Dan Turèll (1946-92), ett slags nekrolog

Nyligen var Deckarloggs red. i Köpenhamn för första gången på länge. Och jag tänkte på Dan Turèll, jag kommer alltid att tänka på Dan Turèll när jag är i Köpenhamn.

Jag gick genom Vesterbro – ett annat Vesterbro, åtminstone delvis, än på Turèlls tid. Också ett bättre? Kanhända det, på ett sätt men inte på ett annat.

Efter Köpenhamnsbesöket tog jag fram en av de texter – många, många – jag skrev om Dan Turèll. Jag kan ha varit hans största svenska fan. Jag träffade honom många gånger också. Han vägrade prata danska med mig, påstod att han inte förstod svenska. Så han pratade engelska.

Medan jag fortsatte att prata svenska. Det gick bra. Nog tusan förstod han! Jag minns honom också från en gång på Bokmässan i Göteborg där den råa amerikanska deckarförfattare Mickey Spillane deltog. Dan och jag konspirerade om Spillane. Vi hade samma åsikt om honom.

Jag minns också när jag skrev en längre text, så kallad essä, om Dan Turèll i en av de böcker om deckare och annan krimi som BTJ förlag gav ut. Vissa danskar som brukade skriva om Turèll i Danmark alltså blev sketasnea för att en svensk nu tog och skrev om Dan Turèll och hävdade att Turèll var bra! Fan deras uppgift ju, skulle ingen på här sidan Öresund lägga sig i.

Siffran i följande text om antalet böcker som Dan Turèll skrev är i underkant. Siffran växer hela tiden, år för år. För han skrev hela tiden, år för år. Dan Turèll gav ut så många böcker det inte går att hålla kom på dem. Glöm honom aldrig!

***

Min Dan Turèll-dag i København börjar med ett parti tärning på värdshuset Frederik VI i hörnet av Alhambravej och Frederiksberg Allé. Här intervjuade jag Dan Turèll, här knöt personalen hans slipsar, här avslutade Dan och dottern Lotus sina promenader, med öl och bitter till far och cola till dottern.

Som ungkarl bodde både Dan Turèll och hans alter ego – Den namnlöse journalisten i detektivromanerna – på Istedgade, ovanpå Stjernecafén. Men, för att använda det riktiga namnet, Comet Bar finns inte längre utan har ersatts av en indisk restaurang. Så istället fortsätter min Turèll-dag med ytterligare några öl hos Ronnies på Gasværksvej.

Jørgen Ram Pedersen med Dan Turèll bakom sig på Turèllsamlingen i Vangede filialbibliotek, en kort tågresa från centrala Köpenhamn. Dit kan man åka och kolla in ”alla” böcker som Turèll skrev med mera. Foto: Media I Morron I Dag

Det är som att stiga in i någon av Turèlls deckare, dikter eller krönikor i dagstidningen Politiken. Här finns de allesammans. Ronnie står själv bakom disken och vid borden syns Don Dobbeltliv, Swing, Stof-Svend, Gamle Henry, Tågernes Kaj, Frankie & Mette, Lomme-Harry och så vidare.

De har förstås andra namn, men de känns igen. Dessa skröpliga människor, på gränsen mellan proletariat och trasproletariat, som befolkar Dan Turèlls böcker, befolkar också stadsdelen Vesterbro i Köpenhamn.

Jag reser mej för att gå. Också mannen vid bordet intill reser sej. Kostym, hatt, slips. Han är misstänkt lik Dan Turèll. Det är Den namnlöse. Osynlig går han brevid mej genom byen. Hans fötter känner vägen ”precis som en häst kan komma ihåg en väg”. Själv måste jag slå upp en av deckarna, ”Mord ved Runddelen” / ”Mord på måndag”, för att hitta vägen: Strøget, Købmagergade, Nørreport, Nørrebrogade…

I romanen fortsätter Den namnlöse till Nørrebros Runddel (där han hittar ett kvinnolik), men jag svänger till vänster in på Kapelvej, vid Assistens kyrkogårdens mur. Här är Dan Turèll (1946-93) begravd, liksom H.C. Andersen, Søren Kirkegaard, Michael Strunge, Ben Webster med flera.

I Kapellet pågår en utställning om författaren Dan Turèll. Lokalen är perfekt, för det är inte en utställning – det är en vaka, en minnesstund. Hans ande är så närvarande att den andas. Flera besökare har tårar i ögonen.

Den ensamma, röda IBM-skrivmaskinen med ett sista manusblad, den lika tomma frisörsstolen, slipsarna, alla bokomslagen (sammanlagt gav han ut 87 böcker; dikt- och novellsamlingar, journalistik, romaner)…

Högtalarnas jazzmusik ackompanjerar skärmarnas berättelse om Dan Turèll: från 60- till 90-tal, från pojke till man, från hippie till familjefar, från poet till deckarförfattare. Det räcker att läsa namnen på Turèlls ”idoler” inom musiken och litteraturen för att förstå vilken ovanlig människa och författare han var: T.S. Eliot nämns samtidigt med Allen Ginsberg och Raymond Chandler, Charlie Parker med Grateful Dead och Gustav Winckler.

Turèll-dagen avslutas med att jag tar en Codan-bil (Turèlls favorittaxi) till Café Dan Turèll på Stora Regnegade. Också här hänger bokomslagen på väggen, men tog Turèll någonsin en bitter på ”Café mej själv”, som han sa, när han inte använde benämningen ”Café min bare røv”?

Men jag sitter här, bläddrar och läser i Peder Bundgaards vänporträtt av Dan Turèll, ”Superdan” (Borgen). Ögonen stannar på ett foto av Dan och hans far, elektrikern Helmuth Turèll. Ur minnet kan jag citera en av de dikter som Dan skrev till sin far: ”… somme tider tror jeg bare jeg har arvet din drøm, Far / din 1920 Nørrebro drøm att blive digter…”

Begreppet arbetarförfattare är fyrkantigt som en tegelsten (helst ska författaren också ha murat några). Men det var Dan Turèll: en arbetarförfattare. Han visste vad som gjorde människan mänsklig: skröpligheten. Detta var hans genomgående tema, i litteraturen och livet.

Fyra deckare och en bok om varulvar (?) har översatts till svenska. Det är allt. (Räkna själv: 87-5 = ?) Vad ska vi med en tåg- och bilbro till, när intresset för en kulturbro är så litet att den kanske mest egensinnige författaren och – definitivt – den främsta Köpenhamnsskildraren i dansk nutidslitteratur inte kan läsas på svenska?

Att rikta uppmaningen till de stora förlagen i Stockholm är väl meningslöst, men här är en uppmaning till Bakhåll, Ellerström, LeanderMalmsten och övriga sydsvenska bokförlag: låt genast översätta och sammanställa en samlingsvolym som presenterar Dan Turèll – poeten, författaren, journalisten, alltsammans – för bokläsarna i Sverige!

Bengt Eriksson
Publicerat i dagstidningen Arbetet nångång mot slutet av dess levnad

Fem Dan Turèll-favoriter:

Vangede Billeder (Gyldendal, 1975)Självbiografisk berättelse om uppväxten i Vangede.
Storby-Trilogien (Borgen, 1993) Samlingsvolym med storstadsdiktsamlingarna Drive-in Digte, 3-D Digte och och Storby-Blues från 1977.
Mord i Mørket (Borgen, 1981) Första ”krimin”, finns också på svenska med titeln Mord i mörker (Bonniers, övers: Anders Hammarqvist).
Pas på pengene (Mega, 1993) CD tillsammans med Halfdan E. Nielsen.
Dan Turèll i byen for sidste gang (Borgen, 1994) Sista samlingen med Köpenhamnskrönikor från Politiken.

Arbetarförfattaren som skriver ungdomsspänning

Mats Berggren

Den vita glöden

(Opal)

Mats Berggren skildrar Orten och dess unga invånare. Alsta heter hans till namnet fiktiva men till beskrivningen verkliga förort. Liknande, ja, nära nog identiska förorter,  som förstäder för sig, finns i Stockholm, Göteborg och Malmö. Och även i Södertälje, där Berggren föddes, växte upp och började jobba på Scania.  

”Den vita glöden”, också en ungdomsroman för åldrarna 12-15 år, är en fortsättning på ”Onsdag kväll strax före sju” (från 2014) och ”Din syster måste dö” (2017). Eller kanske snarare en upplösning och summering av de föregående böckerna. Tre ungdomar – Daniel, Abdi och Evin – återkommer. Hur har det gått för dem? Hur ska det gå?

Trilogin hänger så tätt ihop att böckerna nog bör läsas i rätt ordning. Så att de som läser den nya boken redan vet varför Daniel varit två år på ungdomshem och varför Evin haft skyddat boende. Att känna till lite mer om den nu rätt så framgångsrike rapparen Abdi kan också vara bra. Hur fungerar ”Den vita glöden” för dem som inte läst  tidigare böcker? Känns det som om någonting saknas?

Olika författare prövar olika sätt att skriva om förorter för barn och ungdomar. När det gäller ännu yngre läsare kan berättelserna vara småroliga och skämtsamma. Andra författare vill markera trovärdighet med Ortens egna ord och slanguttryck. Åter andra lyfter fram problem och allt jäkelskap genom skriva hårdkokta, tuffa thrillers.

Mats Berggren ansluter sig inte till något av nämnda skrivsätt. Han skriver sakligt och redogörande. Ja, lite tråkigt. Det kan man tycka, innan man upptäcker att han just därför får sina personer – människorna – att leva och leva desto mer. Författaren ska inte stå i vägen. Sättet att skriva ska inte synas. Det viktiga och väsentliga är Ortens unga människor, deras liv och upplevelser, deras framtid.

Även något annat i Mats Berggrens skrivsätt är hans eget. Han berättar med korta kapitel, som ger extra skjuts åt berättandet, och formulerar sig med få meningar, vilket låter berättandet ske också mellan rader och ord, fortsätta i läsarens egen fantasi.  

Temat för ”Den vita glöden” kan sammanfattas med orden vuxenskap och vuxenblivning; den ålder då en ung människa är på väg att bli vuxen, lära sig handskas med sin bakgrund och sig själv, sitt liv, studierna och arbetet, kärleken. Detta får Berggrens ungdomsromaner om Alstaorten att rikta sig till ungdomar från liknande svenska förorter såväl som till andra yngre läsare (och även vuxna).  

Daniel, som alltså lämnat ungdomshemmet, ska återuppta studierna, börja på byggprogrammet. Och nu är det på allvar. Men det blir inte så lätt i skolan, alla vet vem han är och vad han gjort. Det knuffas och bråkas. Daniel känner den vita glöden inom sig. Inte lätt för övrigt heller. Ortens småkriminella vet ju också de vad Daniel sysslade med förut och vill att han ska vara med igen.

Abdi har skrivit en raptext om barndomsvännerna Daniel och Ville, vad som hände när den ena dog. En annan raplåt är tillägnad Evin, tjejen som rymde när hennes familj blev galen för att hon träffat Abdi. Nu bor Evin på annan ort. Abdi lovade att vänta på henne och plötsligt ringer telefonen. Svara eller inte svara? De försöker återuppta det som var. Går det?

Mats Berggren har tilldelats Spårhunden (som spänningsförfattare för ungdomar) och Ivar Lo-priset (för engagerat, konsekvent och nydanande författarskap). Förena priserna till ett gemensamt och han blir vad han är: en arbetarförfattare som skriver ungdomspänning med verkligheten som grund.

Bengt Eriksson

Publicerat i tidskriften Opsis Barnkultur  

”Urban reportage” från Washington DC

Att deckare/kriminalromaner/krimi ofta kan vara – ja, ofta är – arbetarlitteratur brukar glömmas bort av litteraturkritiker och debattörer. Tog fram en intervju jag gjorde för rätt många år sen nu med den amerikanske kriminal- och arbetarförfattaren George Pelecanos.

***

 

Skulle du rekommendera mej att köpa en Falkplan över Washington DC och följa med på kartan medan jag läser dina deckare?

George P. Pelecanos skrattar till.

– Ingen dum idé, säger han.

Personerna kör bil längs namngivna gator och avenyer. Restauranger och affärer nämns likaså vid namn och placeras på gatuadresser. Hur verkliga är egentligen romanmiljöerna? Kan man använda dina deckare som guideböcker till Washington DC?

– Det mesta är autentiskt. Washingtons olika stadsdelar, främst de som ligger öster om Rock Creek Park eller öster om Anacostiafloden, beskrivs utförligt. Många krogar och barer – som Mama Coles (med skylten ”The best soul food in town”), Ben’s Chili Bowl, Florida Avenue Grill, Renzo’s och The Raven – finns i verkligheten. Skriver jag något negativt brukar jag byta namn, men också då vet ju de som bor i stan vilka ställen det handlar om.

– Min farfar, berättar Pelecanos, hade en diner, Frank´s Carry Out, på 14:e gatan, mitt i den helsvarta stadsdelen Shaw. Också min far hade en diner, The Jefferson Coffee Shop på 19:e och M, söder om Dupont Circle.

– Som ung pojke, när jag var tio-elva år, sprang jag bud åt pappa. Jag levererade mat över hela stan, åkte buss och gick på gatorna, lärde känna varenda gränd. Då blev jag förälskad i Washington, staden och människorna.

George Pelecanos senaste roman, ”Andelen” (Modernista), kom nyligen på svenska. Här är en länk till min recension av den nya romanen på LO Tidningen/Krimi. Fotot ovan togs av David Shankbone. 

George P. Pelecanos föddes i Washington DC, närmare bestämt i stadsdelen Mt Pleasant. Han växte upp i Silver Spring i staten Maryland, strax utanför stadsgränsen. Där bor han kvar, nu med hustru och tre adopterade barn. Urbana miljöer med, enligt Pelecanos, ”en blandning av hudfärger och samhällsklasser. Så som världen borde vara…”

Pelecanos provade många jobb: försäljare av skor, stereo- och tv-apparater, byggnads- och lagerarbetare, diskare, bartender, kock, lastbilschaufför, filmproducent… I egenskap av det sistnämnda producerade han bland annat ett par av bröderna Coens långfilmer. Han kunde ha övertagit pappans matställe – det hade han inte haft något emot. Men föräldrarna tyckte annorlunda…

– De ville att jag skulle göra det som de aldrig kunnat: studera. Och eftersom jag är en väluppfostrad son gjorde jag som de ville. Jag gillar ju film, tänkte jag, så det kan jag väl studera.

Han skrev in sej på University of Maryland, pluggade såväl film som litteratur. Det blev en vändpunkt. En litteraturprofessor introducerade honom nämligen för amerikansk kriminallitteratur i allmänhet och i synnerhet för ”Woman in the Lake” (”Kvinnan i sjön” på svenska) av Raymond Chandler. Som Pelecanos sagt: ”It blow my doors off!”

George P. Pelecanos debuterade som deckarförfattare 1992. De tre första romanerna – ”A Firing Offense”, ”Nick´s Trip” och ”Down by the River where the Dead Men Go” – blev en trilogi om privatdetektiven Nick Stefanos, son till en grekisk invandrare. Också i flera senare deckare, till exempel ”The Big Blowdown” och ”Soul Circus”, återkommer Stefanos som biperson.

– Han är – eller var – mitt alter ego, erkänner Pelecanos. Mycket sprit och andra droger. Stefanos går ner sej, för han har inget annat i livet. Jag upptäckte att jag kunde skriva och hade turen att få en familj, annars kunde det gått likadant för mej. Det var rena turen.

Därpå följde den så kallade ”Washingtonkvartetten” – ”The Big Blowdown”, ”King Suckerman”, ”The Sweet Forever” och ”Shame the Devil” – om italienska och grekiska invandrare i Washington från 30-talet och framåt, bland dem Pelecanos själv (som Stefanos) och även hans far och farfar (under andra pseudonymer).

– Jag har bytt namn på dem, men både pappa och farfar förekommer i ”The Big Blowdown”. De heter Peter Karras respektive Pete Frank. Självklart är det medvetet. Jag ville lämna ett avtryck för kommande generationer – både av mej själv och min släkt och hela staden Washington, av människorna och tiden.

Alla hans romaner befolkas av både svarta och vita. Något annat vore dessutom omöjligt med tanke på att 70 till 75 procent av Washingtons invånare är svarta. I den senaste trilogin – ”Ren som snö”, ”Ett djävulskt pris”(utgivna på svenska i våras respektive nu i höst) och ”Soul Circus” – har Pelecanos tagit ännu ett steg och valt en svart huvudperson: Derek Strange, privatdetektiv och 50 plus. Medhjälparen, Terry Quinn, är 20 år yngre och vit.

Resultatet är en romansvit om rasismen i USA, historiskt och idag. Och om vänskapen mellan två män, den ene vit och den andre svart.

Ett önsketänkande?

– Delvis. Men deras vänskap blir mer komplex i de senare böckerna. Strange och Quinn upptäcker att de bär på fördomar om vita respektive svarta människor. Trots medborgarrättsrörelsens framgång lever den omedvetna rasismen kvar, i form av okunskap och rädsla, förutfattade meningar och fördomar.

– Flera dödsskjutningar, där poliser sköt poliser, inträffade i Washington på 90-talet. Om jag låter en vit polis skjuta ihjäl en svart polis, tänkte jag, så kan jag använda det som utgångspunkt för en diskussion om vardagsrasismen i dagens USA.

Pelecanos deckare är tuffa och hårda, ofta kan de bli våldsamma. Personerna är beväpnade och samtalar nästan lika gärna med kulor som med ord: skjuter på och ihjäl varann. Flera böcker slutar med att hjälten tar lagen i egna händer och likt en annan Mike Hammer eller Dirty Harry avlivar brottslingen.

Men i trilogin om Strange och Quinn har någonting hänt. Den svarte privatsnoken Strange bär inte ens vapen. Jo, han har en dolk i bältet – men ingen pistol.

– I de tidigare romanerna ville jag utforska den besinningslösa kraft och faktiskt lustkänsla som ligger bakom den personliga hämnden. Det är ingenting jag ställer mej bakom, men jag var fascinerad av människans hämndbegär.

– Nu har jag familj och barn. Jag har blivit äldre och fått mer kunskap om världen och människorna än jag hade när jag började skriva böcker.

Vapeninnehav är väl förbjudet i Washington?

– Det stämmer. Men samtidigt är det lätt att åka till Virginia eller Maryland, handla ett vapen där och smuggla med det tillbaks till Washington. Eller köpa något vapen på den illegala marknaden.

Också till ”Ett djävulskt pris” har Pelecanos hämtat intrigen – bland annat blir en ung pojke ihjälskjuten – från nyhetsrapporteringen och verkligheten. På bokens försättsblad står följande: ”Tillägnad Dennis K Ashton Jr, sju år gammal, ihjälskjuten den 27 juni 1997, av en brottsling med handelvapen i Washington DC.”

– Pojken sköts ihjäl medan han satt i en bil och åt kyckling. När en ung pojke dör på det viset har ingenting längre någon betydelse. Det var en symbolisk händelse som speglar allt som gått fel i vår stad och kultur. Genom att skriva Ett djävulskt pris försökte jag att ändå skapa någonting meningsfullt av händelsen och få människor att minnas den ihjälskjutna pojken.

Barnen, vår så kallade framtid, hamnar allt mer i centrum för Pelecanos berättelser. I sin senaste trilogi vandrar han iväg från huvudhistorien och skriver en novell i romanerna om ett pojklag i (amerikansk) fotboll som detektiverna Strange och Quinn tränar på sin fritid. Ett kärleksfullt och ömsint porträtt – men också med en tår i ögonvrån – av en skara pojkar.

– Mina söner spelar i ett likadant fotbollslag som det jag skildrar i böckerna. Ja, jag antar att jag fått det på hjärnan. Jag kan inte låta bli att tänka på och bekymra mej för hur barnen i den här stan tvingas leva.

– Det är mycket som är orättvist i livet, men ingenting kan vara mer orättvist än att ett barn aldrig får en chans utan från första dagen i sitt liv behandlas som om det har mindre värde än andra människor. Det är inte bara orättvist: det är en jävla skam. USA är ett rikt land, vi borde kunna behandla vår befolkning, inte minst ungdomen, mycket bättre.

I ”Ett djävulskt pris” finns en hätsk diskussion mellan en äldre och yngre svart man: privatdetektiven Strange och Granville Oliver, ligaledare och knarklangare. De har samma bakgrund och samma åsikter om livsförhållandena för Washingtons svarta befolkning. Men medan Oliver tagit sej fram och upp i livet, blivit rik och respekterad, på det enda sätt som han menar är möjligt för unga svarta män, så vägrar Strange att godta att detta skulle vara den enda möjligheten.

Vad vill du säga – att var och en ändå har ett val?

