Österlens gråskala (och ett par lyriktips)

Först en historia som kunde vara en skröna men är alldeles sann. Följande utspelade sig en bit öster om Vollsjö (där vi bor), precis över gränsen till Österlen. Som överallt hade landsbygdens övergivna hus börjat övertas av folk som annars bor i stan, från Malmö till Stockholm. Gamla gårdar blev fritidshus, enbart bebodda vissa tider på året och sällan vintertid.

Husen utsattes för inbrott, flera vintrar i rad. De nya husägarna tröttnade och ville sälja – men till vem? De fastboende var också trötta på att tjuvar och banditer kom dit från stan eller byar längre bort. Så ”bönderna” beväpnade sig. Om någon såg att en mystisk bil stannade vid ett hus – strax gick telefonkedjan. Och snart var de på plats med hagelgevär.

De sköt i luften, skrämde tjuvarna på flykten. Proceduren upprepades ett par, tre gånger. Därefter upphörde inbrotten. Detta är också Österlen, om hela gråskalan ska med. På Österlen finns sommargäster och åretruntboende, fiskelägen vid kusten och småbyar i inlandet, lyxigt renoverade hus och hus som lappats med vad som fanns till hands, rika och fattigare, det nya och det gamla Österlen.

Historien lever kvar i nutiden. Jag ser det, varje gång jag kör bil på Österlen. Asfalten tar slut och jag färdas i grusvägarnas land. Där den stora österlenska himlen möter den bruna jorden med blott några enstaka hus och en träddunge omkring finns ett Österlen längre ner på gråskalan. Mörkare, ibland så svart att det går att använda benämningen Österlen noir.

Ett av Håkan Dennerstens svartvita foton på det typiska landskap
som är Österlen.

På nätet råkade jag få syn på Håkan Dennerstens svartvita foton – ja, han tar också färgfoton men jag fastnade för de svartvita – av Österlen. Som att sitta i bilen och titta ut genom bilrutan. Han såg det jag såg. I påskas, när han ställde ut på Kulturmöllan i Lövestad, åkte jag dit för att uppleva bilderna i verkligheten, fysiskt så att säga.

”Hej, Bengt!” ropar Håkan Dennersten så fort han ser mig och börjar – för den skara som samlats vid hans utställning – att berätta hur han på allvar kom igång som fotograf. ”Vilket år var det?” Måste nog ha varit 1981, svarar jag. ”Och sen dess har vi inte setts!” säger han. Nej, så är det.

”Jag hade hoppat av skolan”, berättar han. ”Börjat plåta lite istället, tagit vimmelbilder till veckopressen och fått ett presskort. Trodde det skulle räcka för att komma in på Roskildefestivalen men det krävdes ackreditering. Då stod Bengt där och sa att det var ju bra, för han behövde en fotograf till rocktidningen Schlager. På det sättet kom jag in på festivalen.”

”Och där råkade jag ta en scenbild på Ian Dury. Den blev uppmärksammad och jag fick plåta allt mer. Under flera år fortsatte jag att fotografera konserter till kvällstidningar och veckopress. Just där, just du. Det var det som fick igång mig på allvar som fotograf.”

Håkan Dennersten bor numera i Månslunda. Han har arbetat med IT och affärsutveckling, med sin hustru har han också startat Tiosken i Skåne Tranås. När började du fotografera igen? ”Jag har väl alltid haft kameran med mig. Men det var coronan. Varje dag läste jag om Trump och corona, corona och Trump. Det blev för deppigt. Måste göra något för att pigga upp mig, så jag började fotografera under de dagliga rundorna med hunden.”

På väggarna i ett hörn av Kulturmöllan hänger ramade foton i färg och svartvitt med motiv från Månslunda med hundpromenadsomnejd. ”När jag pendlat till Malmö har jag också sett ut några platser längs den vägen”, säger Håkan Dennersten. ”Det där är min bästsäljare”, fortsätter han och pekar på ett sprakande färgfoto med kor på bete. ”Och det där” – han pekar på ett annat färgfoto med ett fint renoverat skånsk hus med halmtak – ”tyckte husets ägare var fint.”   

Ännu ett färgfoto – ett hus vid en sjö i skogen – kunde varit svartvitt om det inte lyst så intensivt från ett fönster. ”Någon sa att det kan ju bli omslag på en deckare.” Plåtar du i färg och gör om vissa foton till svartvitt? Ja. ”Hur avgör du vilka som inte ska vara i färg? ”De flesta av mina svartvita foton togs på vintern, då är ju landskapet ändå mest vitt och svart – och grått.”

Själv fastnar jag alltså för hans svartvita landskapsfoton med mycket av himmel och jord, ensamma hus som kan dölja en hemlighet och gamla träd som bär historien med sig i stam och krona eller yngre som växer ur nutiden. Så exakt har Dennersten lyckats fånga Österlens gråskala. Något speciellt med ljuset – ja, det gäller både fotona i färg och svartvitt.

”Det är ljuset jag letar efter. Jag inväntar ljuset”, säger han. ”Motivet har jag redan valt ut. Jag återkommer många gånger till samma plats, tills ljuset är det rätta. Det brukar vara tidigt på morgon.” Vilken sorts kamera använder du? ”Oftast en digital Hasselbladare men några foton är analoga. Vilka? Det kan du nog se, om du tittar nära…”  

1) Nätsida.
På Håkan Dennerstens nätsida (dennersten.photography) finns en mängd foton, både i färg och svartvitt. Gå in på de svartvita gallerierna och se om du inte blir lika fascinerad som jag. Dennersten planerar också att ge ut ett par böcker – en bok med foton på Österlens bästa platser och en med foton som kan berätta historier. ”Vilken ska jag göra först?” 

2. Poesi.
Mitt nattduksbord fortsätter att fyllas med nya diktsamlingar. Som Sara Dahlins ”Rinkside” (Black Island Books). Går det att dikta om och kring – inte minst kring – en ishockeyrink? Klart det går, i alla fall kan den här Dahlin. Till exempel: ”Utomhus, minus tjugofem grader. Fingrarna lingonröda. Ändå ställer de inte in. Matchen ska spelas….” Eller: ”I dag var det blandväder igen…”

3. Mer poesi.
Ännu mer hisnande är samlingen ”Natten har öppnat mina ögon” (Trombone) av Leon Jaskoviak Åstrand. Som en tidsresa mellan idag och 70-talet. Titeln kommer från The Smiths och dikterna kunde ha getts ut av Eric Fylkeson på Poesiförlaget. Läs och håll i dig: ”jag kan blunda förlora mig / sväva / jag kan sticka sticka sticka / jag kan läcka jag kan släcka ljuset / regna in…”

Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda

Deckarloggbäst april 2022

Helena Dahlgren
Skarp
(Forum)

Litteraturveteranen Emma Wijkman slänger iväg en spontanansökan till den avlidna författaren Beata Skarps stipendiefond. Hon hålls lite på halster av stipendiefonden, som  Beatas bror Aron med hustrun Diana håller i, men snart är hon på väg med tåget uppåt Norrbotten, till Svartforsen. På plats i Beata Skarps stuga i Svartforsen förvandlas romanen ”Skarp” långsamt, mycket långsamt, från litterär essä eller avhandling till en smygande, smått spöklik thriller med dessutom en pusselgåta lite á la gammaldags detektivroman.

Joakim Zander
Ett ärligt liv
(W&W)

Till studentstaden Lund kommer den unge huvudpersonen från Söderköping för att studera juridik. Varför juridik, när han ville bli författare? För att göra ”något som är liksom rätt”. Så råkar han, vid en anti-nazidemonstration, möta en ung spännande kvinna som presenterar honom för sina vänner. Nej, de har inget kollektivt politiskt mål. De är ingen terroristgrupp. De är ”banditer”. Det handlar om ensamhet och längtan efter samhörighet, om en mening i – med – livet. En gangsterroman, egentligen. Fast med många dimensioner, nivåer och djup.

