Rör sig handen eller inte? Finns någon annan i rummet? Har någon – han själv? – eldat i den öppna spisen? Kan han hålla ihop sitt liv?

Magnus Dahlström
Vesalius
(Albert Bonniers)

Jag kan ju förstås inte veta hur många läsare som Magnus Dahlström har, men jag tror att de oavsett är för få.

Dahlström, som skriver både romaner och dramatik, har sedan debuten 1986 gett ut 11 romaner och nu senast ”Vesalius”. Jag har dem alla i min bokhylla och är mycket glad för det. Hur många har du, handen på hjärtat, min okände läsare av denna blogg?

Han finns, har jag kollat, på både nätbokhandlarna och Bokbörsen och, utgår jag från, på antikvariaten, en av vår tids stora kulturbärare. Nu duger inga ursäkter om han inte finns i också din bokhylla. Så gack åstad.

Men vem är då ”Vesalius”, närmare bestämt Andreas Vesalius?

Jag hade en vag, mycket vag, föreställning om detta, men fick gå till Wikipedia för säkerhets skull. Och då lär jag mig att denne läkare levde mellan 1514 och 1564 och betraktas som grundare av den moderna anatomiska vetenskapen.

År 1543, alltså ännu inte fyllda 30 år, gav han ut ett banbrytande anatomiskt verk. Vad gjorde du själv vid den åldern? Mer än att du trevande sökte dig fram i livet, kanske försökte hitta en stabil kärlek och kanske skrev på en sista uppsats.

Inte skrev du i vart fall motsvarigheten till ”De humani corporis fabrica libri septem” (Sju böcker om människokroppens uppbyggnad). Och inte heller jag, kan jag avslöja.

Men det slår mig då att jag måste ha läst en annan roman som handlar om denne Vesalius. Minnet känns starkt om än dunkelt. Jag ögnar därför genom bokhyllan från A (som råkar vara Lars Ahlin och ”Bark och löv”) till Ö (som råkar vara Klas Östergren och ”Under i september”).

Men nej – ingen minnesträff. Så återigen spelar de allt tröttare hjärncellerna – eller kanske det bara är ögonen – mig ett spratt. Trist men sant, hursomhelst.

Nå. Men vad om ”Vesalius”, boken? Texten, där Vesalius är den som ensam för ordet, är ett enda långt stycke på 200 sidor utan kapitelindelning. Han berättar om sitt liv, sina framgångar, sina motgångar, sina konflikter, sitt äktenskap och – vill jag tro – om stunden innan sin död.

Det är en fascinerande, närmast febrig och mycket läsvärd och välskriven text som genomgående också andas det ifrågasättande av hans vetenskapliga syn, inte minst av olika religiösa företrädare, som måste ha omgärdat honom under hans liv. Den kräver en del av läsaren.

Magnus Dahlström. Foto: Caroline Andersson Renaud

Nu känns det ibland som om Vesalius i sitt liv, åtminstone som Dahlström beskriver det i texten, understundom famlar efter stöd i tomma luften. Detsamma kan komma att gälla också för den läsare som inte följer texten eftertänksamt och med intresse. Man måste som läsare kunna hålla ett antal textbollar i luften samtidigt och också se och uppfatta när texten byter fokus och ändrar riktning.

Men det kan man förstås. Och det är det som gör texten obrutet intressant. Och, höll jag på att säga, levande.

Texten börjar med att Vesalius tror sig ha fått en låda med ett skelett av en högerhand och  ett följebrev som – om än svårläst och otydligt – antyder att det kan vara vår frälsares hand. Men allt blir nu alltmer svårtytt för honom.

Rör sig handen eller inte? Är han själv sjuk eller inte? Finns han hustru och dotter där eller inte? Har någon – han själv? – eldat i den öppna spisen eller inte? Var är han egentligen? Vad finns dolt bakom de tunga draperier som döljer väggarna? Vad säger egentligen de viskande fientliga till häften uppfattade rösterna från gatan? Finns någon annan i rummet eller verkar det bara vara så när han tittar i den stora spegel som finns där? Kan han hålla ihop sitt liv?

Men när boken slutar tror jag att det är så att den alltmer omtöcknade och febersjuke Vesalius av oklara skäl försökt stympa sig själv och att han till följd av detta avlider. Så tror jag.

Det är en mörk roman utan klart förlopp, utan tydlig början och slut. Men det finns mellan raderna och inte minst genom den man, som Vesalius tror sig skymta i den av och till färgändrande spegeln, ett outtalat men ändå påtagligt hot mot honom. Diffust men påtagligt.

Men det smyger sig efterhand faktiskt på oss båda – både på den alltmer förvirrade ångestridne Vesalius och läsaren. Så läser jag texten. Och jag ger ”Vesalius” fem stars av fem i betyg.

Kenneth Olaussongästrecensent på Deckarlogg, har också sin egen blogg med namnet ”BOKHÅLLARENS LÄSBLOGG – en litteraturintresserad pensionärs tyckande”. Därifrån har Deckarlogg lånat den här recensionen.

Steinar Bragi: isländsk noir, krimi och andra deckare, nu-, bak- och framtid, verkligt och overkligt, naturligt och övernaturligt, människor, gudar och spöken

Romaner från vissa språk bara måste översättas till svenska för att man, det betyder jag i Sverige, ska kunna läsa. Det gäller ju till exempel isländska romaner.

Som Steinar Bragi Guðmundssons… Alltför lite av det han skrivit har kommit på svenska. Det är trist, för det jag läst är mycket bra.

Steinar Bragi är en övertypisk isländsk författare. Jag brukar ju hävda att det mesta som författas på Island blir mer eller mindre krimi, ibland deckare men nästan alltid krimi. Mycket av det som skrivs på Island utspelar sig också liksom i två världar, den verkliga (om man kan säga så) och den overkliga.

Steinar Bragi.
Foto: Salomonsson Agency

Romanerna innefattar såväl människor som naturen med sin befolkning, som gudar och troll. Hos Steinar Bragi finns allt detta med, övermycket med. Den isländska historien och myterna, naturen och dess varelser inkluderas i en levande och realistisk nutid.

Nu (eller nu och nu, 2020 kom boken på Island) har Steinar Bragi gett ut sin nya roman ”Truflunin”. Titeln betyder ”Avvikelsen” – eventuellt, eftersom romanen ännu inte finns på svenska och jag har inte hört något om att en översättning är på gång. Men kanske ändå, förhoppningsvis, när Steinar Bragi och ”Truflunin” har nominerats till Nordiska rådets litteraturpris år 2022.

”Truflunin” stämmer in på allt i min beskrivning ovan av Steinar Bragis romaner med tillägget att den också är en framtidsroman. Berättelsen utspelar sig i en framtida stadsdel med mitt i Reykjavíks centrum med historiska gatunamn, nämligen uppkallade gamla gudar. Exempelvis Odinsgatan. Samtidigt som romanen i högsta grad verkar ha sin blick på nutiden.

Mer om ”Trufludin” kan du klicka HÄR och läsa på Nordiska Rådets nätsida.

Litteraturprisnomineringen fick mig att ta fram ett par romaner av Steinar Bragi som faktiskt översattes till svenska och som, särskilt den ena, hör till det bästa jag läst inom som utom deckare och annan krimi. Den första är en övernaturlig men verklig krimi, den andra faktiskt en Reykjavík-deckare. Bägge rekommenderas!

Fast det blir nog till att anlita bibliotek och/eller antikvariat. Ingen av romanerna verkar finnas kvar i tryck. Aaaaamen! I alla fall letade Deckarlogg reda på vad jag skrev om böckerna, när de kom på svenska…

____________________________________________

Krimi: Island som naturgotik

Steinar Bragi
Höglandet
Övers: Inge Knutsson)
(Natur & Kultur)

H-glandet

Islänningen Steinar Bragi har t o m skrivit sig utanför krimin. Åtminstone nästan. Bragis nya roman ”Höglandet” byggs upp med krimigenrens stämning, spänning och ledtråd på ledtråd.

Som om – den mest kände isländske krimiförfattaren – Arnaldur Indriðasons beskrivningar av Islands natur vrids och vrängs till naturgotik. Alternativt att nu slår naturen tillbaka mot den isländska finans- och pengahybrisen.

Finanskrisen har drabbat Island. Fyra vänner, två män och två kvinnor, reser på utflykt till, i och genom Höglandets ur-natur.

Dimma, de kör vilse, GPS-en fungerar inte, bilen går sönder och de måste övernatta hos ett gammalt par som verkar lika märkliga som huset de bor i.

Naturalistiskt, surrealistiskt, psykologiskt och realistiskt, allt på samma gång. Hur – eller om? – det slutar skulle jag inte kunna redogöra för ens om jag ville.

(Arbetet 2014)

____________________________________________

Med mössan neddragen, halsduken i täta varv och rocken knäppt upp i halsen ger jag mig ut på fiktionens verkliga gator. I läsplattan: nästan-deckarförfattaren Steinar Bragi Guðmundsson som får vara min Reykjavíkguide (istället för Arnaldur).

Steinar Bragi Kata

I Steinar Bragis senaste roman, ”Kata” (Natur och Kultur, övers: Sara Gombrii), skildras Reykjavík som ett levande väsen – en farlig (stads)natur – ur vilken människornas = männens = monstrens handlingar uppstår. Stadens geografi – Njarðargata, Bergstaðastræti, Laugavegur, Þingholt (gammal stadsdel), Bravó (”slampig” bar-i-väggen), Thörin (sjö i centrum) med mera – prickas av som topografi på en karta.

***

”Kata” är en mer regelrätt deckare, som när det gäller Steinar Bragi innebär en blandning av polis- och skräckroman, fantasy, psykologisk thriller, kvinnlig hämnddeckare med mera. Nu har miljön blivit Reykjavík. Och det är det märkvärdiga, vilket jag inte förstod – inte kunde känna – förrän jag flög till Reykjavík, själv var där på plats.

Be mig inte förklara exakt hur men han skildrar stadsmiljön på samma sätt som han beskriver naturen. Gator, platser, hus och barer blir skiftningar i geografin.

Även här, i detta Reykjavík, kommer spökena fram. Liksom helt apropå har Steinar Bragi dessutom skrivit en faktabok, ”The Haunting Of Reykjavík”, om de spöken som följde med när islänningarna flyttade från landsbygden in till staden.

PS.

haunting_of_reykjavik_book_cover

Spöken. Steinar Bragis nästan-deckare ”Höglandet” och ”Kata” skiftar karaktär och genre, blir plötsligt spök- och skräckromaner. Inte konstigt då att han även skrivit en faktabok, översatt till engelska med titeln ”The Haunting of Reykjavík”, om de spöken som följde med när islänningarna flyttade till Reykjavík. Här finns fjorton, låt säga, verkliga spökhistorier och en karta med varje spökplats utmärkt.

(Ur ett par krönikor i Ystads Allehanda 2018-2019)

Bengt Eriksson

Inte Lang, inte Christie, inte heller feelgood utan mjukkokt på hennes eget sätt

Kristina Appelqvist

Klänning för korta kvinnor

(Piratförlaget)

Kristina Appelqvist var föregångare och pionjär för den nygamla eller återerövrade mjukkokta detektivromanen i Sverige.

Hon har tidigare skrivit två deckarserier som bägge utspelar sig på och kring högskolan i Skövde och är så parallella att mitt huvud ibland har förväxlat dem. (Vilken bok hör till vilken serie? Kanske var det likadant också för författaren? I en titel skrev hon nämligen ihop serierna.)

Kristina Appelqvist inleder nu en ny, tredje deckarserie – fortfarande mjukkokt men med nya personer i nya miljöer.

”Klänning för korta kvinnor” är delvis en återvändardeckare, gånger två till och med. Författaren växte själv upp i Mjöbäcks prästgård i Västergötland, som i boken ärvs av huvudpersonen Nina Storm efter sin moster Lilly – där bodde Nina varje under sommarlov i barndomen, prästgården blev hennes andra hem.

Fast själva återvändandet hamnar aldrig i centrum av intrigen och berättandet utan bara finns där. Nästan som ett påpekande, ja, ett ironiskt skämt med återvändartrenden. Jojo, vet att jag skrivit en återvändardeckare men det bryr jag mig inte om och du = läsaren märker det knappt.

Mjöbäck med omgivningar är en av miljöerna och ena delen av intrigen. Nina gör en upptäckt i den ärvda prästgården: en kartong med sedlar. Hon räknar sedelbuntarna. Det är en, det är två, det är tre… miljoner.

Den andra miljön och intrigdelen är Stockholm. Där bor Nina. Hon arbetar som kommunikationschef på Myndigheten för kulturstöd, vars kvinnliga chef kallas Draken (i hemlighet) av Nina och Robert, som är Nina förtrogne på myndigheten och en personlighet, på flera sätt.

Chefsdraken är vidlyftig med bjudpengar och vindrickande. Det börjar brinna på myndigheten. Plus att Appelqvist smyger in både en kriminell begagnad bokhandlare (i Stockholm) och mutor i kommunpolitiken (Västergötland).

Just smyger – eller för in. Allt passar så väl ihop. Ett vällagt pussel. Och personerna är högst trovärdiga, en sån där Drake – eller flera – har jag ju stött på, om än inte på statliga myndigheter. I alla fall går jag på att personerna kunde vara människor ur verkligheten.

Det händer mycket, både litet och lite större. Blir inte riktigt klok på om Kristina Appelqvist i förväg har planerat allt så noga i detalj eller om hon kan ha tänkt och skrivit spontant.

Kanske inte menat ironiskt, som ett skämt, men i slutet samlar hon också alla – eller de flesta i romanen – på prästgården i Mjöbäck. Alltså sådär som deckarförfattare brukar göra när de inte riktigt fått ihop en lösning på intrigen – då blir det stor och mycket action i slutet.

Fast Appelqvist tar inte till action. Hon gör samma men mjukt, faktiskt lite mysigt. Nog måste det vara med ett leende som hon skrivit så här? Det är lika bra gjort som underhållande.

Kristina Appelqvist har aldrig skrivit och berättat bättre än i ”Klänning för korta kvinnor”. Märklig titel förresten, ska nog inte avslöja mer om den, för titeln ingår liksom i handlingen. Fast jag kan väl kanske ändå avslöja att titeln syftar på moster Lillys stora intresse för film. Det får vara nog så.  

Jag uppskattar också att Appelqvist när hon nu startat en ny serie varken skriver som Maria Lang eller Agatha Christie på nytt och inte heller feelgood. Det är mjukt, lagom spännande och lite mysigt men inte så rysligt. Varken Lang, Christie eller feelgood.

Utan nånting där emellan, något personligt där emellan, hennes egen mjukkokta och samtidigt realistiska deckargenre. Jag hoppas att Kristina Appelqvist nu sitter och skriver på tvåan i serien – eller hon kanske redan har lämna in manuset…

Bengt Eriksson

Nordvästskånska deckarmiljöer, från Ängelholm och upp över Bjärehalvön

Men Storgatan 12 B finns ju inte!

– Nej, säger Willy Josefsson, nummer 12 och 14 finns men inte Storgatan 12 B. Jag ville inte riskera att Martin Olsson skulle flytta in i någon deckarläsares lägenhet. Men det hjälpte inte. En kvinna hörde av sig och hävdade bestämt att jag hade beskrivit hennes barndomshus.

