Deckarloggfredag: Om trummor, slagverk och andra pryttlar på Operan

Roger Svedberg

I fjärran hörs ett ljud

Slagverkaren i operans mörkaste hörn

(Gidlunds förlag)

Roger Svedberg, operaslagverkare, har skrivit en liten (till sidantalet) men överfull (till innehåll och information) bok om att vara operaslagverkare, samt om vikten av slagverk i operor och slarviga tonsättare, Rossini och ”Barberaren i Sevilla” nämns särskilt, som inte skrev ordentliga partitur för slagverken.

När ”cassa” (bastrumma) anges, innebär det då att slagverkaren ska spela ”bastrumma OCH cymbaler”. Eller?

Och så den eviga frågan om hur slagverkaren ska få en triangel, ”detta motsträviga lilla instrument”, att låta bra?

Och all denna väntan, och väntan, och väntan på att efter denna väntan, just nu, NU, lägga till ”vindmaskin, kyrkklocka, åskplåtar… kanonskott, fågelkvitter, bilhorn och busvisslingar”. Så mycket väntan och så lite spelande (vad gäller tiden som själva slagverkandet tar).

Ifall man skulle ”räkna hjärtfrekvensen” hos en slagverkare som ska avsluta en balett eller poängtera höjdpunkten i en aria, skriver Svedberg, ”är jag övertygad om att detta skulle bli förbjudet omgående”.

Han skriver om diffusa partitur och går igenom alla de instrument och andra pryttlar som operaslagverkaren – denna månginstrumentalist – måste kunna hantera.

Så underhållande, lättillgängligt och samtidigt informativt skriver och berättar han att om jag hade suttit i juryn för ett årligt musikbokpris så hade jag argumenterat för att Roger Svedberg skulle ha fått 2020 års pris för boken ”I fjärran hörs ett ljud – Slagverkaren i operans mörkaste hörn”.

Bengt Eriksson

Typ så här i Hifi & Musik