Deckarloggbäst

Bästläst sommaren 2019

Assar AnderssonAssar Andersson: När de sista duvorna har tystnat (Reko, endast e- och ljudbok)
En kortare roman när Assar Andersson nu återkommit: lika nervig som hans tidigare deckare men mer distinkt och effektiv. En familj – inte minst Peter, pappan – rämnar efter att dottern blivit våldtagen. Pappans jag-berättelse (hur han känner sig, vad han tar sig för, att han går under) blir allt hemskare och hemskare och ruskigt trovärdig.

AspenströmKarin Aspenström: Nattspår (Lind & Co)
Ur Samuel Karlssons recension: Bokens huvudkaraktär är kulturmannen Kaj som efter att ha blivit trakasserad av högerextrema nättroll flyr storstaden och bosätter sig på värmländska landsbygden. Snart börjar han känna en närvaro i rummen. Han hör ljud och känner sig ständigt iakttagen. Han får känslan av att någon som tidigare bott där vill honom något. Det knakar i väggarna, fotsteg hörs från övervåningen, ansikten speglar sig i fönsterrutorna. Nervkittlande – utan att det blir larvigt eller överdrivet.

Belinda BauerBelinda Bauer: När repet brister (Modernista)
Ur Samuel K:s rec: En kvinna får motorstopp och stannar vid vägkanten. Hon har sina tre barn i bilen och uppmanar äldste sonen att ta hand om sina småsyskon under tiden som hon letar upp en telefon. Kvinnan lämnar bilen och barnen och det är sista gången de ser henne i livet. Tre år senare vaknar en annan, gravid kvinna med en otäck känsla av att någon befinner sig i huset. Det ska visa sig att det finns ett samband mellan inbrottet och mordet på kvinnan och de övergivna barnen – men allt är inte som man tror…

Ray Celestin 2Ray Celestin: Gangsterns klagan (Southside Stories)
Bosatt London men skriver så amerikanskt att man tänker på James Ellroy (historiska polisromaner), Walter Mosley (musikaliskt och historiskt hårdkokt) och Bill Moody (jazzmusikaliska privatdetektivdeckare). Platsen är New York (tidigare New Orleans och Chicago) i vad som ska bli en fiktivt autentisk detektiv/gangsterroman-kvartett. Carmen Miranda sjunger på Copacabana och Dean Martin/Jerry Lewis underhåller mellan musiken. I publiken: Frank Sinatra och Rocky Graziano, bägge amfetaminhöga.

Kjell ErikssonKjell Eriksson: Den skrattande hazaren (Ordfront)
Ann Lindell återkommer efter tio år som före detta polis. Hon jobbar på ett gårdsmejeri i Tilltorp, en ort i Norduppland, öster om väg 288 från Uppsala till Gimo, med ”kolmilor, nyckelharpor, mögelost och mordbränder”. Den gamla byskolan, nu boende för asylsökande, bränns ner. Det bara är bara början på en lika sorgsen som kärleksfull skildring av dagens landsbygd och dess udda människor, som känner sig undanträngda och ger flyktingarna skulden, som radikaliseras genom SD och blir allt mer rasistiska.

Elly Griffiths 2Elly Griffiths: En cirkel av sten (Forum)
Elfte deckaren om arkeologen Ruth Galloway och kommissarien Harry Nelson i East Anglia/Norfolk/Norwich (ett kargt område längs kusten i östra England). För att ”fira” att det gått tio år sen debuten återknyter elvan till första titeln. Anonyma brev, som i första boken. En arkeologisk ”stenring”, liksom i första. Det hittas, som förra gången, benrester av en ung flicka. Och det är inga arkeologiska = gamla ben. Allt vävs ihop utan att ta till action. Romanens människor får tid att leva. Fast det betyder inte att Griffiths undviker det hemska, men hon lyckas balansera bäggedera: livet och det kriminella.

Jonasson ÖnRagnar Jónasson: ”Ön” (Modernista)
En av de bästa polis-, samhälls- och kvinnoromanerna från Island. Fast hans förra, första polisroman, ”Mörkret”, om polisen Hulda Hermannsdóttir var ju ännu bättre. Här går berättelsen bakåt i Huldas icke-karriär som polis. Hon återutreder ett gammalt mordfall; en ung kvinna hittades död i en avlägsen trakt. Utredningen blottlägger hur karriärlystnaden hos en enskild polis ödelagt en hel familj. Så hårt skrivet, gentemot Island poliskår, att en undrar om det kan vara ”autentiskt”. Dessutom: ännu en bra skildring av en kvinnlig polis bland manliga poliser;

China MChina Miéville: Staden & Staden (Doppelgänger)
Själva miljön – eller miljöerna – är fantasy. Som i titeln: två städer, ja, syskonstäder, ja, tvillingstäder. Lika varann till invånare, hus och gator – ändå olika varann. Polisinspektör Tyadur Borlú utreder vad som verkade vara ett rutinfall: ung kvinna hittas död i staden Besźel, vid en skateboardramp som är uppdelad mellan knarklangare och skejtare. Han måste resa till Besźels tvillingstad och samarbeta med polisen i Ul Qoma. Två samhällen, eller samhällsskikt, olika sociala klasser, socialgrupper, det nygamla klassamhället, möts och krockar…

Deckarloggs red.

Sommardeckare under päronträdet (6), fast nu vid köksbordet: Nygamla utgrävningar i Norfolk

(Först, som synes är inte fotot plåtat under päronträdet. Det blev för blåsigt och kallt tyvärr att sitta där så den här deckaren har jag suttit vid köksbordet och läst.)

”En cirkel av sten” (Forum, övers: Carla Wiberg) är den elfte deckaren av Elly Griffiths i hennes serie 0 om (rätts)arkeologen Ruth Galloway och kriminalkommissarien Harry Nelson i East Anglia/Norfolk/Norwich (ett kargt område längs kusten i östra England, snett uppåt österut från London).

Ruth Galloway arbetar på University of North Norfolk (ett påhittat universitet) och Harry Nelson på King’s Lynn Police Station (om där finns en polisstation vet jag inte men King´s Lynn är en hemstad i Norfolk).

GriffithsFör att ”fira” – om ordet passar för deckare – att det gått tio år sen debuten låter Griffiths sin nya och alltså elfte titel anknyta till den första, ”Flickan under jorden”.

Ska man läsa den första innan man läser den nya? Vet inte, jag har ju läst samtliga elva titlar, men jag tror inte det, fast kanske ger det en bättre grund inför läsandet av den nya. Borde jag då ha läst om första titeln? Gjorde inte det i alla fall (och allt minns jag ju inte).

Men det var då och där Ruth och Nelson, som hon kallar honom, möttes. Vilket skulle resultera i dottern Kate. I den elfte boken ska Harry, som hon kallar honom, och hustrun Michelle få ännu ett barn (som kanske, kanske inte är Harrys/Nelsons).

För att ge en kort resumé av Elly Griffiths underliggande berättelsen om och skildring av seriens människor, snarare än personer och absolut inte karaktärer.

Elly Griffiths skriver inte feelgood crime om någon tror det men det finns en kombination av mänsklighet – säg, mjukhet – och onda bråda mord som får hennes deckare att sprida om inte mys – nej, inte mys – så något just mycket mänskligt.

Här förekommer anonyma brev, liksom i första boken. Här förekommer en arkeologisk så kallad ”stenring”, liksom som i första. Här hittas, liksom förra gången, dessutom benrester av en ung flicka och det är inga arkeologiska = gamla ben. Utgrävningen ledes till råga på allt av Leif Anderssen, som till  Erik A. (Ruths förebild och mentor) i den första boken.

Elly Griffiths väver ihop detta på ett snillrikt sätt – utan att ta till action eller ens hålla ett högre tempo. Det mesta av berättelsen går framåt lugnt och stilla, så att romanens människor hinner leva. Fast det betyder ju inte att författaren undviker det hemska, det lika verkliga, men hon lyckas balansera och skildra bäggedera.

Inte minst Nelsons kärlek till Ruth, som aldrig kan gå över som det verkar.

”En cirkel av sten” har blivit så bra att det här vara den bästa titeln i serien om Ruth Galloway och Harry Nelson – åtminstone en av de allra bästa.

Bengt Eriksson  

 

Vad var Sudetenland? Vad hände där?

Tove Alsterdal
Blindtunnel
(Lind & Co)

Tove Alsterdal har alltid, från debuten med “Kvinnorna på stranden” (2009) och framåt, hört till de deckarförfattare som skriver mer, i betydelsen mer än en deckare. Men alltid också utan att slarva med deckargenren, utan att skriva bort den.

Alsterdal skriver både i och bortom genren. Resultat: just mer – mer än de flesta får plats med i en deckarroman.

Hon skiljer sig dessutom från många, kanske de flesta, andra deckarförfattare genom att inte skriva seriedeckare. I hennes romaner finns inga återkommande personer eller miljöer. En ny Alsterdal-deckare kan handla om vad som helst och utspela sig var som helst.

Alsterdal BlindtunnelI sin förra deckare, ”Vänd dig inte om” (2016), lyckades hon förena Sverige och Rumänien, de människor som blev över när Beckomberga mentalsjukhus las ner och de fattiga romer som kommer hit från Rumänien för att tigga ihop till sin överlevnad.

Hennes allra bästa deckare och samhällsroman hittills, om jag får säga. Fast så bör jag kanske inte skriva när jag nu ska recensera hennes nya deckare, ”Blindtunnel” (2019).

Ännu en annan deckarmiljö – ja, ännu en annan deckare och roman. Lågmäld och stilla, som ett slags långsam arkeologisk utgrävning av historien.

Det medelålders paret Sonja och Daniel har sålt radhuset i Älvsjö och lämnat Sverige. Ja, lämnat allt för att börja om. De hittade något på nätet som kanske varit en vingård, någonstans i Böhmen, på gränsen mellan Tyskland och Tjeckien, bilavstånd till både Prag och Berlin.

Det så kallade Centraleuropa: där bor de nu, i detta gamla hus, detta smutsiga gamla hus, så mycket att göra i ordning, som en gång var en vingård.

I källaren finns ett igenmurat utrymme, en underjordisk tunnel med ett bergrum. De hittar gamla vinflaskor på en hylla. Det står ”Julia” på en flaska de provar – nja eller nä! – och ”Müller-Thurgau” samt årtalet 1937. Senare hittar Sonja också något annat i källaren.

”Böhmens Schweiz”, så kallas området. Sudetenland är ett annat namn. Det går en katt genom husets trädgård, som om trädgården är kattens. En äldre man som minns huset, trädgården och vingården från en annan tid kommer på besök. Sonja bekantar sig med byn och dess invånare, medan Daniel renoverar huset. Hon träffar en engelsk kvinna, om hon är engelska, och turist, om hon verkligen är turist, på byns värdshus.

Och så sker ett mord (vem som blir mördad må andra recensenter ha avslöjat men det gör inte jag) och utifrån detta mord grävs det historiska Sudetenland upp, vilket är en värre berättelse ändå. En än värre kriminalhistoria. Ett verkligt historiskt pussel där Sonja får rollen som arkeologisk privatdetektiv i Europas historia.

Nazityskland kom till Böhmen och försvann igen. Och med dem och detta försvann både traktens judar och tyskar. Så deprimerande, likadant där som här som alltid och överallt, för att förkorta jävligheterna, människors evigt återkommande främlingssyn, synen på andra människor. Det hat som kan lockas fram ur människors innersta.

Tove Alsterdal förmedlar och blottlägger ett stycke av Europas historia jag är rätt övertygad om att de flesta i Sverige inte hade en aning om. Det är en ganska kort roman och deckare, blott 268 sidor, men ändå lite kantig och oframkomlig, tyckte jag medan jag läste. Men efteråt, efter att ha läst klart, har jag kommit på mig med att tänka på bokens innehåll, flera gånger, styrkan i den historiska skildringen finns kvar i mig och växer.

Det lite omständliga sättet att berätta passar bra ihop med innehållet också, med Sonjas utredande och undersökande. Som om Sonja själv – och inte Tove – skrivit berättelsen. Som om den är lika sann som den känsla av verklighet som berättelsen förmedlar.

Jag tror också det är medvetet som ”Blindtunnel” blivit en så pass kort roman. Undrar om inte Tove Alsterdal strukit mycket av det hon skrev, sparat det historiskt och kriminellt nödvändiga – medan en annan roman med ett mer personligt fördjupat innehåll får bubbla och puttra under.

För den finns där, den också, den romanen och berättelsen, fast outskriven: romanen om Sonjas och Daniels förhållande, hur de egentligen har det, tillsammans i livet. Ibland visar sig något men det mesta visar sig aldrig, det anade jag blott när jag läste.

deckarlogg-2Bengt Eriksson

Akademiska intriger i Skövde

Kristina Appelqvist
Den fjärde pakten
(Piratförlaget)

Genren ”cozy crime” (ibland även benämnt mjukkokt, mys- eller feelgooddeckare) består, som synes, av två delar: cozy + crime.

Motsägelsefullt, som jag nog påpekat tidigare. Och svårt. Men om och när en deckarförfattare lyckas förena de två kan resultatet bli riktigt bra: nära miljö- och personskildringar i kombination med spänning, kanske en aning otäckt till och med.

Kristina Appelqvist har jag förut utnämnt till Sveriges främsta i den här genren. Och just därför sörjer jag lite extra när hon inte får till det riktigt den här gången, i den fjärde romanen om Helena Waller, litteraturforskare, talskrivare och nu också vicerektor på Västgöta universitet i Skövde.

denfjardepakten-inb-195x300Med genrens förnamn – alltså cozy – går det utmärkt.

Särskilt bra lyckas Appelqvist med att beskriva och skildra de återkommande personerna: just Helena Waller, som numera är dels- och nästan sambo på allvar med kompositören Mikael, Emma Lundgren, som återkommer till rektorstjänsten efter sin mammaledighet, Frida Åberg, ung och ettrig journalist på Skövde Nyheter, Marie Carlsson, kriminalkommissarie fast hon är inte med så mycket i den nya romanen, samt Eva Norén, väninna till Helena och gift med prästen Sverker.

Egentligen skulle jag nämna alla vid enbart förnamn, för så nära läsaren kommer personerna. Man lär känna dem, mer och mer, kommer dem allt närmre. Det är cozy, som sagt.

”Den fjärde pakten” börjar med att en student ramlar ner från universitetets klocktorn. Olycka, självmord eller mord? Och sen fortsätter berättelsen med… Nej, den fortsätter nog inte. Inledningen får ingen fortsättning på så många sidor att det är lätt att glömma hur romanen började.

Istället berättas en annan historia – som ska visa sig hänga ihop med den nämnda men det dröjer, som sagt – om intriger på universitetet. Intriger som jag tidigare nog skulle ha trott är överdrivna men med den lilla insyn jag på senare tid fått i den akademiska världen så undrar jag om inte Kristina Appelqvists skildring av vad som händer på fiktiva Västgöta universitet mycket väl hade kunnat hända också på ett verkligt universitet.

Det handlar om ett stort forskningsanslag i arkeologi. Vilket får personer på och kring universitetet att flockas kring penningkistan. Intrigerna leder bland annat till att universitetets rektor avsätts och byts. Visst åkej, rätt intressant och lite underhållande men kriminalspännande?

© 2013 Fotograf Anna-Lena Ahlström +46-709-797817Spänningen kommer igen – efter rätt många sidor – när universitetets chefsgrupp gör ett lyxigt studiebesök hos den rika donatorn på Franska rivieran. Där sker, nog, ett mord. Och efter ytterligare ett antal sidor så knyts upplösningen ihop med inledningen.

Men det dröjer för länge, berättelsen – eller berättelserna – hänger för dåligt ihop, hakar inte riktigt i varann och jag hinner tröttna. Trist och synd.

Foto: Anna-Lena Ahlström

Min största behållning av ”Den fjärde pakten” är att Kristina Appelqvist låtit rektorn Emma Lundgren återkomma, inte bara efter mammaledigheten utan från Appelqvists förra deckarserie om samma Västgöta universitet i Skövde. Där var Emma huvudperson. Nu stiger hon ut ur den förra serien och in i den här nya…

Sånt uppskattar jag mycket – så mycket att jag fick lov att höra med Kristina Appelqvist om det ska vara så här nu i fortsättningen, nämligen att Helena (Waller) och Emma (Lundgren) blir en kvinnlig amatördeckarduo. Ja, kanske att hennes make, kriminalkommissarien Filip Alexandersson, också ska återkomma som polis…

Följande samtal utspann sig mellan mig och Kristina Appelqvist:

Kristina Appelqvist @Appelqvist68
Hej! Tanken är att hon endast finns med i denna bok om Helena, att det var en engångsföreteelse att låta dem mötas. Och jag har inga konkreta planer på att plocka in Emma och Filip igen, men osvuret är bäst! Man vet ju inte vilka idéer som kan dyka upp framöver. Men min tanke är som sagt att detta ska ses som att Emma gör ett gästspel i serien om Helena.

Erikssons kultur @erikssonskultur
Tack! Då vet jag. (Fast lite synd att inte Helena och Emma kan bli ett dubbeldeckarpar tycker jag allt.)

Kristina Appelqvist @Appelqvist68
Jaså? Ja vem vet? Jag är påverkbar så du får försöka övertyga mig! Jag var nog själv lite osäker på hur det skulle fungera men om läsarna tycker att det fungerar bra så kan jag kanske tänka om…

Erikssons kultur @erikssonskultur
Då hoppas jag att fler läsare håller med mig…

PS gör det, ni som läst Kristina Appelqvists mjukdeckare, kanske både den föregående och den nya serien! Vill ni att Emma Lundgren och Helena Waller – tillsammans – skan lösa framtida deckargåtor?

Äh, det var förstås en retorisk fråga. Klart vi gör, både ni och jag! Hjälp mig nu att påverka Kristina Appelqvist så att huvudpersonen i nästa titel av Västgöta universitetsserien blir huvudpersoner. Det vill säga två stycken: b å d e Helena och Emma.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson