Från Gullspång till Karlstad. Mästerligt!

Lina Bengtsdotter
Beatrice
(Forum)

När Mirja Turestedts karaktäristiska röst börjar läsa inledningen till Lina Bengtsdotters tredje deckare om Charlie Lager är det som om jag förflyttas i tid och rum.

Jag är tillbaka i den mörka, suggestiva världen som knockade mig fullständigt när jag lyssnade på ”Annabelle”, som är första delen i serien.

Unga, trasiga kvinnor drivs till psykets utmarker av destruktiva krafter. Alla män är svin som super, knarkar, ljuger och våldtar. Och mitt i den flödande svärtan står Charlie Lager och försöker att värja sig från sina egna mörka demoner.

Kriminalinspektör Charlie Lager kallas till Karlstad där en nio månaders flicka försvunnit. Föräldrarna är i chock och lovande spår förvandlas till återvändsgränder. Charlie får en känsla av att ingen vill berätta hela sanningen om den försvunna Beatrice.

Samtidigt får vi följa en bihistoria om unga kvinnor som tvångsomhändertagits på ett behandlingshem. Cirklarna tätnar och spåren går i en oväntad riktning.

Jag känner inte till någon som skriver så ursinniga och trovärdiga dialoger som Lina Bengtsdotter. Uppläsaren Mirja Turestedt gör den om möjligt ännu bättre. De olika karaktärerna får precis lagom gestaltning.

Och här är enligt mig bokens stora styrka. Intrigen bjuder på en del vändningar men är ganska rak och enkel. Det är i dialogerna som det bränner till och lyfter. Jag gillar också att kvinnorna i boken är så komplexa.

Här finns onda och goda kvinnor. De ljuger, super och överger sina barn. Män är så klart svin men det känns som regel i dagens kriminallitteratur.

Första delen i serien, ”Annabelle”, tyckte jag var något nytt och spännande. Del två, ”Franceska”, var bra men jag upplevde den ändå som mer av samma. I del tre, ”Beatrice”, är det mycket som känns igen men här tar författaren ett steg vidare.

Ett tema i boken är psykisk ohälsa och det ger den ett extra dimension. Det finns en dialog där texten går på djupet utan att det känns påklistrat.

Det är bara ett problem med ”Beatrice”. När jag har lyssnat klart vet jag att jag förmodligen får vänta ett helt år innan jag får kliva in i Charlie Lagers mörka värld igen. Det är alldeles för länge.

Samuel Karlsson,
recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö. Han lyssnar gärna på deckare, vilket framgår av den här recensionen, och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Helsingborgsdeckare med mycket, mycket!

Ida Axelsson
Dolda spår
(Bokförlaget Sol)

Både Ida Axelsson, deckarförfattaren, och Linn Wide, polisinspektör i Helsingborg, är tillbaka.

Tack för det! Ända sen jag läste Axelssons debutdeckare från 2014 – ”Svart skugga”, likaså en polis- och kvinnoroman – har jag väntat, väntat och väntat på uppföljaren. Ja, ordet är nog längtat.

Linn Wide, polisinspektören, är centrum och nav också för den nya berättelsen. Fast nja, kanske att Helsingborgsmiljöerna – igenkännbara, autentiska miljöer – är själva navet som berättelsen utspelar sig kring.

Eller berättelserna… Här finns flera berättelser som Ida Axelsson flätar ihop, ett par kriminella berättelser såväl som uppväxt- och familjeskildringar.

Och hon gör det bra också, Axelsson får ihop alla parallelltrådar till en sammanhängande roman.

Det börjar med att en kvinna hittas död i en, som den borde ha varit, igenstängd tunnel på Hälsobacken i Helsingborg. Och fortsätter med att en man rapporterar till polisen att hans förståndshandikappade syster är försvunnen – sen ett år tillbaka!

Dessa bägge, som det ska visa sig, kriminalhistorier kommer med antalet sidor att tvinnas ihop.

Detta kompletteras dessutom med Linn Wides barndomsvän Damir Skatzlic, tidigare affärsmän men efter det uteliggare och missbrukare, som återvänder från ett behandlingshem i Värmland när hans mamma hotas av en motorcykelliga.

Och så Linns egna familjerelationer, adoptivföräldrarna samt den egentliga pappan och hennes bröder. (Ska jag här avslöja att… Nej, du har ju kanske inte läst Axelsson första bok.) Och inte minst relationen mellan Linn och hennes allt bråkigare lille son. Plus  relationerna i familjen med den försvunna kvinnan och hennes bror.

Det är mycket. Min beskrivning verkar rörig, ser jag. Men det är inte – absolut inte – Ida Axelssons berättelse.

Upplösningen mynnar ut i, som så ofta numera i svenska samtidsdeckare, kvinnohandel och prostitution.

Visst skulle jag vilja att Helsingsborgsmiljöerna blev ännu mer tydliga och kännbara och att det kriminella drev handlingen ännu starkare framåt (nu är personernas relationer det mest intressanta) men det skulle väl vara att tjafsa.

För Ida Axelsson är både en bra polisromanförfattare och en skicklig personskildrare. Så nu får hon sätta fart med att skriva ihop en tredje Linn Wide-deckare – och snabbare den här gången, om jag får be.

Jag rekommendera såväl hennes nya deckare/polisroman som den förra, debuten  – men jag rekommenderar också att du läser dem i rätt ordning. I Ida Axelssons första polisroman läggs grunden till den andra och nya.

Bengt Eriksson