Ray Celestin
Djävulsvind
Övers: Hanna Williamsson
(Southside Stories)

Efterlängtad var den, den fjärde och avslutande delen av Ray Celestins fantastiska nittonhundratalshistoria.  Trots skyhöga förväntningar på denna spännande berättelse om brottslighet, vänskap, jazzmusik och det amerikanska samhällets utveckling via fyra nedslag med inledningen i New Orleans 1919, och nu avslutningen i Los Angeles 1967, är jag fylld av läslycka när texten avslutas på sidan 543. Naturligtvis är det, liksom tidigare delar, fantastiskt välskrivet och spännande. Jag är mycket avundsjuk på dig som inte läst det fantastiska verk som denna kvartett utgör, du har en härlig läsupplevelse framför dig! (Ur Anders Kapps rec.)

Joyce Carol Oates
Natten. Sömnen. Döden. Och stjärnorna.
Övers: Fredrika Spindler
(HarperCollins)

Hennes nya roman är så tjock, läs- och skrivlång, 863 sidor på svenska, för att den handlar om USA, hela USA. Titeln kommer från en dikt av Walt Whitman, en av USA:s litterära grundstenar. Det amerikanska: från grunden; ur grunden; under grunden. Här utgår hon från rasismens USA, specifikt rasismen inom den amerikanska polisen och polismordet på George Floyd – fast tvärtom. John Earle McClaren, framgångsrik affärsmän och tidigare borgmästare, är på väg hem i bilen då han får syn på ett par poliser som misshandlar en man med asiatiskt utseende. När han stannar, går ur och försöker stoppa misshandeln blir istället Whitey, som han kallas, angripen av poliserna.

Markus Grönholm
Lelo
(Modernista)

En tolvårig flicka försvinner i trakten av Enköping. Hennes cykel hittas vid vägen. Det kan ju låta som vilken deckare och polisroman som helst – men nej. ”Leo” är en stark debut, en av årets starkaste. Det beror på huvudpersonen, polisen Erik Eriksson, som utreder försvinnandet och sig själv som en annan Erik Winter. Det beror också på språket, sättet att berätta. Markus Grönholm får mig att tänka Åke Edwardson vid hans debut. Även han, även Grönholm vill så mycket, ibland för mycket. Fast intressant, spännande och läsvärt blir det. (Och tänk på hur det gick för Edwardson när han började sortera och ransonera orden.)

Bengt Eriksson

Längtan efter samhörighet och mening

Joakim Zander
Ett ärligt liv
(W&W)

Joakim Zander har bytt miljö och genre.

Hans nya roman ”Ett ärligt liv” är en existentiell thriller och miljön mestadels Lund (samt lite Malmö och Stockholm).

Till studentstaden kommer den unge huvudpersonen från Söderköping för att studera juridik.

Varför juridik, när han ville bli författare? För att göra något bra, ”något som är liksom rätt”.

Så råkar han, vid en anti-nazidemonstration, möta en ung spännande kvinna som presenterar honom för sina vänner. Och allting förändras.

Ingenting blir som det var – men kanske ändå som det var tänkt, till allra sist.

Nej, de har inget kollektivt politiskt mål. De är ingen terroristgrupp. De är ”banditer”.

Det handlar om ensamhet och längtan efter samhörighet. Om en mening i – med – livet.

Också om att bli utnyttjad, både av de överklassynglingar som den unge juridikstudenten bor ihop med och de nya vännerna.  

En gangsterroman, egentligen.

Fast med många dimensioner, nivåer och djup.

Bengt Eriksson
Ungefär så här i Gota Medias tidningar