Kvinnlig privatdetektivpionjär: Liza Cody

Kollade upp nu när jag la ut det här…

Nej, Liza Cody är utgången ut svenska bokhandlar, både på nätet och fysiskt. De svenska översättningarna finns inte heller som e- och/eller ljudböcker.

Så trist, tycker jag. För jag uppskattade Liza Codys bägge deckarserier, den ena en tidiga serie deckare med en kvinnlig privatdetektiv och den andra en minst sagt annorlunda kriminalserie med en annorlunda kvinna som huvudperson.

Blir alltså till att kolla med bibliotek eller på antikvariat. Gör det! är Deckarloggs råd.

***

Liza Cody
Land: England
Genre: hårdkokta deckare,
kvinnodeckare, Londonguider

Den engelska deckarförfattarinnan Liza Cody är en litterär släkting till amerikanskorna Sara Paretsky, Sue Grafton och Marcia Muller.

Men hon har inte låtit en amerikansk privatsnoka flytta över Atlanten. Codys kvinnliga privatdetektiv, Anna Lee, är mycket engelsk och mycket vanlig.

Redan på de två första sidorna i den allra första Anna Lee-deckaren, Duperad (1987), slår Liza Cody fast att här ska det handla om London och England.

Liza Cody vid tiden för författandet av de nämnda deckarna.

Anna Lee bor i, skriver Cody, ”ett alldeles vanlig Londonhus strax norr om Holland Park”.

Cody beskriver radhuset (Anna Lee bor på ovanvåningen), närheten till grannarna (ett äldre par, Bea och Selwyn) och grann(o)sämjan, Guardian i brevlådan och mjölkflaskorna på tröskeln.

Mycket engelskt och mycket levande. Det kunde vara ett tidningsreportage eller en dokumentärfilm.

Som många privatdetektiver, manliga och kvinnliga, är Anna Lee före detta polis. Men hon har ingen egen, lite sjabbig deckarbyrå utan är en kuvad anställd detektiv på Brierly Security, en kombinerad detektiv- och säkerhetsfirma.

Hennes gamla Triumph startar tveksamt vid tredje försöket. Arbetsgivarens milersättning är 5 pence per kilometer. Chefen har smek- eller öktiteln ”Kommendörkapten”.

I receptionen och vid telefonväxeln sitter Beryl, som också  ”gjorde upp tjänstgöringsscheman, förmedlade meddelanden och i nåder släppte ifrån sig expensblanketterna”. (Vem har inte stött på en sådan telefonist/sekreterare?!)

Det är så – ordet tål att upprepas – levande skildrat att det kunde vara ett arbetsplatsreportage.

Brierly Security är förresten ”inhyst i en av de där kontorsvåningarna som ligger ovanför de ruffiga butikerna på Kensington High Street”. Men var? Exakt var?

Vid flera Londonbesök har jag försökt hitta Anna Lees arbetsplats. För Anna Lee finns. Det är jag säker på.

Av de Anna Lee-deckare som översatts till svenska tycker jag bäst om Livet blev hans död (1990).

Anna Lee efterforskar en försvunnen tonårsflicka och uppdraget för henne till både kojor och åtminstone smärre slott. Resultat: en hårdkokt plus psykologisk deckare med inslag av pussel och en nära på – bästa möjliga betyg! – rendellsk och georgesk analys av det engelska samhället, av klassystemets och även religionens normer och bojor.

Hur viktig miljön – alltså London och England – är för Liza Cody och Anna Lee märks extra tydligt i Backhand (1993).

En bit in i romanen flyger Anna Lee till ett soligt Florida och genast blir hon en kvinnlig privatdetektiv bland alla andra kvinnliga privatdetektiver.

I Skamgrepp (1994) har Anna Lee en biroll, förekommer bara på några få sidor. Istället introducerar Cody en ny huvudperson – spännande, fascinerande och märklig.

Ja, fribrotterskan Eva Wylie är så märklig att hon väl knappast kan vara verklig? Eva Wylie – en stor, tung och ful kvinna – kallas ”Stryparen” eller ”Galoschkäften” och har som mål att bli brittisk tungviktsmästarinna i proffsbrottning.

Hennes bostad är en husvagn på ett skrotupplag där hon arbetar som nattvakt med ett par vakthundar som närmaste vänner. Dessutom har hon diverse småkriminella uppdrag inom Londons undre värld.

Också fribrotterskan Eva Wylie skildras nära, kärleksfullt och levande. När romanen är slut tror i alla fall den här läsaren att hon finns, hon också.

Kanske är Codys fribrotterska en representant för de unga människor som idag lever på Londons gator och överlever med ena foten på fel sida om lagen? Kanske har Liza Cody velat skildra England i den sociala nedskärningens tid?

Skamgrepp är knappast en deckare, mer ett slags kvinnlig gangsterroman. Och knappast en hel roman, utan snarare en skiss, en introduktion till de följande två romanerna om Eva Wylie (med Anna Lee som bi-huvudperson), Monkey Wrech (1994) och Musclebound (1997). 

Tyvärr har inte Liza Codys svenska bokförlag – eller för del delen något annat svenskt förlag – låtit översätta dem till svenska.

Så vill man läsa fortsättningen på berättelsen om fribrotterskan, smågangstern och amatörsnokan Eva Wylie, som jag vidhåller är en av de märkligaste och intressantaste huvudpersonerna i de senaste årens engelska kriminallitteratur, får man göra det på engelska.

Titlar:

Duperad. 1987. Dupe. Övers: Karl G. och Lilian Fredriksson.
Livet blev hans död. 1990. Head Case. Övers: Karl G. och Lilian Fredriksson.
Backhand. 1993. Backhand. Övers: Karl G. och Lilian Fredriksson.
Skamgrepp. 1994. Bucket Nut. Övers: Karl G. och Lilian Fredriksson.

Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan 2”, utgiven av BTJ Förlag 2002

Länk till Liza Codys HEMSIDA.

Britain noir: Grälla nyanser av svart

Redan 1938 importerade Peter Cheyney den amerikanska detektivromanen, typ pulp, till England genom att i ”The Urgent Hangman” placera Slim Callaghans detektivbyrå på en bakgata till Chancery Lane i London.

Peter Cheyney: ”The Urgent Hangman”.

På 60-talet skrev Robin Cook (numera känd som Derek Raymond) flera deckare/thrillers, bl a ”The Crust On Its Uppers” och ”Public Parts And Private Places”, i hårdkokta Londonmiljöer.

Liza Codu DupeP B Yuill, t ex ”Hazell Plays Solomon”, poängterade på 70-talet det engelska genom att låta privatdetektiven James Hazell snacka cockney. Liza Codys böcker om privatsnokan Anna Lee – den första, ”Dupe”, kom 1980 – varslade ännu mer om vad som skulle hända…

Liza Cody: ”Dupe”.

På 90-talet exploderade noir-genren: hårdkokta deckare/thrillers publicerades som blodig konfetti. Idag har ”Britain Noir” trängt undan de klassiska engelska genrerna (landsortsdeckaren och spionthrillern) både vad gäller antalet titlar och angelägenhetsgrad.

London noirNyligen kom den tredje ”Fresh Blood”-samlingen (alla The Do-Not Press; red: Mike Ripley och Maxim Jakubowski) med nya brittiska noir-författare. Också ”London Noir” (Serpent´s Tail; red: Maxim Jakubowski) och ”Britpulp!” (Sceptre; red: Tim White) innehåller exempel på brittisk noir i novellformat.

Noir-novellsamlingen ”London Noir”.

Många noir-författare från samlingarna – t ex Mark Timlin, Nicholas Blincoe, Ian Rankin, Stella Duffy, Carol Anne Davis, Ken Bruen, Denise Mina, Martyn Waites, Peter Guttridge, Paul Charles och Stewart Home – har även skrivit romaner som brukar finnas på bokhandlarnas engelska pockethyllor.

Det är mörka, hårda och tuffa – ja, övertuffa kriminalhistorier: ett uppförstorat och förtydligat koncentrat av livet i Englands nutida storstad, som ofta men inte alltid heter London. Huvudpersonen kan vara polis, privat- eller amatördetektiv eller själv en skurk.

Mina favoriter – Gillian Slovo, Mike Ripley, Mark Timlin och Nicholas Blincoe – skriver var sin sorts noir.

Den enda författarinnan, Gillian Slovo, föddes i Sydafrika och har gjort flera böcker om föräldrarnas kamp mot apartheid. Deckardebuten skedde 1984 med ”Morbid Symptoms” (Pluto), där hon introducerar Kate Baeier, socialist, feminist, journalist och saxofonist.

Gillian Slovo: ”Morbid Symptoms”.

Baeier, som återkommer i bl a ”Death Comes Staccato” (Women´s Press) och ”Cat Nap” (Virago), har liksom Slovo sin bakgrund i 60-talets solidaritetsrörelser. Genom Baeiers/Slovos vänsterpolitiska ögon skildras London åren kring Thatcher – huvudstaden i ett land i nyliberal förvandling.

Mike RipleyMike Ripley skriver en serie deckare – 1988 kom debuten ”Just Another Angel” (Collins) och den åttonde och senaste heter ”That Angel Look” (Do-Not) – som kan kallas ”comic noir”. Jag-berättaren, Fitzroy Mcclean Angel, är taxichaufför och deltidsmusiker (trumpet).

Mike Ripley: ”Just Another Angel”.

Angel kör en Londoncab, kallad Armstrong, och delar bostad i Hackney (inte Londons bästa adress) med katten Springsteen. Det är precis så roligt som du anar. För att hålla verkligheten på avstånd drar Ripley/Angel fler vitsar per deckarromansida än Kinky Friedman.

Fr o m debuten 1988 med ”A Good Year For The Roses” (Corgi) har Mark Timlin åstadkommit hela femton böcker – t ex ”Paint It Black” (Vista) och ”Quick Before They Catch Us” (No Exit) – om privatsnoken Nick Sharman med kontor i Tulse Hill, South London.

Mark Timlin: ”A Very Good Year For Roses”.

Timlins deckare är så hårdkokta, våldsamma och rent ut sagt råa att han kallas ”Londons Mickey Spillane”.

Fast snarare har han studerat Cheyney, som inte var mindre våldsam. Återigen samma tid och stad, men Timlin/Sharman betraktar London från ännu en annan utsiktspunkt: de nergångna stadsdelarna söder om Themsen där befolkningen är engelsk arbetarklass och invandrare.

Nicholas BlincoeNicholas Blincoe debuterade senare, 1995. Romanerna ”Acid Casuals”, ”Jello Sallad” (bägge Serpent´s Tail) och ”Manchester Slingback” (Pan) handlar mer om Manchester än London. Den senaste, ”Dope Priest” (Hodder & Sloughton), utspelar sej i Israel.

Nicholas Blincoe: ”Manchester Slingback”.

I ”Manchester Slingback” – hans tveklöst bästa – skildrar Blincoe hemstadens och Englands utveckling genom att dubbelkopiera 80- och 90-talens Manchester; den gamla utslitna och den nya yuppiefierade. Om Slovo, Ripley och Timlin känner sej hemma på jazz- och rockklubben, så finns Blincoe på ett raveparty. Hans noir gränsar till acid. Blincoe skriver som på syra.

Nej, inte ett ord ska jag nämna om romanernas kriminella innehåll. Aldrig har deckargåtor betytt mindre än i Britain Noir.

De nya brittiska noir-författarna utnyttjar och leker med detektivromanen, tänjer ut och spränger sönder. De skriver inte skön utan ”ful” litteratur: pulp. Många böcker publiceras direkt i pocket. Cirkeln sluts bakåt till Peter Cheyney.

Resultatet blir genomlevda porträtt av dagens England, målade i grälla nyanser av svart.

Bengt Eriksson
Krönika i Allt om böcker 2000