Den Deckarakademinominerade polis- och väderromanen från Kanada (28 grader kallt och blåst)

Giles Blunt

Arktiska nätter

Övers: Sandra Gustafsson och Lars Rambe

(Hoi förlag)

Det tog fyra år mellan föregående titeln och den här, ”Arktiska nätter”, i serien om kriminalinspektörerna John Cardinal och Lisa Delorme i staden Algonquin Bay i Ontario, Kanada.

Det hade fått hans kanadensiska läsare att undra om Giles Blunt avslutat serien, det skulle inte komma fler titlar? Men det skulle det alltså – en sjätte och sista titel, som nu avslutar Cardinal- och Delorme-serien.

Det kanske tog extra research- och skrivtid tid att få ihop ”Arktiska nätter”? Den är nämligen extra sammansatt och klurig, på gott och en del ont också.

”Arktiska nätter” är en av de nominerade titlarna till Svenska Deckarakademins pris om 2021 års bästa översatta kriminalroman. Men Blunts kanadensiska  polisserie började översättas till svenska redan i början av 2000-talet. ”Fruset offer” (2002) eller ”En stilla storm” (2005) kunde – ja, borde – nog ha nominerats.

Kanske bägge. Fast bättre sent än aldrig – eller? – nu när  Hoi förlag tagit upp utgivningen, nyöversatt och återutgivit de tidigare titlarna och dessutom fortsatt att översätta och ge ut.

Algonquin Bay är en fiktiv stad som har starka likheter med North Bay, som också ligger i Ontario. Den här gången ligger Algonquin Bay närmare än tidigare till – norr om – både Ottawa och Toronto.

Inte i själva Arktis men en del av Arktis, geografiskt såväl som här kriminellt.

Det börjar med att en man hittas död på parkeringsplatsen vid Motel 17, en gift man som tog in på motellet med en annan kvinna än sin hustru, också hon gift. Det finns märken på hans hals efter att någon har stått där och stampat. Kvinnan är försvunnen.

Det blåser. Det är tjugoåtta grader kallt. Det bör nämnas. Det är Algonquin Bay och en roman av Giles Blunt, en väderdeckarförfattare. Vädret är ständigt närvarande i handlingen, på och mellan raderna.

Det fortsätter med att en kvinna hittas död på öde plats, ett övergivet hotell i skogen, fastkedjad och ihjälfrusen. Hon har kläder på sig som inte är hennes, något har bytt ut hennes kläder, klätt henne i nya, andra.

Parallellt med detta berättas en historia bakåt i tiden, något som hände där och då, på en forskningsstation i Arktis. Men hur hänger detta ihop med morden? Och hur hänger de olika morden ihop? En senator i Ottawa verkar hänga ihop med – ja, med allt?

Det dröjer, det dröjer rätt länge innan Blunt sammanfogar trådarna. Läsaren hinner inte bara fundera på hur det ska gå ihop utan också om författaren verkligen ska lyckas att få ihop det.

Blunt har mycket annat att berätta den här gången också. Till exempel om sexklubbar och swingers – eller sex, helt enkelt fast ju inte alls så enkelt. Som Lisa Delmores, som det verkar, verkligen inte  enkla förhållande till sex och att leva våldsamt. Vad är det med katoliker?

Han är ovanligt vulgär också, Blunt, den här gången. Som när Delorme pratar med den misstänkta sex- och swingerklubbägaren.  

Dessutom sexismen inom poliskåren. Varför har inte Delorme tilldelats utredningen av mordet på mannen vid motellet? Utredningen fick istället till den där hotshotkriminalaren som kommit till Algonquin Bay från Toronto. Kompetent – eller inte?

Och så kärleken, den uppblossade. Hur ska det gå, efter all denna tid, alla dessa år. Har John Cardinal plötsligt blivit förälskad i Lisa Delorme? Han vet inte. Han tror det, anar det. En kyss eller de var flera. De två poliskollegerna och vännerna, vad händer om en av dem blir kär i den andra? Eller bägge, om de blir kära i varandra?

