Reykjavík med hela dess kropp, hjärta och själ

Arnaldur Indriðason

Flickan vid bron

Övers: Ingela Jansson

(Norstedts)

Jag har redan vant mig vid det lugna tempot. Märker det genast jag börja läsa Arnaldur Indriðasons nya polisroman – eller säg amatörpolisroman – alltså den andra titeln i serien om den före detta, numera pensionerade polisen Konrað i Reykjavík.

Det sävliga tempot från ”Mörkret vet”, seriens första titel, hänger kvar både i boken och mig så att det känns helt naturligt och självklart att ”Flickan vid bron” fortsätter i samma långsamma tempo.

Att låta berättelsen utspela sig så långsamt måste vara ett medvetet val och det kan inte vara lätt att skriva så heller. För trots att händelserna sker så långsamt är det faktiskt mycket som händer och hänt: narkotika, våld och mord, människors trassliga liv, förr och nu. Ska jag tillägga: pedofili?

Vad vill Arnaldur? Vad är hans syfte? Att lyfta fram staden Reykjavík med stadens hela kropp, dess hjärta och sin själ? Kan vara det. Visa att Islands huvudstad är en lugn småstad men att denna småstad ändå rymmer allt som finns i alla huvud- och storstäder.

Och dessutom förbinda det gamla Reykjavík med det nya Reykjavík, 60-talets med dagens. Dubbelkopiera städerna, spegla dem i varann, så att läsarna ska se att det är samma stad fast det inte är det.    

De isländska läsarna, vill säga. Fortfarande tror jag att den här serien skriver Arnaldur Indriðason främst för inhemskt bruk – som en stadsskildring av Reykjavík, av stadens och dess invånares kynne, eller som ett isländskt fotoalbum. Vi andra, som jag (och du?), får läsa om vi vill.

Och jag vill – ännu mer efter att ha besökt Reykjavík. Det hjälper. Men ska det vara nödvändigt? Jag vet inte fast jag tror inte det. Dock rekommenderar jag att svenska läsare har plattan/mobilen nära till hands och snabbt kan kolla på en karta var olika händelser utspelar sig. Det hjälper också.

Som många – eller de flesta – isländska författare som skildrar Reykjavík skriver Arnaldur alltid ut namnen på platser och gator i och strax utanför Reykjavík där händelserna sker. Det verkar vara en isländsk tradition. Reykjavík betraktas som ett landskap, skildras som stadsgeografi.     

En liten stad, både till antalet invånare och stadens yta. Så det är lätt att få överblick, vad som skett där och vad som sker här.  

”Flickan vid bron” har två utgångspunkter och trådändar som Konrað, den pensionerade polisen, kommer att knyta ihop. I början av 60-talet hittades en liten flicka död i Tjörnin, en sjö mitt i Reykjavík. Det är ena trådänden. I bokens nu, cirka 30 år senare, hittas en ung kvinna död i en källarvåning i Breiðholt. Det är andra änden.

Det är Konrað som hittar den unga kvinnan med en spruta i armen. Hon var försvunnen och hennes morföräldrar bad Konrað att försöka hitta henne. Dessa bägge händelser kommer han alltså, som ett slags extra polis utanför poliskåren, att knyta ihop.

Konrað är ingen särskilt trevlig människa. Det finns en förklaring till det. Ingen person i romanen är särskilt trevlig. Det finns förklaringar till det också. Konraðs förklaring kan hittas i hans uppväxt och framför hos pappan, förhållandet mellan som och far. Liknande förklaringar går att hitta också övriga personer men egentligen tror jag att svaret är Island.

Detta är vad Arnaldur ytterst och djupast utforskar: staden och landet, Reykjavík och Island, hur det är att vara islänning. Vad det isländska betyder för den isländska människan – ja, gör med människan. Reykjavík är en stad i det isländska landskapet, uppbyggd ur naturen och fortfarande en del av den. Sällan om någonsin har jag varit i en stad, till och med en huvudstad, som är så nära – ja, befinner sig i – naturen som Reykjavík.

Islänningarna byggde en stad men tog med sig Island till den staden. Ett exempel på det är tron på övernaturliga, som vissa fortfarande har – andra inte. Konrað tror inte på något övernaturligt – men vem vet, vem kan vara alldeles säker? En äldre kvinna, Eygló, tror på det övernaturliga. Att hon gör det kommer att bidra till lösningen på romanens och Reykjavíks kriminalgåtor.

Som Konrað löser, långsamt och sävligt men målmedvetet. Han är polis, fortfarande. Samtidigt som han ännu inte har löst den stora gåtan: Vem mördade hans far utanför slakteriet på Skúlagata med en kniv 1963? Men det kommer säkert fler titlar i serien om Konrað.

Bengt Eriksson

Ständigt denne Arnaldur

Arnaldur Indriðasons nya deckare, väl en polisroman den också, ”Mörkret vet”, recenserades HÄR på Deckarlogg. Och Arnaldurs förra, också en polisroman, ”Mord i Reykjavík” (bägge utgivna av Norstedts och översatta av Ingela Jansson), skrev jag om HÄR.

Men jag tror det krävs en fotnot som nog kan få de bägge romanerna, särskilt den nya, att bli än mer läslockande och intressant/a.

Arnaldur författar nämligen romaner som hänger, ja, hör ihop. Det är som om varenda roman ingår i en livslång, för honom, och flera livslängder långa, för romanpersonerna, serie om Island i allmänhet och Reykjavík i synnerhet.

Varje ny roman är blott en del i vad som förtjänar att kallas Arnaldurs livsverk.

Arnaldur Indriðason signerar under sitt besök på Bokmässan i Göteborg. Foto: Bengt Eriksson

”Mord i Reykjavík” avslutade delserien om Reykjavík under andra världskriget. Medan ”Mörkret vet” inleder en ny delserie längre fram i tiden, en bit in på 2000-talet, efter finanskrisen på Island men före turistboomen.

Huvudpersonen i den nya delseriens första titel heter Konrað och är en före detta, nu pensionerad polis i Reykjavík. Dock, Konrað introduceras inte i den här romanen utan han introducerades redan i den avslutande titeln i den förra delserien om andra världskrigets Island.

Arnaldur får på detta sätt en tid att övergå i en annan, en (del)serie i hans långa serie att övergå i en annan (del)serie. Polisen Konrað tar med sig ”Mord i Reykjavík” till den före detta polisen Konrað i ”Mörkret vet”.

Arnaldur låter oss följa en människa, hans land och stad. Eller låt säga, Arnaldurs människor, land och stad.

Det är ett mycket imponerande projekt som den isländske deckarförfattaren och landsskildraren Arnaldur Indriðason startade för längesen och så envetet håller igång. För det lär väl komma ännu fler titlar i hans isländska romanserie eller svit?

Vad jag egentligen ville säga med denna fotnot var och är att jag uppmanar dig att läsa ”Mord i Reykjavík”, om du inte gjort det, innan du börjar läsa ”Mörkret vet”. Den nya (del)serien börjar i den förra (del)serien. Polisen Konraðs berättelse börjar redan innan romanen eller väl de kommande romanerna om honom egentligen börjar.

”Mörkret vet” blir ännu bättre om man först har läst ”Mord i Reykjavík”. Missade du att göra det, så läs i efterhand och kolla hur smart Arnaldur fogar ihop delarna i sin långa kriminalserie.

Bengt Eriksson

Livet i Reykjavík mellan börskrasch och turistboom

Arnaldur Indriðason
Mörkret vet
Övers: Ingela Jansson
(Norstedts)

Islänningen Arnaldur Indriðason har börjat skriva en ny deckarserie som jag tycker mycket om. Det vill säga, jag tycker om seriens första titel ”Mörkret vet”. Ändå blir min fråga: Ska jag rekommendera den här boken? Och i så fall, till vem?

Huvudpersonen heter Konrað och är pensionerad polis. Det undrade jag över direkt, alltså en före detta polis som heter Konrað? Likadant hette en av poliserna i Arnaldurs föregående deckarserie, hans trilogi om Reykjavík (i synnerhet) och Island under andra världskriget. Samma förnamn… Varför?

Arnaldur morkret-vetDet andra är tempot – eller jag väntar med det. Allra först intrigen: För 30 år sen försvann en man, affärsmännen Sigurvin. Mord eller vad? Hans kompanjon Hjaltalín misstänktes och häktades men släpptes i brist på bevis. Nu har Sigurvin återfunnits, alltså 30 år senare, i en spricka i Langjökullsglaciären. Död – det betyder mördad – men bevarad i isen, det är han, det går att känna igen honom, nu blottlagd av klimatets uppvärmning.

Konrað hade som kriminalkommissarie hand om utredningen då för 30 år sen. Den utredningen har han kunnat släppa. Nu kommer hans utredning upp till ytan igen. Gjorde han rätt eller vilka fel kan Konrað ha begått under utredningen? Hjaltalín, nu döende, blir misstänkt, igen. Och nekar, igen. Och Konrað återupptar utredningen, igen, vid sidan om polisen, som ett slags privatpolis, hjälpt av sina kontakter inom Reykjavíks poliskår.

Det är allt. Ja, det är faktiskt. Nästan allt. Det finns fler kriminella ingredienser, som en misstänkt bilolycka, om det var en olycka. En man blev påkörd av en bil som stack från platsen. Samt Konraðs döde far, också hans är inblandad som en tråd. Och Konraðs döda hustru, ofta närvarande i Konraðs tankar. Trådar, trådar. Några ska nystas upp, flera blir hängande.

Det går långsamt, det går så långsamt. Allts, inte bara noll action utan minus. Romanen ”Mörkret vet” är den mest extrema motsatsen till action. Frågan är, kan detta kallas deckare? Eller ens krimi, trots att det nog begicks ett eller flera mord då för 30 år sen. Jag undrar, vad har Arnaldurs syfte varit med den här romanen? Till vem/vilka riktar han sig?

En mansroman, utan tvekan. Här läggs grunden till berättelsen om Konrað. För det är säkert, det kan inte vara på något annat sätt, att Arnaldur kommer att skriva vidare, det blir en fortsättning, en ny serie. Så många planteringar placeras ut, så många ovidkommande trådar läggs, trådar som egentligen inte har nåt med den här romanen att göra, så det bara måste vara tänkt att de ska tas upp framöver.

indridason-signerar-liten

Arnaldur Indriðason signerar på bokmässan i Göteborg. Foto: Bengt Eriksson

Jag tror så här, att Arnaldur numera har en så stor läsekrets inte bara på Island utan runt om i världen. Han vet att hans roman kommer att översättas, han vet att han kommer at få in pengar så han reder sig ekonomiskt. Därför passar han på. Han fortsätter med sitt eviga tema: att skildra Reykjavík och övriga Island i och genom alla tider. Som om varje passerat och levt år i Reykjavík ska få sin egen roman.

Han har passat på att skriva en roman som, egentligen, inte riktar sig till några andra än islänningar; dessutom främst i samma ålder som Arnaldur själv, och helst bosatta i Reykjavík. Vi andra får göra som vi vill, läsa eller strunta i det. Men för att kunna ta till sig ”Mörkret vet”, tror jag, bör man åtminstone ha besökt Island och varit i Reykjavík. Gärna bör man också vara en så nyfiken turist – eller av vilken anledning man reste till Island – att man höll ögonen öppna och såg man något man undrade över så googlade man och tog reda på varför det såg ut och var som det såg ut och var.

I sin långsamma mans- och detektivroman, åkej då, skildrar Arnaldur hur människorna i Reykjavík hade det, hur de levde, hur deras liv gestaltade sig, några år efter bankkraschen i början på 2000-talet. Han går inte in på själva bankkraschen utan det är människors liv som Arnaldur är intresserad av att skildra. Hur de har det. Hur de hade det. Hur Reykjavík med omnejd var på den tiden, mellan bankkrasch och turistboom.

Arnaldur låter Konrað ta sig runt i sitt Reykjavík; återigen, det hjälper om man vet var de olika stadsdelarna ligger, var gatorna går, och säkert är det allra bäst om man bor eller har bott där. Utforskandet går så långsamt, den nyupptagna utredningen ringlar i snigeltakt åt flera håll, trådarna går inte ihop, inte mycket till deckare som sagt. Däremot, det är stämningsfullt. Lägg ett örat mot en sida: staden Reykjavík och dess människor andas från och ur pappret. Och det är äldre mansporträttet av Konrað är lika suveränt – ja, fint – tecknat som Michael Connellys porträtt av den äldre Bosch.

Således, jag tycker mycket om Arnaldur Indriðasons roman ”Mörkret vet”. Men om jag rekommenderar den…? Nej. Nja. Jo, kanske ändå, jo, med ovannnämnda reservationer.

Bengt Eriksson

2019 års bästa krimi enligt Deckarlogg: översatta romaner (del 1)

Efter jul- och nyårsinfluensan har Deckarlogg tagit itu med att utse 2019 års bästa krimi (vilket innefattar såväl deckare, thrillers och diverse närbesläktat). Det är inte lätt.

Att hinna läsa allt har ju inte varit möjligt. Frågan är om det ens går att överblicka dagens krimiutgivning i Sverige; stora och små förlag, hybrid och egenutgivet, svenskt som översatt. Hela tiden upptäcker man ju nya romaner som man inte sett förut!

Så Deckarlogg hävdar inte att den lista över årets ”bästa” krimi som strax ska följa är definitiv, att den verkligen innehåller årets bästa krimi. Deckarlogg har fortfarande en överbliven hög med titlar som lästs men inte hunnit/orkat recenseras eller till och med inte ens blivit lästa.

Ännu. Fy, usch och ursäkta. De följande årsbästalistorna är alltså sammanställda enligt vad som hunnits med att läsas och recenseras (ibland kan någon bok som inte recenserats på Deckarlogg också slinka in och med).

Först ut: de utländska, översatta romanerna. De kommer i omgångar, fem i taget, verkar just nu bli femton stycken sammanlagt, och dessutom i ingen som helst ordning så ni inte ska kunna klura ut i förväg vilka titlar som blev Deckarloggs favoriter under 2019.

Nu kör vi!

***

2019 års bästa krimi enligt Deckarlogg: översatta romaner (del 1)

Connelly Märk och heligMichael Connelly: Mörk och helig natt (Norstedts)
Kunde inte vänta utan läste först den här polisromanen på engelska. Mycket bra. Läste sen om den på svenska. Jodå, den höll fortfarande. Lika bra på svenska. Michael Connelly förenar sina bägge polisen, den yngre Renée Ballard och veteranen Harry Bosch, i en procedurdeckare som måste vara bland det bästa som skrivits i den här undergenren – och dessutom bland det bästa som Connelly skrivit.

Indridason mäörksa skuggorArnaldur Indriðason: Skuggor över Reykjavík (Norstedts)
Islands nestor inom krimi fortsätter att dokumentera och inventera huvudstaden Reykjavíks historia och liv: i tredje delen av Indriðasons historiska deckarserie blir det extra tydligt när en mordgåta under den amerikanska ockupationen på 1940-talet förenas med en mordgåta i nutid; den förra med de återkommande mordutredarna Florent och Thorson, den senare med egentligen pensionerade kriminalkommissarie Konrad som utredare.

Jonasson ÖnRagnar Jónasson: Ön (Modernista)
Andra titeln i den just nu bästa isländska deckarförfattaren Ragnar Jónassons polis- och kvinnoromanserie om polisen Hulda i Reykjavík (med omnejd): första romanen var en Agatha Christie-variant som blev allt mer isländsk och i uppföljaren ”Ön” går Jónasson bakåt i tiden, skildrar ett (mord)fall – eller två? – där Hulda är en något yngre polis och skriver också här mycket isländskt fast på ett annat sätt. nämligen natur- och kanske till och med spöknära.

120-rue-de-la-gareLéo Malet: 120 rue de la Gare (Ersatz)
Eftersom deckarhistorien skrivs genom de böcker som översätts till det språk som talas och läses i varje land – alla andra, oöversatta deckare/författare förblir ju okända – så ingår fransmannen Léo Malets banbrytande noir-roman (originalutgivning 1943) om privatdetektiven Nestor Burma i Paris först nu i den internationella deckarhistoria som är känd i Sverige, eftersom romanen efter alla dessa år äntligen år 2019 översatts till svenska – så läs, nu äntligen!

det-vackra-mysterietLouise Penny: Det vackra mysteriet (Modernista)
Den mjukkokta, myskriminella feelgood-deckarens Mästarinna – med det största M – Louise Pennys senaste polisroman med kriminalkommissarie Armand Gamache och hans medhjälpare Jean-Guy Beauvoir vid Québec-polisen är lika underfundig och stämningsfull som vanligt men ändå ovanlig: den utspelar sig nämligen inte i den lilla sedvanliga byn Three Pines utan i Kanadas vildaste natur, närmare bestämt hos de lika speciellt som suveränt sjungande munkarna i klostret Saint-Gilbert-entre-les-loups.

Deckarloggs red.

Sommardeckare under päronträdet (4): Två mordgåtor blir en i gårdagens och dagens Reykjavík

Arnaldur Indriðason är och förblir den främsta av Islands författare av deckare och främst polisormaner.

Jo, jag vet att jag skrev ner första titeln i hans nya serie med polisromaner om Reykjavík och Island under världskriget men han tog sig upp sig igen till sin sedvanliga nivå i den följande, andra titeln och med tredje, senaste delen, ”Mord i Reykjavík” (Norstedts, övers: Ingela Jansson) håller han absolut sin nivå. Med råge.

Efter att jag äntligen besökt Reykjavík läser jag också Arnaldurs deckare med än större behållning. Det gjorde jag tidigare också, läste med stor behållning, men när jag personligen, på egna fötter, gått på hans isländska romangator, jag tror jag gått på varenda gata i inre Reykjavík, så blir läsningen än mer intensiv.

Pärondträd IndridasonNu vet jag ju hur det ser ut irl. En floskel men som floskler kan vara, rätt sanna ibland, så är det som om jag är där. Jag går bredvid mordutredarna, både i det ockuperade Reykjavík under andra världskriget och just nu, i den långsamt allt mer moderna isländska huvudstaden.

”Mord i Reykjavík” är en dubbeldeckare, som utspelar sig både idag och under andra världskriget. En deckare om två mord. I dagens Reykjavík hittas en äldre man, 90 år, död – kvävd – i sin lägenhet; under andra världskriget mördades en ung kvinna.

Arnaldur knyter ihop detta, igår och idag. Han knyter ihop de bägge morden: visar hur såväl mordhistorierna hör ihop som att varje tid, år och händelse är en länk på den kedja som är människans, vår, historia.

Han knyter ihop allt på ett… hur ska jag säga… mycket personligt sätt, konkret personligt. Med en av personerna men nej, jag tänker inte avslöja vem och hur.

Under andra världskriget sköttes mordutredandet av isländske kriminalpolisen Flovent och hans västisländske = kanadensiske eller kanske amerikanske (eftersom USA var ockupationsmakten) medhjälpare Thorson. Idag sköts det utredandet mestadels av före detta kriminalkommissarien Konráð, nu pensionerad, egentligen.

Två mordutredningar blir en och samma i två städer som också blir samma stad, de får sin gemensamma historia. En ypperlig polisroman och ett stadsporträtt av Reykjavík för oss som varit där och för den delen för alla som läser Arnaldur Indridðason och lockas dit.

För det är vad som sker med alla som läser honom!

Bengt Eriksson

 

Deckarloggbäst

Bästläst i deckarhyllan (maj 2019)

TorunTorun Börtz: När sista dörren stängts (Bucket List)
Har faktiskt aldrig recenserat den här boken (av självklar anledning: lektörade och kommenterade i förväg och bokens titel är ”min”) men läst har jag, flera gånger, och nu hamnade boken i ögonvrån där den stod i bokhyllan så jag plockade fram den igen och läste denna deckare, för det är vad ”När sista dörren stängts” är, i genrens utvidgade betydelse, en kvinnodeckare om ”de konsekvenser som en invandrad kvinna i Paris tar av det brutala livet; en så stark spännings- och kriminalroman av varje människa ska läsa den och en så ”fransk” deckare också att om den varit skriven av en fransyska så hade Sekwa genast översatt och gett ut den.

Connelly Märk och heligMichael Connelly: Mörk och helig natt (Norstedts)
Nu har jag läst i svensk översättning också, så här skrev jag efter att ha läst polisromanen på engelska: Connelly förenar sina bägge polisen, den yngre Renée Ballard och veteranen Harry Bosch, i en procedurdeckare som måste vara bland det bästa som skrivits i den här undergenren – och dessutom bland det bästa som Connelly skrivit.

Indridason mäörksa skuggorArnaldur Indriðason: Skuggor över Reykjavík (Norstedts)
Islands nestor inom krimi fortsätter att dokumentera och inventera huvudstaden Reykjavíks historia och liv: i tredje delen av Indriðasons historiska deckarserie blir det extra tydligt när en mordgåta under den amerikanska ockupationen på 1940-talet förenas med en mordgåta i nutid; den förra med de återkommande mordutredarna Florent och Thorson, den senare med egentligen pensionerade kriminalkommissarie Konrad som utredare.

Jonasson ÖnRagnar Jónasson: Ön (Modernista)
Andra titeln i den just nu bästa isländska deckarförfattaren Ragnar Jónassons polis- och kvinnoromanserie om polisen Hulda i Reykjavík (med omnejd): första romanen var en Agatha Christie-variant som blev allt mer isländsk och i uppföljaren ”Ön” går Jónasson bakåt i tiden, skildrar ett (mord)fall – eller två? – där Hulda är en något yngre polis och skriver också här mycket isländskt fast på ett annat sätt. nämligen natur- och kanske till och med spöknära.

Monica RehnMonica Rehn: Moratorium (Modernista)
En av Sveriges bästa nya deckarförfattare heter Monica Rehn och har debuterat med en väl skriven, väl berättad och väl balanserad så kallad domestic crime-thriller om en dysfunktionell familj – Pappan (med stort P), mamman (med litet m), tvillingsönerna, dottern och hennes dotter samt en vän till ena tvillingen – vars moratorium nu är på väg att hinna  ikapp dem.

Deckarloggred.

2018 års bästa översatta krimi, deckare och annan spänning (del 1)

Kataina deckarblogg 1Deckarloggs redaktörer, Katarina Tornborg och Bengt Eriksson, har förstås också läst och bedömt krimi, deckare och andra spänningsromaner som under det gångna året översatts och getts ut i Sverige.

deckarlogg-2Femton av dem har hamnat på Deckarloggredaktionens lista över 2018 års bästa till svenska översatta krimi. Liksom med de svenska titlarna presenteras fem författare/titlar i taget (och obs! i bokstavs- och ingen  annan ordning).

***

DAHL_HILDE_framsida-gordelKjell Ola Dahl
Täcknamn: Hilde
Övers: Helena Stedman
(Bokfabriken)

Ett mord begås på 40-talet och ännu ett kommer att begås på 60-talet, så ”Täcknamn: Hilde” får kallas deckare. Men det är en bredare och djupare roman än så: mindre en skildring av händelser och mer en berättelse om människor, om hur olika som olika människor kan reagera och agera när livet förändras och världen rämnar omkring dem. På karg och avskalad, ibland nästan anorektisk prosa återskapas miljöer och stämningar i andra världskrigets Oslo. I fokus står och lever Hilde, egentligen Ester, från ung till gammal judinna. En välskriven och underhållande, allmängiltig och djupt mänsklig andravärldskrigsroman med kriminellt innehåll.

Elizabetg GeorgeElisabeth George
Det straff hon förtjänar
Övers: Hanna Axén och Annika H Löfvendahl.
(Norstedt)

Elisabeth George i högform. Språket (utmärkt översättning) står inte i vägen för lagren i en historia om ungas ansvar för sina och kamraternas liv, vuxenvärldens obegripliga svek och förtvivlan. Under den hårt sminkade, piercade ytan växer förtvivlan och desperation. En ung diakon mördas. Pedofilrykten sprids; gränserna mellan sanning och lögn är fintrådiga. Barbara Havers och hennes chef Isabelle Ardery ska utreda. En komplex lager-på-lager historia med en dos humor. Havers, kan ni se henne steppa? Alltså, som i steppdans? Det kunde inte jag heller…

ArnadlurArnaldur Indriðason
Farlig flyktväg
Över: Ingela Jansson
(Norstedts)

Ibland tänker jag: Inte en hemsk, kall, mörk, blåsig, enslig och fattigtrist vinter till på Island. Ge mig rosor och små lamm och porlande pastorala landskap. Men så blir jag fångad av det djupt mänskliga i Indriðasons skildring av det hårda livet i krigs- och kristidens Reykjavík. Här är berättelsen om fästmannen som försvann från båten som skulle skeppa islänningar hem till en relativ trygghet och om dödsfall som inte verkar ha något med varandra att göra. Illegal sprit flödar, islänningar och amerikanska soldater lever i en skör jämvikt, vad- och vem som helst kan köpas om priset är rätt. En tankeväckare av rang.

jonasson_morkret_omslag_inb_0Ragnar Jónasson
Mörkret
Övers: Arvid Nordh
(Modernista)

Rätt vanlig polis- och kriminalroman, till att börja med. Fast efter sista sidan, då häpnar nog varje läsare över hur ovanligt och oväntat berättelsen utvecklade sig och slutade – eller ”slutade”. Ragnar Jónasson har skrivit en kvinnoroman om Hulda Hermannsdóttir, en åldrande polisinspektör i Reykjavík, lite av miss Jane Marple och lite kommissarie Vera Stanhope, som strax ska pensioneras. Men först får Hulda ta tag i ett kallt fall för att tja, mest ha nåt att syssla med. ”Mörkret” blir sida för sida en allt mer desperat och mörkare polis- och kvinnoroman: Huldas livsskildring och en högst ovanlig deckare, från Island eller varsomhelst.

Sydkorea UnUn-su Kim
Den rätta tiden för en kula i hjärtat
Övers: Lars Vargö
(Southside Stories)

Oväntat med en krimi, snarare än deckare eller ens spänningsroman, av en sydkoreansk författare. Un-su Kim skriver och berättar rätt annorlunda och oväntat. Nog kan en få för sig att ”Den rätta tiden för en kula i hjärtat” är en sprucken spegelbild av Sydkorea? Huvudpersonen Reseng arbetar som yrkesmördare men är trevlig för övrigt. Som att han ser till att de mördade skickas till kremering. Hans arbets- och uppväxtplats kallas ”Hundarnas bibliotek”, just ett bibliotek vars föreståndare, ”Gamle tvättbjörn”, inte bara har hand om böcker utan även om beställningar på mord. Reseng är en livsfilosofisk mördare, vilket förstås leder till komplikationer.

Deckarloggs red.

Allt mer om Reykjavík under andra världskriget

Arnaldur Indriðason
Farlig flyktväg
Övers: Ingela Jansson
(Norstedts)

Jag uppskattade tyvärr inte första delen, ”Det tyska huset” (2017), av hans nya polisserie om Reykjavík under andra världskriget. Till min förvåning, kan tilläggas, för annars menar jag ju att islänningen Arnaldur Indriðason hör till de främsta inom dagens kriminallitteratur, i Norden som i världen.

Men polisromanen ”Det tyska huset” var, låt säga, för löslig. Det historiska och kriminella, miljöskildringen och personerna – allt – flöt ut olika håll utan att förenas. Märkligt, tyckte jag. Efter alla dessa polisromaner som Arnaldur författat (fjorton av dem finns på svenska) borde han ju veta både hur man planerar och skriver en deckare.

Desto bättre då – och förvånande, lite märkvärdigt – att han redan med seriens andra titel, ”Farlig flyktväg”, är tillbaks i vanlig, god form.

ArnadlurMen han kanske behövde – inte minst för egen skull – en grundläggande roman för att bre ut den historiska kartan över Reykjavík och presentera sina problemlösande historiska huvudpersoner: de bägge poliserna Flóvent (islänning och nog Island första kriminalpolis) samt Thorsson (så kallad västislänning, född i Kanada av utflyttade isländska föräldrar).

När kartan nu är på plats kan Arnaldur berätta och binda ihop flera parallella historier. Resultatet blir en historisk målning – jag tänker mig som en isländsk Pieter Bruegel i text – över den lilla, fattiga och kyliga staden Reykjavík och dess människor.

Tid: våren 1943. Tyskarna från första delen är borta, nu har amerikanerna och britterna ockuperat Reykjavík och Island. Men nazistsympatisörer finns kvar, fortfarande.

Flera dödsfall inträffar: Ett manslik driver i land söder om den nya flygplatsen som britterna har anlagt, det som idag är Keflavík, och utanför ett sjabbigt nöjesställe i centrala Reykjavík hittas en ung man död.

Innan dess har också en ung kvinna återkommit till Island – till ett annat Island än det hon lämnade – efter att ha studerat i Köpenhamn. Men utan sin fästman, också student i Köpenhamn, som togs av nazisterna och försvann.

Under Petsamoresan – så kallas den båttransport som samlade ihop islänningar, bland annat denna unga kvinna, från olika delar av Norden och återbördade dem till Island – har dessutom en annan ung man råkat falla överbord.

Råkat? Olyckshändelse? Brott? Mord? Allt detta ska visa sig höra till samma sak, alla händelser knyter Arnaldur genom Flóvent och Thorsson ihop till en och samma berättelse om människorna i Reykjavík. Men vad jag saknar, nu som tidigare: en karta.

Såvitt jag kunnat utröna är deckarförfattaren Arnaldur så historiskt noggrann att alla platser som nämns – till exempel ”Marta Björnssons matställe på Hafnarstræti” – också funnits och/eller finns i verklighetens Reykjavík. Då skulle man ju vilja ha platser och gator utprickade på en karta.

Lika bra skrivet som berättat, smygande, spännande underhållning i molltonad samklang med historien och livet, de känslor som föds om Reykjavíks fattiga människor,  ockupationsmakternas soldater och allmänna busar.

Som att en mördare, som verkligen förtjänat sitt straff, kommer undan. Medan en annan mördare, som gärna fått gå fri, nås upp av den så kallade rättvisan. Olika människors olika värde och olika fördomar: manlig och kvinnlig prostitution.

Vad livssituationer kan få människor att göra är väl vad romanen innerst inne handlar om. ”Farlig flyktväg” har blivit en så stark roman att jag sorterar in den bland Arnaldur Indriðasons bästa deckare, polis- och samhällsromaner.

(Vilket var för väl, efter första delen…)

deckarlogg-2Bengt Eriksson

När ett barn mördas

Jag håller precis på och läser ”Flickorna i Villette” (Alfabeta), den senaste och andra detektivromanen av Ingrid Hedström, utnämnd till fjolårets svenska deckardebutant (både av Svenska Deckarakademin och mig). Har hunnit ungefär halvvägs och avvaktar med recensionen men redan på omslaget till deckaren framgår att tre unga flickor blir mördade.

Mordas flickorna_i_villette_press1-litenDe är tonåringar; unga, mycket unga, knappt mer än barn. Det blir allt vanligare med unga mordoffer, ungdomar och barn, ja, spädbarn, i kriminallitteraturen, både den svenska och den internationella. Varför? Det är ju hemskt.

Jag har funderat en del på det här. Och jag är är förvånad över att så få andra verkar reagera och fundera. Det måste väl vara så att kriminallitteraturens ”utveckling” speglar en förändring i samhället? Och det gör ju, i så fall, inte saken bättre.

Något är helt säkert – eller? Nej, ingen kan väl läsa dessa deckare som ”underhållning”…

I följande text har jag funderat mer på det här:

***

Ett par nya deckare som just nu exponeras i bokhandeln är ”Till skogs” av Tana French och ”Den som älskar något annat” av Karin Fossum. Redan på omslagen avslöjas att den första handlar om en mördad liten flicka och tre tidigare försvunna barn, den senare om en åttaårig pojke som också hittas död.

Det hemska ämnet är inte unikt utan ett av de vanligaste i 2000-talets kriminallitteratur. Fler exempel:

I ”Till vägs ände” av Ruth Rendell mördas två tonårsflickor. Sandra, som i ”Där ingen vind blåser” av Annika Sjögren går ut för att sälja kakor, är tio år. I ”Stenhuggaren” av Camilla Läckberg har en sjuårig flicka blivit dränkt. En skolpojke på åtta år dödas i ”Änglarösten” av Arnaldur Indridason. ”Morden i Buttle” av Annika Bryn handlar om hur småflickor våldtas och mördas. Medan Stuart McBride i ”Blodsarv” låter polisen hitta en död, treårig pojke. I ”Svart stig” av Åsa Larsson blir ett barn skjutet i bilstolen och i ”Dolda fel och brister” av Elsebeth Egholm flyter ett dött spädbarn i en å.

När jag pratade deckare på en kulturlunch i Kristianstad så passade jag på att fråga vad publiken trodde det kunde bero på att så många barn mördas i deckarna. Någon sa att våldet från TV-serier och dataspel sprider sig till litteraturen. En annan påpekade att det även hos Agatha Christie förekom mord på barn.

Eva Ström, läkare, poet och kritiker, fanns också i publiken. ”Att det värsta ska hända våra barn är vår största rädsla”, sa hon. ”Deckarna hjälper oss att hantera rädslan.”

Det stämmer att Agatha Christie – flera gånger – skildrat mord på barn. Bland annat i ”Mord på Allhelgonadagen” (1969), där en liten flicka blir dränkt.

Hur vanligt var det – förr i tiden – med barn som litterära brottsoffer? Jan Broberg, deckarkritiker under 55 år, nämner Charlotte Armstrong, Anne Chamberlain och Ross McDonald. Också de skrev om barn som utsattes för brott – men då klarade sig barnen.

Varför blir deckarnas mordoffer allt yngre?

– Författarna kanske vill skapa ett känslomässigt engagemang, säger Broberg. Eller så kom någon på en gimmick och andra tog efter.

Morda Ulla Montan asa-nilssonne-foto-ulla-montan– Det kan aldrig vara nyttigt läsa om barn som blir mördade, säger Åsa Nilsonne, författare och professor i medicinsk psykologi. Det är obehagligt med mördade barn. Förut var det tabu att skriva om det.

Du har ju själv gjort det, i romanen ”Ett liv att dö för”? Nej, protesterar Nilsonne. Det har hon inte.

Åsa Nilsonne. Foto: Ulla Montan.

– Mitt ”barn” var 17-18-19 år. Jag ville diskutera var gränsen går för att anses vara ett barn. När ska barnet behandlas som en vuxen?

– Det finns ett fokus i media på övergrepp mot barn, säger Sigurd Rothstein, lektor i litteraturhistoria och ansvarig för kursen Den moderna detektivromanen. Deckaren har en samhällelig koppling och då är inte steget långt. Jag tror att en deckare kan skildra en våldtäkt på en vuxen – men inte på ett barn.

– Där går gränsen. Men, tillägger han, jag sätter ett frågetecken.

Det är nog säkrast. I redan nämnda ”Till skogs” har Tana French visserligen inte beskrivit vad mördaren gör med flickan medan det händer – men det noteras noggrant i efterhand.

Morda Thorn Ullberg anna-jansson-foto-thron-ullberg2– Jag kan inte svara för alla andra och hela genren, säger Anna Jansson, sjuksköterska och deckarförfattare.  Men jag kan tala för mig.

Hon har allt oftare – i ”Drömmar ur snö”, ”Främmande fågel” och ”Pojke försvunnen” – börjat skriva om barn som råkar illa ut.

Anna Jansson. Foto: Thron Ullberg.

– Min dotter blev kontaktad av en pedofil på nätet. Jag ville varna föräldrar – se upp!  Syftet med att skriva om fågelinfluensa var att visa att vi inte lever så tryggt som vi tror. Jag har också skrivit om en ung asylsökande pojke.

– Enda sättet att protestera är att inte köpa böckerna, menar Åsa Nilsonne.

Eller att diskutera författarnas ämnesval och syfte. Jag delar inte åsikten att det inte bör skrivas deckare med unga mordoffer. De mest hemska ämnen ska kunna behandlas i litteraturen. Men hur? Det är frågan.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(2008-2009)

Dagar i Reykjavík

Uppåt 6 000 islänningar bor i Sverige. Här finns också drygt 4 000 svenskfödda med isländska föräldrar. En majoritet av dessa är bosatta i Lund, Malmö och övriga Skåne. Och det märks, allt oftare träffar man ju på islänningar…

Ýrr Jónasdóttir är chef för Ystads konstmuseum. Guðrún Hauksdóttir, musikalisk mångsysslare, finns i Malmö, och Ellen Albertsdóttir, journalist, i Lund. Svanhildur Arþena Kjartansdóttir driver, för att bli riktigt lokal, Vollsjö hembageri och Helen Halldórsdóttir har en isländsk butik i caféet.

Ýrr ska förresten uttalas Irr. En accent betyder inte att stavelsen betonas utan med accent blir det en extra isländsk bokstav med annat uttal. Och observera de speciella bokstäverna i namnen Guðrún och Arþena. Dessutom ska isländskor/islänningar alltid tilltalas med förnamnet. Det som verkar vara efternamn är mer en härstamning (vad pappan eller mamman heter).

Isländske konstnären Páll Sólnes och hans hustru, skådespelaren María Árnadóttir, flyttade från Vallarum till Bollerup och nu har Páll skaffat ateljé/galleri i Tomelilla. En annan isländsk konstnär, Jón Leifsson, har sitt galleri utanför Lövestad. Det var Jón som fick mig att upptäcka det isländska i både sin och Pálls konst.

Reykjavik_rooftops

Utsikt över hustak och fasader i Reykjavík. Foto: Bjørn Giesenbauer / Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic license.

