Deckarkritiker blir deckarförfattare

Kerstin Bergman

Oskuld och oleander

(Southside Stories)

Att ha skrivit några hyggliga eller helst bra deckare och därefter bli deckarkritiker – det är en sak och det kan nog vara jobbigt så det räcker. Men att redan vara deckarkännare och kritiker för att sen också debutera som deckarförfattare – det är något annat. Det kräver mod och, inte minst, att man skriver bra deckare för att inte få deckarna som bumerang i bakhuvet på sig själv som kritiker.

Ovanstående invändning – om det var en sådan – gäller dock inte deckarkritikern och nu också deckarförfattaren Kerstin Bergman och hennes debutdeckare ”Oskuld och oleander”. Hon klarar debuten alldeles utmärkt, hennes debutdeckare tål att jämföras med de flesta av årets övriga deckardebutanter.

Om det nu går att jämföra ”Oskuld och oleander” med någon annan debutdeckare vare sig i år eller de senaste åren. Bergman debuterar nämligen som en deckardebutant bör debutera i en tid som flödar över av deckardebutanter:  i sin egen genre, med sin egen form av deckare.

Huvudpersonen heter Iris Bure. Stopp, redan huvudpersonens namn låter ana deckarens genre och form, stämning och låt säga spänningsgrad. Bure som i Puck alltså, som hos Maria Lang.

Faster Irma har dött. Hon bodde kvar i vad som varit Iris barndomshem. Nu ska det rensas ut inför en försäljning. När Iris Bure efter många år återvänder till Ekerö utanför Stockholm kunde det vara Puck Bure som reser till Skoga.

Förresten genreplaceras Bergmans deckare på sätt och vis redan av titeln, som skulle kunna vara en till svenska översatt titel på någon Agatha Christie-deckare. Kunde miljön också ha varit Miss Marples? Kanske, men det lilla svenska samhället Ekerö liknar snarare några av de små engelska samhällena i Margaret Yorkes deckare. Och Bergmans/Bures litterära referenser får mig att tänka på den mer intellektuella Dorothy Sayers. Ja, titeln kunde också ha passat för en Sayersdeckare.

Åter till Ekerö…

Kerstin Bergman. Foto: Andreas Gruvhammar

Varför skrapar det förresten om natten från grinden in till husets trädgård? Och när Iris tittar efter – vem har grävt i trädgården? Efter vad? Vad letar någon efter? Varför?

Kerstin Bergman skapar mer stämning än spänning men hon smyger in ett mörker i stämningen. Stämningen blir  spänning. Gammaldags spänning? Pussel som på Christies och Langs tid? Ja, lite så. Men också en mycket svensk stämning, inte bara dåtida och historisk heller utan nutida, idag, just nu på Ekerö.

En deckarkritikers kommenterande deckarroman. Som om Bergman gör en programförklaring: såna här deckare är dom jag tycker mest om (både som författare och kritiker).  

Jag uppskattar också om att hon skildrar – beskriver – Ekerö som Margaret Yorke hade gjort om den senare skrivit en deckare om ett litet svenskt samhälle. Noga, så att människorna syns för mig, placeras i samhället, i så att säga samhällskonstruktionen. Eller för den delen, faktiskt, som om Sjöwall Wahlöö hade gjort om de varit Kerstin Bergman, om någon nu förstår vad jag menar.   

Min enda invändning, om jag som deckarkritiker ska ha en sådan. Det går lite väl långsamt ibland. Jag har ingenting emot långsamt berättade kriminalromaner men de bör inte stå och stampa på en fläck ens för en enda mening. Det gör Bergman ibland, några gånger.

Så nej, inte årets bästa debutdeckare. (Jag har en annan favorit bland de svenska deckardebutanterna årgång 2020). Men, jag upprepar, modigt av en deckarkritiker att själv bli deckarförfattare och smart val av undergenre med deckarkritiskt personlig kommentar till genren, dessutom.

En fråga slutligen, blir det en uppföljare till ”Oskuld och oleander”? Då menar jag om Iris Bure ska/kan återkomma i ännu en deckare. Kerstin Bergman växte själv upp på Ekerö och jag undrar om inte hennes och Iris berättelse till vissa andra delar också är mycket personlig och nära henne/dem själv, så det kanske inte går att skriva ännu en Iris Bure-deckare?

Bengt Eriksson

Bo Widerberg, författare från Malmö

Såg, ska strax lyssna också, att Kalle Lind och Vante Rosengren pratar om ”Bo Widerbergs tre Malmöfilmer” i senaste avsnittet av Malmöpodden ”A du!”.

Det fick mig att minnas följande text som jag skrev om Bo Widerbergs romaner i Malmömiljö.

Ur vilka filmerna mer eller mindre uppstod. (Efter min text finns en länk till Kalles och Vantes podd om du vill lyssna och det vill du!)

***

Det började med att några av Bo Widerbergs tidiga långfilmer – bl a ”Barnvagnen” och ”Kvarteret Korpen” (bägge från 1963) – visades på TV. Jag återsåg filmerna, mindes och häpnade…

Att jag kunnat glömma! Widerberg gjorde ju dokumentärer i form av spelfilmer – och tvärtom. Platsen och tiden är Malmö från, ungefär, slutet av 40- till 60-talet:  den gamla staden ligger för döden; den nya, moderna staden föds.

Widerberg erotikon-2Det fortsatte med att jag i ett antikvariatsfönster fick syn på romanen ”Erotikon”. Författare: Bo Widerberg. När jag slog upp försättsbladet såg jag att romanen föregick filmerna: utgivningsåret var 1957. Jag läste, fascinerades och häpnade – ännu mer!

Från debuten ”Barnvagnen” till återkomsten på 90-talet med ”Lust och fägring stor” är filmregissören Widerberg oöverträffad som skildrare av Malmö. På bioduken, vill säga. I skönlitteraturen har han sin like och sidvis t o m överman: nämligen sej själv, författaren Widerberg.

Romanen ”Erotikon” öppnar sej som en pop up-bok. Fiktionen är, liksom i filmerna om Malmö, så levande att den blir dokumentär. Att läsa är att vara fysiskt närvarande i staden och romanen: att se, höra och lukta.

Året är 1950. Romanens huvudperson, Gösta Granell, som äger en låsfirma och just idag fyller 49 år, besöker barndomshemmet på Ahlmansgatan i Sofielunds röda kvarter. Hans mor är död, men far lever.

Gösta betraktar hemmet, som ”blivit en tredje klassens antikbod där beteckningen ‘antik’ gällde föremålens grad av förfall”: den slitna korkmattan, de avflagnade väggarna, den fläckiga spegeln, en trave tallrikar i diskhon, flaskorna med lukt av surnat öl…

1997 har den omoderna, gamla hyreskåken, där familjen Granell bodde, ersatts av en ny, modern hyreslänga, som i sin tur ska förfalla och rivas. Jag kör in till Malmö med bilen, parkerar på gatan där det gamla huset stod och det nya står. Sedan följer jag – med boken uppslagen i handen – far och son på deras vandring genom ett Malmö som bara delvis finns kvar.

Arbetarstatyn står förstås kvar på Möllevångstorget. Men var låg schappet Rödlöken, som serverade brunkål och korv? Finns kakaoasken kvar på taket till Mazettis igenspikade chokladfabrik? Jag spanar uppåt men kan inte se den. Och det var längesen som ettans spårvagn skramlade förbi på väg upp mot Allmänna sjukhuset.

När försvann Deutsche Bierhalle från Lejonetpassagen? Borta är den i alla fall, liksom de övriga ölkrogarna från 50-talet – alla utom Mattssons Ölstuga.

 Till sist hamnar sonen Gösta vid kanalen. Han räknar broarna:

… från Schougens bro ute på Öster till Carolibron, från Carolibron till Paulibron innan brandstationen, från Paulibron till Amiralsbron, från Amiralsbron till Kaptensbron, cykelbron, från Kaptensbron till Davidhallsbron, från Davidhallsbron till Morecosbron – där  han stod nu – och vidare under Fersens bro, den vackraste av dem alla…

Widerberg barnvagnenDet är ju ett filmmanus! Bara att starta kameran! Nog måste de som på 50-talet läste Widerberg ha anat att den unge författaren skulle bli filmregissör?

Efter ”Erotikon” gick jag en antikvariatsrunda, köpte och läste romanerna ”Hösttermin”, ”På botten av himlen” och ”Den gröna draken” samt novellsamlingen ”Kyssas” (publicerade 1952-59).

Också dessa böcker skildrar Malmö (med omnejd), men i några är staden Malmö inte så påträngande utan närvarande mer som atmosfär och klangfärg.

Varje stad har sin historia, sina hus och gator, sina människor, tankar och liv, som tillsammans bildar en närvaro – lika påtaglig i Widerbergs fiktion som i verklighetens Malmö. Alla de uppräknade titlarna är definitivt Malmöböcker: befolkade av malmöiter.

Bo Widerbergs berättelser om Malmö – både filmerna och romanerna – skulle kunna placeras under den gemensamma rubriken ”Malmöarbetet”.

Romanen ”Den gröna draken” blev filmen ”Heja Roland” (1966). Men också i andra romaner och filmer är det som om han återberättar samma historia. Personerna kan byta böcker med varann eller kliva ur en roman och in i en film. Författaren/regissören Widerberg går runt, runt sina människor och betraktar dem på nytt från olika håll.

Aha! utbrister jag, när jag ser att adressen Ahlmansgatan 12 återkommer i åtminstone ett par böcker. Kan den skolfröken, som förekommer i filmen ”Lust och fägring stor”, vara samma lärarinna, som introducerades redan i romanen ”Erotikon”? Samma films unge skolpojke har i alla fall klasskompisar, förebilder och/eller alter egon i flera romaner.

I synnerhet ”Erotikon” – Widerbergs definitiva Malmö-roman – förtjänar att kallas ”Malmöklassiker”. Liksom filmerna ”Barnvagnen” och ”Kvarteret Korpen” präglas ”Erotikon” av berättarentusiasm och uttrycksvilja. Samma unga hjärta slår i romanen som i filmerna. Också 40 år senare kan man ana att den unge Bo Widerberg var en känslig författare: tidsmedveten och nutida.

Widerberg erotikon-2I språket finns en nervig puls som måste vara Malmös – avlyssnad och självupplevd i stadens snabba förvandling: i språnget mellan småstad och framtidens moderna (stor)stad.

När ska ”Erotikon” bli tillgänglig i pocket – för den äldre generationen, som verkar ha glömt romanförfattaren Widerberg, och för de yngre generationerna, som väl knappt vet att Bo Widerberg – också – skrev böcker?

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 1997

KLICKA och lyssna!

Stockholms trasproletärer

Genre: Urban noir? Trasproletärroman? Stadssvärta?

Deckarlogg fortsätter att ur arkivet leta upp och återpublicera förhoppningsvis fortfarande läsvärda recensioner av definitivt fortfarande läsvärda romaner.

***

Kjell Johansson
Rummet under golvet
(Norstedts)

Hur långt ifrån sig man kan hålla den här berättelsen beror nog på varje läsares bakgrund, ens egna erfarenheter. Det är inte mitt läsande utan människornas liv som är outhärdligt, så jag ska inte missbruka ordet, men det var svårt att läsa. Jag blir så bedrövad och urförbannad.

Oavsett vem man är och hur man läser Kjell Johanssons romansvit – som inleddes med ”Huset vid Flon” (1997), fortsatte med ”Sjön utan namn” (2003) och avslutas (?) med ”Rummet under golvet” – har han dokumenterat och fastlagt ett stycke svensk nutidshistoria genom att porträttera en fattigfamilj genom åtminstone tre generationer. Som Emma Charlotta säger: ”Allt går igen.”

Kjell Johansson RummetKjell Johansson skriver så kraftfullt – med stark men tillbakahållen vrede – att det bör vara omöjligt att inte drabbas. Fast tusan vet, med tanke på den syn på uteliggare, arbetslösa och invandrare som genomsyrar dagens samhälle och så kallade samhällsutveckling.

”Huset vid Flon” handlar om Einar och Eva, två syskon, som växer upp i bottenvåningen till ett risigt hus ”vid Flon” i Midsommarkransen (strax utanför Stockholm). Tiden är 1950- och 60-tal. Pappan, som kallar sig ”Greven av Kransen”, super och slår mamman. Ovanpå bor mormor och morfar, ordentliga socialdemokrater. Mormor heter Emma Charlotta.

I ”Sjön utan namn” har det blivit 90-tal. Nämnda Eva, lärare på Komvux, besöker pappans barndomshem och sina bägge kusiner någonstans på den svenska landsbygden. De hade benämnts ”white country trash”, om romanen varit amerikansk.

Den nya romanen ”Rummet under golvet” har Nils, bror till Emma Charlotta, som jag-berättare. Nils berättelse och minnen växlar mellan tre tidsplan: syskonens barndom med sin mor i Huddinge fattigstuga, tiden som gårdfarihandlare då Nils var gift med Magda från resandefolket och romanens nutid, 50-talet någon gång, när Nils efter ännu en volta kommer ut från Långholmen.

En sådan fattigdom, allt detta lidande, all denna nöd. Och ändå levde människorna, de levde vidare. Det har t o m funnits då stunder då Nils tänkt att ”livet är underbart”. Ju fattigare liv desto starkare måste människan vara.

Kjell Cato Lein

Kjell Johansson. Foto: Cato Lein

Kjell Johansson ska inte räknas som arvtagare till de svenska arbetarförfattarna. Han skildrar inte klassamhället utan de människor som inte fick någon plats alls i samhället. Han skriver inte proletär- utan trasproletärromaner.

Som han låter Nils tänka: ”Hur skapar den som ingenting är värd sitt värde?”

Trots detta är det inte skildringen av människornas tröstlösa, eländiga liv som drabbar mest – även om den drabbar nog – utan det underliggande fundament som blottas i förbifarten: de lagar och regler som stiftats av det välanpassade samhället för att lära de utanförstående och missanpassade att veta sin plats och kort sagt hut.

Barnavårdsnämnden hotar att ta barnen ifrån de hemlösa om de inte frivilligt skriver in sig på arbetsläger och blir undervisade i att frukta Gud, arbeta i jordbruket och bli bofasta. Nils hustru Magda och även sonen Fritiof går med på att – en annan benämning för tvingas – tvångssterilisera sig. I fängelset stämplas ett T (= tattare) efter Nils namn.

Också den framväxande arbetarrörelsen kräver nykterhet och området vid Årstaviken, där Emma Charlotta och maken Arvid bor innan de flyttar till ”huset vid Flon”, betraktas som ett ”slöddertillhåll”.

Efter vistelsen på Långholmen cyklar Nils utåt Huddinge för att se om fattigstugan fortfarande står kvar. Det får mig att tänka på att jag varje sommar måste åka ut till Vätö i Stockholms skärgård. Där står jag och tittar, försöker begripa hur en familj om fem personer kunde bo i detta lilla timrade hus. De lagade mat, sov och levde i samma rum som också var deras kök. Enda värmen från spisen och inget vatten, enkla fönster och utan isolering.

Min mammas barndomshem. Så här levde människor i Sverige in på 30- och 40-talet. Ja, hur länge? Vad vet senare generationer, säg födda efter 1970, om dessa svenska levnadsvillkor? Vad lär skolan om detta? Åker barnen i Stockholm på skolresa till Årstaviken och Flon, där läraren berättar hur fattigarbetare och arbetslösa levde bara några årtionden bort?

Att känna till eller inte känna till – vilken skillnad gör det för ens syn på samhällsutvecklingen i dag?

Bengt Eriksson
Publicerat i Tidningen Boken 2006

Bortom det urbana Sverige: landsbygdens noir

Stina Jackson
Ödesmark
(Albert Bonniers)

Om inte Daniel Woodrell skapat genren ”country noir” (även om det inte var han personligen som kom på namnet) så hade Stina Jackson gjort det. Hennes nya roman ”Ödesmark” innehåller landsbygssvärta av högsta – eller värsta och mest mänskliga – kvalitet.

Genre: Norrlandsnoir eller Norrbottennoir, där den lilla om inte obefintliga orten Ödesmark återfinns, någonstans i skogstrakten av Arvidsjaur, eller varför inte svensk landsbygdsnoir, eftersom jag är säker på – ja, det vet jag – att den stämning, den känsla, det – de – liv som skildras i ”Ödesmark” förekommer överallt i Sverige, på den riktiga eller gamla svenska landsbygden, även här nere hos mig, i Skåne eller Skåntry noir.

