Lyckad psykologisk deckardebut på nynorska, bokmål och svenska

Ruth Lillegraven
Allt är mitt
Övers: Niklas Darke
(Norra/Sekwa)

Ruth Lillegraven debuterade år 2005 med en diktsamling. Hon har efter debuten skrivit en roman, flera diktsamlingar och även flera barnböcker samt dramatik. Med ”Allt är mitt” (utgiven 2018 i Norge, 2022 i Sverige) debuterade hon också i deckar- eller kriminalgenren.

Det brukar vara svårt.

Att en romanförfattare lånar från kriminalgenren och skriver en skönlitterär roman med en aning av krimi, det kan gå bättre. Men det finns många exempel på skönlitterära författare som plötsligt fått lust att skriva en deckare och det gick inte alls eller som mest sådär.

Många verkar inte tro så men det är verkligen svårt att skriva deckare. Det är något annat också – det finns ett regelverk för deckarförfattaren att förhålla sig till medan en allmänt skönlitterär författare kan skriva som hen vill.

Det lär ha varit Lillegravens redaktör som föreslog att den prisbeönta poeten Lillegraven skulle försöka sig på att skriva en deckare. Redaktören lär väl ha hjälp till också, trodde man när ”Alt er mitt” gavs ut i Norge med en titel som inspirerats av Pär Lagerkvist.

Och det lyckades. Lillegraven har lyckats riktigt bra.

”Allt är mitt” benämns psykologisk thriller på omslaget men kan även kallas domestic noir eller varför inte community noir. Berättelsen är psykologisk mitt i livet, också noir mitt i livet, samhället och politiken, dagens Norge.

Således en psykologisk thriller, en familjenoir och en samhällsroman.

Utan krusiduller i berättandet; rakt och bra – och ändå både på och under ytan. Dessutom… det är något extra speciellt med Lillegravens deckardebut. På norska, vill säga. Inte i den svenska översättningen.

Återkommer strax till det, först personerna…

”Allt är mitt” utgår ifrån och spinner runt Clara och Haavard med tvillingpojkar. Familjen bor i Oslo. Clara arbetar nu i regeringskansliet. Haavard är barnläkare. Bägge är mycket engagerade i barnrättsfrågor och våld mot barn.  

Clara ska lägga fram ett förslag till en strängare barnskyddslag. Hon hoppas och tror mycket på den kommande lagen och allt verkar klart – men så plötsligt lägger politiken hinder i vägen.

Haavard, som skriver på ett debattinlägg om barnmisshandel, får in en liten pojke, en invandrarpojke ska väl påpekas, till sjukhusets barnavdelning. Pojken som misshandlats svårt ska snart avlida.

Strax efter hittas pojkens pappa död i sjukhusets bönerum. Skjuten. Mördad.

Mer vill jag inte avslöja. Men fortsättningen blir en skildring av såväl Claras och Haavards åktenskap, samhället och politiken. Som jag skrev: psykologisk thriller, familjenoir, och samhällsroman. ”Allt är mitt” ska också bli en polisroman.

Dessutom ska berättelsen gå bakåt och vidare till Vestlandet, berätta om Claras bakgrund, skildra hennes uppväxt. Just bakåtberättelsen, från 70- och 80-talen, är mycket stark, så stark att den nästan kunde ha varit en egen roman.

Ruth Lillegraven låter personerna berätta, var och en får sina egna kapitel. Clara får sina och Haavard sina. Roger och Sabiya, sjuksköterskor på sjukhuset, får också sina kapitel, liksom Claras pappa Leif.

Och nu kommer jag till det speciella och märkliga som måste märkas, ja, utmärka sig på norska men alltså inte märks alls i den svenska översättningen och som får mig att vilja skaffa det norska originalet – och jämföra.

Claras kapitel är skrivna på nynorska medan Haavards kapitel är skrivna på bokmål. De två, olika, norska skriftspråken. Det lär fungera bra, enligt norska recensenter, men vad vet jag, som läser på svenska.

Kanske varit bättre om jag inte känt till det och inte heller berättat det för er? Nu sitter ju jag bara här och undrar… Äsch och  oavsett, norskan Ruth Lillgraven har åstadkommit en riktigt lyckad debutdeckare, det gäller också i svensk översättning.

Bengt Eriksson

Hur många deckare bör du läsa innan du dör?

Strax över tio procent av Göran Häggs urval i mastodontvolymen ”1001 böcker du måste läsa innan du dör” kan sorteras in under kriminalfacket. Rolig läsning och deckarna hade gärna kunnat få en egen 1001-volym.

Slutsiffran hamnar på 115 boktitlar. Fast det är personligt, enligt mitt sätt att räkna. Andra läsare kan räkna annorlunda.

Det beror på hur man definierar kriminalgenren: När skrevs den första deckaren? Var går gränsen mellan detektiv-, spännings- och äventyrsroman? Vad är skillnaden mellan deckare och thriller?

I vilket fall är det glädjande för en deckarläsare att kunna konstatera att Göran Häggs tjocka, tunga litteraturbibel ”1001 böcker du måste läsa innan du dör” (Wahlström & Widstrand) innehåller så många tips på deckare som jag – och du – bör läsa innan vi dör.

Hägg har, i de flesta fall,valt böcker ”efter läsvärde”. Han skiljer inte mellan hög och låg litteratur, den förra måste inte vara bättre. ”En bra barnbok är alltid också en bra vuxenbok”, menar han dessutom.

Vilken deckare kan vara den tidigaste bland de böcker som Göran Hägg tagit med? Är Thomas De Quincys ”Om mordet som skön konst” (utgiven 1827-54) och Carl Jonas Love Almqvists ”Drottningens juvelsmycke” (1834) några slags ”deckare” eller skapades genren av Edgar Allan Poe med ”Morden på rue Morgue” (1841)?

Flera av Arthur Conan Doyles berättelser om Sherlock Holmes, bland annat min favorit ”Baskervilles hund” (1911), finns förstås med. Liksom andra klassiska deckare, till exempel ”Röd skörd” (1929) av Dashiell Hammett, ”Mördande reklam” (1933) av Dorothy Sayers, ”Den lilla systern” (1949) av Raymond Chandler och ”4.50 från Paddington” (1954) av Agatha Christie.

Även svenska deckarklassikersom ”Lek lilla Louise” (1950 ) av Stieg Trenter, ”Tala om rep” (1958) av H-K Rönblom och ”Den vedervärdige mannen från Säffle” (1971) av Sjöwall/Wahlöö har kommit med.

Och inte minst Sivar Ahlruds ungdomsdeckare, bland annat ”Frimärksmysteriet på Loberga” (1949), om tvillingdetektiverna Klas och Göran och deras kusin Hubert. Förr ansågs ”tvillingdetektiverna” som sämre ungdomslitteratur. Nu har serien blivit ”en sorts tidskommentar”.

Ju närmare nutid, desto fler deckarförfattare saknas. Ruth Rendell finns med – men inte Elizabeth George. Inga böcker av John le Carré eller James Ellroy. Givetvis Håkan Nesser – men varför inte Åke Edwardson?

Och när Hägg nämner Dan Browns ”Da Vinci-koden” (2003) som en bok man ”tyvärr måste ha läst” – varför ingenting av Camilla Läckberg? Också hennes deckare har väl gett upphov till ”intressanta diskussioner”?

En idé: Kan inte något förlag ge ut en liknande bok om kriminalgenren med titeln 100 – eller 200 eller 300 eller 1001 – deckare du bör läsa innan du dör?

+ Alla exotiska deckarmiljöer: Istanbul (hos Barbara Nadel och Jason Goodwin), Shanghai (Qiu Xialong), Betlehem (Matt Rees)…

– Först DAST och nu ska också deckartidskriften Jury läggas ner.

Bengt Eriksson

Publicerat i Kristianstadsbladet 2008

PS. DAST blev ändå kvar, på nätet.

PPS. En ledamot i Svenska Deckarakademin låter meddela att Deckarakademin några år senare sammanställde boken ”221 bra deckare du bör läsa innan du mördas” (2011).