Deckarloggbäst augusti 2021

Anders Sundkvist

Återvändaren

(Modernista)

Kriminalinspektör Erik Borg blir förflyttad till barndomsorten Luleå och dess polisdistrikt. Han ska försöka lösa ett gammalt fall innan preskriptionstiden på 25 år löper ut. Egentligen ingen märkvärdig berättelse och upplösningen kommer inte alldeles oförväntad. Men bra genomfört, skickligt skrivet och berättat. Genom polisen Borgs möten med barndomsvänner och bekanta, hans utforskande av minnen, händelser och miljöer, växer både miljöerna och minnena fram – allt mer och mer, en miljö och ett minne i taget. Anders Sundkvist har fått sin deckare och polisroman att leva upp till titeln ”Återvändaren”.

M.W. Craven

Svart sommar

Övers: Gabriel Setterborg

(Modernista)

Mörk, uppslukande, nervig och smart kriminalroman. Jag sträckläser för att få svar på alla mina frågor: Är Elizabeth Keaton mördad eller lever hon? Kan hennes far vara oskyldigt dömd? Hur skall Poe kunna bevisa sin oskuld? Hur gick allt till? Det är intrigen, nervdallret, de oväntade vändningarna och den välsnickrade upplösningen som renderar högsta betyget (5 på skalan 1-5). Också fint skildrade miljöer. Dramat utspelar sig i Lake District i nordvästra England. Det är ödsligt, vackert och kargt, dimman rullar ständigt in över hedarna. (Ur Rolf Olanderssons rec.)

Håkan Nesser

Schack under vulkanen

(Albert Bonniers)

Nesser har skrivit ännu en riktigt jäkla bra deckarskröna. Tre personer försvinner. Först den ene, sen den andra, så den tredje och siste. Två försvinner i Kymlinge, från olika hotell, och den tredje i Stockholm. Två män och en kvinna, alla tre är författare (fast den siste mer känd som obehaglig litteraturkritiker). Detta utreder Gunnar Barbarotti med övriga poliser i Kymlinge samt ett par poliser i Stockholm. Repliker och ord studsar som hos Raymond Chandler men på svenska och i Sverige. Det blir inte ens hårdkokt på svenska utan jargongen är folkhemsk.

Patrick Modiano

Osynligt bläck

Övers: Anna Säflund-Orstadius

(Grate)

Modiano kan jämföras med Raymond Chandler – fast fransk. Hans återkommande huvudperson (fast med olika namn) kan jämföras med Philip Marlowe – fast fransk. Hans romaner är ibland mer och ibland något mindre av detektivroman och någon gång så mycket att den kan kallas deckare – fast fransk. ”Osynligt bläck” hör till de Modianoromaner som är mer av detektivromaner. Hucvudpersonen Jean Eyben var knappt 20 år när han arbetade några månader på Huttes detektivbyrå i Paris och fick i uppdrag att ta hand om ett ”fall” som ännu inte var löst.

Jenny Lund Madsen

Trettio dagars mörker

Övers: Sabina Söderlund

(Modernista)

Huvudpersonen Hannah är en finförfattare med kritikerhyllade romaner utan läsare. Vid bokmässan på Bella Center, dit Hannah tvingat sig för hon hatar denna kommersiella mässa, råkar hon slå vad med deckarförfattaren Jørn, hennes hatobjekt, om att hon kan skriva en deckare, den litteratur hon hatar mest, på en månad och dessutom bättre än andra deckare. Så hennes förläggare köper en flygbiljett till Island, där ska Hannah sitta i fiskeläget Húsafjörður och författa sin debutdeckare. Genre: pastisch och parodi på mycket och allt.

Åke Edwardson

Det trettonde fallet

(Albert Bonniers)

Erik Winter flyger hem till Göteborg igen efter att ha varit ett par veckor i Marbella hos Angela och barnen. Det börjar med att kriminalkommissarie Winter observerar ett ungt par på flygplatsen. Han observerar dem på planet. Han observerar dem när han och de kör sina bilar hem från Landvetter; deras bil precis före hans. Det är väl kvinnan som sitter vid ratten när deras bil plötsligt svänger av vägen rätt in i en bergvägg. Mannen dör. Kvinnan hamnar i koma. Ska hon någonsin vakna igen? Med utsikt från en balkong vid Vasaplatsen, där ju  Winter bor, är ”Det trettonde fallet” också en göteborgsroman, en mycket bra sådan.

Prisad spänning i Ådalen

Deckarlogg gratulerar verkligen Tove Alsterdal som tilldelats det nordiska/skandinaviska deckarpriset Glasnyckeln för 2021. Närmare bestämt prisas hon för ”Rotvälta”, första titeln i sin deckar/polisserie om och från Ådalen. Juryns motivering lyder:

I ”Rotvälta” har Alsterdal skrivit en klassisk återvändardeckare. Med fin känsla för den ångermanländska glesbygdsmiljön, småsamhällena och människorna där, skildrar hon hur bilden av en människa kan cementeras genom en enda handling. Tragiskt, engagerande och infernaliskt välgjort.

”Glasnyckeln” delas ut gemensamt av de fem nordiska deckarorganisaitonerna Det Danske Kriminalakademi, Finska Deckarsällskapet, Isländska Kriminalsällskapet, Rivertonklubben i Norge och Svenska Deckarakademin.

Så välförtjänt! ”Rotvälta” är en lika bra deckare och som en bra glesbygdsroman. Observera beskrivningen ”återvändardeckare”. Alsterdal är alltså en av dem – de många svenska deckarförfattare – som skrivit en ”återvändardeckare”. Men som jag väl kommenterade häromdagen: Är det bra så är det bra. Oavsett.

Tove Alsterdal är också en av Sveriges mest jämna författare av deckare och annan krimi. Få håller en så genomgående hög nivå som Alsterdal för att för att ibland höja sig ännu mer, över sin egen höga nivå. Som med ”Rotvälta”.

På Deckarlogg var det Samuel Karlsson som recenserade ”Rotvälta” av Tove Alsterdal när den kom. Så här skrev han:

***

Tove Alsterdal

Rotvälta

(Lind & Co)

Jag är uppvuxen i en håla på landet. En by i en vacker dalgång vid en sjö i Småland. Men under den välstädade ytan fanns rottrådarna med relationer och gamla oförrätter som ett trassligt nystan.

När jag läser Tove Alsterdals senaste bok ”Rotvälta” är det lite som att komma hem. Även om den utspelar norrut i Ådalen så är det samma färgskala på paletten som målar landskapet, människorna och relationerna.

Boken börjar med att Olof återvänder till sitt hem i Ådalen. Han har inte varit där på 23 år.

När han var en fjortonårig pojke erkände han ett mord på en tonårsflicka och blev bortskickat av familjen. Han hittar sin pappa död i duschen, mördad med en jaktkniv.

Det blir polisen Eira Sjödin som får utreda mordet. Hon var nio år när tonårsflickan blev mördad och Olof var pojken i hennes mardrömmar.

Författaren lyckas fånga stämningar, miljöer och karaktärer utan att ta till några överdrifter. Jag förflyttas till Ådalen.

Hör ljudet från älven, känner doften från epatraktorernas avgaser och följer med till de slitna ödegårdarna. Spänningen ligger där och ruvar som en molande ångestklump i magen.

Jag har svårt att släcka läslampan och släppa historien. Vill bara fortsätta lite till och så lite till. Det är riktigt bra. Det finns några otäcka scener men allt känns trovärdigt och relevant.

Under berättelsens gång får jag även ta del av bygdens historia i lagom utportionerade doser. Det ger en extra dimension som jag uppskattar.

Foto Tove Alsterdal

Eira, bokens huvudkaraktär, är ingen överdriven actionhjälte. Hon har ett personligt engagemang och ger sig inte innan hon nystat upp alla gamla hemligheter. Ganska snart visar det sig att det finns kopplingar mellan tonårsflickans död och mordet på Olofs pappa.

Utredningen snirklar fram och när jag tror att jag vet hur det hänger ihop tar det en ny vändning.

Tove Alsterdal. Foto: Birgitta Olsson

”Rotvälta” bjuder på en krypande spänning kryddat med träffsäkra skildringar av miljöer och karaktärer. Det enda jag möjligen kan klaga på är att den nu är utläst och att jag får vänta ett helt år tills jag får ta del av nästa del i serien.

Samuel Karlssonåterkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars fjärde titel ”Dödsspelet” kommer hösten 2021. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver även facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Den lyckade återvändaren

Anders Sundkvist

Återvändaren

(Modernista)

Är det bra är det bra. Lyckas författaren så lyckas författaren. Då har genre, ämne och tema inte längre så stor betydelse.

Häromdagen skrev jag om det nya, återkommande temat i inte minst svenska debutdeckare: hem- och återvändare. Och jag påpekade att deckarförfattaren (med undertonen att så har jag tyvärr lite för ofta märkt att det är) inte får ta detta som en chans att fuska med researchen och tro att det går att komma undan med att veta/minnas lika lite om/av miljön som huvudpersonen.

Anders Sundkvist hör inte till dem som gjort detta misstag. För hans deckardebut är miljön lika viktig som huvudpersonen. Bägge känns som ett slags alter egon, den fiktiva huvudpersonen till Sundkvist och den fiktiva miljön till den verkliga miljön. Resultatet blev en mycket lyckad återvändardeckare som dessutom fått den smått sturska titeln ”Återvändaren”.

Berättelsen utspelar sig alltså i författarens egen uppväxtmiljö, nämligen i och kring Luleå. Även upprinnelsen till berättelsen hämtades ur författarens eget liv. Och det hjälper ju till med att få fiktionen att bli verklig.

I verkligheten var Anders Sundkvist tillbaks i Luleå när en barndomsvän skulle begravas. I romanen återvänder Erik Borg, också uppvuxen i Luleå men nu kriminalinspektör i Stockholm, för att vara med vid en barndomsväns alltför tidiga begravning.  

Så börjar det. Med på begravningen finns en gammal klasslärare som säger att det är något han vill prata med Erik om. Men inte nu, inte här vid begravningen. När Erik återvänt till Stockholm och ringer sin gamle, sjuklige lärare säger denne att han inte tror att Johnny Fachs begick självmord.

Också Johnny var en skolkamrat men en mobbad elev, en ”kamrat” som de andra eleverna inte ville veta av. De, inklusive Erik, svek Johnny som tog – eller ska ha tagit – livet av sig 1983. Johnnys kropp hittades i Luleälven. Han var så ung som tretton år.

Kriminalinspektör Erik Borg kan inte låta bli att tänka på vad den gamle läraren har sagt. Det gnager i honom – inte minst gör det ont i Eriks dåliga samvete, att han inte gjorde vad han kunde ha gjort för Johnny, att han och hans skolkamrater svek Johnny.

Längesen, det var alltså 1983, som det skedde. Nu har året blivit 2008. Erik Borg återvänder igen till Luleå för att prata med läraren… Då har den sjuklige läraren redan hunnit dö. Men Erik börjar nysta i vad som hände och ju fler trådar han nystar upp desto mer börjar han tro att den gamle läraren faktiskt hade rätt.  

Kriminalinspektör Erik Borg ser till att han blir tillfälligt förflyttad till Luleås polisdistrikt med uppdrag att försöka lösa det gamla fallet innan preskriptionstiden på tjugofem år löper ut. Och nu är det inte lång tid dit…

Egentligen ingen märkvärdig berättelse och upplösningen kommer inte heller alldeles  oförväntad. Men det är så bra genomfört. Genom Erik Borgs möten med barndomsvänner och bekanta och hans utforskande av minnen, händelser och miljöer växer just miljöerna och minnena fram – allt mer och mer, en miljö och ett minne i taget, undan för undan.

Det är skickligt skrivet och berättat. Anders Sundkvist har verkligen fått sin deckare och polisroman att leva upp till titeln ”Återvändaren”.

Som jag inledde: Blir det bra så är det bra. Lyckas författaren så har författaren lyckats. Då spelar det mindre roll att romanen har ett lite väl ofta förekommande tema. Anders Sundkvist skriver dessutom ovanligt bra, rent språkligt och stilistiskt, för att vara en deckardebutant. Sundkvist placerar sig som en av de bästa bland årets många – och de är många! – deckardebutanter.

Bengt Eriksson

Trender i svenska deckare och annan krimi

1) Landsorts- och landsbygdsdeckare.

Inte många år sen som aspirerande deckarförfattare fick rådet av bokförlagen att skriva deckare med Stockholm som miljö. Deckaren sålde bättre då. Inte ens Göteborg eller Malmö dög. Idag kan detta verkar som en skröna.

För hur många deckare och annan krimi med snart hela Sveriges landsbygd som miljö har inte skrivits på senare år? Inte måste landsbygdsmiljön ha någon negativ inverkan på försäljningen heller. Det här är extra spännande, tycker jag, att den svenska deckarutgivningen täcker in allt större delar av  Sverige. Att snart varje liten ort fått sin deckarserie eller åtminstone en deckartitel.

Men de nya deckarförfattare som väljer att skriva landsorts- och landsbygdsdeckare gör det inte lätt för sig. Aldrig lätt att skriva deckare men att skriva en deckare i en mer, låt säga, sävlig landsbygdsmiljö är ännu svårare än att skriva deckare i den hetsiga storstaden. Det gäller att få kriminaliteten att bli trovärdig också på landsbygden, lyckas balansera gammalt mot nytt i så exakta proportioner som möjligt.

2) Mysdeckare, mjukkokt, cozy crime, feelgooddeckare, trivseldeckare…

Att också detta har blivit en trend – skriva deckare som är mjuka och mysiga – hänger kanske ihop med den kriminella landsbygdstrenden. Det kan tyckas lättare och mer passande också att skriva mjuka landsortsdeckare än att skriva noir och hårdkokt på landsbygden. Men stämmer det? Hur lätt är det förena mys och mord?

Deckarloggs redaktör. Foto: Birgitta Olsson

Själv tror jag att detta är den svåraste undergenre som finns bland deckare och annan krimi. Det måste vara en känsla av mys men det kriminella – oftast ju mord – måste också skildras på allvar. Går detta verkligen att förena? Hur ska mysdeckarförfattare lyckas? Eller en författare som vill skriva feelgood med crime?

Att skriva feelgood är svårt redan det. Också feelgood måste skrivas i anknytning till verkligheten men utan att känslan av feelgood tappas bort. Feelgood bör övergå till feel life i lagoma proportioner. Om författaren sen också ska lyckas föra in kriminalitet i sin feelgoodroman så krävs en oerhörd finkänslighet.

Att bara sätta sig och tänka att jag ska skriva en mysig deckare på landet nånstans, det tror jag är omöjligt. Jag tror att om en deckardebutant – eller en tuffare deckarförfattare som vill byta genre – ska lyckas inom feelgood med crime så måste landsbygdsfeelgooddeckaren kännas exakt rätt för författaren. Detta måste vara hens självklara genre – det ska inte ens vara ett val – om det ska bli lyckat.

3) Åter- och hemvändare.

Denna trend hänger ihop med de bägge föregående – nog mest på ont faktiskt. Många landsbygdsdeckare och av dem många av mjukare sort har en åter- eller hemvändare som huvudperson. Ibland kan det även vara en stadsperson som förirrar sig ut på landsbygden. Är det en tillfällighet att dessa återvändare och främlingar väljs till huvudpersoner? Det kan jag inte tro, kanske med- eller omedvetet gjort men ingen tillfällighet.

Alltför många hemvändardeckarförfattare verkar tro att det går att slarva när man skriver så här. Åter- och hemvändaren eller den ut på landet förvirrade stadsmänniskan känner ju inte bygden så väl och då behöver inte heller bygden skildras så väl och ingående. Deckarförfattaren klarar sig undan researchen så att säga. Men det är bara som författarna tror, det fungerar inte så.

Deckarförfattaren är inte eller sällan lika med huvudpersonen, författaren måste vara väl förtrogen med sin landsbygdsmiljö även om inte huvudpersonen är det. Annars blir inte skildringen av återkomsten till och/eller mötet med miljön trovärdig/t. Och miljön är A och O för en landsbygdsroman och -deckare.

Därmed är också den här lilla debattexten tillbaks till inledningen… En landsbygdsroman är inte en landsbygdsroman. En landsbygdsdeckare är inte en landsbygdsdeckare. En svensk landsbygd är inte som en annan svensk landsbygd. Varje ort och plats på den svenska landsbygden är sin ort och plats, har sin historia och är befolkad med sina människor som förhåller sig till platsens historia. Svensk landsbygd är olik.

Avrundning: Författarnamn och deckartitlar? Nej. Det var inte poängen med den här texten. Läs själva och ha det jag skrivit i huvet. Slarvar deckarförfattarna? Lyckas eller misslyckas de? Ja, om det inte är så att jag har fel i det jag skrev. Du kanske inte håller med utan tycker nåt annat?

Bengt Eriksson  

Tillbaks till Ångermanlands demoner

Ulrika Rolfsdotter

Rovhjärta

(Bazar förlag)

Ska det tas som ett tecken att det vuxit fram en subgenre som kan kallas återvändardeckare? Med ”Rovhjärta” ansluter sig debutanten Ulrika Rolfsdotter till denna genre i tiden.

Återvändaren heter Annie, socionom i Stockholm. När Annies mamma rymmer från äldreboendet och återfinns nedkyld i snön återvänder dottern till (den fiktiva) byn Lockne i Ångermanland.  

Annie lämnade, i betydelsen flydde från, barndomsbyn av en anledning. Hennes återmöte med släkt, barndomsvänner och en ungdomskärlek får demonerna att drabba Annie på nytt.  

Ingen oäven intrig – handelsbod med få kunder, försvunna tonårsflickor, knark, en kriminell polis och häxprocesser på 1600-talet – om det inte varit för det sistnämnda.

Upplösningen sker plötsligt och blir krystad. Och mördarens skäl? Inte trovärdigt, enligt mig.  

Ändå en lovande deckardebut som ger lust att läsa uppföljaren. Ska Rolfsdotter lyckas bättre nästa gång?

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar