Deckarloggextra: Grammis 2022 i kategorin folkmusik

Det här var ju lika kul som glädjande.

Grammisjuryn inte bara nominerade utan gav också Grammisen i kategorin folkmusik till Ebo Krdum!!! Dessutom i stark konkurrens med bland andra Ale Möller och Merit Hemmingson.

Ju så att man (nästan) återfår tron på Grammis…

Följande recension skrev jag till Hifi & Musik när det Grammisprisade albumet gavs ut.

***

Ebo Krdum
Diversity
(Supertraditional)
5/5

På Ebo Krdums första utgivning i eget namn förenas afrikanskt, arabiskt och svenskt till sudansk-svensk ökenblues.

Albumet har titeln ”Diversity” (som i mångfald) men kunde ha hetat ”Together” (som i tillsammans).

Så lycklig jag blir när Ebo Krdums röst och melodier ackompanjeras av ”potastissvenska midsommarfioler” (citat från en annan skribent).

Anna Möller svarar för stråkarrangemangen som förenar viola d´amore, viola da gamba, oktavfiol och fiol till en ensemble likt dem i arabiska orkestrar.

Förutom Anna M. medverkar bland andra Robin Cochrane (balafon, djembe med mera), Sara Parkman (röst) och inte minst Ale Möller, som genast med sin flöjt i förstaspåret Worbe é webwe visar att han ständigt befinner sig än här, där och överallt.  

För tio år sen flydde Ebo Krdum till Sverige från kriget i regionen Darfur, Sudan. Där utestängdes han från universitetet och utsattes för tortyr.

Från Sverige har han skrivit låtar som sjöngs under demonstrationerna i Darfur mot den diktator som störtades 2018. Till exempel Revolution Call med engelsk text och den enda av albumets låtar jag förstår.

Övriga sjungs på ytterligare sju språk som talas i och kring Sudan.

Även de handlar om förändring, samexistens och acceptans – och dem tar jag till mig starkast. Trots att jag inte förstår låtarna i ord så ”förstår” jag i toner och rytmer.

Ebo Krdums röst och sång, orden, tonerna och melodierna – allt blir en enhet. De hör ihop och förmedlar styrka.

Då sjunger han också på ett annat sätt, mer mässande och typiskt (skriver jag som inte vet annat än vad mina öron hört från den här delen av Afrika).

De olika spåren är ändå varierade. Låtarna kan än inledas med fioler och än gitarr, oftast akustiskt men ibland lätt elförstärkt.

Alltid med Ebo Krdums sång som drivande och ledande, likt en taktpinne som ser till att musiken spelas, låter och blir som den ska.  

Bengt Eriksson
Publicerat I Hifi & Musik

Polisroman i dagens Malmö

Olle Lönnaeus
Tiggarens hand
(Bokfabriken)

Det är språket.

Hur många amerikanska noir-deckare kan Olle Lönnaeus ha läst? Nog bör det vara ett antal. Så verkar det i alla fall, som om han läst en större mängd hårdkokta deckare från USA men nog också från Storbritannien och studerat författarnas prosa, tagit till sig och personliggjort.

Nej, inte överfört amerikanska och engelska till Sverige, för det går inte, utan lärt sig att använda svenska ord och formuleringar på samma sätt. Lönnaeus skriver kortfattat och väl, inte minst i smattrande dialoger. Hans nya polisroman ”Tiggarens hand” är en av de bäst skrivna svenska noir-deckare jag läst.

Det är personerna.

De lever. De finns. De är trovärdiga, varenda en: de unga och vuxna flyktingarna, de unga och gamla romska tiggarna, de svenska kåkfararna i Jonny Liljas umgängeskrets, den egocentriske kriminalreportern (tror jag kan ana vem han är inspirerad av), den ensamme rasisten och ”ledaren” för vad han kallar Tors hammare…

Olle Lönnaeus tiggarens-handJa, det ska vara poliserna då, de återkommande kriminalpoliserna Jonny Lilja och Eva Ström i Malmö. De utgör, som vanligt i fiktionen men inte i verkligheten, en alltför liten mordutredningsgrupp. Och den råa jargongen i polishuset: där uttrycks öppen sexism och rasism men Eva Ström vågar ändå säga ifrån. Stämmer det? Är detta på riktigt? Lönnaeus, som annars arbetar som journalist på Sydsvenskan i Malmö, bör ju veta.

Det är miljöerna.

Lika trovärdiga – ja, miljöerna är autentiska. Rosengård, Oljehamnen, Södra Förstadsgatan (med porrbutiken), Amiralsgatan, Järnkajen, Rättscentrum, Rasmusgatan, Malmö skyttegille, Sankt Pauli kyrkogård, Möllevångstorget, kalkbrottet (”Malmös Grand Canyon”) och så vidare. Varje plats och gata återfinns på rätt ställe, såväl i Lönnaeus kriminella fiktion som i verklighetens Malmö – ackompanjerat av taxichaufförernas arabiska popmusik.

Det är handlingen.

Den börjar med bensinbomber mot parkerade bilar och fortsätter med vad som verkar vara en gängbeskjutning och sen hittas den ena mördade tiggaren efter den andra. Knarklangning och gängkriminalitet är den underliggande grunden. Lönnaeus använder sina kunskaper från journalistiken för att skildra detta på ett högst sannolikt sätt. Det har inte hänt exakt som i boken – men det kan hända.

Och så lugnt och nyanserat han skildrar det som faktiskt är verklighet i dagens Malmö. Han skriver som en mindre desperat Kristian Lundberg, vilket gör hans Malmöskildring lika hemsk och desperat.

Men det är inte upplösningen.

Att deckarförfattare ska ha så svårt att få till slutet, särskilt kanske när någon skriver deckare på ett sådant allvar som Olle Lönnaeus. ”Tiggarens hand” är en – lika stark betoning på bägge – samhälls- och polisroman. Också Lönnaeus samlar ihop pusselbitarna i en sista uppgörelse. Men visst, han låter inte alltihop sluta med våldsam, överdriven action. Så ändå, ett helt acceptabelt slut.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2018