2019 års bästa svenska deckare och annan krimi (del 2)

Camilla Grebe skuggjagaren_e-bokCamilla Grebe: Skuggjägaren (Wahlström & Widstrand)
Bästa hon skrivit. En historisk kvinnoroman och kvinnodeckare, kanske till och med och kort sagt ett stycke svensk kvinnohistoria. Grebe skildrar kvinnors, på flera sätt, funktion inom polisen: från 40-talet till dag, från polissystrar som var det ordet säger, ett slags hjälpande ”systrar” till manliga poliser, fram till dagens kvinnliga poliser och profilerare. Miljö: Östertuna, en stockholmsförort som kanske känns igen till namnet? Bra, fyndigt och viktigt.

Fuchs mord-pa-oppen-gataMikael Fuchs: Mord på öppen gatan (Lind & Co)
1949 och Stockholm som kunde ha varit, om politiker och stadsplanerare fått som de velat. Pastisch? Ironi? Nånslags kommenterande deckare och polisroman. En kommentar till både halva genren och verkligheten: som den där biografen på visserligen Nya men dock Sveavägen (filmvisningen är slut och besökarna på väg ut, vad tänker du på?) till konfrontationen mellan detektiven – här en av poliserna – och kvinnliga huvudpersonen (vad tänker jag på? Spillane light).

Kjell ErikssonKjell Eriksson: Den skrattande hazaren (Ordfront)
När Ann Lindell återkommer efter tio år är hon före detta polis och jobbar på ett gårdsmejeri i Tilltorp. Ortnamnet har hittats på men sådana övergivna byar finns överallt i Norduppland, ett landskap med ”kolmilor, nyckelharpor, mögelost och mordbränder”. Den gamla byskolan, nu boende för asylsökande, bränns ner. Tre människor dör. Och det är bara början på en lika sorgsen som kärleksfull skildring av dagens landsbygd och dess människor.

Helene Tursten aldre-dam-med-onda-avsikterHelene Tursten: Äldre dam med onda avsikter (Nona)
Väl en bagatell men en lika morbid som underhållande bagatell. En samlig kriminal- eller kvinnliga amatörgangsternoveller med huvudpersonen Maud, 90 år, bosatt i fina Vasastan i Göteborg och handlingskraftig. Det ska läsas som ”med onda avsikter”. Om något är som hon inte vill så ser hon till att ändra på det – handgripligen. Som när en kvinnlig konstnär försöker lägga beslag på Mauds lägenhet eller advokaten ovanpå som stör Maud genom att slå sin hustru.

Anna RoosAnna Roos: Lika i döden (Louise Bäckelin förlag)
Med ”Lika i döden” inleds en trilogi som Roos kallar ”Morden vid världens ände” = småstaden Trosa. Där föddes Vera Jansson, huvudperson. Dit återvänder hon till en begravning, efter att barndomsvännen Tom hittats död på torget i Trosa. Vinter, snö och kallt. Nyårsdagen. Ihjälfrusen och naken (!!!) satt han på ett kungatorn av snö. Genom Vera skriver och berättar Roos med en nerv som fångar direkt. Varje minne blir en spännande pusselbit, människornas möten blir gåtor, spänningen uppstår i hur de med sina minnen vidrör varann.

Deckarloggs red.

Från kolmilor till mordbränder

Kjell Eriksson
Den skrattande hazaren
(Ordfront)

”En Ann Lindell-deckare”, enligt omslaget.

Men när Kjell Eriksson låter henne återkomma efter tio år är Lindell före detta polis. Hon jobbar på ett gårdsmejeri i Tilltorp.

Kjell ErikssonOrtnamnet är påhittat men sådana övergivna byar finns överallt i Norduppland, öster om väg 288 från Uppsala till Gimo. Ett landskap med, för att citera Eriksson, ”kolmilor, nyckelharpor, mögelost och mordbränder”.

Den gamla byskolan, nu boende för asylsökande, bränns ner. Tre människor dör.

Och det är bara början på en lika sorgsen som kärleksfull skildring av dagens landsbygd och dess människor.

Udda människor, som känner sig undanträngda och ger flyktingarna skulden, som radikaliseras genom SD och blir allt mer rasistiska – tills mordbrand och bombattentat är godtagbara handlingar.

Hennes gamla kollega Sammy Nilsson vid Uppsalapolisen sköter utredningen men Ann Lindell har förmågan att ändå bli huvudperson.

Hazarer är för övrigt en folkgrupp från Afghanistan.

Bengt Eriksson
Publicerat (något kortare) i Gota Medias tidningar

Ann Lindells återkomst

Efter att ha skrivit tio titlar i serien om polisen Ann Lindell i (och kring) Uppsala tyckte Kjell Eriksson att det räckte. De kommande tio åren skulle han skriva andra romaner, några mindre och några mer kriminella.

Men nu, efter denna paus på tio år, har han börjat om på nytt och skrivit ännu en – alltså en elfte – Ann Lindell-deckare med titeln ”Den skrattande hazaren”.

HazarenFörresten så är Lindell numera före detta polis. Fast – eller hur det ska utteryckas – en gång polis alltid polis.

I helgen ska jag läsa ”Den skrattande hazaren” för en kommande recension. Återkommer alltså med den framöver. Det ska förresten en mini-serie den här gången, en ny trilogi om och med Ann Lindell.

Intresserade av Kjell Eriksson, vilket varje deckar- och krimiläsare bör vara, kan i väntan på recension av den nya boken läsa följande porträtt av Kjell Eriksson och hans polisromaner ur boken ”Deckarhyllan”.

***

Kjell Eriksson
Land: Sverige
Genre: naturromaner, landsortsdeckare och (lant)arbetardeckare, polisromaner

Kjell Eriksson har jobbat trettio år i ”trädgårdsbranschen”. Först som trädgårdsarbetare – nu är han mästare med egen trädgård.

Han skrev noveller i Lantarbetaren, fortsatte med romanerna ”Knäppgöken” (1993) och ”Frihetsgrisen” (1995) och har även skrivit reportageboken ”Efter statarna – en ny tid” (1995). Alltid har det handlat om lant- och trädgårdsarbetare, oftast i det uppländska landskapet.

Och det gör det fortfarande, även sen han övergick till deckargenren. Varför började han skriva deckare? Jag frågade Kjell Eriksson som gav två förklaringar:

– Där finns ett driv i texten. En framåtrörelse. Vem är han, den döde? Varför ligger han där? Det är dom frågorna som driver berättelsen framåt.

– Men det var också en slump. Upsala Nya Tidning undrade om jag hade någon novell liggande. Det hade jag inte – men jag skrev en. Novellen blev första kapitlet i ”Den upplysta stigen”. Jag kunde ha skrivit en vanlig roman, men i novellen fanns ju en ”döing” så det var naturligt att det blev en deckare.

Erikssons debutdeckare, alltså ”Den upplysta stigen” (1999), utspelar sej utanför Uppsala, i samma landsbygd som hans tidigare böcker. Lantarbetaren Edvard Risberg hade lika gärna kunnat vara huvudperson i någon av de föregående romanerna. Också ”Den upplysta stigen” är en lantarbetarroman – med den skillnaden att Edvard redan på första sidan hittar en död människa i skogen, under en storgran, på en bädd av ris och barr.

En svart keps sticker fram under granen, tio meter från Edvards och hustrun Maritas förnämsta svampställe. Edvard kan räkna upp alla i byn. Ingen av dem utan en främling. Batikskjorta, baseballkeps, mustasch. En utlänning.

Eriksson Foto Idha LindhagDen döde – mördade – på stigen får jorden att rämna. Aldrig mer kan svampstället vara detsamma för Edvard. Den mördade, som visar sej vara latinamerikansk flykting, blir symbolen för det genomgående temat i Kjell Erikssons kriminalromaner, ja, i hela författarskapet.

Kjell Eriksson. Foto: Idha Lindhag

I hans romaner rämnar jorden, ordagrant och bildligt. Samhället och livet rämnar, mer eller mindre, i stort och smått, inte bara för Edvard utan för många romanpersoner.

Det är uppbrottstid; ett tids- och samhällsskifte. Lantarbetets och därmed lantarbetarens tid är över. Den lilla svenska byn är inte isolerad längre utan en del av världen. Det liv som Edvard Risberg fötts in i finns inte mer.

Hur ska han, kort sagt, orka leva: fortsätta att älska sin hustru och vara pappa åt sina söner, som blivit främlingshatare.

Edvard flyttar ifrån familjen och det ärvda lantarbetarhemmet i Ramnäs, slår sej ner på Gräsö utanför Upplandskusten och inleder ett förhållande med kriminalinspektören Ann Lindell. Hur stor skillnad är det, egentligen, mellan lantarbetaren Edvard Risberg och seriemördaren Tore Sigvard Svensson i den följande romanen, ”Jorden må rämna” (2000)? Bägge har tappat fotfästet i livet.

Så kallar alltså Eriksson sin andra deckare, ”Jorden må rämna”. Det ska tas som en uppmaning, om än med ett frågetecken: Ge inte upp! Lev vidare! Låt dej inte brytas ner! Vad finns i sprickan där jorden rämnat: en avgrund eller nya möjligheter?

I ”Jorden må rämna” och ”Stenkistan” (2001) fortsätter Edvard och Ann att vara ett kärlekspar. Polisen Lindell hamnar allt mer i centrum, inte minst som kvinna. Mellan raderna upprepas frågan: Finns den kvinna som kan älska den man som förlorat sin värld? Som grips av sådan sorgsenhet och ensamhet, hela tiden grubblar över sin skuld? Och kan Edvard binda sej vid en kvinna igen och skaffa barn…

I ”Prinsessan av Burundi” (2002) är Edvard Risberg plötsligt ute ur handlingen. Ann Lindell har tagit ett slags tjänstledighet från polisen (jag uttrycker mej medvetet lite kryptiskt för att inte avslöja för mycket) och förekommer bara som biperson. Resultatet är en mer ordinär svensk polisroman med Uppsala som miljö och poliskollektivet i centrum.

Fram till den (det vill säga när jag skrev det här) senaste boken handlar Kjell Erikssons deckare/polisromaner också om Lantarbetarförbundets historia och nedgång samt – inte minst – människans förhållande till naturen. Hans naturskildringar är så poetiska och kärleksfulla att de blir sexuella. Som inledningsraderna i ”Den upplysta stigen”:

Den gröna mossan hetsade honom. Så var det alltid. Varje gång han vandrade genom skogen, oavsett årstid, om det var i arbetet eller på fritiden och oavsett i vilken sinnesstämning, så gjorde åsynen av en mjuk grön mossmatta honom hetsad och het. Färgerna var liksom signaler, där grönt svarade mot kärlek, kåthet och förtrolighet.

Titlarna i Ann Lindell-serien:

Den upplysta stigen. 1999.
Jorden må rämna. 2000.
Stenkistan. 2001.
Prinsessan av Burundi. 2002.
Nattskärran. 2003.
Nattens grymma stjärnor. 2004.
Mannen från bergen. 2005.
Den hand som skälver. 2007.
Svarta lögner, rött blod. 2008.
Öppen grav. 2009.
Den skrattande hazaren. 2019.

Bengt Eriksson
Publicerat i ”Deckarhyllan 2”, BTJ Förlag 2003