Willy Josefsson guidar oss genom kriminalmiljöerna, de fiktiva och de verkliga. Och var ska rundturen börja, om inte på Storgatan i Ängelholm. Det var i Josefssons tredje kriminalroman, ”Vila i vatten”, som den förtidspensionerade polisen och återkommande huvudpersonen flyttade till ett gult gatuhus i Ängelholm. (Han bodde förut i en korsvirkeslänga på Hallandsåsen.)  

– Skulle Martin Olsson bo någonstans i Ängelholm så var det på Storgatan. Småstaden Ängelholm börjar – och slutar – med Storgatan. Åtminstone var det så när jag växte upp och gick mellan stadens två biografier, valde bio efter bilderna i skyltskåpen.  

Martin Olsson, alias Willy Josefsson, på Storgatan i Ängelholm. Foto: Birgitta Olsson

Willy Josefsson tog studenten i Ängelholm och läste vidare i Lund. Han flyttade till Stockholm, Göteborg och Malmö, där han blev redaktör för Obs-Kulturkvarten i radions P1. Deckardebuten för drygt tio år sen var en återkomst till hembygden. Han valde Nordvästskåne som deckarmiljö. Idag bor Willy Josefsson utanför Lund men hyr en arbetslägenhet i Vejbystrand.

Nu har vi kommit till Stortorget och Josefsson undrar om vi minns början på hans nya roman ”Övervintraren”?

– Just här på Södra kyrkogatan, påpekar han, plockar Martin Olsson upp polisen Arne Bergman i sin Saab och så kör de runt kyrkan och ner i garaget under biblioteket.

Och se! Där ligger antikvariatet också, precis som i boken. Är sortimentet av Maigret-deckare lika bra i verkligheten? Willy Josefsson nickar. När han – eller om det är Martin Olsson – står och diskuterar Georges Simenons polisromaner med Anders Wendelberg, antikvariatets ägare, så undrar man var gränsen går mellan fiktion och verklighet…

– Stieg Trenter och Georges Simenon är mina deckarfavoriter. Mina största influenser. Som de har skildrat Stockholm och Paris, så försöker jag skildra Ängelholm och Bjärehalvön.

Dags för lunch på stadsbibliotekets restaurang – ett av de 50 matställen som enligt Josefssons deckare ska finnas i Ängelholm. Kan det stämma? Det finns nog ännu fler, hävdar författaren. Men var är tabascoflaskan? Nej visst, Martin Olsson har fått magsår och kan inte längre dränka smörgåsarna i tabasco.

Under lunchen ringer Willy Josefsson till Ängelholms lasarett och ber någon komma och öppna dörren till kulverten. Under sjukhuset slingrar flera kilometer långa, mörka kulvertar. Ett kusligt ställe och mest kusligt är den  ”Dödens tunnel”, som leder till bårhuset. I romanen ”De obarmhärtiga” sker mystiska dödsfall på sjukhuset. En dödsängel på två ben går omkring i kulvertarna.

Från rundturen genom Willy Josefssons deckarmiljöer. Foto: Birgitta Olsson

– Jag var orolig för vad sjukhusets personal skulle tycka. Men jag blev fotograferad till företagstidningen och alla 1 500 anställda fick pocketboken i julklapp.

Också tegelbruket i Vegeholm, dit vi nu har fortsatt, är smått kusligt. Inte minst när man tänker på att här – i ”Den fjärde punkten” – hittas en död, nästan uppbränd pojke. Willy Josefsson har lånat en nyckel och vi stiger in i den stora tegelugnen – och samtidigt i hans deckare.  

– Allt det här fylldes med tegel. Och så eldade man. Nu står det tomt. Det har sagts att tegelbruket skulle bli  konstgalleri. Men jag vet inte. 

Resan fortsätter längs kusten – förbi Magnarps hamn (där Martin Olsson brukar stå och betrakta Kullaberg), promenadstigen på heden (där han i ”Minnet av en mördare” upptäcker ett lik vid den gamla bunkern) och Vejbystrand (där den unga journalissan Cecilia bor när den förtidspensionerade polisen möter henne).

Vi kör samma hisnande väg mot Båstad, som prästen Eva Ström i ”Den fjärde punkten”. Högst upp på krönet av Nötte backar, där vägen stupar brant, Sinarpsdalen syns på vänster sida och Laholmsbukten rakt fram, körde hon nästan av vägen.  

Eftermiddagsfikat dricks på Enehalls pensionat uppe på Malen vid Båstad station. I ”Övervintraren” förekommer pensionatet i dubbel upplaga. Martin Olsson inkvarterades här 1968 som nybliven polis under Båstaddemonstrationerna och här hyr Arne Bergman också ett rum för att utreda ett nära 40 år gammalt brott. 

– Kom, säger pensionatsägaren Patrik Larsson. Han tar oss med till ett av rummen, drar ut lådan till nattygsbordet och visar. I alla pensionatsrum finns både en bibel och ett exemplar av ”Övervintraren”.

Sista stoppet är Barkåkra kyrka. Krucifixet, som hänger på plats i taket igen, föll ner i huvet på Eva Ström i boken ”Dödarens märke”. Eva Ström, som blivit deckarseriens andra huvudperson, är församlingens kyrkoherde. I ”Den slutna cirkeln” gömmer sig Jan Villumsen, psykiater från Lund, hos den kvinnliga kyrkoherden, uppe prästgårdsvinden. 

Verklighetens kyrkoherde heter Åke Svensson, som inte alls har något emot att Barkåkra kyrka blivit litterär kriminalmiljö. Hur har Josefsson lyckats skildra en kvinnlig präst?

– Jodå, den riktiga kyrkoherden nickar godkänt. Församlingen har fått en ny kvinnlig komminister som påminner om Eva Ström.

Bengt Eriksson

Publicerat i Magasinet Skåne 2007

***

Titlarna i Willy Josefssons deckarserie

Död skörd (1996)

Brinnande bevis (1997)

Vila i vatten (1998)

Minnet av en mördare (1999)

Dödarens märke (2000)

Den fjärde punkten (2002)

De obarmhärtiga (2003)

Den slutna cirkeln (2005)

Övervintraren (2007)

Inte samtliga titlar, såvitt jag kunnat utreda,

men de flesta finns nu som ljud- och e-böcker.

Från en annan bokrea: Stieg Trenter

I bokkatalogerna ser jag att en av mina svenska favoritdeckare, ”I dag röd” av Stieg Trenter, finns i nytryck på rean. Har du inte läst boken, så köp den och gör det! ”I dag röd” tål – fortfarande – att läsas både som en deckare och – ännu mer – som en atmosfärrik Stockholmsguide.

Jag minns mitt första möte med Trenters huvudperson – fotografen och amatördetektiven Harry Friberg. Det var i ett antikvariat på Högbergsgatan i Stockholm. Friberg var klädd i något zebrarandigt, lite trasig i ryggen men fullt läsbar. Jag satte fast honom på pakethållaren och cyklade hem till Pastellvägen på andra sidan Skanstullsbron.

Det här var på 50-talet. Jag kan väl ha varit 12-13 år. Strax blev Harry Friberg min vägvisare och följeslagare i Stockholm.

Någon vidare amatördetektiv tyckte jag aldrig att Friberg var. Däremot var han Stockholms turistråds bästa guide. Först läste jag, sen cyklade jag Stockholm runt.

Den första av Stieg Trenters deckare jag köpte (i Zebra-pocket) den där gången på antikvariatet måste ha varit, just, ”I dag röd”. Jag minns att jag cyklade till Urvädersgränd, där Friberg berättade att författaren, Trenter, försökte lura mej. Huset med Stomatoltuben ligger ju egentligen på Klevgränd.

När jag tittade på karparna i dammen inne på Centralbadets gård var Friberg också med (”Tragiskt telegram”), liksom ute på Kastellholmen (”Roparen”). Och så vidare.

Men kompis och bundis blev ändå aldrig Friberg och jag.

Som person och människa var han för blek, nästan genomskinlig. Han skulle ha varit lite mer Mike Hammer-tuff, tyckte den 12-13-årige deckarläsaren. Friberg fick mej inte ens intresserad av sitt riktiga jobb brevid amatördetektivandet. Fotografens, alltså. (Å andra sidan blev jag med tiden gift med en fotograf. Det kan kanske finnas ett psykologiskt samband.)

Nej, då tyckte jag att den fåfänge lille kriminalintendenten, Vesper Johnson, med sina extrahöga klackar och pincetten, som han rycker gråa hårstrån ur mustaschen med, var fräckare. Måste erkänna att jag också är mer lik honom.

Bengt Eriksson

Publicerat i KvP 1997

Bo Widerberg, författare från Malmö

Såg, ska strax lyssna också, att Kalle Lind och Vante Rosengren pratar om ”Bo Widerbergs tre Malmöfilmer” i senaste avsnittet av Malmöpodden ”A du!”.

Det fick mig att minnas följande text som jag skrev om Bo Widerbergs romaner i Malmömiljö.

Ur vilka filmerna mer eller mindre uppstod. (Efter min text finns en länk till Kalles och Vantes podd om du vill lyssna och det vill du!)

***

Det började med att några av Bo Widerbergs tidiga långfilmer – bl a ”Barnvagnen” och ”Kvarteret Korpen” (bägge från 1963) – visades på TV. Jag återsåg filmerna, mindes och häpnade…

Att jag kunnat glömma! Widerberg gjorde ju dokumentärer i form av spelfilmer – och tvärtom. Platsen och tiden är Malmö från, ungefär, slutet av 40- till 60-talet:  den gamla staden ligger för döden; den nya, moderna staden föds.

Widerberg erotikon-2Det fortsatte med att jag i ett antikvariatsfönster fick syn på romanen ”Erotikon”. Författare: Bo Widerberg. När jag slog upp försättsbladet såg jag att romanen föregick filmerna: utgivningsåret var 1957. Jag läste, fascinerades och häpnade – ännu mer!

