Ännu en bra deckarhistoria från Ådalen

Ulrika Rolfsdotter
Syndabarn
(Bazar)

Tre tonårsflickor träffas en kväll vid stranden av Bålsjön i den fiktiva orten Lockne i Ådalen. Två av dem påträffas senare döda och den tredje är livshotande skadad.

De bär alla på tonårens ångest och hemligheter. Den där galenskapen som bränner allt i sin väg. Vuxenvärldens svek och längtan till något bättre.

Fallet tilldelas polisen Sara Emilsson men eftersom det handlar om barn engageras även socialtjänsten och bokens huvudkaraktär Annie Ljung. De bildar ett udda men intressant radarpar under den fortsatta utredningen.

Det finns otroligt många bra deckare men bara några få lyfter sig över mängden. Och det här är en av dem.

Författaren lägger till socionomens Annies perspektiv och det gör att ”Syndabarn” lyser och glimmar lite extra i höstmörkret. Jag gillar när en författare lurar mig att lära mig något nytt utan att skriva mig på näsan.

Här får jag lära mig mer om själskadebeteende och hur socialtjänsten agerar när barn far illa. Intressant.

Är allt bra och perfekt? Nej, så klart inte. Det finna alltid detaljer som skaver Personligen är jag inte så förtjust i prologer.

Det är ett berättargrepp som tyvärr brukar leda till att författaren blir lite lat. Ofta bjuder man på en dramatisk inledning för att sedan övergå till redovisande och tempofattiga kapitel. Först framåt kapitel tio brukar handlingen ta fart.

Tyvärr lider även ”Syndabarn” av prologsjukan men håll ut. Den tar sig.

På senare år har det uppstått en liten men ack så intressant rörelse med deckarhistorier från Ådalen och Höga kusten. Det är något med skogarna, älven och bergen som skapar en magisk stämning. Och det får gärna bli mer av den varan.

”Syndabarn” är andra delen i serien om Annie Ljung. Har du inte läst den första ”Rovhjärta” av samma författare kan jag bara rekommendera dig att göra det. Även om ”Syndabarn” står stark på egna ben.

En sjuhelsikes bra deckare helt enkelt.

Samuel Karlssonåterkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö, vars fem femte och senaste titel heter ”Sommarmord”. Han lyssnar gärna också på ljudböcker och driver Facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare

Hon väcker barndomsminnen

Carina Rydberg
Vitt slödder
(Albert Bonniers förlag)

Nej, minns det inte som igår, men som långt borta.

Läser sällan romaner numera, föredrar biografier och essäer, men av någon anledning gick jag sta och köpte Carina Rydbergs senaste, ”Vitt slödder”.

Vet egentligen inte varför. Tyckte sådär om hennes självbiografiska genombrottsroman, ”Den högsta kasten”.

Men ändå. Kanske var det någon recension som triggade lusten. Carina Rydberg får omnämnanden i alla större dagstidningar, hon är väl respekterad i Kultursverige.

I likhet med genombrottet är ”Vitt slödder” självbiografisk. Titeln är en parafras på amerikanska ”White trash”. Dock är misären betydligt värre för den vita underklassen i USA:s trailer parks.

Carina Rydberg skildrar sin barndom och uppväxt i skarven mellan 1960-70-tal. De tidiga åren bodde familjen i Rågsved.

Vi får även följa henne senare i livet.

Hon var en ovanlig flicka som liten, och är en speciell kvinna idag.

Trots att hon hela livet haft nära till både ångest och depression dyker hon ner i händelser och skildrar dem med förvånansvärt gott humör. Livet som en absurd teaterpjäs.

Under uppväxten var relationen till föräldrarna allt annat än enkel.

Modern var nervös och hade hetsigt humör. Fadern var gåtfull och lämnade familjen under mycket speciella omständigheter. Han hade först tänkt ta livet av sig genom att lägga sig på tågspåren. Han räddades dock och istället skar han halsen av sig på tågperrongen mitt bland andra resenärer.

Tycker mig i Carina Rydbergs prosa få en känsla av Stig Larsson (inte Stieg Larsson, deckarförfattaren) vars böcker jag älskar. Båda författarna har erfarenhet av att skriva med stimulantia i kroppen. CR nämner att hon sen 1995 inte skrivit en bok i nyktert tillstånd. Det är dock inget läsaren märker av. Tvärtom är texten stringent.

Psykoterapeuter avverkar hon flera, den ena knäppare än den andra. Det är ganska roligt beskrivet. ”Ville jag bli tokig på riktigt så var en analys rätta vägen att gå.”

Kärleksaffärerna är många och sällan lyckade. Som när en man tar bra betalt för en burk Prozac, som han fått men inte kan använda. Rydberg utbrister i boken: ”Vad jag alltid har hatat med svenska män är deras snåla tarvligheter och det faktum att de själva är helt omedvetna om dem.”

Läsaren får föja med på utlandsresor, såväl till USA som utbytesstudent och senare till Taj Mahal och Indien.

Hon skaffar sig livserfarenhet och beskriver ett misslyckat självmordsförsök.

Sin livsregel sammanfattar hon till: ”Vad man måste inse är att det inte finns någon lycka – det gäller bara att hålla olyckan på avstånd.”

”Vitt slödder” väcker egna barndomsminnen till liv. Det kan faktiskt vara en anledning till att läsa Rydbergs roman.

Sent 1950-tal. Vår familj bodde i vad som sades vara Göteborgs första höghus, där Redbergslid gränsar mot Örgryte. Hyreshus vs villor. Även hyreshusen beboddes i hög grad av medelklassfamiljer.

Min mor berättade att höghuset hade frysboxar i källaren, en för varje lägenhet. Frysboxar var något nytt och de mer misstänksamma använde dem som allmänt förvaringsutrymme.

I skolan tävlade jag med en professorson om att få höga betyg. En anspänning som ledde till att tarmarna slog knut på sig under ett prov. Vilken nesa att bli hämtad av mamma och åka till sjukhuset där en läkare med plasthandskar stack in handen i rumpan min och vred tarmarna rätt.

En annan hågkomst är när jag puffade ner en flicka i ett dike. Tyckte hon stirrat lite väl stint på mig under lektionerna. Det räckte uppenbart för att straffa henne.

Upptäckte erotiken genom porrtidningar som Piff och Paff, utan att förstå vad det gick ut på. Vanligtvis var det någon kompis som tagit tidningarna från en storebror.

Som sagt. ”Vitt slödder” kan vara en bra katalysator för egna hågkomster.

Svante Nybyggars, 71 år och härmed gästrecensent på Deckarlogg, är en tidigare copywriter med passion för robusta kläder och stil. Under signaturen The Urban Hippie Swe syns han på Instagram och har drygt 74.000 följare. Han odlar också ett intresse för litteratur.

Självhjälpsbok när du blivit än deppigare, fått än mer ångest, det blir värre och värre

Gunnar Lundkvist

Klas Katt får ett uppdrag

(Kartago)

Deckarlogg har slarvat med bevakningen av deckare och annan krimi i tecknad serieform. Från och med nu ska det bli bättre? Nej, det vågar jag inte lova. Men att recensera, anmäla och presentera Gunnar Lundkvists nya seriealbum/roman ”Klas Katt får ett uppdrag” är ju helt nödvändigt.

Ja, livsnödvändigt.

En tecknad originalruta av Klas Katt – det här har jag skrivit förut men gör det igen – hänger  glasad och ramad på väggen vid trappan upp till övervåningen av vårt hus så jag ser den – verkligen tittar på teckningen – varje gång jag ska gå upp till musik- eller sovrummet. Nog det närmaste terapi jag kommer.

Och det hjälper, faktiskt. Det hjälper att titta och läsa i Gunnar Lundkvists serieböcker om och med den ständigt lika deprimerade Klas Katt. Ögonen, se sorgen, se tomheten i de uppspärrade ögonen. Och se hans inför livet häpet utspretade morrhår.

I ”Klass Katt får ett uppdrag” har tiderna blivit än värre. Samhället har förändrats. Svårmodet än större och djupare. Alla måste bidra för att dra sitt strå till om andras så sitt eget stack. (Hur är detta möjligt? Än mer…)

Som alltid berättar de svartvita rutorna – eller tavlorna, varje ruta och teckning är ju ett konstverk – en liten eller ”liten” historia”. Stämningen är större mer: som alltid själva berättelsen; huvudpersonen.  

Klas Katt, som nu blivit ”privatdetektiv & skadedjursbekämpare”, får besök av Olle Ångest, som har ett uppdrag åt Klas Katt. Hans mamma Elsa är försvunnen. Snart försvinner också Olle. Då blir hans pappa, Åke Ångest, orolig. Men vem är Sture Ångest? Privatdetektiven Klas Katt får hjälp att leta av Pund-Kurta.

Ja, du förstår. Spännande!

Nej, egentligen inte. Inte olidligt spännande. Men olidligt stämningsfullt. Typ, serierutornas kanter – förresten, bokformatet rymmer två rätt stora teckningar/rutor per sida – vibrerar av det Liv som heter Ångest. Allra mest tycker jag nog om teckningarna/rutorna med Klas Katt eller någon ur släkten Ångest som saknar text, där ingenting händer, de bara finns, där händer det mest, där levs det som mest, där är ångesten som störst.

Som Lundkvists katt formulerar det i en ruta: ”Det är något som inte stämmer.” Ja, definitivt. Och som han säger direkt i baksidesrutan: ”Längs dessa fula gator måste jag gå ensam.”

Man kunde bli deppad för mindre, ur detta borde ångest också uppstå. Men inte, tvärtom. Raka motsatsen. Serieboken ”Klas Katt får ett uppdrag” är den bästa sortens terapibok. Djupt psykologisk. En tecknad självhjälpsbok om man säger.

Hur slutar det då? Tja, vad tror du…  

Bengt Eriksson     

Dubbla debutanter från andra världskrigets Finland 1945 och framåt

Nykänen och Selåker
Förstfödd
(Bokfabriken)

Journalisterna Joni Nykänen och Johannes Selåker debuterar tillsammans som författare med ”Förstfödd”. En bok som till viss del belyser en journalists, eller egentligen fotografs, jakt på ett bra scoop.

Den finska släkten Kivi har ända sedan krigets 1945 förföljts av tragiska dödsfall som allt som oftast haft med eldsvådor att göra. Lauri och Elina förlorade sin son Ville i en skogsbrand och deras dotter Aino har sedan hon flytt barndomshemmet brutit all kontakt med sina föräldrar.

Nykänen Selåker forstfoddNär hon nu efter tio års kringflackande närmar sig sitt forna hem är det inte helt frivilligt. Hon är jagad och iakttagen, någon förföljer henne och avsikterna verkar vara allt annat än goda.

Jag hade lite svårt för att hålla isär alla karaktärer och händelser i boken först, man förstår att det hänt en del i det lilla samhället Bruksfallet. Det finns en hotfull stämning folk emellan, utsatta människor i samhället och en liten sammansvetsad grupp som styr resten av befolkningen, och det med vilka medel som helst.

Våld, droger och för all del egenmedicinering för att hålla mörker och ångest borta.

Detta var en ovanlig bok kände jag, funderade lite på vad det var som gjorde det och det var nog för att det inte riktigt var någon av karaktärerna jag föll för riktigt. Ni vet sådär som man ibland ”hejar” lite på en karaktär, verkligen gillar eller känner sympati för, eller ogillar.

På flera sätt en mörk historia, spännande och upplösningen på slutet kan nog mycket väl fortsätta i ytterligare en bok, tror jag.

Gästrecension
från @iminbokhylla på Instagram. Egen presentation: ”Jag använder mig av Instagram dels för egen del, som en läsdagbok för att ha koll på vad jag läst, och dels för att skriva recensioner och tankar kring böcker. Jag vill sprida läsglädje och få människor att upptäcka böckernas underverk.”