Den lilla antikhandeln i Gamla stan

Jan Mårtenson

Se döden på dig väntar

(W&W)

Så har Deckarlogg kommit fram till sommartraditionen att läsa den nya Homan-deckaren av Jan Mårtenson, den här gången med titeln lånad från Bellman.

Annars är ”Se döden på dig väntar” väl som vanligt i de typ 378 deckare som Mårtenson skrivit om och med Johan Kristian Homan, antikvitetshandlare i Gamla stan i Stockholm. Liiite nytt händer för varje ny titel men det mesta står stilla och har gjort så sen 1973, då kom den första titeln i Homan-serien.

Johan Kristian fick en fjälla en lång bit in i serien, de gifte sig för ett antal titlar sen och nu ska de äntligen flytta ihop. Francine, makan, har köpt en lägenhet vägg i vägg med Johan Kristians och hans mångåriga sambo, alltså katten Cléo de Mérodes lägenhet högst upp på Köpmantorget. Lägenheterna ska nu slås ihop till en stor.

Det är väl egentligen det mest spännande som händer. Vid sidan om det kriminella men det kriminella är alltid vid sidan om i Homan-deckarna. Den här gången blir det heller ingen utlandsresa för vare sig antikhandlaren Johan Kristian Homan eller Francine Silfverstierna, en oftast mycket upptagen chef för personskyddet på Säpo.

Detta tros att den kriminella tråden, som handlar om smuggling, krigsförbrytelser och jordartsmetaller, har sin grund utomlands, i Kongo-Kinshasa och på Balkan. Snart sagt alla inblandade kommer, som vanligt, till antikhandeln för att bikta sig för Homan och skvallra om andra. Johan Kristian rör sig lite i övriga Stockholm och makarna besöker Francines föräldrar på den gamla herrgården vid sjön Båven i Sörmland.

Trätoantikhandlaren Eric Gustafson är förstås med, liksom trätopolisen Calle Asplund. Som alltid som vanligt samma samma. Det ovanliga är kanske att ”Se döden på dig väntar” nog faktiskt innehåller lite mindre av allt. Jag saknar mer tidningsläsning med kommentarer, mer gnabb med trätobröderna och att världen förändrat sig mer sen sist, politiskt och samhälleligt, runt den ständigt oföränderliga och alltid lika medelunge Johan Kristian Homan.

Nyheten är väl annars en antydan från Johan Kristian om att makarna Homan-Silfverstierna faktiskt är intima. Vem kunde ana? Och så är det avslutande receptet, Ungsbakad kycklinglårfilé i hoisinsås, ovanligt tillagbart den här gången.

I den nya vågen av svenska feelgood-, mys-, mjukdeckare och annat cozy borde Jan Mårtensons långa Homan-deckarserie vara på väg att återupptäckas och hyllas som en föregångare. Kanhända nå en ny ung publik som inte ens var född 1973?

Bengt Eriksson

Deckarloggfredag: Mat från Skåne med omnejd

Anna Billing

Foto: David Back

Min skånska kokbok

(Bokförlaget Arena)

Skånsk eller ”skånsk” kokbok? Det är väl med mat som med folkmusik: den är ofta större och mer än sitt landskap. Anna Billing, som provlagat den skånska eller ”skånska” maten hemma i köket och sammanställt recepten i ”Min skånska kokbok”, skriver i förordet att ”de skånska recepten… ursprungligen inte alls är så skånska” utan ”omtolkningar” av maträtter från andra länder med samma råvaror, främst Danmark, Tyskland och Nederländerna.

Billing tar fasta på både… och. Hon har konsulterat gamla danska kokboksgiganter som Fröken Jensen och Fru Constantine och även hämtat skånska matklassiker från sin svärmor, vars mor i sin tur arbetade som kalaskokerska i Lund. Den redan utökade ”skånska” matkulturen ansluter hon själv till genom att utöka ”upptagningsområdet” till såväl Nordtyskland som Polen och Balkan samt Mellanöstern. Det sistnämnda framgår av recepten på falafel, som ju måste vara med i en nutida skånsk kokbok, hummus och specialkokta bruna bönor.