Från debuten ”Barnvagnen” till återkomsten på 90-talet med ”Lust och fägring stor” är filmregissören Widerberg oöverträffad som skildrare av Malmö. På bioduken, vill säga. I skönlitteraturen har han sin like och sidvis t o m överman: nämligen sej själv, författaren Widerberg.

Romanen ”Erotikon” öppnar sej som en pop up-bok. Fiktionen är, liksom i filmerna om Malmö, så levande att den blir dokumentär. Att läsa är att vara fysiskt närvarande i staden och romanen: att se, höra och lukta.

Året är 1950. Romanens huvudperson, Gösta Granell, som äger en låsfirma och just idag fyller 49 år, besöker barndomshemmet på Ahlmansgatan i Sofielunds röda kvarter. Hans mor är död, men far lever.

Gösta betraktar hemmet, som ”blivit en tredje klassens antikbod där beteckningen ‘antik’ gällde föremålens grad av förfall”: den slitna korkmattan, de avflagnade väggarna, den fläckiga spegeln, en trave tallrikar i diskhon, flaskorna med lukt av surnat öl…

1997 har den omoderna, gamla hyreskåken, där familjen Granell bodde, ersatts av en ny, modern hyreslänga, som i sin tur ska förfalla och rivas. Jag kör in till Malmö med bilen, parkerar på gatan där det gamla huset stod och det nya står. Sedan följer jag – med boken uppslagen i handen – far och son på deras vandring genom ett Malmö som bara delvis finns kvar.

Arbetarstatyn står förstås kvar på Möllevångstorget. Men var låg schappet Rödlöken, som serverade brunkål och korv? Finns kakaoasken kvar på taket till Mazettis igenspikade chokladfabrik? Jag spanar uppåt men kan inte se den. Och det var längesen som ettans spårvagn skramlade förbi på väg upp mot Allmänna sjukhuset.

När försvann Deutsche Bierhalle från Lejonetpassagen? Borta är den i alla fall, liksom de övriga ölkrogarna från 50-talet – alla utom Mattssons Ölstuga.

 Till sist hamnar sonen Gösta vid kanalen. Han räknar broarna:

… från Schougens bro ute på Öster till Carolibron, från Carolibron till Paulibron innan brandstationen, från Paulibron till Amiralsbron, från Amiralsbron till Kaptensbron, cykelbron, från Kaptensbron till Davidhallsbron, från Davidhallsbron till Morecosbron – där  han stod nu – och vidare under Fersens bro, den vackraste av dem alla…

Widerberg barnvagnenDet är ju ett filmmanus! Bara att starta kameran! Nog måste de som på 50-talet läste Widerberg ha anat att den unge författaren skulle bli filmregissör?

Efter ”Erotikon” gick jag en antikvariatsrunda, köpte och läste romanerna ”Hösttermin”, ”På botten av himlen” och ”Den gröna draken” samt novellsamlingen ”Kyssas” (publicerade 1952-59).

Också dessa böcker skildrar Malmö (med omnejd), men i några är staden Malmö inte så påträngande utan närvarande mer som atmosfär och klangfärg.

Varje stad har sin historia, sina hus och gator, sina människor, tankar och liv, som tillsammans bildar en närvaro – lika påtaglig i Widerbergs fiktion som i verklighetens Malmö. Alla de uppräknade titlarna är definitivt Malmöböcker: befolkade av malmöiter.

Bo Widerbergs berättelser om Malmö – både filmerna och romanerna – skulle kunna placeras under den gemensamma rubriken ”Malmöarbetet”.

Romanen ”Den gröna draken” blev filmen ”Heja Roland” (1966). Men också i andra romaner och filmer är det som om han återberättar samma historia. Personerna kan byta böcker med varann eller kliva ur en roman och in i en film. Författaren/regissören Widerberg går runt, runt sina människor och betraktar dem på nytt från olika håll.

Aha! utbrister jag, när jag ser att adressen Ahlmansgatan 12 återkommer i åtminstone ett par böcker. Kan den skolfröken, som förekommer i filmen ”Lust och fägring stor”, vara samma lärarinna, som introducerades redan i romanen ”Erotikon”? Samma films unge skolpojke har i alla fall klasskompisar, förebilder och/eller alter egon i flera romaner.

I synnerhet ”Erotikon” – Widerbergs definitiva Malmö-roman – förtjänar att kallas ”Malmöklassiker”. Liksom filmerna ”Barnvagnen” och ”Kvarteret Korpen” präglas ”Erotikon” av berättarentusiasm och uttrycksvilja. Samma unga hjärta slår i romanen som i filmerna. Också 40 år senare kan man ana att den unge Bo Widerberg var en känslig författare: tidsmedveten och nutida.

Widerberg erotikon-2I språket finns en nervig puls som måste vara Malmös – avlyssnad och självupplevd i stadens snabba förvandling: i språnget mellan småstad och framtidens moderna (stor)stad.

När ska ”Erotikon” bli tillgänglig i pocket – för den äldre generationen, som verkar ha glömt romanförfattaren Widerberg, och för de yngre generationerna, som väl knappt vet att Bo Widerberg – också – skrev böcker?

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 1997

KLICKA och lyssna!

Tecknade seriedeckare från Skåne – lika verkliga som makabra, ja, ockulta

Dennis Gustafsson är en av Sveriges främsta deckarförfattare. Och tecknare.

