Feelgood? Feel life? Feel real? Verklighetsroman.

Anna Fredriksson
Pensionat Pomona 3
Vägen till äppelriket
(Forum)

Anna Fredriksson berättar långsamt. Det är bra. Genom detta långsamma men säkra berättartempo förmedlas personernas livstempo (om inte alltid det reella så det eftersträvansvärda).

Med små instuckna meningar, som kan verka meningslösa men blir meningsfulla, får hon trakten av Kivik att växa fram, synas och kännas. Vem kan tvivla på att också den avslutande delen av Pensionat Pomona-trilogin har Österlen som himmaort?

Anna Fredriksson vagen-till-appelriketTiteln ”Vägen till äppelriket” syftar på Österlens äppeldignande del men skulle kunna symbolisera romanpersonernas sökande efter sina liv, de liv de vill leva.

Om du inte läst de tidigare delarna eller har glömt så handlar trilogin om tre (eller fyra, fast den fjärde har inte fötts ännu) generationer kvinnor i rakt nedstigande led: mor, dotter, dotterdotter. Alla tre finns nu på Österlen, vid Kivik.

Den äldsta, mamma och mormor, är Vanja, 70 plus och konstnär med ateljé på Österlen men ändå med lägenheten kvar i Köpenhamn och nu ska hon också ställa ut på ett galleri i den danska huvudstaden. Dottern Sally driver det långt om länge framgångsrika Pensionat Pomona. Medan dotterdottern Josefin och hennes Harald kämpar på med att få sitt lilla lantbruk att bli i ordentligt skick och gå runt. Nu har Josefin dessutom startat en vintage-butik på gården.

Bland mycket annat, det vill säga skildrandet av de fyra kvinnornas liv, tankar och känslor, är ”Vägen till äppelriket” också en hyllning till dessa människor som sett till att Österlen blivit något mer än en gudsförgäten utflyttningsort, en skånsk motsvarighet till Norrlands inland, vilket Österlen var på väg att bli för inte alltför längesen.

De människor som kommit hit från Stockholm, Malmö eller annanstans ifrån, bosatt sig på Österlen, köpt och rustat upp hus, startat pensionat, ordnat konstutställningar och målarkurser, öppnat små butiker med vintage, prylar och kläder. En schablonbild? Ja, men schablonerna är verkliga.

Anna Fredriksson Foto Anders Hansson

Anna Fredriksson. Foto: Anders Hansson

Grunden för hela trilogin är Vanjas traumatiska minnen från uppväxten, barn- och ungdomen, som inte bara följt henne genom livet utan ärvts av nästa och nästnästa generation, Sally och Josefin. Denna mörka, än svarta än gråa, tråd hänger kvar i ”Vägen till äppelriket”.

Hur eller om Vanja lyckas reda ut sin livstråd, för sig själv och de senare generationerna, det ska inte avslöjas. Fast så pass måste jag ändå avslöja som att kärleken kommer tillbaka in i Vanjas liv, igen. Kärlek några år efter 70, som att bli kär när man var ung, både till känslor och hanterande, detta härliga men besvärliga, skildras så nära och ömsint.

Anna Fredriksson får dessutom plats med att gestalta grannsämjan i den lilla orten, mycket på gott men strax kan sämjan förbytas i ont, illvillighet och ren ondska. Och när det sker, då börjar det hända saker i berättelsen och berättandet.

Plötsligt accelererar tempot. På grund av den tidigare sämja som nu förvandlas till grannosämja riskerar det att gå illa, riktigt illa, för både Sally och Josefin. Fast det löser sig, lite väl snabbt och lätt.

Om jag ska ha en invändning mot ”Vägen till äppelriket” så är det att berättelsen om dessa tre kvinnoliv ändå slutar så bra, nästan glättigt, att det inte kan vara sant.

Innan dess, vilket är viktigast, har alltså Fredriksson lyckats skildra tre kvinnors liv såväl var för sig som gemensamt, med och mot varann, som enskilda kvinnor och var sin kvinnogeneration i förhållande till sin respektive mamma, tidens åsikter och hela samhället.

Det är skickligt i en genre som ibland kallas feelgood och väl fortfarande inte riktigt räknas. Själv brukar jag använda benämningen feel-life och jag såg att någon recensent beskrev romanerna som feel-real.

Just verklighetsromaner är en bra benämning. Anna Fredriksson skildrar verkligheten ner till minsta livsdetalj, in i de klichéer och schabloner som också de finns i allas våra liv.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Vardagslunk och vardagsfilosofi

Ingen deckare eller krimi men det kan ju vara läsvärt ändå. Det är det!

Inte minst lyckas Anna Fredriksson med något som många misslyckats med. nämligen att skildra Österlen på ett autentiskt sätt.

***

Anna Fredriksson
Ett enklare liv
Pensionat Pomona
(Forum)

Genren är inte feelgood utan feel-life, också livets sår och skorpor kommer med. Så skrev jag i recensionen av Anna Fredrikssons förra roman, ”Mellan himmel och hav”, som inledde romansviten om ”Pensionat Pomona”.

I uppföljaren ”Ett enklare liv” fortsätter Fredriksson att berätta om tre kvinnor ur varsin generation, mödrar och döttrar, inom samma familj. Dessa tre trängs om berättarutrymmet: Vanja, som är konstnär med problematiskt förhållande till dottern

Sally, som efter två slitsamma månaders förberedelse blivit klar att öppna sitt pensionat och i sin tur har – eller haft – problem med att vara mamma till Josefin, som börjat känna livsleda med sitt enkla men fattiga gröna vågen-liv med Harald på Vallmogården.

Anna FredrikssonJo, romanens titel rymmer viss ironi. Miljön är Österlen, från Svinaberga till Kivik. (Fast med omnejd, inklusive Malmö och Köpenhamn, bör tilläggas.) De tre huvudpersonerna sökte sig till Österlen för att hitta sina ”enklare liv”. Nu ska det bli sommar igen, den nya romanen utspelar sig mellan midsommar och Kiviks marknad med äppelmarknaden i sikte.

Anna Fredriksson är – fortfarande – mycket säker och exakt vad gäller miljöskildringar, såväl till geografin som atmosfär, stämning och känsla. Främst Österlen, vilket jag ju själv kan bedöma, men också Malmö och Köpenhamn, tror jag. En mening, det kan räcka, för att jag som läsare ska känna atmosfären eller ”se” en händelse.

Vet inte hur många romaner jag läst av inflyttade eller från längre håll-betraktande författare som beskrivit ett oigenkännbart Österlen. Motsatsen heter Anna Fredriksson: hon kan sitt Österlen. ”Pensionat Pomona”-böckerna förtjänar att kallas Österlenromaner.

”Mellan himmel och hav” var en händelserik bok, där berättandet drevs på med ett antal cliffhangers. I ”Ett enklare liv” händer det mindre, ibland kändes det som om det knappt hände något alls. Det funderas, tänks och filosoferas desto mer. Det som sker, det sker i tankarna.

Mest hos Josefin när hon tar extrajobb i en modebutik i Malmö och pendlar dit från mormor Vanjas lägenhet i Köpenhamn. Också hos Vanja, som funderar över vem hon var och vem hon blivit och inte minst hur det ska gå med förhållandet till dottern Sally. Och även Sally, som inte vet om hon vågar bli kär i Peter och inte heller om det på allvar är slut med hennes förre man Frank, som förstås råkar dyka upp på pensionatet.

Ja, den kärleken. Tro inte den blir lättare för att man är äldre, över 50 år. Det tänks så mycket att ”Ett enklare liv” nog också kan kallas tankebok. Fredriksson låter personerna vardagsfilosofera och livet vardagslunka. Som om hon velat visa att vardagen är innehållsrik så det räcker. Har hon medvetet författat i vardagslunkartempo?

Bland andra små fyndiga och just tankevärda tankar finns en mellan raderna-diskussion om konst, närmare bestämt mormor Vanjas ungdomsmålerier. Plötsligt upptäcks Vanja som konstnär och får ett gäng kvinnliga konststuderande till fans. Hennes tidiga målningar anses vara pionjärverk för kvinnlig, ja, feministisk konst.

Denna eviga fråga: Vem avgör vilken konst som är bra och när?

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2019