Deckarloggs halvårsbästa svenska krimi

Deckarloggs halvårsrapport: följande är 2020 års bästa svenska deckare och annan krimi så här långt av året. Observera att författarna har placerats i bokstavs- och absolut inte rangordning.

Broberg BakvattenMaria Broberg
Bakvatten
(Norstedts)
”Bakvatten” berörde mig så jag grät. Personerna blir så verkliga. Maria Broberg skildrar inte bara att leva utan att vara mänsklig eller leva trots att man är mänsklig, förbli en mänsklig människa när livet attackerar. Hon anger inte exakt var i Västerbottens inland berättelsen om Hebbe, Margareta, Assar, Håkan med flera utspelar sig… men någonstans kring Ångermanälven. Även dialekten placerar romanen. Personerna pratar så dialektalt att jag inte förstår alla ord. Gillar det. Människorna får vara så autentiska som de är.

Mikael Fuchs Mannen-i-vattnet-700x1062Mikael Fuchs
Mannen i vattnet
(Lind & Co)
Året är 1949 när Mikael Fuchs fortsätter att skildra kriminalöverkonstapel Håkanssons och kriminalkonstapel Magnussons nya brottsutredning i ett både historiskt och framtida Stockholm. Miljön är genialt påhittat: ett Stockholm som kunde blivit verklighet om politikerna fått igenom idéerna om att modernisera staden – som att låta Nya Sveavägen fortsätta rätt igenom Brunkebergsåsen från Kungsgatan till Gustav Adolfs torg. En man hittas flytande – troligen död – i en swimmingpool på lyxiga Djurgården. Stämning: så noir att Fuchs skriver samtida med Raymond Chandler. Pastisch och lek med deckargenren men samtidigt på allvar och med exakt tonkänsla.

Stina Jackson ÖdesmarkStina Jackson
Ödesmark
(Albert Bonniers)
Om inte Daniel Woodrell skapat genren ”country noir” så hade Stina Jackson gjort det. ”Ödesmark” innehåller landsbygssvärta av högsta – eller värsta och mest mänskliga – kvalitet. Undergenre: Norrlands- eller Norrbottenoir. Miljö: den lilla byn Ödesmark – ett så exakt välvalt ortnamn – någonstans i granbarrskogen. Huvudpersoner: ”Flickan”, som heter Liv, hennes far och hennes son. Flickan/den vuxnare kvinnan Liv skildras så ömsint brutalt medmänskligt att det är tillåtet att gråta. Spänningsroman, noir-roman, ödes- och ödebygdsnoir. Också en deckare, kriminal- och polisroman.

Anne Swärd jackieAnne Swärd
Jackie
(Albert Bonniers)
Jag läser ”Jackie” som en berättelse om kärlek i undergångens tid. En berättelse om vad som kan hända – och händer – när den kärlek vi alla eftersträvar slås sönder av den hårda knytnävens brutalitet och ett liv buret av förhoppningar och tillit mals sönder av dold och öppen aggressivitet, misstänksamhet och undertryckt hat. Den fråga som ställs är hur mycket en människa kan bära när den varma omtänksamma handen en gång, två gånger eller alltid går från smek och värme till slag på kind, på huvud, på kropp och på själ. Till ett grepp om halsen. (Ur Kenneth Olaussons rec.)

David Ärlemalmlite-dod-runt-ogonenDavid Ärlemalm
Lite död runt ögonen
(Forum)
David Ärlemalms har debuterat med en mans-, gangster och Stockholmsroman som väl inte är en deckare men en thriller och krimi. Skildringen av pappan, den före detta narkomanen, sparkade kocken och därför återigen biltjuven Arto, som bor ensam med sin dotter i en lägenhet vid Mariatorget i Stockholm, är lika ömsint som brutal. Fenomenalt språk dessutom. Ärlemalm har förmågan att välja ord och stryka meningar. Tveklöst en av årets bästa krimidebutanter och en av 2020 krimiromaner också, redan nu.

Deckarloggbäst april 2020

Broberg BakvattenMaria Broberg
Bakvatten
(Norstedts)
”Bakvatten” berörde mig så jag grät. Personerna blir så verkliga. Maria Broberg skildrar inte bara att leva utan att vara mänsklig eller leva trots att man är mänsklig, förbli en mänsklig människa när livet attackerar. Hon anger inte exakt var i Västerbottens inland berättelsen om Hebbe, Margareta, Assar, Håkan med flera utspelar sig… men någonstans kring Ångermanälven. Även dialekten placerar romanen. Personerna pratar så dialektalt att jag inte förstår alla ord. Gillar det. Människorna får vara så autentiska som de är.

Connelly BoschMichael Connelly
En eld i natten
Övers: Patrik Hammarsten
(Norstedts)
Även Michael Connellys nya roman på svenska, ”En eld i natten”, är en dubbeldeckare med Renée Ballard och Harry Bosch. Dessutom både en polisroman och en hårdkokt privatdeckare, eftersom Bosch nu inte alls arbetar åt polisen. Men ändå, som en lärobok i procedurskolan. Alla arbetar långsamt, metodiskt och logiskt, såväl författaren som huvudpersonerna. Och ändå – igen – skriver Connelly och sker handlingen med starkt dramatisk nerv. MIljö, som oftast: trädgårdshelvetet Los Angeles.

Magnus DFahlström forhorMagnus Dahlström
Förhör
(Albert Bonniers)
Magnus Dahlström skildrar en kvinnlig civilanställd utredare utan namn på en polismyndighet någonstans i fosterlandet. Hennes arbetsuppgifter tycks vara oklara. Hennes roll inom myndigheten likaså. Alla förhör eller samtal blir efterhand allt mer absurda och utan sammanhang, utan förklaring, utan början och utan slut. Utredaren blir också allt mer ifrågasatt av sina klienter eller besökare. Det är som om det vilar en skräck under ytan, men varför blir det svårt att sätta fingret på. Det är märkligt och underbart att läsa. Behöver man då inte förstå? Nej. (Ur Kenneth Olaussons gästrec.)

ordfront_perjandersson_tataget_skyddsomslag_utkast.inddKajsa Grytt
Performance
(Natur & Kultur)
Raymond Chandlers hårdkokta noir, Joan Didions svalt iakttagande journalistik, Joyce Carol Oates verklighetsfiktion, Michael Connellys journalistiska polisromaner och Charles Bukowskis människosyn. Kajsa Grytt uppfattar detsamma; det som de har sett och känt, ser och känner hon. Gatorna, människorna och platserna, från Westlake över Venice Beach till Topangabergen ovanför Malibu. Huvudpersonen Johanna är konstnär och har kommit till Los Angeles på inbjudan från en miljardärd för inviga hans konstcenter uppe i nämnda berg. Mycket bra betalt, allt betalt. Men Johanna bor på ett sjaskigt hotell i Westlake. Genre: existentiell noir.

Stina Jackson ÖdesmarkStina Jackson
Ödesmark
(Albert Bonniers)
Om inte Daniel Woodrell skapat genren ”country noir” så hade Stina Jackson gjort det. ”Ödesmark” innehåller landsbygssvärta av högsta – eller värsta och mest mänskliga – kvalitet. Undergenre: Norrlands- eller Norrbottenoir. Miljö: den lilla byn Ödesmark – ett så exakt välvalt ortnamn – någonstans i granbarrskogen. Huvudpersoner: ”Flickan”, som heter Liv, hennes far och hennes son. Flickan/den vuxnare kvinnan Liv skildras så ömsint brutalt medmänskligt att det är tillåtet att gråta. Spänningsroman, noir-roman, ödes- och ödebygdsnoir. Också en deckare, kriminal- och polisroman.

Ragnar Jonasson dimmaRagnar Jónasson
Dimma
Övers: Arvid Nordh
(Modernista)
Huvuddelen av handlingen utspelar sig dagarna kring jul på en isolerad bondgård på östra Island 1987. Det är snöstorm och ett gammalt par som bor på bondgården får oväntat besök. Men de borde aldrig släppt in den märklige gästen. Det karga landskapet och de isolerade karaktärerna mejslas fram i ett ganska långsamt tempo. En olycksbådande känsla av undergång ruvar över handlingen som håller mig fastnaglad och jag håller ett krampaktigt grepp om bokens pärmar. Det är riktigt bra. Smått genialiskt. Det bästa jag läst på länge. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Mariette requiem-pa-dimonMariette Lindstein
Requiem på Dimön
(Harper Crime)
Vi får åter stifta bekantskap med den despotiske Franz Ozwald. Men allt är inte som tidigare. Något har förändrats i hans personlighet. I ”Requiem på Dimön” är karaktärsutvecklingen själva kärnan i storyn. Det sociala experimentet som behandlas i boken leder till resonemang om ont och gott och individens möjlighet till förändring. Jag tycker det är berättelsens stora styrka. Även om det inte blir samma knytnävsslag i mellangärdet som första boken om Franz Oswald så bidrar den till att utveckla resonemanget om starka ledare och människors förmåga till lydnad. (Ur Samuel Karlssons rec.)

 

I Västerbotten och i oss alla

Maria Broberg
Bakvatten
(Norstedts)

Det måste vara något grundläggande fel på mig, långt in i hjärtat.

Jag ser att både proffsläsande kritiker och så kallat vanliga läsare ifrågasatt äktheten i de Norr- och Västerbottensromaner som det nu verkar skrivas allt fler av. Det gäller såväl Karin Smirnoffs trilogi vars tredje titel ”Sen for jag hem” precis har kommit och Stina Jacksons nya, andra roman ”Ödesmark” som Maria Brobergs ”Bakvatten”.

Finns verkligen dessa miljöer? Existerar verkligen sådana människor? Nej, det måste vara fiktion.

Så verkar det undras och tyckas. Och det är klart det är, fiktion. Men för mig är det lika klart att det är verkligt, ja, autentiskt. Vad är det som ifrågasätts? Vad är det som läsare inte känner igen eller känner? Inte berörs och rörs av längst in i hjärtat?

Broberg BakvattenJag berördes och rördes så jag grät när jag läste ”Bakvatten”. Allt kändes och var så autentiskt, hennes personer blir människor som är så verkliga. Som är. Maria Broberg skildrar det viktigaste i livet: inte bara att leva utan att vara mänsklig eller leva trots att man är mänsklig eller att förbli en mänsklig människa när livet attackerar.

Går det att missta? Inte känna igen? Existerar sådana liv och sådana människor blott i Västerbottens inland? Om de ens finns, om de inte bara är fantasi och fiktion? Det finns inga människor som du känner igen romanens personer i – om du så bor, säg, på skånsk landsbygd som jag eller är en urban stockholmare?

Du har aldrig träffat, ens stött på dessa människor? Sådana människor? För du kan väl inte själv vara en av dem?

Broberg anger inte exakt var i det västerbottniska inlandet som hennes berättelse om Hebbe, Margareta, Assar, Håkan, Lars och Nilas – senare också Petra och Rune – utspelar sig. Men det framgår på ett ungefär av de samhällen, platser, byar och knappt ens byar som nämns vid namn, vissa fiktiva som det verkar medan andra går att googla: Orsele, Strömsund, Hoting, Måckavan, Gidnicken, Saxnäs, Blattnicksele, Sorsele…

Någonstans vid och kring Ångermanälven, där kan berättelsen placeras.

Även dialekten placerar romanen. Eller dialekterna. Personerna/människorna pratar ibland så dialektalt att jag inte genast förstår alla ord. Jag tycker om det – att Maria Broberg inte gör sig till, inte anpassat språket för en stor, bred publik. Inte kommersialiserat sina personer eller, återigen, människor. De får vara som de är, så autentiska som de är.

Också författarspråket mellan dialoger är dialektalt men inte riktigt så dialektalt, där handlar det mer om ordföljder och tempo. ”Bakvatten” är skriven på skriftspråk som antyder att författaren varit hemifrån ett tag men nu återvänt. Det bidrar också till äktheten, den starka autenticiteten.

Broberg_Maria_1 Foto Andreas NilssonBerättandet sker växelvis och i olika tider – från 1948 till 2008 – av ett urval personer, främst Assar och Håkan men aldrig Margareta, som väl är huvudperson? Egentligen. Vilket faktiskt än mer gör henne till romanens huvudperson. Det är skickligt skrivet och berättat.

Maria Broberg. Foto: Andreas Nilsson

Parallellberättat alltså, sånt jag oftast avskyr. Men här tänker jag inte på det, jag tänker aldrig på det, inte för en sida. Hur lyckas Broberg med det? Att få berättelsen att bära och bära framåt så logiskt trots att den hoppar både person- och tidsvis? Det förtjänar att påpekas att ”Bakvatten” är hennes debutroman. Hon är debutant, som redan är författare.

Landsbygdsnoir eller i det här fallet Västerbottennoir brukar jag benämna sådana här romaner. Av slentrian, får jag erkänna. Maria Broberg, liksom Karin Smirnoff och Stina Jackson, har varsin – sin egen – författarpersonlighet. Att bunta ihop dem i en och samma genre är orättvist, ja, dumt.

Det är det ena. Det andra är om hennes berättelsen om dessa, så får man ändå säga, undangömda människor i Västerbotten verkligen är noir, det vill säga ovanligt svart och dyster. Om inte ”Bakvatten” skildrar, kort och rent ut sagt, livet. Det liv som tar mer än det ger. Det liv som ju/väl måste levas trots att det tar. Och, så motsägelsefullt, aldrig går ur en trots att det tagits ifrån en.

Det handlar om kärlek, om barn, om sorg, om livet som det är, som det blir, som det blev. Det handlar om människor som bär med sig sina liv. Det skedda som kommer tillbaka till en. Historien som blir nutid, än en gång. Om människor som kantstötts men lever på, lever vidare, på något sätt aldrig slutat hoppas och tro.

Om religionens roll i dessa småbyar i denna storskog i detta Västerbotten vid och kring Ångermanälven, om musikens betydelse, om kärleken, lusten och sexualiteten, människors syn på varann, byskvallret på dem som inte förmår hålla sig till den raka vägen, drömmar som inte blir av, om… ja, jag upprepar… livet, hur jävla svårt det faktiskt är att leva.

Förutom det övriga är Maria Broberg dessutom så skicklig att jag häpnar på att skildra den plötsliga sexualiteten, lika plötslig som ett allergianfall, lusten som inte går att hålla tillbaka, hålla igen. Och allt detta får hon plats med i en roman på 271 sidor med texten satt i minst 12 punkter. Först som sist knyter hon ihop romanens inledning med dess avslutning mer mästerligt än de flesta kriminalförfattare.

Bengt Eriksson