I nutid inträffar fler mord, som binds ihop (ledtråd: vit lera) med cykelmordet. Som när en kvinnlig konstnär inför konstrundan på Österlen hittas död på en speciell plats… Väl berättat, spännande och logiskt samt en exakt skildring av Österlen. Några få ord är allt Frennstedt behöver för att varje österlenbo, fast- som turistboende ska känna igen sig.

Skånes deckarlandskap, från nordväst till sydost

När jag skriver om musik, skivor och konserter, i dagspress och tidskrifter, så betygssätts ofta recensionerna. Alltså inte bara att jag tycker något med ord utan det sätts också ett betyg med siffror eller andra figurer (som lurblåsare i Ystads Allehanda).

När jag skriver om litteratur, till exempel deckare, i samma dagspress så betygssätts aldrig recensioner med siffror eller något annat. Varför? Det är lite svårt att förstå.

Jag ogillar och gillar sifferbetyg, bäggedera. Det beror på, när det används. Vid längre recensioner behövs inga betyg, vad kritiker tycker ska framgå av recensionen.

Men vid kortrecensioner…

En bokrecension kan idag vara så kort som 500 tecken (jag har till och med skrivit recensioner på ynka 300 tecken!) och då bör det lilla utrymmet användas så effektivt som möjligt. Ett sifferbetyg kan spara typ 100 behövliga tecken.

Följande skånska deckarkrönika från första halvåret 2020 hade inga siffer = lurblåsarbetyg när den publicerades i Ystads Allehanda. Vid återpublicerandet på Deckarlogg har jag försett krönikan med sifferbetyg.

Blev det tydligare, vad jag tycker om böckerna? Jag tror det, hoppas det.

***

Vilket deckarlandskap som Skåne har blivit! Allt fler deckare placeras i kriminella skånska miljöer och de flesta skånska deckare är dessutom riktigt bra.

Också ”Våroffer” (Forum), som avslutar Anders de la Mottes ”årstidskvartett”, fick mig att leta på Skånekartan. Exakt var vid Söderåsens spets ligger Bokelunds slott, dit läkaren Thea Lind har flyttat, och samhället Tornaby, där hon blivit distriktsläkare?

Han fortsätter att skildra Nordvästskåne så levande att det är svårt att tro annat än att miljöerna måste vara autentiska. Som att Theas make David förstås är kock och ska öppna en krog i slottet.

Likaså fortsätter de la Motte att knyta ihop nutiden med det förflutna. Valborgsnatten 1986 dödades en tonårsflicka vid nämnda slott – ett minne som blivit kvar inom ortsbefolkningen.

Observera också den – i årstidsdeckarserien – återkommande berättartekniken: preteritum (dåtid) och presens (idag).

Årstiden, naturen, personer och händelser flätas ihop till en undan för undan stegrande spänningsberättelse. ”Våroffer” är – minst – lika bra som de tidigare årstidsdeckarna. (4 ½/5)

Även Mattias Edvardsson placerar sin grannrelationsdeckare ”Goda grannar” (Forum) på en fiktiv ort: Köpinge någonstans strax utanför Lund. Makarna Micke och Bianca med två barn har lämnat Stockholm, bosatt sig här i ett lugnt villakvarter och börjat (tvångs)umgås med grannarna.

Så blir Bianca påkörd och svårt skadad. Ambulansen hämtar Bianca och kör henne till lasarettet i Lund. En bilolycka, för det var det väl?

Edvardsson låter kvarterets kör av människor framföra varsin version av händelsen, en och samma händelse. Likadant som i hans föregående roman, ”En vanlig familj”, men resultatet blev då en svårgreppbar kakofoni av motstridiga röster.

Nu har han finslipat metoden. Varje röst och person kompletterar varann och bidrar till en utredning av vad som hände. Och varför. (4/5)

Det är fascinerande att följa författare från debuten, läsa deras följande titlar och se hur de utvecklas. Till exempel Cecilia Sahlström och Tony Johansson.

I den fjärde romanen om Sara Vallén och de övriga poliserna i Lund, ”Hatet vi bär” (Bokfabriken), lyckas Cecilia Sahlström bäst hittills såväl till innehållet som vad gäller det berättartekniska.

Kapitlens olika längder är mer avvägda, yrkes- och privatliv balanseras bättre. Det (i dagens svenska kriminalitteratur allt oftare återkommande) kriminella ämnet – sexuellt frustrerade hatiska män – är också ovanligt välbalanserat.

Fast det Sahlström, själv före detta polis, framför allt skildrar och vill skildra, tror jag, är romanpoliserna som personer och individer. Ja, människor med olika egenskaper och förmågor, lämpligheter och olämpligheter, på bättre och sämre. (3 ½ /5)

Tony Johansson tredje roman, ”Källa X” (Lind & Co), med Sydsvenskanjournalisten Erik Larsson och Landskronapolisen My Englund är en blandad journalist-, agent- och polisdeckare.

En svensk officer dör under ett uppdrag i Jemen; en grävande journalist hittas död på Ven (och en annan är försvunnen).

Detta knyts ihop i berättande action, det betyder nära nog episkt berättande, med spänningen som en del av själva berättandet.

Och det är det, lika spännande som trovärdigt, med avslutning hos svensk säkerhetspolis och regering – i en uppgörelse med politikens dubbelmoral. (4/5)

Mats Svensson, ”Den trettonde bomben” (Lind & Co), och Marianne Stalbohm-Stieger, ”Jag tänker ofta på pingviner” (Ekström Garay), är deckardebutanter.

Svensson har skrivit en kombinerad polisroman och terroristthriller. Alina Dragovic, säkerhetspolis i Lund, och hennes kollega Omar efterforska en eventuell terroristcell i Sverige.

Detta leder bakåt till en händelse som inträffade 1952. Ett Viggenplan störta, efter att ha lyft från Kallinge i Blekinge. Vad hände? Och vad hade planet för hemlig last?

Mats Svensson skriver temposnabbt, han fyller berättandet med action och lägger till eldstrid, dessutom. Mycket sker och det sker fort – lite på bekostnad av personteckningen, dock. (3/5)

Stalbohm-Stieger har skrivit en mer ”vanlig” pusseldeckare. Två miljöer: ett parhus i Limhamn, där huvudpersonen Monika bor, och Nya Zeelands sydspets, dit hennes son reste – och där han försvann.

Monika med väninnor blir detektiver på jordklotets bägge sidor. ”Jag tänker ofta på pingviner” är alls ingen oäven deckardebut med både ett miljötema och en spirande äldrekärlek till den tidigare polisen Olle – med mustasch. (3/5)

Tony Manieri, som förut skrivit tuffa polisromaner med Malmö som miljö, återkommer nu med gangsterromanen – eller skälmdeckaren? – ”Limhamns juveler” (Saga Egmont; först som ljudbok, kommer också i pocket). Manieris malmöitiska hittepå-gaturjargong är som Jens Lapidus i en skrattspegel.

På Mysiga Maris konditori plockar Kent och Weschka (medlemmar i ligan Limhamns juveler) upp ett tappat kuvert med en bilnyckel till en Volvo med en bärbar dator i bakluckan.

Och detta är bara början på en ordagrant hejdlös skröna om, genom och kring Malmös gangsterliv med maffiosan Giovanna Cassata i toppen.

Alltså såna här deckare på skoj gillar inte jag. Frågan är, ven varför skrattar jag då?

(Christina) Olséni & (Micke) Hansen har nått till sin sjätte, ”Livräddaren”, och fjärde titel, ”Grannar i död och lust” (båda Bokfabriken), i skämtdeckarserien om pensionärerna i Falsterbo respektive mysserien om Ester Karlsson, pensionär med bostadsrätt i Lund.

Falsterbopensionärerna är lika galna som alltid, främst Egon, 87.

Det ska bli begravning i Skanörs kyrka. Egon och hans bäste vän Ragnar, också 87, hittar kyrkvaktmästaren död i en bänk. De stuvar undan honom i predikstolen. (3/5)

Men vad händer med, hos och i Ester Karlsson med ”K”, 78 år? Börjar inte hon att bli mindre mysig och mer… säg, elak? Och den nya romanens plötsliga dödsfall under bostadsrättsföreningens städdag kunde ju vara hämtad från Falsterboserien. (3½/5)

Ska det bli så här, framöver? Det hoppas jag inte, verkligen inte. Jag hoppas att Olsén & Hansen behåller den lilla – men viktiga – skillnaden mellan sina bägge deckarserier, låter den ena serien vara skämt och den andra mys.

Slutligen men främst: Tina Frennstedts andra polisroman, ”Väg 9”, (W&W), är den bästa skånska deckaren under första halvåret 2020!

Samma polis(er) som i debuten: Tess Hjalmarsson som leder Cold Case-enheten vid polisen i Malmö. Också liknande uppbyggnad: ett verkligt, olöst fall – ung manlig cyklist hittades död utanför Lund – har omplacerats i Sydostskåne, strax utanför Ystad.

I nutid inträffar fler mord, som binds ihop (ledtråd: vit lera) med cykelmordet. Som när en kvinnlig konstnär inför påskens konstrunda på Österlen hittas död på en speciell plats…

Väl berättat, spännande och logiskt samt en exakt skildring av Österlen. Några få ord är allt vad Tina Frennstedt behöver för att varje österlenbo, fast- som turistboende ska känna igen sig.

Det lovar jag. Läs själv så får du se… (5/5)

3 ggr kortdeckare

1) Påminnelse. Karin Wahlbergs ”De drabbade” (W&W) och Jens Lönnaeus ”Clara” (Historiska Media) har jag tidigare recenserat. Genrer: sjukhus/samhällsdeckare respektive psykologisk, ja, psykotisk spänning. Bägge innehåller dessutom atmosfärrika cykel- och gångnära stadsskildringar av dagens Lund respektive Malmö.

2) Danskt. ”Vildskud” (Politiken) är Julie Hastrups nya krimi med ”drabsefterforsker” Rebekka Holm. Just när jag läser den får jag reda på något som var på tiden: äntligen har seriens sju tidigare titlar börjat översättas till svenska. Först ut är ”En tagg i ögat”, ”Den blinda fläcken”, ”Blodig genväg” och ”Porträtt av döden” (alla Polaris, utgivna som e- och ljudböcker). Missa nu inte Hastrup, en av Danmarks främsta polisromanförfattare.

2) Danskt på danska. Danmarks allra bästa krimiförfattare, Gretelise Holm, ges inte längre ut i Sverige. Obegripligt! ”Dødfunden” (Harper Collins) – en allkrimi som speglar hela Danmark från rawfood till rasism – måste alltså läsas på danska. Gör det! I vår har jag också upptäckt Walther Reberniks kampsportthriller ”Jæger” (Byens forlag). Start i Köpenhamn, besök i skånska Arkelstorp, avslut i Italien. Även Rebernik, krimidebutant, advokat och karateutövare, tar tempen på dagens Danmark (och Europa).

Bengt Eriksson
Skrivet ungefär så här till Ystads Allehanda och Kristianstadsbladet, något utökat på Deckarlogg.

 

Stefan Casta – en av Sveriges mest egenartade skönlitterära författare

Ser att författaren Stefan Casta tilldelats ett stipendium från ”Stiftelsen Marta Sandwall-Bergströms Författarfond. Utdelningsceremonin ges den 3 september på Svenska barnboksinstitutet”.

Det är han väl värd. Han är värd alla stipendiepengar som finns så han kan skriva klart en ny bok igen.

En thriller, spänningsroman, deckare (med prefixet ungdoms-) eller på vilken litterär gräns han ska balansera nästa gång. Ungdoms- förresten, när Casta författar når den åldern ändå upp till mina 72 år.

Stefan Casta är kort sagt en av Sveriges främsta skönlitterära författare; oavsett genre, oavsett ålder, oavsett allt. Här följer min recension av en av hans egenartade romaner…

***

Stefan Casta
På andra sidan Fågelsången
(Opal)

Berättelsen är indelad som tiden, året och livet: sommar, höst, vinter och vår samt nästa sommar. Varje årstid kommer med en ny, högre siffra. Det fick mig att bli så fundersam att jag mejlade författaren och frågade vad siffrorna – 72, 166, 279 och 365 – syftar på.

Stefan Casta svarade att ”det ska vara lite lagom kryptiskt”. Men han påpekade också att på några ställen i boken gör Elina, jag-berättaren, något som förklarar dessa stigande numreringar.

Alltså jag som inte läst tillräckligt noga? Hmmm. Jag tror jag avstår från att avslöja vad siffrorna betyder.

Byt kryptiskt mot mystiskt… Lite lagom mystiskt är en träffande beskrivning av hela boken ”På andra sidan Fågelsången”, liksom av de flesta böcker med Stefan Casta som upphovsman.

Den här berättelsen utspelar sig som i ett mellanrum eller snarare på än den ena, än den andra sidan om detta mellanrum. Undan för undan, allt oftare och mer, sammanfaller de olika sidorna till en sammanhållen berättelse – ja, livsberättelse.

De kan kallas realism/fantasi, liv/dröm, naturligt/övernaturligt och stad/landsbygd. Eller, vad gäller genre och målgrupp, spänning och fantasy, ungdoms- och vuxenroman.

Elina berättar om sig själv och sin pappa Jörgen, skolkamraten Marjan, Ismael (som tillsammans med Jörgen driver pizzerian Quattro Poissone) och snart kommer också en pojke, Aron, in i handlingen. Här och var skymtas en räv (kanske samma räv eller kanske flera).

Även Vanessa finns med. Hon är med hela tiden, som den egentliga huvudpersonen, allt och allas nav, trots att hon är död. När berättelsen börjar ska Vanessa snart dö.

En sommardag (fast risigt väder). Elina sitter i bilens baksäte. Jörgen och Vanessa, som inte är Elinas mor men ändå alltid kommer att vara det, sitter fram. Jörgen kör.

Och som alltid kör han för fort. Pratar och gestikulerar, släpper ratten och tittar åt ett annat håll. En korsning närmar sig. Där kommer en annan bil och en ambulans. Ett djur – en räv? – springer över vägen.

Jörgen ställer sig på bromsen men krocken med ambulansen är oundviklig och blir våldsam. Vanessa dör; Jörgen och Elina klarar sig.

”Någon dör och någon vinner på trissen”, skriver Stefan Casta. Livet kan liknas vid en trisslott, som varje dag skrapas på förlust och vinst. I sorgen skrapar Jörgen fram en storvinst på triss och Elina ärver pengar efter Vanessa.

Det betyder att Jörgen får råd att köpa in sig i pizzerian och att far och dotter kan flytta ut på landet, det som Vanessa drömde om, ett hus på landet, och köpa gården Fågelsången, skaffa höns och starta äggfarm.

”På andra sidan Fågelsången” är en mindre intrigbunden berättelse än Castas tidigare böcker. Han flätar samman olika människors liv till en allt större historia, en berättelse om livet som överlevnad i och med naturen, känslor och tankar, drömmar och fantasier.

Varifrån kommer den unge Aron, som efter att ha varit gatumusiker i stan dyker upp vid Fågelsången? Vad hände med hans föräldrar? Vilka är egentligen de där Davidssons från granngården? Inte minst mannen i grannfamiljen, som med sitt gevär förvandlar berättelsen till country noir.

Elinas riktiga mamma Zandra, journalist i Stockholm, gör sporadiska gästspel. Och så räven, vem eller vad är denna återkommande räv?

Människan som natur och naturen i människan. Olika människors liv som tillsammans blir livet. Detta magiska liv, som inte kan levas på allvar utan att det oförståeliga och oförklarliga släpps in.

Stefan Casta har formulerat lika poetiska meningar som alltid men nu har han dessutom ett leende i mungipan. Han skämtar och är ironisk. Som om bokens underliggande budskap skulle vara (vilket det väl också är): Var och ens märkliga, oförutsägbara liv måste levas med ett leende, om det ska vara levbart.

Till sist kommer en räv förbi igen. Räven betraktar Fågelsången. Och hönsgården. ”Ett nästan magiskt skimmer vilar över skogen när dagen omärkligt kysser nattens kind”, diktar Casta.

Bengt Eriksson
Publicerat i Opsis Barnkultur 2015