Skrämmande noveller

Lina Arvidsson

Aldrig ensam

(Konsai)  

Lina Arvidsson (den andra, eller hur hon ska benämnas) har skrivit tre noveller på temat att ingen människa lever ensam eller om oro, rädsla och skräck. Det är en likaså skrämmande novellsamling.

Nyss recenserade jag väl en bok av Lina Arvidsson? Ja, fast det här är en annan Lina Arvidsson. Lite svårt att skilja dem åt när denna har skrivit en novell om samma ämne som i romanen av den förra: en man som slår.

”Aldrig ensam” är en till sidantalet tunn samling med tre till känslorna välfyllda noveller.

Om jag fått bestämma hade titeln blivit ”Oro”, ”Rädsla” eller ”Skräck”. Men nuvarande titel stämmer också, att vi alltid lever och känner i förhållande till andra människor. 

Vad rädsla och skräck beror på i första novellen har framgått, i den andra handlar det om graviditet och i den tredje växer oro till rädsla som blir skräck på grund av arbetslöshet och vad den gör med ett äktenskap. 

Huvudpersoner: en kvinna, en annan kvinna och en man.

Lina Arvidsson använder språket som en skulptris. Hon knådar det, kommaterar och punkterar där det behövs, för att förmedla skräcken.

Det blir skrämmande noveller.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Debut med doft av Chandler

Martin Holmén

Clinch

(Albert Bonniers)

Martin Holméns debut-noir, som ska bli en trilogi om nästan-detektiven Harry Kvist, börjar exakt den 12 december 1932 i Stockholm.

Vinter och isande kallt, både vädret och i människorna. Depression, fattigdom och arbetslöshet, usla bostäder för majoriteten. Skriande klassklyftor, medan de rika bor i praktvillor på Nobelgatan vid Djurgårdsbrunnsviken försöker de fattigaste överleva dagen i kvarteret Träskets ruckel och gyttja bortom Engelbrektskyrkan. Missionärer och nazister på gatorna, lönnkrogar i Klara och bordeller i Gamla stan. Och så vidare.

I detta Stockholm har Holmén placerat en intrig som allt mer blir en Raymond Chandler-pastisch. Naturligtvis kommer en mellanblondin, som anlitar ”Kvisten” och lägger an på honom, in i handlingen och det ska också sluta typiskt hårdkokt á la amerikansk noir-deckare.

Själv bor Harry Kvist ändå rätt hyggligt i enrummaren på Roslagsgatan med både gas- och vedspis samt delad vattenklosett i trapphuset. Han är ingen Philip Marlowe, privata detektivuppdrag får han bara ibland, utan mest en indrivare med hårda boxarnävar. Kvisten har varit boxare men numera används knytnävarna för att driva in uteblivna skulder, från obetalda cyklar och uppåt.

Jobben får han genom att annonsera i tidningen Landsbygdens folk. Som när berättelsen inleds: Kvisten står på en bakgata i Klara och väntar på någon som heter Zetterberg. Skuld: tvåtusen etthundra riksdaler (för en begagnad bil). Han kollar tiden på sitt Vikingur och röker en sexöres Meteor. När Zetterberg kommer hem blir han misshandlad av Kvisten – så han ska förstå att det är allvar.

Harry Kvist har slagit många medvetslösa men inte haft ihjäl någon, såvitt han vet. Kvisten är hård, rå och brutal. Också i sin bisexualitet, mest homo. Hans samlag med män kan få en våldsam avslutning. Men här och där på boksidorna antyds att det finns, ja, låt säga, naturliga förklaringar till det våldsamma temperamentet.

Så brinner Zetterberg inne. Där förlorade Kvisten fyrahundrafemtio riksdaler i provision! Självmord eller mord? Två bylingar knackar på och Harry Kvist finkas. Han är van vid det, vid hårdföra polisförhör och att sitta i fängelse. Men han släpps igen och startar jakten på mördaren.

Gående, cyklande och sen med blondinens vita Cadillac, 1930 års modell, den enda i landet, färdas Harry Kvist genom Stockholms olika delar. Och nu blir Martin Holmén som en annan Trenter eller kanske Fogelström. Gator, affärer och restauranger nämns vid namn och hamnar såvitt jag kan se på sina rätta platser.

Martin Holmén har åstadkommit en annorlunda, lika märklig som märkvärdig deckardebut.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar 2015

Tornedalen, en liten kugge i världspolitikens hjul

Tove Alsterdal
I tystnaden begravd
(Lind & Co)

Tove Alsterdal krimidebuterade 2009 med en thriller, ”Kvinnorna på stranden” (Lind & Co), som börjar och slutar i Spanien (eller i Tjeckien, om man ska vara noga.) Fler anhalter: USA, Frankrike och Portugal.

Ingen jag-berättelse men Ally Cornwall, scenograf i New York, tar snart över berättandet. Hennes man, frilansjournalist och fotograf, försvinner spårlöst i Paris. Den gravida Ally reser dit, för att ta reda på vad som kan ha hänt.

Alsterdal I tystnaden begravdI debuten pekar Tove Alsterdal med fingret, ibland med hela handen. Men det är ett välriktat finger med spetsen mot ett angeläget ämne: människohandel och illegal arbetskraft = modernt slaveri.

Hennes nya, andra roman, ”I tystnaden begravd” (också Lind & Co), är något annat: mer lågmäld, knappast en thriller. Och hon pekar inte ens med lillfingret utan berättelsens lika sorgsna som eviga budskap – den fattiges dröm om ett bättre liv – destilleras fram stilla och långsamt.

Också miljön är en annan: inte den stora, vida världen utan en liten by i Sverige, så långt norrut från Stockholm att riksmedias bevakning sällan eller aldrig når dit. Ja, det ska i så fall vara om där sker ett mord.

Katrine Hedstrand, bosatt i London, har rest till Stockholm för att ta hand om mammas lägenhet i Jakobsberg. Mamma Ingrid ligger på sjukhus och lär inte komma hem igen. Dottern går igenom posthögen och gör en upptäckt: mamma äger ett gammalt hus i Tornedalen (taxeringsvärdet är 36 000 kronor) och någon har lagt ett bud på nära en och en halv miljon för huset! Vem? Nej, köparen vill vara anonym. Och varför har mamman aldrig sagt ett ord om det här huset?

Hon reser till mammas födelseby längst upp i norr.”Hon”, alltså. Det är intressant, användandet av personligt pronomen i tredje person. Det står ”hon” men vem kan läsa annat än ”jag”? Alsterdals hon-roman blir en jag-roman.

Katrine kör bil genom vinterlandskapet: E4:an ända upp till väg 99, som går längs älvgränsen mellan Sverige och Finland. En del av byn, som fått namnet Kivikangas, ligger på ena sidan Torne älv och gränsen, den andra delen finns på andra sidan. Byn Kivikangas är svensk och finsk, bäggedera och varken eller.

Foto Tove AlsterdalDet första Katrine får höra: ”Men är det Kankanrantas flicka?” Nästa gång: ”Så du är Kankanrantas flicka?” Nyhetsförmedlingen går fort. Mamman försvenskade efternamnet efter att hon som ung kvinna hade gett sig av till Stockholm.

Tove Alsterdal på danska krimimessen i Horsens. Foto: Birgitta Olsson

När hon-berättaren Katrine anländer till Kivikangas har en ett mord begåtts. Lapp-Erik, som han kallades fast han inte ens var same, en gammal före detta skidåkare och lokal kändis som en gång besegrade Mora-Nisse i Vasaloppet, hittades ihjälslagen i sin stuga.

”I tystnaden begravd” rymmer – liksom all bra krimi – flera genrer: bygde- och samhällsroman och även en historisk roman. Ur allt detta växer krimin, som en reaktion på människans livsvillkor. Ja, nära nog som en naturlig, oundviklig följd.

I en spänningsroman som bygger på trådar som knyts ihop och en gåta som förväntas bli löst är det svårt att veta hur mycket av handlingen en recensent bör avslöja. Men så pass i alla fall, som att Alsterdals historia om Tornedalen går bakåt till 30-talet, då kommunismen i arbetarstaten Sovjetunionen lockade många i Malmfälten som en räddning undan fattigdom, arbetslöshet och nöd. Inte minst Siri, mor till Ingrid och mormor till Katrine, var ”röd som själva fanan”.

Vilket innebär att Tove Alsterdal och Katrine Hedstrand måste följa med historien bakåt i tiden, också besöka Sovjet-Karelen och Sankt Petersburg.

Så egentligen är nog inte skillnaden så stor mellan Tove Alstersdals förra och nya krimi. Det innersta budskapet förblir detsamma. I den föregående romanen visade Alsterdal hur det som sker ute i världen kan påverka människor på varje liten plats på jorden; den här gången går berättelsen i motsatt riktning, hon skildrar hur ett antal människor från Kivikangas i Tornedalen blev små kuggar i världspolitikens och världshistoriens hjul.

Bengt Eriksson
Publicerad i LO-Tidningen/Arbetet 2012