Han skriver och tecknar deckare i form av kriminella, historiska och övernaturliga viktor-kasparsson---fadernas-synderseriealbum. Eller ”makabra”, för att återanvända det ord han själv använder.

Huvudperson: Viktor Kasparsson, privatdetektiv och mer. Miljöer: Skåne mest med utgångspunkt från Helsingborg.

Nu har Dennis Gustafsson gett ut sitt åttonde Viktor Kasparsson-album, ”Fädernas synder” (Albumförlaget).

Vilket Deckarlogg förstås ska återkomma till. Men i väntan på den recensionen: en presentation av/krönika om/intervju med Dennis Gustafsson…

***

Det var vinter när jag öppnade Dennis Gustafssons första album om Viktor Kasparsson. På 1930-talet och strax före jul, snön faller över Hälsingborg (dåtidens stavning). Trots kylan är Kasparsson ute på stan i bara ”fiskbensrandig kostym och tidningspojkekeps”. Han besöker Jennifer Rosendahls antikvariat och hittar en intressant bok: ”Ockultism Encyclopedia” av Lewis Spence. Antikvariatshandlerskan slår in den som en julklapp.

Sen dess har det kommit ytterligare fem album om och med helsingborgaren Viktor Kasparsson, som tänkte bli kriminalfotograf men av omständigheterna görs till privatdetektiv. ”Album” skriver jag. Det betyder tecknade serier. Dennis Gustafsson berättar och tecknar deckare. Om seriealbumen varit romaner kunde de ha prisats som några av de bästa svenska deckarna. Eller kanske ändå inte – hade Deckarakademin, övriga deckarkritiker och läsare accepterat blandningen av verkligt och makabert, ja, ockult?

”Som de flesta serieförfattare vill jag väl bli en romanförfattare”, säger Dennis Gustafsson. ”Men jag blygs över min ringa skicklighet i författarhantverket, så tills vidare får jag gömma texterna bakom en massa bilder. Att första boken, ´Makabra mysterier´, har epiloger i skönlitterär form beror på att jag leker med tanken att skriva en novellsamling med Kasparssonberättelser.”

Viktor Kasparsson kb

Tecknat och målat av Dennis Gustafsson.

De makabra mysterierna utspelar sig både i Helsingborg och på landsbygden – mest platser i norra Skåne: Söderåsen, Djupadals dansbana, Raus kyrkogård, Ramlösa, Svartmåla, Äsphult, Utvälinge med flera. Berättandet sker oftast i kortare serienoveller, flera stycken i ett album. Årtalen växlar, fram och tillbaks. Kasparsson är ”lika gammal som seklet” och upplever sitt första mysterium som 19-åring i berättelsen ”Syndaätaren”.

Du kommer från Helsingborg, därför som du placerat Viktor Kasparsson just där? ”Ja, jag är född och uppvuxen i Helsingborg”, svarar Dennis Gustafsson. ”Men jag började spåna på Kasparsson när jag bodde i London. Man blir ju mer hemkär desto längre bort man är från hemtrakten. Jag har många minnen också av äventyr i ungdomens Helsingborg, gamla rivningskåkar på söder och nedstängda sjukhus i Ramlösaparken.”

Helsingborgs gator, hus och caféer, utsikten över hamnen, Auktionskammaren, Hotell Vega… Allt är så pyttenoga exakt, realistiskt och verkligt tecknat och målat. Ända tills det overkliga, makabra och ockulta inträffar – då går tecknandet liksom överstyr och blir friare, mer explosivt, orealistiskt och overkligt.

Fast deckarserieskaparen Gustafsson tycks mena att också det overkliga kan vara verkligt. ”Platserna är historiska och övernaturligheterna baseras på sånt som rapporterats av riktiga människor eller förts vidare som sägner från generation till generation. Hotell Vega finns kvar i Helsingborg men heter nu Hotell Viking. Personalen berättade att de sett två spöken och när jag gick runt i hotellet tyckte jag mig få en känsla av en ung man och en ung kvinna…”

”Och”, tillägger han, ” googla ordet ´Råttkung´ så ska du få se! Nackhåren reser sig.” Varför inte låta Viktor Kasparsson lösa något mysterium också i sydöstra Skåne? Till exempel i mina hemtrakter, alltså Vollsjö. ”Genast det rapporterats om något övernaturligt otyg i Vollsjötrakten så…” säger Gustafsson. ”Har du någon lokal sägen på lager? Skriv till mig så ska jag skicka vidare till Viktor.”

Också vinter när jag avslutar det nya, sjätte Kasparsson-albumet ”Vinterbrand”. Tid: november 1927. Efter att ha löst ett makabert/ockult mysterium i byn Asketorp är Viktor Kasparsson med redardottern Emilia Varga vid ratten på väg hemåt Helsingborg igen genom ett allt snöigare Östergötland. De sista rutorna täcks av stora snöflingor: vitt, vitt, vitt.

Dennis Gustafssons seriealbum:
Viktor Kasparssons makabra mysterier (2010)
Skräckens ängel (2011)
Spöket på Hotell Vega (2012)
Blodsband (2013)
Syndaätaren (2014)
Vinterbrand (2015)
Alla utgivna av Albumförlaget

deckarlogg-2Bengt Eriksson
(Krönika i Ystads Allehandas 2015)

Håkan Nesser, skrönikör och (deckar)författare

Håkan Nesser
De vänsterhäntas förening
(Albert Bonniers)

En krimiskröna. Eller egentligen tvärtom: en skrönekrimi. Så är Håkan Nessers nya, omfångsrika roman (544 sidor) ”De vänsterhäntas förening”.

Ett slags polisroman och deckare, där Nessers poliser återkommer, först Van Veeteren och sen också Gunnar Barbarotti, femton respektive sex år efter de senaste romanerna.

Van Veeteren, pensionerad som ni vet, numera ägnar han sig åt sitt antikvariat i Maardam samt schackspel, ska fylla 75 år och återkommer likt en amatördetektiv som utreder sig själv; ett gammalt fall där Van Veeteren och hans kollega Münster begick ett stort misstag genom att slarva, får man allt säga (det gör han själv också).

Barbarotti återkommer som den kriminalinspektör han fortfarande är i Kymlinge.

Håkan NesserDen förste gruvar sig över ålderdomen och är återkommande tacksam för sin kloka, smarta hustru Ulrike Fremdli, i den här boken självutnämnd vittnespsykolog; den andre över hur det egentligen ska bli mellan honom och kollegan Eva Backman (enligt sin döda hustrus goda råd).

Deras livsfunderingar, om livet och döden med kärleken som förutsättning och nödvändighet, personernas kemi, skildras ömt och fint. (Samt humoristiskt, ska återkomma det). Håkan Nesser är suverän på livsfilosofiska funderingar vid tangentbordet.

Tre parallella tidsplan som Nesser växlar mellan: runt 1960, på tidigt 90-tal samt hösten 2012. Och tusen eller åtminstone hundra personer (så många känns det som i alla fall), vilka träder in i och ut ur handlingen men hela tiden finns med i bakgrunden.

Får Håkan Nesser ihop detta? Frågan bör hellre ställas: Får jag ihop detta när jag läser? Svar: Ja, faktiskt. Men några gånger måste jag stanna upp och ge mig själv rådet att läsa lite mer långsamt. Detta råd gäller alla som börjar läsa ”De vänsterhändas förening”: Läs låååångsamt.

Actiondeckarläsartempo går inte för sig.

Skrönan, för det är en skröna snarare än en berättelse eller historia, är snårig. Nya komponenter och personer tillkommer då och då i berättandet, som om Nesser både planerat noga och fångat de påhitt han fått under skrivandet.

Allt har utgångspunkt i denna förening för vänsterhänta, som några skolungdomar bildade. Det fortsätter med en mordbrand på ett värdshus – det var den Van Veeteren och Münster missbedömde så katastrofalt – och kidnappningen av ett barn, en liten flicka.

Till detta kommer också en – ännu en – otrolig berättelse, den hade kunnat bli sin egen roman, om en ung nunna och ett spädbarn, en pojke, som lämnas vid en nunnekloster och där får växa upp till man.

Men nu håller jag på och berättar för mycket, märker jag.

Nesser portionerar ut den här skrönan, lite i taget och i oordning. De små och större detaljerna går i många riktningar. Att det till sist blir en sammanhängande enhet måste betraktas som ett mästerskap. Och att denna skröna blir – nästan – trovärdig gör ju inte resultatet sämre.

(För det är en detalj, en enda, som jag hänger upp mig på, den är alltför otrolig, men just denna detalj, kanske den viktigaste, slinker Nesser smidigt undan och runt, så att jag visserligen la märke till det otroliga men till sist gick med på det också. Skickligt gjort, annars hade hela skrönan fallit.)

Inte bara en deckarskröna till innehållet utan också till formen. Håkan Nesser författar ju numera som en skrönikör även till själva stilistiken, sättet att skriva och berätta. Han roar sig själv med att skämta och skoja mest hela tiden.

Ingen säger ingen person kan säga eller tänka något utan att vara skojfrisk i formuleringarna. Som om alla vore nånslags Philip Marlowes på den här sidan Atlanten, kanske som att Sjöwall Wahlöö möter säg, Wodehouse. Det kan bli något påfrestande ibland (inte minst för att författaren själv gör likadant i sin berättartext) och dessutom blir slutresultatet då, som sagt, 544 sidor (mot 268 i den första Van Veeteren-deckaren).

Stryka? Vet inte. Då skulle det kanske inte fungera för Nesser, blev ingen skröna alls och ingen roman. Men, da capo, läs långsamt. Annars riskerar viktiga små detaljer i ”De vänsterhäntas förening” att missas och då kan hela romanen falla itu.

Miljöerna också – som ju inte finns men finns ändå. Det är få (deckar)författare som lyckats skapa en egen fiktiv men ändå riktig, ja, levande miljö. Ett otyg att hitta på kriminalmiljöer, om jag får säga.

Håkan Nesser lyckas, som en av de få. Oosterby, Maardam, Loewingen, Kymlinge… Dessa platser finns ju, de är verkliga, de går att besöka på semestern, fast de inte finns.

Bengt Eriksson