Deckarloggextra: Grammis 2022 i kategorin folkmusik

Det här var ju lika kul som glädjande.

Grammisjuryn inte bara nominerade utan gav också Grammisen i kategorin folkmusik till Ebo Krdum!!! Dessutom i stark konkurrens med bland andra Ale Möller och Merit Hemmingson.

Ju så att man (nästan) återfår tron på Grammis…

Följande recension skrev jag till Hifi & Musik när det Grammisprisade albumet gavs ut.

***

Ebo Krdum
Diversity
(Supertraditional)
5/5

På Ebo Krdums första utgivning i eget namn förenas afrikanskt, arabiskt och svenskt till sudansk-svensk ökenblues.

Albumet har titeln ”Diversity” (som i mångfald) men kunde ha hetat ”Together” (som i tillsammans).

Så lycklig jag blir när Ebo Krdums röst och melodier ackompanjeras av ”potastissvenska midsommarfioler” (citat från en annan skribent).

Anna Möller svarar för stråkarrangemangen som förenar viola d´amore, viola da gamba, oktavfiol och fiol till en ensemble likt dem i arabiska orkestrar.

Förutom Anna M. medverkar bland andra Robin Cochrane (balafon, djembe med mera), Sara Parkman (röst) och inte minst Ale Möller, som genast med sin flöjt i förstaspåret Worbe é webwe visar att han ständigt befinner sig än här, där och överallt.  

För tio år sen flydde Ebo Krdum till Sverige från kriget i regionen Darfur, Sudan. Där utestängdes han från universitetet och utsattes för tortyr.

Från Sverige har han skrivit låtar som sjöngs under demonstrationerna i Darfur mot den diktator som störtades 2018. Till exempel Revolution Call med engelsk text och den enda av albumets låtar jag förstår.

Övriga sjungs på ytterligare sju språk som talas i och kring Sudan.

Även de handlar om förändring, samexistens och acceptans – och dem tar jag till mig starkast. Trots att jag inte förstår låtarna i ord så ”förstår” jag i toner och rytmer.

Ebo Krdums röst och sång, orden, tonerna och melodierna – allt blir en enhet. De hör ihop och förmedlar styrka.

Då sjunger han också på ett annat sätt, mer mässande och typiskt (skriver jag som inte vet annat än vad mina öron hört från den här delen av Afrika).

De olika spåren är ändå varierade. Låtarna kan än inledas med fioler och än gitarr, oftast akustiskt men ibland lätt elförstärkt.

Alltid med Ebo Krdums sång som drivande och ledande, likt en taktpinne som ser till att musiken spelas, låter och blir som den ska.  

Bengt Eriksson
Publicerat I Hifi & Musik

Musikfredag på Deckarlogg: Ale Möllers jordenruntmusik

Ale Möller

Xeno Manía

(Quality Recordings)

Det måste jag säga att när Ale Möller som en av medlemmarna i det obskyra bandet Örat & Benet på folkfesten i Malmö 1972 plötsligt började sjunga Kalle på Spången så hade jag aldrig kunnat förutspå att han snart 50 år senare skulle vara världens mesta världsmusiker. För det är han. Det har han blivit. Finns det ens någon som han skulle kunna jämföras med, någon annan musiker som blandar så många kulturer, genrer och instrument?

Förresten, jag har också ett minne från samma år eller året efter då Ale spelade gitarr och sjöng ”Jag har en liten blomma / Den ska jag ge till dig / Jag köpte den i Lomma /Och den är till dig” av Philemon Arhur & The Dung. Detta – att hålla öronen vidöppna – pekade nog framåt till idag. Ingen som inte uppskattar Philemon Arthur kan ju bli en riktig musiker.

I pressrelasen till sitt nya album ”Xeno Manía” med den grupp musiker, som kallas blott Xenomaniabandet, säger Ale Möller att han ”alltid blivit stimulerad och  upprymd när det är någon jag inte förstår – när något är annorlunda. Jag är nog en obotlig zenoman!” Stryk ”alltid” och det stämmer också in på mig. Det är därför jag skriver om den musik och recenserar de skivor jag gör i Hifi & Musik, för att lära mig förstå det jag inte känner till.

”Xeno Manía” innehåller världsmusik i ordets definitiva betydelse. Världens möts i musiken. Därmed blir musiken också, i själva sina toner, den mest antirastisiska musik som går att tänka sig. Ale Möller dirigerar – med sin egenuppfunna mandola som taktpinne – nio musiker inklusive sig själv (han spelar dessutom flöjter, dragspel, trumpet med mera) vilka kan liknas vid kombinationen av ett spelmanslag och en symfoniorkester (med förledet symfoni struket) i en musik som hela tiden byter världsdelar och länder, former, stämningar och tempon.

Nej, Ales Möllers ”Xeno Manía”-musik, från börjar ett beställningsverk från Sveriges Radio, går inte placera någonstans, vare sig i tid eller rum. Jag ska också nämna övriga musiker, så det framgår hur många olika instrument som samspelar: Jonas Knutsson (saxofoner), Kerstin Ripa (valthorn), Per Texas Johansson (klarinetter), Erik Rydvall (nyckelharpa), Liliana Zavala (rytminstrument/röst), Robin Cochrane (balafon/trummor), Felisia Westberg (kontrabas/elbas) och Johan Graden (piano/annan klaviatur).

Xenomaniabandet med Ale Möller i mitten. Foto: Olof Grind

”Xeno Manía”-musikens olika sviter (eller vad de ska kallas) är inspirerade av fyra, nu döda musikaliska förebilder: Gibril Bah (som kom från Senegal och bemästrade den ensträngade fiolen ”riti”), Tarak Das Baul (en av de kringvandrande indiska baulerna), Röjås Jonas (fiolspelman från Boda i Dalarna) och Barba Thodoros (sångare från ön Paros i Grekland).

Men Ale Möller hämtar inte melodier från förebilderna. Han lånar knappt ens deras musikaliska uttryck utan låter allt han hört blandas i sina öron för att sen skapa musik som på samma gång hans egen och någon annanstans ifrån. Här och där. Förr och nu. Olika instrument växlar om i förgrunden, spelar tillsammans med fler eller färre andra instrument. Spröda, sprittande balafontoner, nåtslags brassband, ett ensamt horn i skogen, afrorytmiskt, ensemblespel som kunde vara ny konstmusik, friformjazzbräk, funk, reggaebas…

Hur mycket är noterat, om ens något? Hur mycket förbestämt respektive improviserat? Kontraster, variationer, snabba hopp. Ja, det är vad jag förmår att beskriva av en äventyrs- och jordenruntmusik som egentligen inte går att beskriva med ord.

Bengt Eriksson

Publicerat i Hifi & Musik