Från Mästerdetektiven Blomkvist och framåt

Det går att ange ett exakt årtal för den svenska barn- och ungdomsdeckarens födelse, nämligen 1946. Detta år utlystes en tävling av förlaget Rabén & Sjögren i att skriva deckare för unga. På tredje plats kom ”Fjällhedens hemlighet” av Kjerstin Göransson-Ljungman medan ”Skuggornas hus” av Åke Holmberg och – särskilt – ”Mästerdetektiven Blomkvist” av Astrid Lindgren delade på förstaplatsen.

Två av de prisbelönta barn- och ungdomsdeckarna har glömts bort idag. Den återstående, alltså Astrid Lindgrens första Kalle Blomkvist-deckare, är en klassiker. Fortfarande, både som bok och begrepp. Kalle Blomkvist har blivit den gängse benämningen på en ung (och ibland äldre, som Mikael Blomkvist i Stieg Larssons ”Millennium”-trilogi) privatsnokande detektiv.   

Åke Holmberg skulle ändå förevigas i den svenska deckarhistorien för yngre. Det berodde förstås på privatdetektiven Ture Sventon med kontor i Stockholm. Fast Sventon-böckerna har väl med åren mest blivit ett slags pastischer på deckargenren och nostalgi för nu vuxna läsare.

Fanns inga barn- och ungdomsdeckare innan nämnda pristävling? Kort svar: Nej, inte i Sverige. Som Lilian och Karl G. Fredriksson skriver i boken ”Blod! Inget tvivel om den saken! Svenska deckare för barn och ungdom från Kalle Blomkvist till gatugängen” (2011) fanns det deckarliknande böcker, till exempel ”Bombi Bitt och Nick Carter” av Fritiof Nilsson Piraten, men det författades inga svenska deckare för yngre målgrupper.

En likaså kort förklaring: barndeckare kan börja skrivas först när barn betraktas som barn (och inte som små kopior av vuxna) och ungdomsdeckare kunde inte skrivas förrän ungdomar fick leva egna liv.

Följ med framåt till år 2018 och bokmässan i Göteborg, där årets bästa svenska deckare för barn och ungdomar ska utses inte mindre än två gånger. Svenska Deckarakademin, som delar ut den årliga Spårhunden för bästa barn- och ungdomsdeckare, har nu fått sällskap av Crimetime Göteborg, som med sitt Specsaver-pris utser författaren av årets bästa barndeckare.

Priserna speglar (vid sidan om att lyfta fram böcker och författare) den utveckling och ja, utvidgning som barn- och ungdomsdeckarna genomgått under ett drygt halvsekel efter Kalle Blomkvist. Priserna har delvis olika kriterier: barn- och ungdomsdeckare utan åldersgräns uppåt (Deckarakademin) respektive barndeckare och annan spänning för åldern 6-12 år (Crimetime).

Den deckarakademiska Spårhunden gick 2018 till Christina Wahldéns ”Falafelflickorna”, en samhällsaktuell deckare för något äldre ungdomar, som tävlade mot bland annat ”Silvermysteriet”, en barndeckare i serien om LasseMajas detektivbyrå av Martin Widmark och Helena Willis. Även Crimetime nominerade ”Falafelflickorna” men vann gjorde Elias och Agnes Wåhlund med ”Handbok för superhjältar del 2” och ”del 3”, också för de yngsta.

Dessutom finns det en annan skillnad mellan de bägge priserna, vilket kan visa hur barn- och ungdomsdeckare förändrats de senaste åren. Deckarakademin har en outskriven (idag gammaldags) regel att deckare inte ska gå över gränsen till fantasy. Crimetime nominerade såväl Camilla och Viveca Stens ”Sjörök” som Karin och Albin Alvtegens ”Hinsides väktare”, båda med inslag av skräck, fantasy och övernaturligt.

Vad har hänt med deckarlitteraturen för barn och ungdomar mellan 1946 och 2019? Låt mig försöka exemplifiera med ett personligt urval av några författare och böcker i ungefärlig tidsordning…

Korrigering: första boken om ”Tvillingdetektiverna”, som hette just så, Klas och Göran, tvillingar från Norrland, samt Hubert, kusinen i Stockholm, kom 1944. Och det var ju innan barn- och ungdomsdeckargenren ”föddes” i Sverige! Populära hos till exempel mig blev tvillingdeckarna på 50-talet med titlar som ”Ishockey-”, ”Fäbods-” och ”Tunnelbanemysteriet”.

Mindre omtyckta var dessa ”långserieböcker” (flera titlar per år) av Sivar Ahlrud, pseudonym för Ivar Ahlstedt och Sid Roland Rommerud, bland vuxna. Vilket inte hindrade att de inspirerade Mårten Sandén att ge ut sin första Petrinideckare, ”Gömstället” (1999), i serien om tvillingdetektiverna (!) Petrini i Lund.  

Ulf Nilsson är nog mest känd för bilderboken ”Adjö, herr Muffin” (illustration: Anna-Clara Tidholm) men har också rikt och brett skrivit in sig i deckargenren för yngre. Serien om ”Hondagänget” kom på 60-talet och ”En halv tusenlapp” (2005) inledde en känslig, både till människor och miljöer, deckarserie om Johnny, ung skolpojke i Helsingborg. Han skriver dessutom småbarnsdeckare om groddetektiven Paddy. Senaste titeln: ”Största minsta polisen” (2019).

En del författare av deckare för vuxna har även skrivit deckare för yngre. Maria Lang och Olov Svedelid var ett par exempel. Bland dagens författare finns Anna Jansson, som låtit Emil Wern, barn till Visbypolisen Maria Wern i vuxendeckarna, få en egen barndeckarserie, och Kristina Ohlsson, som blandar deckare, skräck och övernaturligt.

Bäst lyckas Ohlsson i trilogin ”Glasbarnen” (2013), som första delen hette, om några unga kompisar i lilla skånska Åhus. Vilken enastående förmåga att från en mening till nästa få berättelsen att skaka till genom att föra in något annat och märkligt – ja, rent otroligt. Också fristående ”Mysteriet på Hester Hill” och ”Mysteriet på Örnklippan” är unga berättelser – så skickligt skrivna – i nya spänningsgenren övernaturligt, skräck och deckare.        

Hur hemsk får en ungdomsbok vara? Det är en fråga som ibland ställs om deckare – och andra sorters romaner – för så kallat unga vuxna. Här kan Magnus Nordin passa som exempel.

På 2000-talet har han skrivit en rad böcker på och över gränsen mellan skräck och deckare. Nordin verkar inte skygga för någonting som kan ske i ungdomars liv. Hans nya, ”Midsommarmorden” (2018), är en regelrätt deckare. ”Djävulens märke” – om en kvinnlig lärarvikarie som det är något särskilt med – innehåller mer annorlunda spänning. Med ”Prinsessan och mördaren” ville han skriva en realistisk ungdomsdeckare – eller thriller – om vardagen i plugget, översitteri, sexuella övergrepp och mord.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar 2019

Hur hemskt får det bli?

En av årets bästa svenska deckare, ”Avgrundens änglar” av Magnus Nordin, recenserades nyligen i den här tidningen (Kristanstadsbladet var det). Men inte på deckaruppslaget utan på kultursidornas barn- och ungdomsbokuppslag.

Alltså en ungdomsdeckare? Ja, fast en vuxen ungdomsdeckare – en roman som kan läsas av både ungdomar och vuxna.

Nordin Avgrundens änglarFlera av Nordins så kallade ungdomsromaner kunde ha platsat i en nyutkommen fackbok, ”Unga böcker för alla åldrar”, där Elise Karlsson presenterar den nya, generationsövergripande genren ”crossoverlitteratur”.

Hon menar – och jag instämmer – att det skrivs allt fler ungdomsromaner som kan läsas av äldre och även att många vuxenromaner fått yngre läsare.

”Unga böcker för alla åldrar” innehåller inte så många exempel på deckare men där finns några crossoverromaner som balanserar både mellan åldrar och mellan kriminal- och andra genrer: John Ajvide Lindqvists ”Låt den rätte komma in”, Sara Bergmark Elfgrens & Mats Strandbergs ”Cirkeln”, Joyce Carol Oates ”Foxfire” med flera.

Åsa Carlsson, som recenserade ”Avgrundens änglar” på barn- och ungdomsuppslaget, berömmer Magnus Nordin för att ha ”skapat en rasande skicklig intrig” med ”nerv, spänning och trovärdighet”. Sen blir hon mer tveksam.

Hon karaktäriserar boken som en ungdomsroman med en målgrupp som också rymmer ”de brådmogna 12-åringarna” och undrar om man ska ”sätta en spänningsroman med syfte att roa, där unga tjejer förs bort och våldtas… – i händerna på dem.”

En intressant och viktig diskussion som föder undringar och motfrågor. Det kan påpekas att varken på bokomslaget eller förlagets hemsida finns angivet att ”Avgrundens änglar” skulle vara en ungdomsroman. Snarare ännu ett exempel på crossoverlitteratur.

Magnus Nordin är inte heller den enda (ungdoms)författaren som skriver både bra och hemskt (= verklighetsförankrat). Lika bra och ännu hemskare är ”Tre”-serien av norrmannen Kjetil Johnson: tio romaner om ungdomar, kärlek, vänskap, ensamhet och mord.

Det finns även tidigare exempel på skrämmande barn- och ungdomsdeckare. ”Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt”, som Astrid Lindgren gav ut redan 1951, innehåller en mördare som kommer hemskt nära bokens unga detektiver. Lindgren liksom Nordin skildrar barndomens brutala möte med vuxenvärlden.

Samma diskussion – hur hemsk får en deckare vara? – återkommer om den vuxna kriminallitteraturen. 1973 avgick Maria Lang ur Svenska Deckarakademin i protest mot att en alltför våldsam roman, ”Min vän Walter” av Richard Neely, utsetts till årets bästa utländska deckare.

NordinMagnus Nordin. Foto: Stefan Tell.

Jag minns när kulturredaktören Sune Johannesson för ett par år sen bjöd in Per Erik Tell och mig till en offentlig kulturlunch för att prata deckare. Då passade jag på att fråga vad publiken trodde det kunde bero på att så många tonåringar och barn – ja, spädbarn – numera mördas i kriminallitteraturen.

Våldet från TV-serier och dataspel sprider sig, sa någon. Det förekom mord på barn även hos Agatha Christie, påpekade en annan. Eva Ström, läkare, poet och kritiker, fanns också i publiken. ”Att det värsta ska hända våra barn är vår största rädsla”, sa hon. ”Deckarna hjälper oss att hantera rädslan.”

Passar hennes förklaring även in på ungdomsdeckare och tonåringar? Vilket leder fram till den övergripande frågan: Ska moderna deckare – för äldre som yngre – vara underhållningslitteratur med syfte att ”roa” läsaren?

”Jag skriver för att roa och oroa…” Så svarar Magnus Nordin när vi har en mejlkonversion om hans nya roman, med eller utan prefixet ungdoms-.

Han skriver: ”Jag skulle inte rekommendera ´Avgrundens änglar´ till en elvaåring av den anledningen att jag inte tror att hen har uppnått en tillräckligt hög mognad och läsförståelse för att kunna ta till sig innehållet.”

Men han skriver också: ”Om du sätter åldersgräns på böcker eller film kommer de garanterat att locka till sig unga eftersom unga söker gränsöverskridande upplevelser, det är själva grejen med att vara tonåring.”

Kan man skildra vilket ämne och vilka händelser som helst i en ungdomsroman?

”Självklart! Tonåringar vill inte läsa harmlösa och samhällstillvända skildringar av sina liv. De vill bli tagna på allvar, inte förminskade.”

Fler citat ur Magnus Nordins mejl:

”Dessutom lever många ungdomar i dysfunktionella hem, de utsätts för mobbning och negativt kamrattryck, de är utlämnade åt olämpliga lärare och idrottsledare som ju ska vara ”vuxenförebilder”, för att inte tala om hur de ständigt måste brottas med existentiella grubblerier om alltifrån sexuell identitet till frågan: Duger jag?.”

”Mina böcker är inte en skildring av verkliga händelser eller personer utan de är fiction/thrillers, som leker med tanken Vad skulle hända om…?”

Bengt Eriksson
Skrivet och publicerat i bl a Kristianstadsbladet 2013

Tvillingdetektiverna Petrini på nytt äventyr

Mårten Sandén
Petrinideckarna
Trollkarlarna
(Rabén & Sjögren)

Oj, en ny Petrinideckare! Den var efterlängtad, för det känns längesen. Men det är faktiskt, upptäcker jag, bara de senaste åren som Mårten Sandén hoppat över ett och annat skrivarår i sin ungdomsdeckarserie med samlingsnamnet Petrinideckarna.

Den första titeln gavs ut 1999 och sen dess har det – nästan – kommit en ny bok per år. Trollkarlarna, nytillskottet för i år, alltså jubileumsåret 2019, är den artonde titeln i serien.

Sitt namn fick Petrinideckarna dels efter tvillingarna Petra och Peter Petrini, nu väl 13 år, som med kompisen Lucy är de unga detektiverna, och dels efter Tvillingdetektiverna, den ännu längre serien med ungdomsdeckare som författarpseudonymen Sivar Ahlrud skrev från mitten av 1940- och in på 70-talet.

Måten Sanden TrollkarlarnaSom ung läste Mårten Sandén, berättade han i en intervju, såväl Tvillingdetektiverna som andra ungdomsdeckare, främst Femböckerna av Enid Blyton och Osynliga klubben av Gunnel Linde. Han började skriva Petrinideckarna för att han tyckte det var kul att ”försöka utveckla och modernisera den här sortens ungdomsdeckare för en ny generation unga läsare”.

Man kunde säga att han byggt en litterär bro mellan så kallat ”finare” ungdomsdeckare, till exempel Mästerdetektiven Blomkvist av Astrid Lindgren, och så kallat ”dåliga”, som de snabbproducerade Tvillingdetektiverna.

Vilket Sandén kommenterade i intervjun: ”Tvillingdetektiverna kunde vara mycket stämningsfulla. Ivar Ahlstedt (ena halvan av pseudonymen Sivar Ahlrud) var en bra författare. Tvillingdetektiverna blev högkvalitativa reportage – med autentiska miljöer – om Stockholm på 50-talet.”

Miljön för Petrinideckarna är oftast Lund. Med omnejd, kan tilläggas. Familjen Petrini flyttade till Lund från New York, där Petra och Peter föddes. En titel i serien gjorde en avstickare dit, en annan utspelar sig i Stockholm (omslaget med tvillingarna Petrini i tunnelbanan är en hommage till Tvillingdetektiverna) och några gånger sker det spännande ute på Österlen.

Bäst blir Petrinideckarna, tycker jag och tydligen fler med mig, när miljön består av Lunds så autentiska gator, platser och hus att turistbyrån ordnat stadsvandringar. Den nya boken ”Trollkarlarna” börjar i Lund, utanför Gleerups bokhandel vid Stortorget, för att fortsätta i en fiktiv konsthall någonstans bortåt Österlen mellan de likaså fiktiva slotten Tornåsa och Mörkafors. (Bägge förekom i en tidigare Petrinideckare.)

Familjen Petrini är väl kanske inte så speciellt annorlunda idag, låt säga att familjen är modern. Nu har pappa åkt på jobbresa till Botswana och mamma Leah jobbar för fullt med att iordningställa den utställning som ska inviga Jan-Olof Wallers nystartade konsthall där ute på Österlen.

Även Rebecka, storasyster i Petrinifamiljen, och kollegan Omar kommer hit från USA för att se till att Wallers konsthall får ett pålitligt säkerhetssystem.

Det börjar med att Hemliga ögat, som Petra, Peter och Lucy kallar sig när de blir detektiver, upptäcker ficktjuveri på stan i Lund. Främst är det förstås Petra, som lägger märke till det. Hon är mest – ja, ständigt – intresserad av att vara detektiv, också mest våghalsig och smart.

Spåren leder till Enigma, en grupp trollkarlar. Enigma uppträder på företagsfester och efter föreställningarna är det något som har försvunnit från företaget, det trollas bort lika med stjäls. Men hur bär de kombinerade trollkarlarna/tjuvarna sig åt? Så engageras Enigma för en trolleriföreställning på Wallers konsthall…

Med i utredandet finns som vanligt också kriminalkommissarien Olle. Ju fler deckargåtor som Hemliga ögat hjälpt till med desto bättre vänner har den unga privatdetektivbyrån blivit med honom. ”Trollkarlarna” är ett både efterlängtat och välkommet nytt bidrag till Petrinideckarna.

Som alltid välskrivet och välberättat, underhållande, rätt mysigt och lite spännande, men inte den mest kluriga och fyndiga titeln i serien.

Mårten Sandén fortsätter att balansera mellan och förena Kalle Blomkvist och Tvillingdetektiverna, Astrid Lindgren och Sivar Ahlrud. Det gör han bra, varje gång. Så bra att jag gärna ser och läser ännu en ny Petrinideckare redan nästa år, mycket gärna hemma i Lund.

Bengt Eriksson
Publicerat i Opsis Barnkultur

Hur hemskt får det bli?

Jag skriver på en recension av Midsommarmorden, som titeln lyder på Magnus Nordins nya spänningsroman för unga vuxna, till Opsis Barnkultur. Den här gången en ganska regelrätt pusseldeckare och med tiden kommer recensionen att hamna också på Deckarlogg.

Magnus Nordin MidsommarmordenMagnus Nordin är en av Sveriges mest intressanta författare av spänningsromaner (från skräck till deckare) och då inkluderar jag både ungdoms- och vuxenförfattare. Vad nu den skillnaden består av, när det gäller Nordin.

Följande intervjukrönika om spänningsromaner för yngre (i allmänhet) och om Magnus Nordin (i synnerhet) skrev jag för några år sen. Läggs härmed ut i väntan på recensionen av hans nya roman…

***

En av årets bästa svenska deckare, ”Avgrundens änglar” av Magnus Nordin, recenserades nyligen i den här tidningen. Men inte på deckaruppslaget utan på kultursidornas barn- och ungdomsbokuppslag. Alltså en ungdomsdeckare? Ja, fast en vuxen ungdomsdeckare – en roman som kan läsas av både ungdomar och vuxna.

Magnus Nordin Avgrundens änglarFlera av Nordins så kallade ungdomsromaner kunde ha platsat i en nyutkommen fackbok, ”Unga böcker för alla åldrar”, där Elise Karlsson presenterar den nya, generationsövergripande genren ”crossoverlitteratur”.

Hon menar – och jag instämmer – att det skrivs allt fler ungdomsromaner som kan läsas av äldre och även att många vuxenromaner fått yngre läsare.

”Unga böcker för alla åldrar” innehåller inte så många exempel på deckare men där finns några crossoverromaner som balanserar både mellan åldrar och mellan kriminal- och andra genrer: John Ajvide Lindqvists ”Låt den rätte komma in”, Sara Bergmark Elfgrens & Mats Strandbergs ”Cirkeln”, Joyce Carol Oates ”Foxfire” med flera.

Åsa Carlsson, som recenserade ”Avgrundens änglar” på barn- och ungdomsuppslaget, berömmer Magnus Nordin för att ha ”skapat en rasande skicklig intrig” med ”nerv, spänning och trovärdighet”.

Elise Karlsson unga-bocker-for-alla-aldrarSen blir hon mer tveksam. Hon karaktäriserar boken som en ungdomsroman med en målgrupp som också rymmer ”de brådmogna 12-åringarna” och undrar om man ska ”sätta en spänningsroman med syfte att roa, där unga tjejer förs bort och våldtas… – i händerna på dem.”

En intressant och viktig diskussion som föder undringar och motfrågor. Det kan påpekas att varken på bokomslaget eller förlagets hemsida finns angivet att ”Avgrundens änglar” skulle vara en ungdomsroman. Snarare ännu ett exempel på crossoverlitteratur.

Magnus Nordin är inte heller den enda (ungdoms)författaren som skriver både bra och hemskt (= verklighetsförankrat). Lika bra och ännu hemskare är ”Tre”-serien av norrmannen Kjetil Johnson: tio romaner om ungdomar, kärlek, vänskap, ensamhet och mord.

Det finns även tidigare exempel på skrämmande barn- och ungdomsdeckare. ”Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt”, som Astrid Lindgren gav ut redan 1951, innehåller en mördare som kommer hemskt nära bokens unga detektiver. Lindgren liksom Nordin skildrar barndomens brutala möte med vuxenvärlden.

Samma diskussion – hur hemsk får en deckare vara? – återkommer om den vuxna kriminallitteraturen. 1973 avgick Maria Lang ur Svenska Deckarakademin i protest mot att en alltför våldsam roman, ”Min vän Walter” av Richard Neely, utsetts till årets bästa utländska deckare.

Jag minns när kulturredaktören Sune Johannesson för ett par år sen bjöd in Per Erik Tell och mig till en offentlig kulturlunch för att prata deckare. Då passade jag på att fråga vad publiken trodde det kunde bero på att så många tonåringar och barn – ja, spädbarn – numera mördas i kriminallitteraturen.

Våldet från TV-serier och dataspel sprider sig, sa någon. Det förekom mord på barn även hos Agatha Christie, påpekade en annan. Eva Ström, läkare, poet och kritiker, fanns också i publiken. ”Att det värsta ska hända våra barn är vår största rädsla”, sa hon. ”Deckarna hjälper oss att hantera rädslan.”

Passar hennes förklaring även in på ungdomsdeckare och tonåringar? Vilket leder fram till den övergripande frågan: Ska moderna deckare – för äldre som yngre – vara underhållningslitteratur med syfte att ”roa” läsaren?

Magnus Nordin Copyright fotograf Stefan Tell”Jag skriver för att roa och oroa…” Så svarar Magnus Nordin när vi har en mejlkonversion om hans nya roman, med eller utan prefixet ungdoms-.

Foto: Stefan Tell / Bonnier Carlsen. 

Han skriver: ”Jag skulle inte rekommendera ´Avgrundens änglar´ till en elvaåring av den anledningen att jag inte tror att hen har uppnått en tillräckligt hög mognad och läsförståelse för att kunna ta till sig innehållet.”

Men han skriver också: ”Om du sätter åldersgräns på böcker eller film kommer de garanterat att locka till sig unga eftersom unga söker gränsöverskridande upplevelser, det är själva grejen med att vara tonåring.”

Kan man skildra vilket ämne och vilka händelser som helst i en ungdomsroman?

”Självklart! Tonåringar vill inte läsa harmlösa och samhällstillvända skildringar av sina liv. De vill bli tagna på allvar, inte förminskade.”

Fler citat ur Magnus Nordins mejl:

”Dessutom lever många ungdomar i dysfunktionella hem, de utsätts för mobbning och negativt kamrattryck, de är utlämnade åt olämpliga lärare och idrottsledare som ju ska vara ”vuxenförebilder”, för att inte tala om hur de ständigt måste brottas med existentiella grubblerier om alltifrån sexuell identitet till frågan: Duger jag?.”

”Mina böcker är inte en skildring av verkliga händelser eller personer utan de är fiction/thrillers, som leker med tanken Vad skulle hända om…?”

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i KB, YA och TA 2013