Allt fler mord i Skåne

Häromkvällen for jag till Sjöbo bibliotek för att höra Ingrid Remvall berätta om sitt författande. Hon har förut skrivit skön- och facklitteratur för barn och ungdom, nu i våras kom vuxendeckaren ”Mord och martinis – Kändiskockens död” (Bokfabriken).

Undergenre: yngre, modern feelgood-deckare.

Mord och martinisRemvall, som bor i Lomma och arbetar i Sjöbo, placerar inte sina berättelser i skånska miljöer. Hittills, i alla fall. Kanske till våren 2019, då thrillern ”Glasfällan” kommer. ”Skåne? Nej”, svarar hon när jag frågar. ”Eventuellt i framtiden – men inte nu.”

Om jag tagit med författare som Remvall, Anna Karolina, Anna Lihammer, Kristina Ohlsson, Joakim Zander med flera, vilka är födda i Skåne eller bor här men föredrar andra kriminella miljöer, typ Stockholm, så hade Skånes nya deckarboom inte fått plats i de krönikor jag varje utgivningshöst och vår skrivit de senaste åren.

För så är det: en skånsk deckarboom är i full gång och blom. Säg för tio år sen, då utspelade sig knappt alls några deckare i skånska miljöer. Idag är det ju omöjligt att hålla koll på alla nya skånska deckare. Ber om ursäkt om jag råkat missa någon deckare i skånsk miljö när jag nu gör 2018 års höstgenomgång…

judaskyssen”Judaskyssen” (Hoi) av debutanterna Kristina Tilvemo & Michael Wainwright utspelar sig i Malmö, Lund och New York. Även till genre och innehåll skiftar boken kameleontiskt mellan privat thriller och kollektiv polisroman; en arg uppgörelse med sjukvården är berättelsens genomgående tråd men lika stark blir skildringen av klassamhället Sverige – det hårda Malmö kontra det akademiska Lund.

Form och innehåll svänger så att romanen – nästan – kapsejsar. Fast Tilvemo & Wainwright reder ut svängarna och får ”Judaskyssen” att bli en bra debutdeckare.

VintereldAnders de la Motte är en av våra skickligaste deckarförfattare, inte minst imponerar han med sitt föränderliga språk. I de la Mottes IT-thrillers var berättarspråket snabbt och ettrigt, när de la Motte nu skriver landsorts- och årtidsdeckare om barndomsbygden i nordvästra Skåne, ”Vintereld” (Forum) är tredje titeln, har språket blivit följsamt och stämningsfullt.

Enkelt men smart betonar han också då- och nutid, växlar från preteritum till presens. En kvinna får ärva en gammal stugby. Så börjar ”Vintereld” och därefter avtäcks historien: svek, splittrade familjer, mordbrand.

Motiv X”Motiv X” (Forum) heter Stefan Ahnhems fjärde thriller om Fabian Risk och övriga poliser i Helsingborg med omnejd. Ahnhems polisthriller är som en teve-serie där varje scen ska vara action. Det händer mycket och otäckt – med kort sagt vidriga mord (som när en flyktingpojke mördas i en centrifug).

Trovärdigt? Arbetar svensk polis så här? Är poliser så… ja, kriminella? ”Motiv X” är till råga på allt en kriminell följetong som inleddes tidigare i serien och slutar innan upplösningen. Fortsättning i nästa del… Skriva och berätta kan Ahnhem, men varför måste han ta i och överdriva?

En helt vanlig familjMattias Edvardsson är en våghalsig och experimentell deckarförfattare. ”En helt vanlig familj” (också Forum) kan placeras i facket ”domestic crime” med tillägget rättegångsthriller. Miljö: ett villaområde i Lund. Familjens dotter, Ulrika, anklagas för mord och häktas.

Edvardsson berättar samma historia från tre håll, alltså tre gånger efter varann: fadern, dottern och modern. Det är modigt gjort – men svårt. Jag (andra recensenter har varit av annan åsikt) tycker det fungerar bäst i första vändan, åkej i andra men i tredje tröttnade jag. Nog kunde den här historien ha berättats på ett mer kommunikativt sätt?

EsterOlsénis & Hansens mjukisdeckare med Ester Karlsson, 78 år och änka i Lund, har redan blivit en favorit. I seriens andra titel, ”Ett lik i garderoben” (Bokfabriken), deltar Ester i ett 80-årskalas på Hjularöds slott utanför Harlösa. (Jo, precis där som julkalendern ”Mysteriet på Greveholm” spelades in.)

Ester Karlsson ”med K” har trippelskinn på näsan och övriga personer är knepiga på sina sätt, så där som folk kan vara. Det dröjer innan liket upptäcks och Ester startar sin Miss Marple-utredning. Men det gör ingenting: i den här serien har Olséni & Hansen hittat feelgood-deckarens extra rätta ton.

malmomord”Malmömord” (Venaröd) är ingen deckare, inte skönlitteratur utan en fackbok om ”real crime”. Jag brukar inte gilla böcker med autentiska mord, ofta blir det för snaskigt. Men Greger Larsson, som gett ut flera Malmöböcker, känner sin stad och dess invånare.

Som Kristian Lundberg skriver i förordet: ”Det går inte att se skillnad på vilka som är förövare och vilka som är offer. Vi påminner om varandra…”

I Larsens bok skildras det mörker som nog finns inom oss alla och får vissa, till exempel ”Seriemördaren på Östra sjukhuset” och ”Kannibalen på Kornettsgatan”, att gå ner i mörkret och bli mördare. ”Malmömord” tar oss också till Malmös mer hemliga platser.

Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda 2018

Fel / rätt deckare vann?

När det gäller att utse årets bästa deckare så brukar Svenska Deckarkademin och jag alltid vara oense. Jag protesterar och muttrar över att nu har Deckarakademins ”stofiler” gjort bort sig igen. (Som när akademiledamöterna i fjol inte begrep vilken som var årets bästa svenska debut- såväl som bästa svenska deckare/krimi överhuvudtaget.)

Fast i år har Deckarakademin förvånat mig med att till årets två bästa deckare utse både en svensk och en till svenska översatt titel – Malin Persson Giolitos ”Störst av allt” respektive Ray Celestins ”Yxmannen” – som jag applåderar och hurrar för. Ja, jag förvånar mig själv med att vara så överens.

giolitoJag kan till och med skriva under på motiveringarna:

”Ett originellt berättat psykologiskt rättegångsdrama på vasst och roligt språk.” Så motiveras priset till Persson Giolito – en exakt motivering.

”Om mord, musik och mysterier i mustig New Orleans-miljö.” Lite luddigare men visst, det är en faktisk och riktig beskrivning av Celestins historiska debutdeckare på (delvis) autentisk grund.

Mycket läsvärda deckare/romaner, bägge två. Men… För det finns förstås ändå ett ”men”.

Jag ska inte använde uttrycket ”i stället för” – däremot ”lika gärna som”.

Vad gäller övriga fyra svenska deckare på Deckarakademins nomineringslista så hade jag inte heller blivit besviken om Sara Lövestams underfundiga och högst personligt hårdkokta deckare med flyktingdetektiven Kouplan, ”Luften är fri”, utsetts till vinnare.

Och av de nominerade översatta deckarna hade lika gärna norrmannen Gard Sveens kombinerade polis- och andra världskrigsroman, ”Den siste pilgrimen”, kunnat vinna i den kategorin.

yxmannenAlltså inte – observera – hellre utan lika gärna.

Det finns dessutom ett antal – andra – deckare jag tycker kunde ha nominerats i bägge kategorierna. Också här fegar jag, så jag kommer inte att avslöja vilka nominerade deckare som skulle ha puttats ut av mina alternativa förslag utan jag ska bara nämna några titlar som lika gärna kunnat vara med på nomineringslistorna.

En av dem kunde – till och med – ha fått bli årets svenska deckare: nämligen Tove Alsterdals ”Vänd dig inte om”. Med sin mångsidighet = flera böcker i en – mordgåta, skildring av före detta mentalsjukhuset Beckomberga och skönlitterär fakta om tiggande romer – har för mig blivit 2016 års bästa svenska deckare.

Och hade Stefan Lindbergs alternativa Palmemordsdeckare, ”Nätterna på Mon Chéri”, både nominerats och utsetts till vinnare, så inte hade jag morrat då heller.

gard-sveenÄven ”Kan man dö två gånger” av Leif GW Persson (Sveriges bästa polisromanförfattare, om ni frågar mig) samt någon/några av följande historiska deckare – Set Mattssons ”Så länge min bror andas”, Anna Lihammers ”Där gryningen dör” och Martin Holméns ”Nere för räkning” – hade gärna fått vara med bland de nominerade.

Nej, kanske inte förstaprischans men väl värda att lyftas fram lite extra med varsin nominering.

Också bland årets översatta deckare finns det flera som mycket väl hade förtjänat att höra till de fem nominerade.

Jag som är lite extra kriminördig på hårdkokt och noir – till skillnad mot Svenska Deckarakademins ledamöter som verkar vara motsatsen – hade gärna återsett följande titlar bland de översatta deckarna: Jesper Steins noir från Nørrebro i Köpenhamn, ”Bye Bye Blackbird”, och Stephen Kings avslutande del, ”Sista vakten”, av trilogin där han – mycket lyckosamt – skrivit sin egen variant av hårdkokt och noir.

Och den fransyskt multimystiska Fred Vargas förtjänar varje nominering! Även årets ”Istider” – verkligen eller snarare overkligen inte mindre mystifierande än de tidigare – alsterdalhade förtjänstfullt kunnat blicka ut över svenska deckarläsare från en plats bland de nominerade.

Liksom norrmannen Jørn Lier Horsts senaste polisroman, ”Blindgång”, och Tana Frenchs amerikanskirländska kombination av polis- och ungkvinnokrimi, ” En hemlig plats”.

Och så vidare. För jag kan fortsätta. Ska ni av detta dra slutsatsen att år 2016 är ett bra – kanske till och med ett ovanligt bra? – deckarår för den svenska deckarpubliken? Svar: Ja.

Om Deckarakademin sen också, vilket ju görs ibland, delat ut ett par extrapriser så hade jag varit helt nöjd.

Årets svenska deckardebutant: Katinka Bille med ”Diktaren”.

Årets true crime/autentiska brott/faktakrimi: Lena Ebervalls och Per E Samuelssons ”Florence Stephens förlorade värld”.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

PS. Som utlovat skulle den här texten ha skrivits tidigare men då anföll influensan från helvetet. Den stora genomgången av deckaråret 2016 kommer – traditionellt – sådär vid nyår.