Deckarloggfredag: Vad ska ledarsidor vara bra för?

När man skriver i en lokaltidning, till exempel Ystads Allehanda, händer det att läsare betraktar skribenten som en del av tidningen. Ja, som tidningen. Man utfrågas och ställs till svars för allt från korrekturfel till ledarsidan och förstås sina egna texter.  

Det händer även en frilans, som blott skriver kulturkrönikor och enstaka recensioner. Hur kan så olika – ibland direkt motsatta – åsikter uttryckas i en och samma tidning? Den frågan har jag fått många gånger och försökt besvara lika många.

Men först frågan om korret, på den brukar jag svara att dagstidningarnas ekonomi inte längre räcker till att avlöna korrekturläsare. Tyvärr. Så till kultursidorna, som i B-delen av Ystads Allehanda.

Både anställda och frilansar skriver på kultursidan och här framförs olika åsikter, även mer kontroversiella. Oftast om kultur men också kulturpolitik och annan politik, för vissa gånger kan det vara svårt att skriva om kultur utan att komma in på politik.

Ett huvudsyfte för kultursidor: främja åsiktsmångfald, diskussion och debatt. De åsikter jag framför i en kulturkrönika svarar jag för, ingen annan. YA:s kulturredaktör, Ulf Mårtensson, har ansvaret för att låta mig skriva i tidningen. Inte mer än så.

Krönikören. Foto: Birgitta Olsson

Om någon läsare menar att jag inte borde släppas in på sidorna, det har ju hänt, får hen överpröva det hos Lars Mohlin, chefredaktör och ansvarig utgivare för Ystads Allehanda.

Tidningens – eller snarare tidningsägarens – politiska linje och färg framgår av YA:s ledarsida. För den, både egna ledare och andras ledartexter/krönikor, ansvarar Petter Birgersson, politisk redaktör. Om en läsare, även detta har jag fått höra, ogillar åsikterna på ledarsidan så kontaktar man likaså chefredaktören? 

Nej, faktiskt inte. Nu börjar det bli mer invecklat. Lars Mohlin är ansvarig utgivare för hela YA men inte chefredaktör för hela – inte för ledarsidan. Som juridiskt ansvarig ska Mohlin ingripa om, med hans egna ord, ”innehållet skulle kunna betraktas som t ex ärekränkning eller hets mot folkgrupp”.

I övrigt är ledarsidan underställd ägaren, i YA:s fall Gota Medias styrelse (vars ledamöter finns på olika håll, men ingen i Ystad, och har sin egen hemort så långt bort som Kalmar). Gota Media ägs i sin tur av Stiftelsen Barometern och Tore G Wärenstams stiftelse. Ännu en delägare (30 procent) är numera Bonnier Local News.

Genom uppköp av tidningar (idag cirka 20 egna, inklusive gratistidningar, samt ännu fler om de tidningar som delägs med Bonniers räknas in) har Gota Media blivit en allt större tidningskoncern. Vid köpen fick tidningarna behålla den förre ägarens politiska ideologi, därför har det också blivit tidningar med olika färg på ledarsidorna.

Grundarstiftelsernas tidningar, Barometern och Borås Tidning, är moderata. Sydöstran är socialdemokratisk. Kristianstadsbladet och Ystads Allehanda är liberala. Men hur ska man veta vilken del av Gota Medias ägarstruktur som bestämt den politiska färgen för en viss tidning?

Som Lars Mohlin uttrycker det: ”Gota är inte en så ideologiskt driven ägare.” Snurrigt, tycker jag. Och än snurrigare blir det. Fler med mig har lagt märke till att moderata Borås Tidning framför politiska åsikter som är mer liberala än ledarsidorna i Kristianstadsbladet och Ystads Allehanda.

Dessutom stod Carolin Dahlman, KB:s förra politiska redaktör, för andra liberala åsikter än Sofia Nerbrand, den nuvarande. Liksom en liberalism byttes mot en ny då  Mattias Karlsson ersattes av Petter Birgersson på YA.  Betyder det att Gota Media skiftat färg eller att ledarredaktörer blir allt mer självständiga, ett slags fritt skrivande, tyckande enmansshower?                

Många lokaltidningar har lagts ner. Några få, stora tidningskoncerner äger de kvarvarande. Förut konkurrerade flera lokal/landsortstidningar med olika politisk färg, idag har till exempel Ystads Allehanda blivit helt dominerande i sitt spridningsområde. Istället för att debattera med minst en annan lokal ledarsida kan den enda kvarvarande ledarsidan liknas vid en megafon.