Jag såg Jóns knotiga hästskulpturer med hans naturmålningar bakom. De hörde ju ihop och förenades till porträtt av Islands vilda natur. Páll säger att han tänker inte så men jag tycker Jón hade en bra beskrivning senast vi möttes: ”Páll målar det han som pojke såg genom fönstret när han åkte bil med sin pappa på Island. Det regnade, färgerna förstorades, motiven blev diffusa.”

Det tyska husetNär jag träffar någon från Island brukar jag fråga: Läser du deckare? Läser du isländska deckare? Svar (oftast): Ja. Arnaldur Indriðason startade på 90-talet den isländska deckarvågen. Oavsett om han skildrar Islands landsbygd eller staden Reykjavík – som i sin nya andravärldskrigsdeckare ”Det tyska huset” och i pockeutgåvan av ”Vinterstaden”– är Islands natur, geografi och väder alltid närvarande.

”Det har jag inte ens tänkt på”, sa Arnaldur när vi pratade på bokmässan i Göteborg. ”Naturen är en självklar del av oss. Vi vet att naturen är Vinterstaden Indridassonoberäknelig och farlig.” Och så kan det vara – inte minst vädret slinker med utan att författaren tänker på det. Slå upp någon deckare av Yrsa Sigurðardóttir, Lilja Sigurðardóttir, Ragnar Jónasson med flera och läs några sidor. Det blåser, personerna huttrar, drar ytterkläderna tätare om sig.

För varje ny deckare har jag allt mer lockats att resa dit och – ordagrant – känna Islands deckarmiljöer. Det här skriver jag precis innan jag åker iväg till Reykjavík på en första researchresa. Krönikan fortsätter när jag står på Hverfisgata, där jag ska bo…

***

Det finns storm och så isländsk storm. Flygplanstrappan kan inte förankras på grund av blåsten. Först efter två timmar kommer jag av planet på Keflavik. Flygbussen kör genom de lavafält där en kropp hittas i ”Den som glömmer”, en annan Arnaldur-deckare, och in i en tavla av Páll Sólnes: husen, taken och fasaderna – rött, gult, blått, grönt – kan vara färgklickar på hans målningar.

Reykjavík är ”en småstad med storstadsambitioner”, enligt den isländska deckarserie (visas på Viasat) av pseudonymen Stella Blómkvist i thrillerskala från noir till ännu svartare. Tänk Ronneby, Hjo eller Skoga. Invånare: typ 125 000. Det mesta (som caféer och restauranger, bokhandlar, konstmuseer och gallerier) finns inom 150 meter och resten på gångavstånd.

Med mössan neddragen, halsduken i täta varv och rocken knäppt upp i halsen ger jag mig ut på fiktionens verkliga gator. I läsplattan: nästan-deckarförfattaren Steinar Bragi Guðmundsson som får vara min Reykjavíkguide (istället för Arnaldur).

Steinar Bragi KataI Steinar Bragis senaste roman, ”Kata,” skildras Reykjavík som ett levande väsen – en farlig (stads)natur – ur vilken människornas = männens = monstrens handlingar uppstår. Stadens geografi – Njarðargata, Bergstaðastræti, Laugavegur, Þingholt (gammal stadsdel), Bravó (”slampig” bar-i-väggen), Thörin (sjö i centrum) med mera – prickas av som topografi på en karta.

Vinden slungar mig förbi konserthuset Harpa (ett svart lavafält med pállska färgduttar när ljuset faller på). Jag går på konstrunda i Reykjavík: ser Páll Haukur Björnssons återinstallerade isländska natur (Konstmuseet Hafnarhús), Kristín Sigurðardóttirs ner till lavan avskalade men också nordiskt upplysta naturfoton (Fotomuseet Grófarhús), Ágrímur Jónssons målningar av troll och älvor (Nationalgalleriet) samt fler av ”det gömda folket” i temautställningen ”Myrkraverk/Tales of the Unseen”(Konstmuseet Kjarvalsstaðir).

Särskilt Kristinn Péturssons handmålade grafiska bilder, bland annat på en Djävul som verkligen är full i fan.

Kortkultur
3 X Reykjavík

Nätter i R Indridasson1. Reykjavíkdeckare. Om man sorterar Arnaldur Indriðasons deckare i rätt ordning – efter de år som berättelserna utspelar sig i – kan man följa hur småstaden Reykjavík blir en allt större stad. Möjlig läsordning: ”Det tyska huset” (1940-tal), ”Den stora matchen”, ”Nätter i Reykjavík” och ”Den som glömmer” (alla 70-tal), ”Glasbruket” (90-tal), ” Vinterstaden” (2000-tal)…

Darkness Jonasson2. Fler Islandsdeckare. Ragnar Jónasson är nästa isländska deckarförfattare i tur att ges ut på svenska. ”Dimma”, första titeln i Hulda-trilogin, kommer i höst. Hulda, som på isländska kan syfta på ”det gömda folket”, är en 64-årig kvinnlig polis i Reykjavík. Böckerna följer henne bakåt i poliskarriären – det vill säga den karriär hon aldrig erbjöds, som kvinnlig polis.

haunting_of_reykjavik_book_cover3. Spöken. Steinar Bragis nästan-deckare ”Höglandet” och ”Kata” skiftar karaktär och genre, blir plötsligt spök- och skräckromaner. Inte konstigt då att han även skrivit en faktabok, översatt till engelska med titeln ”The Haunting of Reykjavík”, om de spöken som följde med när islänningarna flyttade till Reykjavík. Här finns fjorton, låt säga, verkliga spökhistorier och en karta med varje spökplats utmärkt.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda 2018