2018 års bästa översatta krimi, deckare och annan spänning (del 2)

King outsidernStephen King
Outsidern
Övers: John-Henri Holmberg
(Albert Bonniers)

Det fanns en tid då Stephen King var paria (usch att ungdomar läste King). Också en tid då Kings böcker inte räknades som deckare (men nog ingår en kriminaltradition även i skräckromanerna). Att han på senare år börjat skriva mer renodlade deckar- och noirromaner bör inte förvåna. Fast tja, renodlade… ”Outsidern” är – liksom flera genrer blandades i den hårdkokta ”Mr Mercedes”-trilogin – en vildskriven roman: polis- och juridikdeckare i grunden med övernaturligt som påbyggnad. En baseballtränare grips för våldtäkt och mord. Men han har – hur kan det vara så? – lika vattentätt alibi som bevisen är vattentäta. Går att läsa in Trump och ”fake news” i historien också, om en vill.

Monica KristensenMonica Kristensen
De döda i Barentsburg
Övers: Joar Tiberg
(Leopard)

Monica Kristensen, norsk polarforskare och deckarförfattare, skildrar inte bara en annan plats utan en annan värld. Märkligt att hon kan beskriva en miljö – den lilla, förfallna ryska gruvstaden Barentsburg – så att kylan stiger ur boksidorna. Man ser ju snön och huttrar i blåsten. Tidigt en oktobermorgon har konsuln i Barentsburg ringt till Longyearbyn, den andra – och norska – staden på Svalbard, och begärt hjälp från sysselmannen. Ett dödsfall och vad ryssarna vill ha hjälp med är ett konstaterande av att det var en olycka då en gruvbas föll ner i en betongblandare. Men sysselmanspolisen Knut Fjeld är inte benägen att konstatera det, så snabbt och säkert.

Babylon Berlin bokVolker Kutscher
Babylon Berlin
Gereon Raths första fall
Övers: Ola Wallin
(Ersatz)

Noir måste inte längre vara något amerikanskt utan har blivit en teknik för att skildra människorna, samhället och världen i skönlitterär skrift. En användbar teknik var- och närhelst samhällssystem och människors livsvillkor är på väg att braka samman. Volker Kutscher, historiker och författare, skildrar Berlin på våren 1929 genom kommissarien Gereon Rath, 29 år, som blir turist- och tidsguide till en stad full – som i berusad – av droger, sprit och olagliga nattklubbar, sex och pornografi, gatustrider, politiska intriger och mord. Resultat: inträngande och spännande om ett samhälle i kollaps, närapå eller faktiskt vid civilisationens slut. Och tysk noir.

Lemaitre IrenePierre Lemaitre
Irène
Övers: Maria Store
(Sekwa)

Lemaitres trilogi ställde till oreda när den publicerades i Sverige. Amen varför gavs titlarna ut i fel ordning? Nu finns alla tre – ”Irène”, som är först men kom sist, nu i år, ”Alex” och ”Camille” – så hen som vill kan läsa dem i rätt ordning. Och bör, för Pierre Lemaitre är ännu en deckarförfattare som inte bara kommer från Frankrike utan skriver mycket franskt. Lite rörigt men annorlunda och personligt: skönlitterärt, poetiskt och kriminellt. Bara valet av huvudperson – den lille, till växten, och specielle kommissarien Camille Verhoeven (en man, bör nog påpekas på grund av förnamnet) – är speciellt. En ung kvinna mördas – ja, det är inte ovanligt utan alltför vanligt i nutidskrimi. Men Lemaitres har sitt eget sätt att skildra det. James Ellroy bidrar till utredningen, förresten.