Bör inte detta komma med ett stort demokratiskt ansvar, för tidningsägare såväl som politiska redaktörer? Utgår man ifrån att årets valresultat motsvarar YA:s prenumeranter/läsare får hälften av dem en megafon i ansiktet sex dagar i veckan – och det finns ingen annan lokaltidning att byta till.

Vad ska ledarsidor vara bra för? Idag, år 2022. Särskilt lokaltidningens ledarsida…  ”Lokaltidningen är för alla. Sak samma vad dom röstar på eller hur dom tänker politiskt”, säger Moa Lönn, chefredaktör på Stenebergs Tidning. Men hon finns inte. Hon är fiktiv.

Moa Lönn, huvudperson i romanen ”Tidningsdöd” av Mats Lundman, tidigare chefredaktör på Kristianstadsbladet, ersätter ledarsidan med en politisk krönikör som skriver om goda och sämre initiativ av politiker i alla läger. Bra gjort, Moa!  

Också verklighetens lokaltidningar borde istället ha en politisk journalist som just journalistiskt bevakar politik i spridningsområdets alla kommuner. Med andra ord: skrota den gamla, utgångna sortens ledarsida och ersätt med en ny, mer demokratisk sida där politisk journalistik blandas med breda politiska diskussioner och debatter.

Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda

Spänningstoppen maj 2022

Kollar Spänningstoppen, sammanställd av Gota Medias deckar/krimirecensenter, i min lokaltidning Ystads Allehanda. Samma ”Boktoppen Spänning” publiceras en gång per månad i flertalet Gota Media-tidningar, från Boris Tidning till Smålandsposten, Barometern, Blekinge Läns Tidning, Kristianstadsbladet och Ystads Allehanda plus nog ytterligare någon tidning som jag glömt just nu.

Alltid lika spännande att se (trots att jag själv ju recenserar för Gota Media) vilka författare och titlar som placerat sig var, stigit eller sjunkit på listan eller tagit sig in den här månaden.

Majmånadens spänning toppas nu av Nita Prose med ”Städerskan”. Medan ”I dina händer” av Malin Giolito Persson och ”Natriumklorid” av Jussi Adler-Olsen ligger kvar – fast några placeringar lägre den här månaden.

Det var tre titlar det – de övriga är faktiskt nykomlingar! Hela sju stycken, således.

Mest gläder jag mig åt att Marie NDiayes ”Min är hämnden” tagit sig in och placerat sig som nummer 2. För det är ju en krimi mer än en deckare. Jag gillar det – att den här Spänningstoppen är så bred som den är, nästan alltid är.

Bland övriga nykomlingar kan nämnas Dolly Partons debutcountrythriller ”Run, Rose, Run”, skriven tillsammans med James Patterson.

Liksom Helena Dahlgrens existentiella thriller ”Skarp” och Markus Grönholms debutpolisroman ”Lelo”. 

Också ”Kultur” av Camilla Läckberg & Henrik Fexeus, ”Ett lik för mycket” av Carin Hjulström och ”Mannen på gatan” av Trevor Wood har gått in på Spänningstoppen.

Ja, det var väl alla för den här månaden. Varierat som sagt: hårdare och mjukare, deckare och krimi.  Motiveringen till varje placering kan du hitta på nätsidorna för respektive tidning.

Bengt Eriksson

Deckarloggs fredagsspecial: Lokaltidningsliv

Steneberg är en kommun med 30 000 invånare och en lokaltidning som heter Stenebergs Tidning. Kan denna ST jämföras med Ystads Allehanda eller Kristianstadsbladet? I viss mån, kanske. Men YA och KB är större lokaltidningar med fler prenumeranter. Däremot skulle väl ST kunna jämföras med Trelleborgs Allehanda? Även Trelleborg har cirka 30 000 invånare och TA är nu – liksom snart ST – en fådagarstidning.

TA kommer ut tre dagar i veckan. ST har – eller ska få – tvådagarsutgivning. ”Jag tänkte faktiskt inte på Trelleborgs Allehanda”, säger Mats Lundman, ”att TA:s utgivning har dragits ner. En annan liten tidning i södra Sverige gav idén till boken. Jag såg att Laholms Tidning hade ekonomiska problem och tänkte att det måste gå att få snurr på den tidningen…”

Mats Lundman.

”Tidningsdöd” – med undertiteln ”En roman mot alla odds” – är Mats Lundmans nya roman, den sjunde titeln i  serien om Moa Lönn, cirka 50 år, erfaren journalist och tidigare chefredaktör. Med en medieentreprenör som kompanjon ska hon nu ta över Stenebergs Tidning, både som chefredaktör och delägare. 

Sov du också, som Moa gör, i ett krypin bakom chefredaktörsrummet? ”Neeej. Men jag bodde i en rivningslägenhet, då fick jag duscha på tidningen. Särskilt gamla tidningshus kan ha märkliga små utrymmen.” Men Moa Lönn är du? Hon är Mats Lundman? ”Jo, hon är ett alter ego. Eller var.”

Det finns likheter, även om Mats är äldre, mellan deras yrkesbanor. Åren 1967-69, samtidigt med YA:s krönikör, gick Mats Lundman på Journalisthögskolan i Göteborg. ”Jag ville bli journalist för att jag tyckte om att skriva, men det enda jag skrivit i yrket är rubriker, ingresser och PM.”

Började som redigerare på Alingsås Tidning, senare i redaktionsledningen för Svenska Dagbladet och i ledande positioner på tre lokaltidningar – Kristianstadsbladet (han var tidningens chefredaktör 1996-99), Smålandsposten och Barometern – som idag ägs av Gota Media, även ägare till Ystads Allehanda. Dessutom chefredaktör för Pressens Tidning, Fri Köpenskap och Författaren.

Mats Lundmans senaste medieroman ”Tidningsdöd”.

Moa Lönn, alter egot, har varit på en större lokaltidning, ett veckomagasin, en kulturtidskrift, en gratistidning… ”Tidningen Kuriren, dit Moa kommer som chefredaktör i första boken, är Kristianstadsbladet. Staden och tidningen går att känna igen”, säger Mats.

Intressant att läsa om vad som ingår i en chefredaktörs arbete: samtala med lokalpolitiker och den lokala handeln, förhandla med tryckeriet. ”Glöm inte Lions”, infogar Mats och berättar att när han kom till Kristianstadsbladet hade bridgespalten lagts ned. Stadens lilla bridgeklubb uppvaktade den nye chefredaktören, energiskt och bestämt. ”Det slutade faktiskt med att jag återinförde bridgespalten.”

I sin programförklaring för Stenebergs Tidning skriver  Moa Lönn att ”det var de lokala nyheterna som var nummer ett. Ville man läsa om presidentval i USA fick man leta någon annanstans.” Däremot slarvar hon – eller Mats Lundman – med två avdelningar som är lika viktiga för den lokala journalistiken i betydelse lokal förankring.

ST har ingen kulturredaktör. Däremot en familjeredaktör, dock verkar inte familjesidan vara prioriterad för Moa Lönn. ”När GW Persson kommer till biblioteket så skriver ju tidningen om det”, invänder Mats Lundman. Fast ju längre vi pratar desto mer överens blir vi om att kultur och familj är viktiga sidor i lokaltidningen.

Mats verkar till och med instämma i att lokala kultursidor, om de görs rätt, riktar sig till alla tidningsläsare medan sportsidorna är och förblir ett särintresse. Följande säger han också, det gläder en krönikör som tjatat om just detta: ”Lokala böcker ska recenseras av lokala recensenter.”  

Det mest kontroversiella i boken ”Tidningsdöd” (genren kan kallas fiktivt verklighet eller verklig fiktion) gäller ledarsidan. Moa Lönn, chefredaktör på Stenebergs Tidning, beslutar att ”det blir ingen ledarsida i ST.” Motivering: ”Lokaltidningen är för alla… Sak samma vad dom röstar på eller hur dom tänker politiskt. I alla fall så länge dom inte pratar skit om demokratin.” Har Mats Lundman, författare och tidigare chefredaktör på Kristianstadsbladet, samma åsikt? ”Ja.”

Moa Lönn anlitar istället en lokal, fristående skribent för att skriva personliga, politiska krönikor om goda och sämre initiativ från politiker i alla läger. ST börjar också arrangera medborgarmöten med representanter för polisen, Securitas, Hem och Skola, politiken och inte minst läsarna. Ämne för första mötet: ”Tonåringar som stör och lever busliv på stan.” Varifrån kom idén? ”Jag läste att en tidning i Berlin arrangerade läsarmöten i olika stadsdelar”, säger Mats Lundman.

Medborgarmötena följs upp med vad Stenebergs Tidning kallar ”Mellanårsdemokratin”: Varje beslut, motion, fråga och proposition begärs ut och läggs på en särskild webb där läsarna kan följa allt som sker i kommunhuset.

Bengt Eriksson

Publicerat i YA/KB