En trettonde Winter i Göteborg

Åke Edwardson

Det trettonde fallet

(Albert Bonniers)

Härom natten klickade jag in mig på Systembolaget och beställde en flaska vitt torrt vin från Baskien. Aldrig druckit det förut men det var Edwardsons fel eller Winters. Den senare och väl därmed den förre lagar mer mat än nog någonsin i den nya Winter-deckaren och till något han skulle laga rekommenderades detta basiska vita vin. Inget passade bättre så jag lydde, där jag låg i sängen och läste, för han – de – fick mig att vilja provsmaka.

I beställningssortimentet, om du undrar. De är alltså tillbaka, Åke Edwardson och Erik Winter, med polisromanen ”Det trettonde fallet”. Det är bra. Romanen är bra både med och utan prefixet polis-. Intrigen går långsamt framåt, som det brukar i Winter-deckarna av Edwardson. Det finns ju så mycket annat att skriva om på vägen och så mycket annat i alla fall jag vill läsa i en Winter-deckare.

Erik Winter flyger hem till Göteborg igen efter att ha varit ett par veckor i Marbella hos Angela och barnen. De bor där, i Spanien. Han bor här, i Göteborg. Omöjligt att förklara för barnen men det ska bli ändring på det nu; nu ska de alla bo i Göteborg, nu ska Angela och barnen flytta tillbaks, flytta hem eller vad det är, nu ska huset vid vattnet äntligen byggas, kanske det.

Det börjar med att Winter observerar ett ungt par på flygplatsen. Han observerar dem på planet. Och han observerar dem när han och de kör sina bilar hem från Landvetter; deras bil precis före han. Det är väl kvinnan som sitter vid ratten när deras bil plötsligt svänger av rätt in i en bergvägg. Mannen dör. Kvinnan hamnar i koma. Ska hon någonsin vakna igen?

Hon heter Sara och Winter tänker på henne. Han är den som tänker på henne. Kriminalkommissarie Winter utreder varför det som hände egentligen hände. Han leder utredningen. Den går långsamt, intuitivt framåt, så som Winters utredningar brukar. Han utreder Saras liv, från barndomen och framåt. Något hemskt inträffade när hon var barn men jag skriver inte ut vad här, utan läs, läs.  

Det kommer att ske några mord, som inte verkar hänga ihop med bilen som svängde av och körde in i bergväggen men man vet ju hur det är i deckare. Men var kommer den där sekten in, Barnen kallas den, vad är det? Vad var det? Spretiga trådar tvinnas, fler och fler, mer och mer, av Edwardson, Winter och övriga göteborgspoliser.

Det är själva intrigen men själva intrigen är blott en av delarna i en roman när Åke Edwardson deckarförfattar. Med utsikt från en balkong vid Vasaplatsen, där ju Erik Winter bor, är ”Det trettonde fallet” också en göteborgsskildring, en göteborgsroman, och en mycket bra sådan. Det blev, för mig, att googla mest hela tiden. Är miljöerna autentiska? Det är de.

Som gamla Café Skogen, i Majorna, vid Slottsskogen. Fanns det? Finns det? Fortfarande. Det gör det. Ett gammal arbetarfik som fortfarande är ett gammalt arbetarfik fast arbetarna inte finns längre. Jag googlade och såg – ja, det finns. Aldrig varit där men dit ska jag nästa gång jag besöker Göteborg. Det ska jag.

Erik Winter funderar också. Han funderar över livet. Det gör han mest hela tiden, funderar över sitt liv, med Angela och barnen, och övrigas liv, andras. Över livet. ”Det trettonde fallet” är – också som alltid när Edwardson skriver Winter-deckare – en mansroman. Eller: e n mans roman. Winters. Eller två mäns: också Edwardsons.

Åke Edwardson. Copyright/fotograf: Johan Palmborg.

Hur mycket av Winter är Edwardson? En hel del. Ja, det tror jag men jag vet ju inte men jag har ändå följt Åke Edwardson så länge – sen hans allra första deckare faktiskt, sen deckardebuten – så min aning är nog mer än en aning. Jag tror Winter har en hel del av Edwardson i sig. Dyra kostymer? Åtminstone förr, nu vet jag inte. Matlagning? Definitivt, tror jag.

Det lagas som jag skrev mycket mat av Winter-Edwardson i romanerna och nog mest i den nya. Mer mat och fler recept än hos Jan Mårtenson faktiskt. Och detta utan att skrivflytet slutar att flyta, också maten, också miljöerna förresten, är naturliga delar i berättandet. Det är rätt bra skrivet det, att få det att lyckas.

Det finns ytterligare några ingredienser att lägga märke till i ”Det trettonde fallet”. Dels att Winter inte är den Winter som var. Det är lite märkligt, att Edwardson lyckas med det. Winter har faktiskt inte varit densamme rätt igenom den här långa polisromanserien med tretton titlar om man räknar. Lite fyndigt också, att den trettonde titeln i Winter-serien fått titeln ”Det trettonde fallet”.

Märkligt, skrev jag. Det är det, att Edwardson fått ryck då och då, i någon titel i serien, och försett sin kriminalkommissarie med ett beteende, en åsikt, ett intresse som sen försvinner igen. Och är borta. Winter gjorde en utflykt i sig själv för att sen återgå till den Winter han var. Det är ju sånt som får mig att tro att Edwardson ibland är mer, ibland mindre av Winter. Att Winter är ett halvt eller mer än halvt självporträtt.

Har du tänkt på det här du läst Winter-serien, tänker du på det när du läser, att Winter inte förblir Winter utan ibland är en annan? Kanske bara jag. Något annat i just den här romanen är att jag vet inte om Åke Edwardson egentligen vill fortsätta att skriva Winter-deckare i all evighet. Blev han övertalad att skriva ännu en Winter? Han har ju skrivit annat, vid gränsen till deckargenren, och ibland har jag tyckt att det blev bättre.

”Jukebox” till exempel, från 2003, fristående roman, typ country noir, den rekommenderas. När Åke Edwardson skrivit ”Det trettonde fallet” känns det ibland, när jag läser alltså, som om han måste hålla sig på gott humör under skrivandet, roa sig själv lite, så det inte bara skulle bli ett slitsamt romanförfattande. Han roar sig med kommentarer om… ja, precis allt möjligt. Det kan vara Winter som tänker men det är Edwardson som skriver.

Det är sånt som – ja, det hör inte alls väl egentligen ihop med själva polisromanintrigen – att Björn Afzelius översatte danskan Anne Linnets sång till svenska och gav den titeln ”Tusen bitar”. Nog inte alla som vet, påpekar Edwardson-Winter. Och mycket mer väsentligt oväsentlig som Edwardson plötsligt kan skriva in i romanen, i berättelsen, berättandet, en mening eller två eller tre, för att roa sig. Och roa mig, för jag gillar det också. Berättelsen får mångfler dimensioner.

Verkligheten får mångfler dimensioner. Livet, remember. ”Det trettonde fallet” har ett lyckligt slut. Jo, kanske. Som livet. Om livet kan få ett lyckligt slut, då kan väl en Winter-deckare ha det. Eller så finns inga lyckliga slut. ”Det trettonde fallet” läste jag med både nöje och intresse så hur intresserad eller ointresserad Åke Edwardson än är av att göra det så får han jäddraranamma författa också en fjortonde roman med och om Erik Winter, ge Winter också ett fjortonde fall.

Så var det bestämt. Hinns det till nästa år redan? (Jag menar, det ska väl inte behöva ta så lång tid som den här gången, nu senast, från 2013 till -21?)

Bengt Eriksson

Verklighet, myt och skrock

Dolores Redondo
Den osynlige väktaren
Övers: Manni Kössler
(Bucket List Books 2016;
Pocketförlaget 2017)

Vilket klurig intrig!

Här kan vi tala om väv: så många trådar och nyanser. Plötsligt ringlar en tråd iväg åt något annat håll, bakåt i tiden och/eller in i myten.

Redondo”Den osynlige väktaren” inleder en trilogi om och kring byn Elizondo vid floden Baztán i Baskien. Ett antal tonårsflickor hittas mördade. På varje kropp har en ”txantxigorri” (ett lokalt bakverk) placerats.

Utredningen leds av kommissarie Amaia Salazar, född i Elizondo. Kriminalgåtan förenas med Amaias egen släkthistoria, med lokala traditioner, skräck och skrock.

Som ”basajaun”, skogens mytiske herre, kan han vara mördaren?

Läs långsamt, smutta på sidorna. Spanjorskan Redondo påminner om – bästa betyg jag kan ge! – den franska pseudonymen Fred Vargas.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2016

LÄNK till längre recension på Deckarlogg av ”Den osynlige väktaren”.

PS. När kommer nummer 2 i Dolores Redondos polisromanserie på svenska?

Overklig verklighet; verklig overklighet

Jag vet inte riktigt varför, men under hela läsningen av Dolores Redondos debutdeckare, ”Den osynlige väktaren” (Bucket List Books; övers: Manni Kössler), har jag några visrader i huvudet:

Sol redondo y colorado
Como una rueda de cobre
De diario me estas mirando
De diario me miras pobre

”Sol, rund och röd
Som ett kopparhjul
Varje dag ser du på mig
Varje dag ser du mig fattig”
(Min översättning)

Den mexikanska visan heter Sol que tu eres (”Sol som du är”) och har spelats in av bland andra Linda Ronstadt.

Det är något, tror jag, med det enkla tilltalet, hur en fattig människa konstaterar det ödesbundna i elände, slit och solens strålar, som påminner om Dolores Redondos ”Den osynlige väktaren”, den första titeln i en tänkt trilogi. Också här finns ett starkt element av öde, av något bortom den mänskliga förståelsen som en halvt bortglömd erfarenhet, både närvarande och frånvarande.

dolortes-redondoKort om handlingen:

En ung, modernt utbildad poliskommissarie, Amaia Salazar, ställs inför ett antal ritualistiska mord på unga flickor i och kring den lilla staden Elizondo där hon är född och uppväxt. I vanlig deckarordning undersöks brottsplatserna av tekniker, bevis samlas i bevispåsar, intervjuer görs med offrens anhöriga, offrens sista dagar kartläggs med minutiös noggrannhet, begravningar sker med poliser diskret närvarande.

Vad är det som driver förövaren? Varför finns det små, speciellt baskiska kakor, Txantigorri, på offrens kroppar? Varför är flickornas skor prydligt uppställda som en fingervisning åt polisen?

Utredningen rullar på, nya offer tillkommer och förövaren gäckar alla ansträngningar.

Kommissarie Salazar blir alltmer övertygad om att hon och de andra poliserna letar efter en person i den omedelbara närheten, en person som är känd av alla, som rör sig obehindrat i samhället och inte skiljer ut sig som en mörk skugga.

Människorna kring Elizondo dras till skogen och skogen drar dem till sig. Dess lockelse är påtaglig, mystisk, och vardaglig på samma gång. En ung polisman som borde veta bättre svär på att El Basajuan, skogsherren, en gång räddat honom från döden, att skogsherren griper in i skeendet, styr, skiljer ut och räddar människorna undan, oftast, sig själva.

Och det är inte bara vad han är säker på.

Många i Elizondo vid Baztán-floden i de baskiska Pyrenéerna håller med. Också Amaia Salazars rationella hållning kommer så småningom att rubbas. Själva har vi för länge sedan förpassat både näck och skogsrå till sagans värld.

Men kommissarien mår inte så bra. En skugga hon inte kan identifiera jagar henne om nätterna och hon vaknar badande i svett efter fasansfulla drömmar.

För att hon ska kunna gå vidare i livet, kärleken och karriären är det nödvändigt att plågan blir synlig och handfast. Men för det behövs det ärliga konfrontationer med flera personer i hennes närhet, att viktiga personer tillstår att något verkligen har hänt, för länge sedan.

För den som ännu inte stött på Dolores Redondo är det nog ganska bra att hålla här, för den här romanen bjuder på mer än ett väl hopkommet pussel av deckarmodernt slag. Här finns också skickligt invävd antropologi i den kriminella väven som ger andra infallsvinklar på människans tillvaro – ett universum där gott och ont inte enkelt låter sig definieras.

Minnet av det omedelbart förflutna, det som till inte för så länge sedan var levande kunskap om människans beroende av naturen och hennes underkastelse under det som inte gick att rå på, stiger fram. Vi förs till de gränstrakter där myten är väsentlig för människans förståelse- och överlevnadsstrategier.

I Redondos universum krävs det inte så mycket för att det halvt gömda åter ska bli en verkande kraft i människan och hennes blanka, teknologiska vetenskapliga liv. Det ska bli Kataina deckarblogg 1mycket spännande att se vad hon gör av denna storslagna ansats i nästa bok om Amaia Salazar.

Katarina Tornborg

PS. De två följande delarna i trilogin, ”Benens arv och ”Offergåvan”, ges ut 2017 respektive 2018 av Bucket List Books.