– Naturligtvis gör vi själva våra livsval. Men att bara säga så är alldeles för enkelt. Det liv som de fötts till tvingar ungdomar att göra felaktiga val. Vad jag säger är att det här livet och det här valet, det är vad vi erbjuder dem. Och att det är fruktansvärt. Istället för att ge barnen en chans i livet för vi ”krig mot droger” och stänger in dem i fängelser. När det redan är för sent…

”Urban reportage”, så har en kritiker på New York Times sammanfattat Pelecanos deckare. De kan också beskrivas som berättelser om ett annat USA och Washington, som geografiskt är granne med Vita huset men mänskligt och socialt ligger långt därifrån. Vita huset nämns väl knappt i romanerna, men eftersom man som läsare vet att USA:s huvudstad heter Washington är det ändå som om Vita Huset skymtar mellan raderna.

– Det är exakt denna bild av Washington som jag vill förmedla, säger Pelecanos.

– Går man till North Capitol Street och Florida Avenue kan man se bilden i verkligheten också. Capitol Hill med den stora domen tronar som en mäktig fond medan människorna i området lever i djupaste fattigdom, de lever bokstavligen i skuggan av Vita Huset. Det är omöjligt att inte känna ett sting i hjärtat.

Du skildrar arbetarklassen: fattiga människor i fattiga miljöer, italienska och grekiska invandrare, afro-amerikaner. Är du en amerikansk arbetarförfattare?

– Det måste jag väl vara. Jag kommer ju från samma miljö som mina romanpersoner och genom att skriva försöker jag belysa livsvillkoren för den amerikanska underklassen.

Också många andra av dagens amerikanska författare med samma sociala bakgrund som du har valt att använda den hårdkokta deckaren och noir-romanen för att författa samtida arbetarlitteratur. Varför?

– Kriminalromanen är den i särklass bästa form som finns om man vill man skriva om arbetar- och även medelklassen. Lägg till lite noir-stämning och blandningen blir mycket verkningsfull.

– Jag skulle vilja sträcka mej till att säga att vi är de enda som förmår skriva den här sortens romaner i traditionen efter Steinbeck, A I Bezzerides, John Fante med flera. Vilka jag syftar på? Richard Price, Michael Connelly, Elmore Leonard, Dennis Lehane, James Sallis, James Crumley… Bra författare, bra människor.

Vid sidan om allt det ovannämnda handlar George P. Pelecanos kriminalromaner så mycket om amerikansk populärkultur att de nästan blir fackböcker i ämnet.

Terry Quinn, den vite detektiven, jobbar också i en affär som säljer begagnade böcker och skivor. Plötsligt kan en diskussion om till exempel Elmore Leonard bryta ut mellan Quinn och en kund. När är Leonard bäst – som kriminal- eller westernförfattare?

Derek Strange, den svarte detektiven, älskar svart R&B, funk och soul från 70-talet (Billy Paul, Blackbyrds, Isley Brothers, Teddy Pendergrass, Spinners, War, Al Green, Stylistics…) men också, fast lite i hemlighet, ljudspår från westernfilmer (Ennio Morricone är den stora favoriten). Rätt igenom sin litterära produktion droppar dessutom Pelecanos fler artistnamn och låttitlar per sida än både Ian Rankin i John Rebus-deckarna och Nick Hornby i High Fidelity.

– Fråga mej inte varför men av någon anledning har invandrarfamiljer, inte minst grekiska, alltid älskat westernfilmer. Hela tiden när jag var liten satt jag och såg westernfilmer på TV tillsammans med pappa och farfar.

– Också musik har jag alltid älskat, mycket och djupt. Både vit och svart musik, men eftersom Washington till största delen är en svart stad blir det omöjligt att undgå den svarta musiken. På pappas diner var det alltid svarta soulstationer som stod på.

Vad planerar du efter Strange & Quinn-trilogin?

– Just nu är jag ute på turné i USA för att lansera ”Soul Circus”, den sista delen i trilogin. Annars skriver jag hela tiden, har alltid en ny bok på gång. Precis innan jag åkte iväg lämnade jag manuset till nästa roman, som ska heta ”Hard Revolution”.

– Också den nya romanen handlar om Strange, men den hör inte till trilogin. Boken utspelar sej mellan 1959 och april 1968, då Martin Luther King mördades. Derek Strange är en ung, nybliven polis på Washingtons gator. Jag försöker skildra hur Strange och hans föräldrar – en svart familj från arbetarklassen – påverkas av den turbulens som medborgarrättsrörelsen skapar i samhället.

Bengt Eriksson
Publicerat i Allt om böcker och Ny Tid 2003

PS. George Pelecanos ”mellan-P” har numera försvunnit på bokomslagen.