Självhjälpsbok när du blivit än deppigare, fått än mer ångest, det blir värre och värre

Gunnar Lundkvist

Klas Katt får ett uppdrag

(Kartago)

Deckarlogg har slarvat med bevakningen av deckare och annan krimi i tecknad serieform. Från och med nu ska det bli bättre? Nej, det vågar jag inte lova. Men att recensera, anmäla och presentera Gunnar Lundkvists nya seriealbum/roman ”Klas Katt får ett uppdrag” är ju helt nödvändigt.

Ja, livsnödvändigt.

En tecknad originalruta av Klas Katt – det här har jag skrivit förut men gör det igen – hänger  glasad och ramad på väggen vid trappan upp till övervåningen av vårt hus så jag ser den – verkligen tittar på teckningen – varje gång jag ska gå upp till musik- eller sovrummet. Nog det närmaste terapi jag kommer.

Och det hjälper, faktiskt. Det hjälper att titta och läsa i Gunnar Lundkvists serieböcker om och med den ständigt lika deprimerade Klas Katt. Ögonen, se sorgen, se tomheten i de uppspärrade ögonen. Och se hans inför livet häpet utspretade morrhår.

I ”Klass Katt får ett uppdrag” har tiderna blivit än värre. Samhället har förändrats. Svårmodet än större och djupare. Alla måste bidra för att dra sitt strå till om andras så sitt eget stack. (Hur är detta möjligt? Än mer…)

Som alltid berättar de svartvita rutorna – eller tavlorna, varje ruta och teckning är ju ett konstverk – en liten eller ”liten” historia”. Stämningen är större mer: som alltid själva berättelsen; huvudpersonen.  

Klas Katt, som nu blivit ”privatdetektiv & skadedjursbekämpare”, får besök av Olle Ångest, som har ett uppdrag åt Klas Katt. Hans mamma Elsa är försvunnen. Snart försvinner också Olle. Då blir hans pappa, Åke Ångest, orolig. Men vem är Sture Ångest? Privatdetektiven Klas Katt får hjälp att leta av Pund-Kurta.

Ja, du förstår. Spännande!

Nej, egentligen inte. Inte olidligt spännande. Men olidligt stämningsfullt. Typ, serierutornas kanter – förresten, bokformatet rymmer två rätt stora teckningar/rutor per sida – vibrerar av det Liv som heter Ångest. Allra mest tycker jag nog om teckningarna/rutorna med Klas Katt eller någon ur släkten Ångest som saknar text, där ingenting händer, de bara finns, där händer det mest, där levs det som mest, där är ångesten som störst.

Som Lundkvists katt formulerar det i en ruta: ”Det är något som inte stämmer.” Ja, definitivt. Och som han säger direkt i baksidesrutan: ”Längs dessa fula gator måste jag gå ensam.”

Man kunde bli deppad för mindre, ur detta borde ångest också uppstå. Men inte, tvärtom. Raka motsatsen. Serieboken ”Klas Katt får ett uppdrag” är den bästa sortens terapibok. Djupt psykologisk. En tecknad självhjälpsbok om man säger.

Hur slutar det då? Tja, vad tror du…  

Bengt Eriksson     

Dubbla debutanter från andra världskrigets Finland 1945 och framåt

Nykänen och Selåker
Förstfödd
(Bokfabriken)

Journalisterna Joni Nykänen och Johannes Selåker debuterar tillsammans som författare med ”Förstfödd”. En bok som till viss del belyser en journalists, eller egentligen fotografs, jakt på ett bra scoop.

Den finska släkten Kivi har ända sedan krigets 1945 förföljts av tragiska dödsfall som allt som oftast haft med eldsvådor att göra. Lauri och Elina förlorade sin son Ville i en skogsbrand och deras dotter Aino har sedan hon flytt barndomshemmet brutit all kontakt med sina föräldrar.

Nykänen Selåker forstfoddNär hon nu efter tio års kringflackande närmar sig sitt forna hem är det inte helt frivilligt. Hon är jagad och iakttagen, någon förföljer henne och avsikterna verkar vara allt annat än goda.

Jag hade lite svårt för att hålla isär alla karaktärer och händelser i boken först, man förstår att det hänt en del i det lilla samhället Bruksfallet. Det finns en hotfull stämning folk emellan, utsatta människor i samhället och en liten sammansvetsad grupp som styr resten av befolkningen, och det med vilka medel som helst.

Våld, droger och för all del egenmedicinering för att hålla mörker och ångest borta.

Detta var en ovanlig bok kände jag, funderade lite på vad det var som gjorde det och det var nog för att det inte riktigt var någon av karaktärerna jag föll för riktigt. Ni vet sådär som man ibland ”hejar” lite på en karaktär, verkligen gillar eller känner sympati för, eller ogillar.

På flera sätt en mörk historia, spännande och upplösningen på slutet kan nog mycket väl fortsätta i ytterligare en bok, tror jag.

Gästrecension
från @iminbokhylla på Instagram. Egen presentation: ”Jag använder mig av Instagram dels för egen del, som en läsdagbok för att ha koll på vad jag läst, och dels för att skriva recensioner och tankar kring böcker. Jag vill sprida läsglädje och få människor att upptäcka böckernas underverk.”