Stina Jackson ÖdesmarkStina Jackson mångprisades för sin förra roman och deckare, ”Silvervägen”, som också den utspelade sig i Norrbotten men var en mer utpräglad deckare, medan hennes nya kan beskrivas som just noir. Hon tilldelades bland annat Svenska Deckarakademins pris ”Den gyllene kofoten” för att ha skrivit årets bästa deckare och sen dessutom det skandinaviska deckarpriset ”Glasnyckeln”.

För sin debutdeckare, alltså. Jag brukar hävda att när man läser en debutroman som man tycker är hur jäddra extra bra som helst så ska man ändå ta det lite lugnt. Och sitter man i någon jury som ska dela ut ett litterärt pris bör man ta det ännu lugnare. Om den debutbok som ska prisas är årets bästa så är den ju förstås det. Men, men…

Vilket tryck man sätter på författaren. Redan i debuten skriver du bäst med undertexten, undrar om du ska skriva lika bra – ja, bättre – i uppföljaren? Med i sin tur undertexten: Det kan du nog inte.

Många författare som inte skulle klara av det. Men Stina Jackson har klarat det. ”Ödesmark” är ännu bättre än ”Silvervägen”. Så hur ska hon prisas den här gången? Med inte bara en utan ett par extra förgyllda kofötter och en diamantnyckel? Eller kommer jurymedlemmarna att rycka på axlarna – ”Amen hon har ju redan fått priset” – och hoppa över den nya. Trots att den nya faktiskt är femtio gånger så bra!

Ödesmark – ett så exakt välvalt ortnamn – är en by som inte finns. Byn existerar inte. Dels är den väl fiktiv till namnet, dels så liten att den inte syns om man råkar skogsvandra och hamnar på den. Något förfallet hus – inte mer. Dessutom existerar den och dess människor inte för den urbana svenska befolkningen, som aldrig kan tro att detta Sveriges finns bortom deras Sverige, att det finns människor som lever sina liv på detta sätt och vis i dagens Sverige.

Stina Jackson Foto Stefan Tell

Stina Jackson. Foto: Stefan Tell

Likadant har det sagts om Karin Smirnoffs längst upp i norrländska romanserie – overklig och orealistisk, icke trovärdig. Till och med såg jag att den åsikten uttrycktes om Christoffer Carlssons långt längre söderöver landsbygdsnoir. Det är fel. De har fel. Dessa människor existerar än idag, några av dem ser jag en gång om året på en bygdefest uppe i skogen, en gammal dansplats med en liten dansbana, korvförsäljning, träbord med bänkar, denna enda gång om året kommer de fram från någonstans längst in i skogen, resten av året ser jag aldrig till dem.

”Ödesmark” har Stina Jackson tillägnat ”mamma och pappa”. Det anges allra först i boken. Och när jag vet att hon kommer från Skellefteå, som också ligger i Norrbotten, Arvidsjaur (och väl då Ödesmark) återfinns nordväst om, så bär jag med mig det under hela läsningen, som en autencitetsmärkning. Stina vet vad hon skriver om.

Berättandet sker i två tidsplan: det ena nu och det andra några år bakåt. ”Flickan” är berättelsens första ord, hon är huvudperson i bägge tidsperspektiven, hon heter Liv, som i livet. Eventuellt gånger två, platsen där hon lever eller vad det är känner hon så väl, sitt eget inre känner hon inte. Hon har det i sig, bäggedera och allt. Med- och motlivet, det hon gör med sig, det hon utsätter sig för så hon ska kunna känna livet. Flickan och den vuxnare kvinnan Liv skildras så ömsint brutalt medmänskligt vördnads- och omsorgsfullt att det är tillåtet att gråta.

Liv har nu en tonårsson, Simon, de bor i barndomshemmet hos hennes gamle far, Vidar, i en stuga i skogen, en stuga som (nästan) ramlat ihop för längesen. I stugan, i dem som bor där, har väl snart allt ramlat ihop. I ödetrakterna finns också de unga bröderna Liam, ensamstående med den lilla dottern Vanja, och Gabriel. I en omålad timmerstuga bor, det betyder gömmer sig, Juha, och i en annan stuga som Vidar äger bor Johnny, till honom smyger Liv om natten.

Fler ”grannar”, om det är ordet, finns någonstans mellan träden, i granskogen. Mer ska jag inte avslöja. De nämnda hör ihop, ska det visa när Stina Jackson fortsätter att berätta i skogens tempo och atmosfär, så stämningsfullt, det gäller både miljön och människorna. Som jag skrev, hon känner sin miljö och sina människor, detta kan hon.

Med all kärlek och mycket sorg lyfter hon fram ett Sverige som inte finns men finns. Det är en kärleksförklaring. Bortom dagens urbana Sverige, skrev jag; inte utanför. För vilket satans ord det är, detta ”utanförskap”, som om dessa människor inte hör till, inte hör till oss, inte har med oss att göra, inte existerar. Då är Bob Dylans uttryck bättre: ”If you live outside the law / you must honest.” Problemet är dock, hur kan man leva ärligt, mot sig själv och andra, när man lever sådana liv?

Var är Livs mamma, förresten? Vad hände henne? Det får ni läsa i romanen. Hur, mer exakt hur, lever människorna i granskogen? Det får ni också läsa själva, det långsamma framskrivandet av skogens människor är det mest spännande i romanen, hur Stina Jackson med korta och ibland men bara ibland något längre meningar skriver fram personerna, nej, människorna. Skriver fram dem som människor, skriver fram deras liv som liv. Att hon också, rent stilistiskt, formulerat sin nya, andra romanen ännu mer noga än debuten.

”Ödesmark” är en spänningsroman, redan här. En noir-roman, en ödes- och ödebygdsnoir. Men romanen ska också bli en deckare, en kriminalroman och till viss del en polisroman. Det ryktas att Vidar samlat på sig en förmögenhet, han har köpt och sålt skog, och alla pengar har han kvar. Jo, måste nämnda det också, eftersom detta utgör grunden för åtminstone halva den kriminalitet som ska komma.

På ett helt naturligt sätt uppstår det kriminella, människornas handlingar, ur livet, ur liven de lever. Det hade inte kunna sluta på annat sätt men det slutar ju ändå, på något sätt, rätt bra. Positivt, optimistiskt, hoppfullt. Fast nog ändå med ett ? efter. Det slutar så bra det kunde sluta. Jag är helt övertygad om att Stina Jacksons ”Ödesmark” är årets bästa roman inom genren deckare och annan krimi, dessutom en av de bästa skönlitterära romanerna av alla sorter och i alla genrer som getts och kommer att ges ut i Sverige år 2020.

Bengt Eriksson

Dubbla debutanter från andra världskrigets Finland 1945 och framåt

Nykänen och Selåker
Förstfödd
(Bokfabriken)

Journalisterna Joni Nykänen och Johannes Selåker debuterar tillsammans som författare med ”Förstfödd”. En bok som till viss del belyser en journalists, eller egentligen fotografs, jakt på ett bra scoop.

Den finska släkten Kivi har ända sedan krigets 1945 förföljts av tragiska dödsfall som allt som oftast haft med eldsvådor att göra. Lauri och Elina förlorade sin son Ville i en skogsbrand och deras dotter Aino har sedan hon flytt barndomshemmet brutit all kontakt med sina föräldrar.

Nykänen Selåker forstfoddNär hon nu efter tio års kringflackande närmar sig sitt forna hem är det inte helt frivilligt. Hon är jagad och iakttagen, någon förföljer henne och avsikterna verkar vara allt annat än goda.

Jag hade lite svårt för att hålla isär alla karaktärer och händelser i boken först, man förstår att det hänt en del i det lilla samhället Bruksfallet. Det finns en hotfull stämning folk emellan, utsatta människor i samhället och en liten sammansvetsad grupp som styr resten av befolkningen, och det med vilka medel som helst.

Våld, droger och för all del egenmedicinering för att hålla mörker och ångest borta.

Detta var en ovanlig bok kände jag, funderade lite på vad det var som gjorde det och det var nog för att det inte riktigt var någon av karaktärerna jag föll för riktigt. Ni vet sådär som man ibland ”hejar” lite på en karaktär, verkligen gillar eller känner sympati för, eller ogillar.

På flera sätt en mörk historia, spännande och upplösningen på slutet kan nog mycket väl fortsätta i ytterligare en bok, tror jag.

Gästrecension
från @iminbokhylla på Instagram. Egen presentation: ”Jag använder mig av Instagram dels för egen del, som en läsdagbok för att ha koll på vad jag läst, och dels för att skriva recensioner och tankar kring böcker. Jag vill sprida läsglädje och få människor att upptäcka böckernas underverk.”