Förr odlades bruna bönor på Kristianstadsslätten, de har ätits i Skåne och Sverige sen 1800-talet. Tillagningen kräver rätt sötsur balans mellan sirap och ättika. I Billings nyskånska recept ingår lök och även kanel! Detta måste ju en, alltså jag, som hävdar att de flesta maträtter blir godare med en gnutta kanel, laga till och smaka på.

Samme jag, som inte kan förstå att vissa ogillar lutfisk, hittar ett lutfiskalternativ. Det ska tillagas och avsmakas snarast möjligt, alltså nu i jul. Istället för lutfisk: ungsbakad, rimmad torskrygg. Ätes med senapsås. Billing har dessutom den goda smaken att förstå att såsen blir bäst med en blandning av skånskt och dijon. Tillbehör: hackat ägg, knaperstekt bacon, syltade rödbetor, riven pepparrot och kapris.

Så lär det ätas i Danmark, där det också finns danska fastlagsbullar med hallon- och/eller chokladglasyr. Nej, tack. Gimme the gammeldags fastlagsbulle anytime! Bläddrar vidare och fastnar vid en fiende, åtminstone för trädgårdsinnehavare. Nämligen skånsk kirskålsslaw. Ja, något ska man väl kunna ha ogräset till! Här finns flera nässelsoppor, med smilande ägg respektive rostade solroskärnor och förlorade ägg.

Liksom diverse sillanrättningar, till exempel stekt inlagd portersill, ramslökssill  och havesill, den  sistnämnda gravas och läggs in med rabarber, vinbärskart och jordgubbar från trädgården. Grön ärtsoppa med färskost och mynta går också an, liksom skånsk gazpacho med libbsticka. Även ett par grötvarianter (nej, fråga mig inte hur och varför men jag har blivit så omättligt grötintresserad) som rödgröd och stickebärsgröd samt äppelkakor, både den typiskt skånska – med tydligt danskt släktskap – och den saftiga tyska äppelkakan samt ännu en dansk (beslöjad) äppelkaka.

Äggakaka då? Jovisst, med stekt fläsk och gräslök. Liksom stekt gås med extra allt och spettekaka – detta stöldgods från 1700-talets Tyskland, idag med skyddad beteckning, enbart spettekaka från Skåne får heta spettekaka – ihop med syrligare ingredienser som smetana och jordgubbar. På den söta kakfronten finns även gorån, som jag trodde var ett lokalt bakverk från Vollsjötrakten men tydligen funnits i Skåne sen 1500-talet. Själv fastnar jag mer för recepten på ungsbakad partypumpa eller soppa på överbliven halloweenpumpa.

Med mera gott att laga och äta, gammelskånskt och nyskånskt, skånskt som ”skånskt”. Varje recept föregås också av en kortare inledning som ger en historisk, geografisk eller annan bakgrund till maträtten. Men vem, ursäkta, satte ihop registret? Till exempel soppa och sill ska väl gå att slå upp? Under huvudorden listas sen de olika sopp- och sillrecepten. Inte i denna bok, här registreras recepten under sina namn. Som att Hel piggvar står under H som i hel och Klassisk nässelsoppa under K som i klassisk.

Rent omöjligt att memorera och hitta, vilket jäddra bläddrande och jagande efter recept fram och tillbaks genom kokboken.

Bengt Eriksson

Publicerat i YA/KB  

Sommardeckare under päronträdet (12): Tvillingstäder i trillinggenre

Jag gillar litteratur som passerar gränser mellan olika genrer – och förenar dem. Som China Miéville gör i romanen ”Staden & Staden” (Doppelgänger; övers: Fred Malmquist).

Fråga: Deckare, fantasy eller science fiction? Svar: Deckare, fantasy  o c h  SF. Eller, låt säga, crime science fantasy.

(Philip K Dicks sciencefictionfantasydeckare, främst ”Androidens drömmar/Blade Runner” men även ”Flöda min gråt sa polisen” och ”Skannad i dunklet” ligger väl närmast till hands att jämföra med men jag kommer av någon anledning också att tänka på Richard Brautigans metaprivatsnokardeckare ”Dreaming of Babylon”.)

Själva miljön – eller miljöerna – är fantasy. Eller? Som redan  i titeln ”Staden & Staden”: två städer, två syskonstäder, ja, mer än så, två tvillingstäder; till och med enäggstvillingstäder.

StadenNågonstans i Europa, enligt omslagstexten. Någonstans i det forna Sovjetunionens länder, enligt recensenter. Där, någonstans, finns enäggstvillingstäderna Besźel, som den ena heter, och Ul Qoma, som den andra heter.

Lika varann till invånare, hus och gator men ändå olika varann; likt tvillingar som vuxit upp på var sitt håll utan att den ena kände till den andra och utan att den andra kände till den första. (Som typ Marie Hermansons tvillingar i romanen ”Himmelsdalen.)

Så är det nästan, invånarna i den ena staden kan ana invånarna i den andra, fast det uppmuntras inte, och invånarna i den andra kan ana invånarna i den första, det uppmuntras inte heller.

Den ena staden: förfallen. Den andra: mer modern. För övrigt: parallella och samtida. Eller: samtida?

Det börjar med att en kvinna hittas död i staden Besźel, vid en skateboardramp som är uppdelad i tider mellan knarklangare och skejtare. Det ska visa sig att den döda heter Mahalia Geary (Öststaterna någon?) och är en ung student som haft samröre med staden Ul Qoma.

Så polisinspektör Tyadur Borlú, som utreder vad som först verkade vara ett rutinfall, måste resa till Besźels tvillingstad och samarbeta med polisen i Ul Qoma. Två samhällen, eller samhällsskikt, olika sociala klasser, socialgrupper, det klassamhället som växer fram på nytt, möts och krockar och…

Besźel, och Ul Qoma kunde vara Öst- och Västberlin (om man bortser från närheten till havet men förresten finns också en tredje stad, Orciny, mitt emellan eller över, en hemlig eller påhittad stad; andra läsare/recensenter har förresten placerat tvillingstäderna ner på Balkan)) men det tror jag inte. Ja, jag vet ju inte men jag tror inte att China Miéville har tänkt och menat så.

Jag tror – faktiskt – att han skildrar landet han bor i, det vill säga Storbritannien efter Thatcher; dagens (i original publicerades romanen för tio år sen) Storbritannien, det nygamla engelska klassamhället, förfall och lyx bredvid varann, sida vid sida.

Tre genrer också som möts och krockar och… Romanens inledning, då inspektör Borlú kommer till mordplatsen, är så exakt hårdkokt skriven att Miévilles formuleringar pendlar fram och tillbaks – som mellan tvillingstäderna – över noir-gränsen. När det nästan blir pastisch tar han ett steg tillbaka och så blir det inte pastisch.

Det blir inte heller science fiction, riktigt, eller fantasy, riktigt. Eller deckare för den delen, riktigt (fast kanske ändå mest av deckare). Det blir just crime fiction fantasy. Och framför allt fantasieggande på ett tankeväckande sätt. Det går alldeles utmärkt att läsa ”Staden & Staden” också som en slags alldeles för verklig skildring av dagens Sverige; klass mot klass igen, fattiga mot rika, och där emellan rasism, nationalism och urbota dumhet.

BBC har förresten gjort en TV-serie av ”The City and The City”. Kommer den hit? Eller är redan här så jag missat den?

Bengt Eriksson

Kriminallitterärt i Skåne (4): från Hässleholm till Balkan

Jan-Eric Boo använder sina erfarenheter av 37 år som polis, i Skåne och på Balkan, till att skriva polisromaner.

Boo Döden har sitt prisHans andra bok om poliskollegerna Michael Lundell och Mirka Salo, ”Döden har sitt pris” (Ruo förlag), tar flera steg framåt, jämfört med debuten.

En lastbil sprängs vid Netto i Hässleholm. Utredningen, som handhas av nämnda Lundell och Salo, leder till Bosnien.

Mycket trovärdigt och dessutom spännande, så länge det handlar om kriminalitet och polisarbete.

Skildringen av polisernas privatliv är mer valhänt. Om Boo jobbar med det kan nästa roman bli riktigt bra – tredje gången gillt!

Forts…