”Arktiska nätter” avslutas med en cliffhanger som aldrig kommer att få något svar – på pappret till en bok alltså – eftersom det inte blir några fler titlar i den här serien. Så varje läsare får själva tänka ut svaret.

Deckarakademin har alltså för första gången och först nu nominerat Giles Blunt till sitt pris för bästa översatta deckare. Det är välförtjänt. Han är värd det. ”Arktiska nätter” är en bra, läsvärd polisroman, deckare och roman i allmänhet.

Men nog är det lite sent. Och ”Arktiska nätter” hans bästa polisroman och deckare, det allra bästa han skrivit? Nja.

Bengt Eriksson

Snö och kyla, liv och mord

Monica Kristensen
De döda i Barentsburg
Övers: Joar Tiberg
(Leopard)

En annan värld.

Ja, precis så. Norska polarforskaren och deckarförfattaren Monica Kristensen skildrar inte bara en annan plats någonstans långt bort utan – rent faktiskt – en annan värld.

På omslaget till ”De döda i Barentsburg”, där hon för tredje gången i svensk översättning låter Svalbard vara miljö för liv och mord, citeras en recensent som påstått något så fånigt som att läsaren får ”frostskador” av Kristensens böcker.

Men så börjar jag läsa och hinner inte många sidor innan jag kurar ihop mig. För… nu fryser jag också.

Monica KristensenDet är ju märkligt, smått genialt, att hon kan skildra denna miljö så att läsaren känner kylan stiga upp ur boksidorna. Att läsa är som att vara inomhus i värmen och öppna en dörr utåt den lilla, allt mer ödsliga och förfallna ryska gruvstaden Barentsburg: se snön och huttra i blåsten.

Jag sitter där tillsammans med sysselmanspolisen Knut Fjeld när helikoptern rister och skakar av turbulensen, måste cirkulera några varv över Barentsburg innan den kan landa.

Fjeld mår inte så bra heller. Efter att kärleken lämnat honom sköter han sig inte, varken med sprit eller kvinnor.

Tidigt på morgon denna oktoberdag har konsuln i Barentsburg ringt till Longyearbyn, den andra – och norska – staden på Svalbard, och begärt hjälp från sysselmannen.

Det gäller ett dödsfall och det ryssarna verkar vilja ha hjälp med är ett snabbt konstaterande av att det var en olycka och inget annat då en gruvbas föll ner i en betongblandare och dog. Men Fjeld är inte benägen att konstatera det, så snabbt och säkert.

Jag kände inte till mer om Svalbard än nog 99 procent av Sveriges befolkning. Det blev att googla och läsa på.

Kort rapport: denna ögrupp i Arktis och havet omkring tillhör Norge (enligt Svalbardstraktaten). Norsk suveränitet upprätthålls av sysselmannen (en kvinna i Kristensens deckare), som är guvernör, polischef och domare i en person.

Även andra länder har rätt att bryta kol på Svalbard. Inte minst Ryssland, som ifrågasätter Norges suveränitet.

”De döda i Barentsburg” skildrar – ja, gestaltar – ja, personifierar – allt detta. När fler mord sker (så var det förstås med gruvbasen) och dessutom olovligt fiske i Barents hav kommer in i handlingen krockar ryskt och norskt; de olika kulturerna, människorna, livsvillkoren.

Det är spännande rätt igenom romanens 359 sidor – och spännande på flera sätt.

Dels själva kriminalgåtan, där Knut Fjeld – en bra polis, även om han slarvar privat – långsamt tvinnar ihop ledtrådarna: morden som leder till människorna som i sin tur leder bakåt i rysk historia, till fattigdom och gamla gruvsamhällen.

Vilket får ”De döda i Barentsburg” att också bli en grundläggande – och lika spännande – faktabok om både Svalbards och Rysslands historia.

På försättsbladet citeras tre rader ur T.S. Eliots diktsvit ”The Waste Land”. Det passar bra.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar