Tillbaks på Öland

Johan Theorin

Benvittring

(W&W)

Äntligen.

Efter åtta års väntan får vi en fortsättning på Johan Theorins Ölandssvit. Har du missat de tidigare delarna – ”Skumtimmen”, ”Nattfåk”, ”Blodläge” och ”Rörgast” – är du bara att lyckönska. Det är något av det bästa som en svensk deckarförfattare skrivit, enligt mig.

Det är lika bra att jag redovisar min inte helt objektiva utgångspunkt redan från start. När jag sätter mig för att avnjuta ”Benvittring” är förväntningarna skyhöga. Fallhöjden enorm. Och det är upplagt för en besvikelse.

Men det visar sig att författaren använt de åtta åren som det tagit sedan ”Rörgast” kom ut på bästa sätt. Jag bara älskar den här boken. Huvudkaraktären, Gerlof Davidsson, levererar på högsta nivå.

Handlingen då. Ja, i ärlighetens namn så börjar det lite spretigt.

Vi får tre mordfall serverade som inträffat från 1939 till 2001. Det är lite svårt att hänga med i de tvära kasten men när inledningen är avklarad tar författaren med oss in i huvudhandlingen.

Den utspelar sig 2001 och det kan vara bra att ha i åtanke när det gäller vissa tekniska detaljer. Här finns fortfarande gott om fasta telefoner.

Vi får följa med Gerlof på en strandpromenad när han hör ett stenras vid en öde sträcka på den öländska kusten. Han övertalar sitt brorsbarn, Tilda Davidsson, som är polis att undersöka platsen.

Det visar sig att det ligger en man begravd under stenraset. Lite längre bort på stranden hittas även benresterna av ett lik som har en tröja på sig som en gång varit Gerlofs. Han gav den till en luffare 1952 samma kväll som hans skuta ”Vågbrytaren” brann upp i en vik, söder om Oskarshamn.

Och nu börjar man känna igen författaren.

Johan Theorin har inte bråttom när han berättar sina historier. Som en erfaren konstnär lägger han grundfärgen och konturerna först innan han börjar med detaljerna. Vi får följa flera karaktärer i olika tidsepoker. Jag älskar den här berättarstilen. Det är ett komplext bygge som kräver total kontroll från författaren.

Johan Theorin. Foto: Johanna Hanno

Det sätter också alla som påstår att ljudböcker måste ha enkla konstruktioner med få berättarröster i skamvrån. Det funkar. Det kräver bara en skicklig författare. Johan Theorin lutar sig mot ett fantastiskt språk. Det är få, om någon, som kan slingra sig så elegant mellan brott, miljöbeskrivningar, karaktärsutveckling och tid.

När historien växer fram blir den djupare och djupare. Vi kastas tillbaka i tiden till bortglömda miljöer då livet såg annorlunda ut i vårt land. Här står generationen som föddes i början av 30-talet i fokus. De som på så många sätt lade grunden för dagens välstånd.

Det är liv och öden som alltmer sällan får ta plats i skönlitterära skildringar. Och det är i elfte timmen som Johan Theorin skriver ”Benvittring”. I boken är Gerlof Davidsson 87 år och även om han är en sällsynt pigg krutgubbe kan han i ärlighetens namn inte jaga bovar in i nästa decennium.

Även om Tilda Davidsson är polisen i historien, och hon får sin beskärda del av utrymmet i boken, så är det Gerlof som är den drivande för att lösa mordgåtan. Och jag är lite förälskad i honom. Det är lika bra att jag erkänner.

Han liknar min farfar som tyvärr inte lever längre. ”Benvittring” är en fin hyllning till den generationen. De smarta och lite roliga gubbarna och gummorna. Som varit med om värre tider och inte hetsar upp sig för småsaker.

Mina rädslor kommer på skam. När jag nu avslutat ”Benvittring” är det med en bitterljuv lyckokänsla. Den var precis så bra som jag hade hoppats. Men jag inser att det troligen är det sista vi får se av Gerlof Davidsson. Betyg är ganska meningslöst i sammanhanget. Det blir inte bättre än så här.

Samuel Karlssonåterkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars fjärde titel ”Dödsspelet” är aktuell i bokhandeln. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver Facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare

Nervig avslutning på trilogi

Anna Roos

I mörka vatten

(LB förlag)

Än en gång, för tredje och sista gången, återvänder Vera Jansson till Trosa. Med ”I mörka vatten” avslutar Anna Roos alltså sin Trosatrilogi.

”Lika i döden”, ”En evig sömn” och ”I mörka vatten” är en riktigt bra kriminalserie – ”Mord vid världens ände” som väl trilogin kallades åtminstone i början – med ekonomen Anna Jansson, född och uppvuxen i Trosa, som huvudperson.  

Svea ska nu verkligen sälja föräldrarnas hus / sitt barndomshem, även om hon fortfarande verkar tveka. Men äntligen har hon hittat en köpare och pengarna hon får in vid försäljningen gör det möjligt att bli delägare i revisionsbolaget hon arbetar för.

Men det är inte därför hon återvänder till Trosa, denna idylliska kriminalitet i Anna Roos böcker. Eller kanske detta idylliska spänningsfält. Allt spännande är inte kriminalitet och allt kriminellt måste inte vara mord.     

Utan det kan vara mänsklighet som i mänsklig oförmåga. Som drycken- och pappaskap.

De övriga personerna är – som förut – de vänner som Svea hade som barn samt Solveig, den äldre hyresgästen i föräldrarnas villa. Nu har Musse, son till Lelle, en av barndomsvännerna, försvunnit på ett liknande sätt som Sveas bror Léon försvann för många år sen.

Och hittades…

Författaren Anna Roos är, som tidigare och alltid, bra på mycket. Miljön känns, hennes personteckningar får dem att bli människor. Varje person är just den personen, på ont som gott. Detsamma gäller Svea, som mer eller mindre mot sin vilja fortfarande får psykologisk hjälp.

Roos skriver och berättar inifrån personerna. Främst Svea Jansson; det är som om Sveas liv och nerver bestämmer berättarstil och stämningsläge. Ordet är nervigt.

”I mörka vatten” har blivit en mycket nervig berättelse, thriller mer än krimi. Det är berättarnerven snarare än själva berättelsen som skapar spänning. Men det här nerviga får också berättelsen att bli lite, hur ska jag utrycka det, kanske lite hattig.

Nej, inte hafsig utan just hattig. Olika tider, personer och händelser varvas med Sveas nervighet som lim. Resultatet blir en liten berättelsen som blir lång och med mycket nerv.

Jag gillar sättet, det temperament som Anna Roos har i skrivandet. Och jag tycker absolut inte, om det verkade så, att ”I mörka vatten” är en dålig krimi/thriller. Fast jag undrar vad jag tyckt, kanske dumt att ens tänka, för boken avslutar ju en trilogi, om den istället varit en separat roman.

Som avslutning på trilogin fungerar ”I mörka vatten” men, det hävdar jag bestämt, för att romanen och läsningen ska fungera väl, ska fungera som bäst, bör man först ha läst de bägge föregående titlarna.

Det här är ordagrant en avslutning, liksom en uppsamling. Ska bli spännande att se vad Anna Roos tar itu med att skriva härnäst…

Bengt Eriksson