DarktownCover+Rygg.inddThomas Mullen
Darktown
Övers: Claes Göran Green
(Historiska Media)

Läst Walter Mosley? James Ellroy bör i alla fall ha hemma i deckarbokhyllan. Thomas Mullen, som i ”Darktown skildrar rasismen inom polisen och överallt i Atlanta, Georgia året 1948, påminner om bägge. Också Mullen gräver fram historiens vidriga verklighet. En ung svart kvinna, som precis innan sågs i en bil med en vit man, blir mördad. Fallet utreds av två gånger två poliskolleger – fast ”kolleger” är inte rätt ord – nämligen två av stadens nya svarta poliser kontra två vita. Genom dem speglas såväl då- som framtiden: efterkrigstidens lika obegripliga som självklara rasism – vad vita sydstatsamerikaner ansåg sig kunna tänka och göra – inom alla samhällslager samt aningen av en framtid då svarta och vita kan leva sida vid. Fast tusan vet med tanke på polisvåldet i USA, nu som då.

Deckarloggs red.

Kanske årets deckare?

Som ni kanske sett på annan plats har Svenska Deckarakademin nu nominerat två gånger fem deckare, svenska respektive översatta, till Deckarakademins bägge årliga priser. Eller två gånger ”Gyllene kofoten”, som prisen kallas numera. Utdelningen sker på Deckarbiblioteket i Eskilstuna den 26 november.

Inte riktigt men nästan alla av de nominerade har jag läst. Såvitt jag kan bedöma är det inte mycket att anmärka mot: samtliga är – eller verkar vara – välförtjänt nominerade. Fast jag noterar en sak: efter att, låt säga, utomgenredeckare = romaner med visst kriminellt men desto mer skönlitterärt innehåll tidigare varit populära hos Deckarakademins ledamöter så har nu – det var på tiden – allt fler av dagens varianter på hårdkokt och noir tagit sig in på allvar bland de nominerade.

Man kan också notera att det är väl blandat mellan stora och mindre förlag. Dessutom – att jag inte har anmärkningar betyder inte att nomineringarna är definitiva och självklara. Åtminstone, säg, två gånger fyra andra författare/titlar hade säkert kunnat nomineras. Vilket i sin tur betyder att 2017 är ett bra år vad gäller deckarutgivningen i Sverige.

Skärmklipp 2017-10-30 14.35

Hämtat från Svenska Deckarakademins hemsida: http://deckarakademin.org/hem/

Bland utländska/översatta titlar hade jag inte blivit ledsen – tvärtom – om Jan-Erik Fjells norska polisroman ”Smugglaren” (Harper Crime, övers: Sandra Rath) – årets bästa översatta deckare, om någon frågar mig – hade åtminstone nominerats, liksom Jan-Philipp Sendkers lågmälda Kina-thriller ”Viskande skuggor” (Forum, övers: Lisbet Holst), Pierre Lemaitres mycket franska franska polisthriller ”Alex” (Sekwa, övers: Cecilia Franklin) och varför inte Adrian McKintys hårdkokta polisroman ”Jag hör sirenerna på gatan” (Modernista, övers: Nils Larsson) med 80-talets Nordirland som kriminell livsmiljö.

Eller för den delen islänningen Steinar Bragis mångspänningsroman ”Kata” (Natur & Kultur, övers: Sara Gombrii). Enastående kvinnoskildring med Reykjavik som stadsnatur. Fast Bragi kanske är för litterär, nu när det ska vara hårdkokt?

Bland årets svenska deckarförfattare hade väl också Martin Holmén kunnat nomineras för ”Slugger” (Albert Bonniers), den avslutande delen i hans noir-serie om och i Stockholm. Fler möjliga: Katarina Wennstam har skrivit ännu en samhällsthriller, ”Gänget” (Albert Bonniers), som riskerar att bli personligt drabbande, John Ajvide Lindqvist avslutar sin mitt emellan krimi- och skräcktrilogi ”Platserna” med romanen ”Den sista platsen” och Sara Lövestam avslutar med den fjärde titeln, ”Finns det hjärterum” (Piratförlaget), sin serie om den osannolika men ändå sannolika detektiven Kouplan.

Även dessa kunde, enligt mig, varit med bland de nominerade. Får se nu om Deckarakademin också tänker dela ut några extrapriser för 2017.

Till exempel ett debutantpris, som då antingen väl bör gå till Lina Bengtsdotter för landsbygds-, det vill säga Gullspångsdeckaren ”Annabelle” (Forum) eller till Niklas Natt och Dag för ”1793” (Forum), en historisk noirberättelse i Stockholm på Bellmans tid.

Och ska det dessutom delas ut ett pris till året faktabok så bör främst ”På stadens skuggsida – Människor och brott i Jack The Rippers London” (Carlssons) av Peter K. Andersson och ”Svensk skräcklitteratur 1 – Bårtäcken över jordens likrum” (Ellerströms) av Mattias Fyhr vara aktuella. Enligt min åsikt.

Här följer de författare/deckare som Svenska Deckarakademin har nominerat med Akademins egna, något förkortade, beskrivningar och motiveringar.

De svenska nominerade:

Christoffer Carlsson: Den tunna blå linjen (Piratförlaget)
Fjärde och sista delen i Christoffer Carlssons romaner om stockholmspolisen Leo Junker. Han arbetar med att lösa ett fem år gammalt mord, men det handlar också om sorg, kärlek och vänskap.

Anders de la Motte: Höstdåd (Forum)
Författaren återvänder till den skånska byn Nedanås, där en ung, begåvad man dog för 27 år sedan. Anna Vesper, mordutredare från Stockholm, har flytt från en personlig tragedi och försöker finna sig till rätta i idyllen. Men det vore inte ”Skåne noir” om inte det begicks brott även idag.

Thomas Engström: Öster om avgrunden (Bonniers)
Klassisk spionroman på modern svenska. Detta är fjärde och sista fristående delen om före detta dubbelagenten Ludwig Licht, som i likhet med många andra dricker för mycket och även har en dålig relation till sin son. Miljö: Tbilisi, Georgien.

Camilla Grebe: Husdjuret (W&W)
Unga polisen Malin är uppvuxen i fiktiva sörmländska byn Ormberg. Som tonåring hittade hon ett barnlik i ett stenröse och återvänder nu med sina kollegor för att försöka lösa det olösta mordet.

Anders Roslund & Stefan Thunberg: En bror att dö för (Piratförlaget)
Fristående fortsättning på ”Björndansen” om de tre rånarbröderna Leo, Felix och Vincent Dûvnjac och deras motståndare, polisen John Broncks. Äldste brodern Leo, som just sluppit ut ur fängelset, vill begå det perfekta brottet.

De nominerade översatta kriminalromanerna:

Flynn Berry: Sargad (Louise Bäckelin förlag, övers: Rebecca Alsberg)
Psykologisk thriller av en amerikansk författarinna om en kvinna som söker sin systers mördare, men som därmed också avslöjar systerns hemligheter. Boken belönades av MWA (Mystery Writers of America) med Edgar-priset som årets bästa debut.

Bill Beverly: Dodgers (Southside Stories, övers: Hanna Axén)
Fyra kriminella unga män och pojkar på en road-trip genom USA, på väg för att mörda en domare. En brutal noir-roman med oväntat slut. Uppmärksammad bl.a. för att CWA (Crime Writers’ Association) belönade den både som bästa roman och bästa internationella debut.

Ray Celestin: Mafioso (Southside Stories, övers: Hanna Williamsson)
Celestins debutroman belönades förra året av Svenska Deckarakademin som årets bästa till svenska översatta deckare. ”Mafioso” är en historisk kriminalroman om mord, rasism, gangsterväldet och – inte minst – musiken i Chicago under slutet av 1920-talet.

Ane Riel: Kåda (Modernista, övers: Helena Ridelberg)
Mycket annorlunda och sorgsen kriminalroman med en liten flicka i den bärande rollen. Inte mycket våld men genomarbetade karaktärsteckningar. Boken belönades av SKS (Skandinaviska Kriminalsällskapet) som årets bästa nordiska kriminalroman.

Karin Slaughter: De fördärvade (Harper Collins, övers: Villemo Linngård Oksanen)
Staden Atlanta 1974: rasism och sexism gör det svårt för kvinnliga poliser att arbeta. Men två av dem börjar på egen hand utreda ett polismord – trots motståndet. Boken nominerades till ett Edgar-pris.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson