En trettonde Winter i Göteborg

Åke Edwardson

Det trettonde fallet

(Albert Bonniers)

Härom natten klickade jag in mig på Systembolaget och beställde en flaska vitt torrt vin från Baskien. Aldrig druckit det förut men det var Edwardsons fel eller Winters. Den senare och väl därmed den förre lagar mer mat än nog någonsin i den nya Winter-deckaren och till något han skulle laga rekommenderades detta basiska vita vin. Inget passade bättre så jag lydde, där jag låg i sängen och läste, för han – de – fick mig att vilja provsmaka.

I beställningssortimentet, om du undrar. De är alltså tillbaka, Åke Edwardson och Erik Winter, med polisromanen ”Det trettonde fallet”. Det är bra. Romanen är bra både med och utan prefixet polis-. Intrigen går långsamt framåt, som det brukar i Winter-deckarna av Edwardson. Det finns ju så mycket annat att skriva om på vägen och så mycket annat i alla fall jag vill läsa i en Winter-deckare.

Erik Winter flyger hem till Göteborg igen efter att ha varit ett par veckor i Marbella hos Angela och barnen. De bor där, i Spanien. Han bor här, i Göteborg. Omöjligt att förklara för barnen men det ska bli ändring på det nu; nu ska de alla bo i Göteborg, nu ska Angela och barnen flytta tillbaks, flytta hem eller vad det är, nu ska huset vid vattnet äntligen byggas, kanske det.

Det börjar med att Winter observerar ett ungt par på flygplatsen. Han observerar dem på planet. Och han observerar dem när han och de kör sina bilar hem från Landvetter; deras bil precis före han. Det är väl kvinnan som sitter vid ratten när deras bil plötsligt svänger av rätt in i en bergvägg. Mannen dör. Kvinnan hamnar i koma. Ska hon någonsin vakna igen?

Hon heter Sara och Winter tänker på henne. Han är den som tänker på henne. Kriminalkommissarie Winter utreder varför det som hände egentligen hände. Han leder utredningen. Den går långsamt, intuitivt framåt, så som Winters utredningar brukar. Han utreder Saras liv, från barndomen och framåt. Något hemskt inträffade när hon var barn men jag skriver inte ut vad här, utan läs, läs.  

Det kommer att ske några mord, som inte verkar hänga ihop med bilen som svängde av och körde in i bergväggen men man vet ju hur det är i deckare. Men var kommer den där sekten in, Barnen kallas den, vad är det? Vad var det? Spretiga trådar tvinnas, fler och fler, mer och mer, av Edwardson, Winter och övriga göteborgspoliser.

Det är själva intrigen men själva intrigen är blott en av delarna i en roman när Åke Edwardson deckarförfattar. Med utsikt från en balkong vid Vasaplatsen, där ju Erik Winter bor, är ”Det trettonde fallet” också en göteborgsskildring, en göteborgsroman, och en mycket bra sådan. Det blev, för mig, att googla mest hela tiden. Är miljöerna autentiska? Det är de.

Som gamla Café Skogen, i Majorna, vid Slottsskogen. Fanns det? Finns det? Fortfarande. Det gör det. Ett gammal arbetarfik som fortfarande är ett gammalt arbetarfik fast arbetarna inte finns längre. Jag googlade och såg – ja, det finns. Aldrig varit där men dit ska jag nästa gång jag besöker Göteborg. Det ska jag.

Erik Winter funderar också. Han funderar över livet. Det gör han mest hela tiden, funderar över sitt liv, med Angela och barnen, och övrigas liv, andras. Över livet. ”Det trettonde fallet” är – också som alltid när Edwardson skriver Winter-deckare – en mansroman. Eller: e n mans roman. Winters. Eller två mäns: också Edwardsons.

Åke Edwardson. Copyright/fotograf: Johan Palmborg.

Hur mycket av Winter är Edwardson? En hel del. Ja, det tror jag men jag vet ju inte men jag har ändå följt Åke Edwardson så länge – sen hans allra första deckare faktiskt, sen deckardebuten – så min aning är nog mer än en aning. Jag tror Winter har en hel del av Edwardson i sig. Dyra kostymer? Åtminstone förr, nu vet jag inte. Matlagning? Definitivt, tror jag.

Det lagas som jag skrev mycket mat av Winter-Edwardson i romanerna och nog mest i den nya. Mer mat och fler recept än hos Jan Mårtenson faktiskt. Och detta utan att skrivflytet slutar att flyta, också maten, också miljöerna förresten, är naturliga delar i berättandet. Det är rätt bra skrivet det, att få det att lyckas.

Det finns ytterligare några ingredienser att lägga märke till i ”Det trettonde fallet”. Dels att Winter inte är den Winter som var. Det är lite märkligt, att Edwardson lyckas med det. Winter har faktiskt inte varit densamme rätt igenom den här långa polisromanserien med tretton titlar om man räknar. Lite fyndigt också, att den trettonde titeln i Winter-serien fått titeln ”Det trettonde fallet”.

Märkligt, skrev jag. Det är det, att Edwardson fått ryck då och då, i någon titel i serien, och försett sin kriminalkommissarie med ett beteende, en åsikt, ett intresse som sen försvinner igen. Och är borta. Winter gjorde en utflykt i sig själv för att sen återgå till den Winter han var. Det är ju sånt som får mig att tro att Edwardson ibland är mer, ibland mindre av Winter. Att Winter är ett halvt eller mer än halvt självporträtt.

Har du tänkt på det här du läst Winter-serien, tänker du på det när du läser, att Winter inte förblir Winter utan ibland är en annan? Kanske bara jag. Något annat i just den här romanen är att jag vet inte om Åke Edwardson egentligen vill fortsätta att skriva Winter-deckare i all evighet. Blev han övertalad att skriva ännu en Winter? Han har ju skrivit annat, vid gränsen till deckargenren, och ibland har jag tyckt att det blev bättre.

”Jukebox” till exempel, från 2003, fristående roman, typ country noir, den rekommenderas. När Åke Edwardson skrivit ”Det trettonde fallet” känns det ibland, när jag läser alltså, som om han måste hålla sig på gott humör under skrivandet, roa sig själv lite, så det inte bara skulle bli ett slitsamt romanförfattande. Han roar sig med kommentarer om… ja, precis allt möjligt. Det kan vara Winter som tänker men det är Edwardson som skriver.

Det är sånt som – ja, det hör inte alls väl egentligen ihop med själva polisromanintrigen – att Björn Afzelius översatte danskan Anne Linnets sång till svenska och gav den titeln ”Tusen bitar”. Nog inte alla som vet, påpekar Edwardson-Winter. Och mycket mer väsentligt oväsentlig som Edwardson plötsligt kan skriva in i romanen, i berättelsen, berättandet, en mening eller två eller tre, för att roa sig. Och roa mig, för jag gillar det också. Berättelsen får mångfler dimensioner.

Verkligheten får mångfler dimensioner. Livet, remember. ”Det trettonde fallet” har ett lyckligt slut. Jo, kanske. Som livet. Om livet kan få ett lyckligt slut, då kan väl en Winter-deckare ha det. Eller så finns inga lyckliga slut. ”Det trettonde fallet” läste jag med både nöje och intresse så hur intresserad eller ointresserad Åke Edwardson än är av att göra det så får han jäddraranamma författa också en fjortonde roman med och om Erik Winter, ge Winter också ett fjortonde fall.

Så var det bestämt. Hinns det till nästa år redan? (Jag menar, det ska väl inte behöva ta så lång tid som den här gången, nu senast, från 2013 till -21?)

Bengt Eriksson

Den halländska landsbygdens noir

Christoffer Carlsson  

Brinn mig en sol

(Albert Bonniers)

Christoffer Carlsson har stannat kvar där han växte upp. Även hans nya polis-, noir- och bygderoman ”Brinn mig en sol” utspelar sig i övergivningsbygderna nordost om Halmstad.  

Romanen inleds med att Carlssons alter ego återvänder till byn Tofta vid riksvägen mot Simlångsdalen. Han sitter i barndomshemmet och skriver en bok om Sven, polisen, och hans son, Vidar, också polis. Författaren minns bägge från barndomen.

Därefter följer polisen Svens berättelse och sonen Vidar fortsätter, både som polis och efter att han sagt upp sig.

Genrer prövas: Vad fungerar bäst – den skönlitterära romanen, polisromanen, amatördeckaren – för att beskriva livet för de människor som blev kvar på den halländska landsbygden?      

Årtalen anges: 2019, 1986, 1988, 1991 och åter 2019. Det börjar i februari 1986, kvällen då Olof Palme blir mördad. Samma kväll våldtas och mördas en ung kvinna vid Nyårsåsen.

Utredningen hamnar hos polisen Sven Jörgensen. Fem år senare återupptas den av polisen Vidar Jörgensen, när han och en kollega får göra en utryckning till Snapparp.

Christoffer Carlsson berättar långsamt och noga, skapar brusande stämning och sugande spänning. Som om hela bygden andas, både de bebodda och tomma husen.

”Brinn mig en sol” är en starkt verklig skildring av Halland noir, en del av det bortglömda  Sverige.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

”Jag började läsa en krimi bara för att upptäcka att jag fått manuset till en porrfilm.”

När Camilla Läckbergs ”Vingar av silver” lanserades köpte bokförlaget Forum allt annonsutrymme på AdLibris. En osmaklig maktdemonstration, som gjorde att jag först inte tänkte läsa boken. Samtidigt gillade jag ”En bur av guld”. Det blev att läsa. Så var det värt det, att ändå läsa den? Tja, om man gillar porr, annars inte.

”En bur av guld” kom ut för mindre än ett år sedan. Det var den första boken om Faye, en kvinna som så fort hon blir stor nog flyr Fjällbacka och lämnar misshandel och övergrepp bakom sig, kommer in på Handels och träffar Jack, gifter sig, skaffar barn, blir rik.

Jack är otroligt charmig, men när vi kommer in i handlingen har han brutit ned Faye, denna smarta, driftiga och välutbildade kvinna har förvandlats till hemmafru och lever endast för att tillfredsställa och bekräfta honom. Han bedrar henne och dumpar henne på gatan, och så tar en klassisk kvinnlig-hämnd-historia fart.

Läckberg vingar-av-silverSå långt är det riktigt bra. Även om lyxhustrur på Östermalm kanske inte är den mest utsatta gruppen i världen, så är det en bra komponerad historia, en ursinnig feministisk uppgörelse med manssamhället. Bra språk – där fick alla de som gnällt på Läckbergs språk. Bra gestaltning – inte minst förnedringssituationerna och övergreppen är bra skildrade.

Varför lyfter jag fram det? Jo, för att som författare vet jag att just detta är svårt att skildra och gestalta.

Tyvärr sjangserar det ordentligt i slutet. Den slutliga hämnden på Jack är gruvlig – men med tanke på vad han gjort mot dottern fullt förståelig. Men den är så avancerad och intrikat att risken för Faye att åka fast måste ha närmat sig hundra procent.

Självfallet gör hon inte det. Det är osannolikt och irrationellt, och att man som läsare förväntas svälja det känns mest som en förolämpning.

Ett problem med uppföljaren ”Vingar av silver” är att denna avslutande och osannolika hämnd utgör dess ram. Men det är tyvärr inte det enda problemet. Storyn – som i mycket kretsar kring ett försök till fientligt övertag av Fayes företag – har inte alls samma puls.

Språket är väsentligt sämre, alltså så mycket sämre att det känns som en annan författare. Det avslutande mordet i ”Vingar av silver” skulle lika lite som den avslutande hämnden i ”En bur av guld” klara sig ouppklarat igenom en polisutredning. Gestaltningen är slarvig. Ett exempel: Huvudpersonerna ler hela tiden.

Det skulle inte förvåna mig om ordet ”log” förekommer tusen gånger. Det kan tydligen gestalta allt möjligt: lycka, tillfredsställelse, avund, irritation, osäkerhet, mättnadskänsla … antagligen också en fis på tvären. Det är slött författarskap, rätt och slätt.

Men det finns också en hel del som är bra. Däribland tillbakablickarna på barndomen. Vi får veta mer om vad som hände. Som i förra boken är detta – övergreppen, misshandeln – gestaltat på ett sätt som går under skinnet på läsaren.

Slutligen, måste det här med sexscenerna nämnas. För det är mycket sex. Mycket. Jag tror aldrig jag läst nån annan roman med så många explicita sexskildringar som ”Vingar av silver”.

Det fanns mycket av den varan redan i ”En bur av guld”, men då tänkte jag: Bra, äntligen en etablerad författare med ambitionen att skriva realistiskt sex. För varför ska man skygga för just detta? I modern krimi skildras allt annat realistiskt, förutom sex som författaren ofta skyndar förbi eller gör extremt kort.

Det kan man inte säga om Läckberg. Men i ”Vingar av silver” blir det helt enkelt för mycket. Efter den femtioelfte scenen där svankande kvinna tas bakifrån, efter oräkneliga ingående beskrivna oralsexscener, två (eller är det tre?) trekanter, några snabbisar och lika många otrohetsligg, varav ett självfallet är med barnflickan – då är man som läsare rätt trött på det.

Jag började läsa en krimi av känd svensk deckarförfattare, bara för att upptäcka att jag fått manuset till en åtta timmar lång porrfilm.

Tony Johansson,
gästrecensent på Deckarlogg, är deckarförfattare och aktuell med ”Källa X”, tredje delen i hans serie om Landskronapolisen My Englund och Sydsvenskanjournalisten Erik Larsson. ”Källa X” släpptes nu i juni.

Tre gånger poesi

1) Malmö idag.

Kristian Lundberg en-liten-bok-om-helvetet”En liten bok om helvetet” (Lindelöws) är andra delen av Kristian Lundbergs nya dikttrilogi om Malmö med omnejd – från Värnhemstorget över Slussplan till förvaret i Åstorp. Han skriver vidare. Prosa eller poesi, oavsett blir det en fortsättning på ”Yarden”. Samma ursinne, rasande tempo och skinntunna liv:

Det där området bakom Värnhemstorget / Tältbyn. Horse city. Fyllestan.

2) Malmö på 80-talet.

Håkan Sandell himlen-tippar-over---postpunkpoesi-1981---1987Då debuterade Håkan Sandell, också medlem i Malmöligan. I ”Himlen tippar över” (Fri Press) finns hans ”postpunkpoesi 1981-1987”. Ofärdigt, visst. Större vilja än kunskap om uttrycksformer. Men nyfödd poesi, liksom nyfödd musik, är inte det sämsta – det kan tvärtom vara det bästa. Sandell diktade med en rent otrolig viljekraft:

Jag ropar, jag ropar nu in gatan livsfarlig…

3) Barndom.

Todorov an-finns-det-gott-om-natt”Än finns det gott om natt” (Rastlös) är en otäckt personlig diktsamling av Anamarija Todorov. Ämne: barndomen. Som en självbiografisk roman på dikt, om mamman, styvfadern (ska det visa sig) och dottern. Varje eller varannan rad tränger in i läsaren, som är jag. Det finns inget skydd mot rader som:

fähunden går till attack igen och döden rider sin svarta märr över slätten.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Den (näst) bästa deckardebutanten

Elias Palm
Corpus delicti
(Ordfront)

Inte alls omöjligt att Ella Andersson, 39 år, kan bli en svensk Kay Scarpetta, rättsläkare och huvudperson i Patricia Cornwells amerikanska deckarserie.

”Lukten var helt enkelt något man vande sig vid”, läser jag. Och så är det nog, man måste vänja sig om man i likhet med deckardebutanten Elias Palm och hans kvinnliga alter ego (?) Ella Andersson är rättsläkare i Lund respektive en namnlös romanstad. Men jag kan, trots att det gått 15 år, när som helst minnas och känna den svaga men så obehagliga lukten från ett reportagebesök på rättsmedicinen i Lund.

Elias Palm Corpus-delicti-184x300Ett lik på obduktionsbordet har kopplingar till Ella Anderssons barndom, då hon förlorade sin far i en eldsvåda. På en nätauktion får hon syn på en klocka som på pricken ser ut som den i det nedbrunna barndomshemmet. Ella blir detektiv, vid sidan om arbetet, och inleder en privat undersökning av sin egen historia.

Fast Elias Palms debutdeckare ”Corpus delicti” innehåller betydligt mer än en kriminalintrig.

Han har gjort ett arbetsplatsreportage från en rättmedicinsk avdelning. Palm skildrar obducentens arbete med de döda, nakna kropparna lika professionellt som ömsint. Hans kvinnliga obducent månar om människans värde in i denna sista, avgörande stund.

Skildringen av Ella Andersson blir också ett nära och fint porträtt av en medelålders kvinna, i yrkes-och privatliv. Efter fjorton år ska hon lämna sambon Markus och skaffa en egen lägenhet. Inga barn, är det för sent nu? Hon har inte heller något bra förhållande till sin mor och ännu sämre till mormor.

Både författaren och recensenten är ju män så ta mitt omdöme som ni vill – men härmed utnämns ”Corpus delicti” till en kvinnoroman, författad av en man.

Själva deckargåtan består av två ihopspunna trådar. Den ena tråden är en (över)klasskildring och den andra skildrar fördomar mot homosexuella, i tidigare generationer och än idag.

Mycket som ska placeras rätt. Beskrivningen av rättsläkarens arbete kan ibland vara på gränsen till att bli för noggrann och någon gång hakar kriminaltråden upp sig. Men för att vara en deckardebut så hanteras alla ingredienser förvånansvärt skickligt och bra.

Elias Palm är inte årets bästa svenska deckardebutant (den utnämningen förtjänar Christoffer Carlsson för sin kombinerade noirthriller och gangsterroman ”Fallet Vincent Franke”) men Palm placerar sig som god tvåa.

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 2010

Kriminallitterärt i Skåne (1): Skanör-Falsterbo

Fortsätter det så här kan Skanör-Falsterbo snart konkurrera med Gotland om att vara Sveriges motsvarighet till Midsomer.

Tre nya deckare i denna kriminallitterära skånska miljö har jag läst i sommar. Nej, egentligen inte samma miljö utan tre parallella miljöer med samma namn.

Sånt är ju extra fascinerande! Hur förhåller sig fiktionen till verkligheten, gånger 3?

Cecilia LIndblad Det havet gomde”Det havet gömde” (Hoi förlag) heter Cecilia Lindblads andra roman med polisen Monica Blom, som återvänder till sin barndomsmiljö och polisstationen i Vellinge (dit hör också Skanör-Falsterbo).

Typisk polisroman med ett par försvunna (och nog mördade?) kvinnor, en i nutid och den andra för tjugo år sen, samt bekymmer i den kvinnliga polisens privatliv, för så ska det vara i svenska deckare.

Både polisarbetet och berättandet går långsamt. Miljöerna känns inte, låt säga, mot huden – som höstvinden över Kämpinge strand och Måkläppen.

Men ändå, inte dåligt.

Forts…

Det stora i det lilla, så hisnande spännande deckardebut

Lina Bengtsdotter
Annabelle
(Forum)

Lina Bengtsdotter debuterar som en redan färdig deckarförfattare.

Det är inte vanligt. För de flesta deckarförfattare blir debutdeckaren, oavsett om den är bättre eller sämre, mer av en startsträcka att skriva vidare ifrån.

”Annabelle” kunde ha varit Lina Bengtsdotters tredje, fjärde polisroman, snarare än den första. Så bra är debuten.

Men visst, hon har tidigare skrivit en rad noveller. Och det hjälpte väl till och blev den där startsträckan.

Ändå häpnar jag över att jag inte fastnar någonstans, inte på en rad, inte i en enda mening. Även de bästa debutdeckarna brukar jag berömma med förbehållet: trots att…

Kort och koncist skriver hon också. Hur många av dagens deckarförfattare sprintar in på 314 sidor?

Annabelle BengtsdotterOch lyckas ändå och samtidigt skriva personligt och med humor samt få plats med en riktigt bra kriminalhistoria. Eller låt säga spänningshistoria – och dessutom en egen spännings/kriminalhistoria.

Hon reste tillbaks till hembygden. Eller de, både författaren Lina Bengtsdotter och huvudpersonen, kriminalinspektören Charlie Lager.

En kvinna, trots förnamnet (fast hon heter väl egentligen Charline?), och en knepig människa, så knepig att hon blir trovärdig direkt. Som människa, alltså. Men som polis?

Skulle en Charlie Lager kunna bli kriminalpolis i Stockholm, också i verkligheten? Det funderar jag på när jag nu skriver. När jag läste hade jag inte en tanke på det. Så litterärt fungerar det – och hon.

En 17-årig skolflicka, hon som är eller var Annabelle, försvinner efter en festnatt. Platsen är det lilla samhället Gullspång, på gränsen mellan Västergötland och Värmland. Dit åker Charlie tillbaka nu – med poliskollegan Anders.

Just tillbaka, för i Gullspång växte hon alltså upp. (Liksom författaren.)

En mycket bra småsamhällsskildring på det sättet att jag som läsare både är där och någon annanstans, i något annat litet samhälle, viket som helst i Sverige.

Samhället antyds precis lagom, så att jag får för mig att de som bor eller kommer från Gullspång måste känna igen sig. Samtidigt som jag tror att alla de som kommer från något annat annat litet samhälle också känner igen sig.

Ett motell med restaurang alias matsal, den lilla polisstationen (med, nu, Stockholms- kontra Gullspångspoliserna), mopederna vid kiosken, bruket där ”alla” jobbar, apoteket (öppet som det faller sig)…

Och så omgivningen, där människorna bor och lever, utanför centrum och centralorten, på själva landsbygden. Som i Lyckebo, där Charlie levde med sin mamma.

Samt det allra viktigaste: människorna, landsbygdens människor. Det är dem som deckardebuten ”Annabelle” handlar om och skildrar. Att växa och upp leva på denna landsbygd, som Gullspångs kommun, en av Sveriges fattigaste.

Det händer inte mycket. Jo, det händer mycket men det är inga stora händelser utan det händer mycket i detta lilla, vardagliga och mänskliga. Eller det är förstås stora händelser, omkullkastande händelser, i varje människas liv, i varje individs liv, det för varje dag pågående.

Lina Bengtsdotter presenterar oss verkligen för Gullspångs och landsbygdens människor: de vuxna och ungdomarna. Detta kunde nog, på en annan författarers tangentbord, ha blivit hur spänningslöst som helst. Men Bengtsdotter får mötena och de små händelser att bli… Ja, faktiskt hisnande spännande.

Hon väver ihop den deckarlitterära fiktionen med Charlie Lagers eget liv, höll jag på att skriva. Det känns så, som om polisen Charlie från Gullspång och numera Stockholm är en riktig person, vår personliga guide till livet i Gullspång.

Annabelles föräldrar och Charlies mamma; någonstans i berättelsen möts de. Psykisk ohälsa, en barndom att fly ifrån, den gamla vanliga otroheten, monotona jobbet, det ständigt upprepade livet, att aldrig komma där/härifrån…

17-åringen Annabelle heter som i Edgar Allan Poes dikt ”Annabell Lee” och i Gillian Welchs sång ”Annabelle”. Jag tycker om det också, att verkligheten möter fiktion på flera sätt, att fiktionerna möter varandra, att så att säga verkligheterna möts.

Har Lina Bengtsdotter med ”Annabelle” skrivit året bästa svenska debutdeckare? Inte omöjligt. Men ännu har jag inte läst samtliga svenska debutdeckare för i år (det finns rätt många just i år och flera är bra) så jag får återkomma.

Hon är också en av dem som Crimetime Gotland nominerat till priset som årets deckardebutant. Vinner hon? Inte alls omöjligt det heller, att Lina Bengtsdotter kommer att stå som segrare.

Ja, dessutom slutar inte kriminalberättelsen om ”Annabelle” som ni tror. Så vet ni det också.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson