Skånsk deckarrapport andra halvåret 2020

Jacob Härnqvists Gangsterliv” (Norstedts) är så kallad ”true crime”. Härnqvist har skrivit ”den sanna historien om Sam Ho”, medlem i det kriminella gänget Original Gangsters. Han skildrar ”brotten, gänget och livet på gatan” i Malmö. Brutaliteten som drabbar dubbelt: de som utsätts för den men även de kriminella som människor.

I en blandning av reportage och biografi får vi följa Sam Ho och hans familj, flyktingar från Vietnam, vägen in i kriminaliteten – och ut ur den. Sam Ho är verklig men samma sorts fiktiva gangsters förekommer i många deckare. ”Gangsterliv” kan läsas som ett verkligt komplement till fiktionen.

Även i Kerstin & Johan Höflers thriller ”Råttan – Black Edition” (Ekström & Garay) och Cecilia Sahlströms polisroman ”Under ytan” (Bokfabriken) finns mindre och större gangsters, som kunde vara verkliga.

”Råttan” gavs ut första gången för något år sen. Deckarparet Höflers debutthriller om dagens kriminella Malmö (från fusk med assistansersättning till narkotika och  svartklubbar) har nu förnyats och återutgetts. Mitt intryck står sig: thriller, noir- och detektivroman som blir en fiktiv rapport ur vad som kan vara verkligheten.

Sahlström skriver nya romaner i snabbt takt om samma lundapoliser. ”Under ytan” är hennes bästa hittills med utmärkt balans mellan privatliv och polisarbete. Miljö: mest Malmö men Sara Vallén och övriga poliser i Lund får i uppdrag att utreda en bilolycka – om det var en olycka – med två döda poliser.

Som före detta polis vet Sahlström hur poliser arbetar, att kompetens och dagsform påverkar resultatet. Hennes skildring av polisarbetet känns nästan dokumentär. Men ska jag tro att de korrupta poliserna också har hämtats ur hennes – verkliga – erfarenheter?

Mörkermannen” (Norstedts) avslutar trilogin om civilutredaren Harriet Vesterberg vid Landskronapolisen. Tyvärr, för nu har Anna Bågstam fått ihop allt: Harriets polisarbete och privatliv, relationen med Rikard och flirten med polisen Elias, en gammal pappa och mamma på besök, staden Landskrona och landsbygdens Lerviken.

Även här handlar det om arbetet på polisstationen, hur behandlas den civilanställde? En serievåldtäktsman härjar och bortsett från några tappade trådar vid upplösningen  är det en riktigt bra deckare; Bågstams bästa.

Gösta Lempert, tidigare journalist inom press och radio, debuterar med mediathrillern ”När virus får makt” (Ekström & Garay). Titeln kan syfta på datorer och politik. Björn Samuelsson, kallade Bävern, är grävande tevejournalist. Gräva ska journalister, om det grävs lagom och inte fel.

Bävern gräver upp korruption inom Malmö stad. Han får både de uppgrävda och arbetsgivaren emot sig, blir avstängd och hamnar i domstol. ”När virus får makt” är en uppgörelse med journalistikens möjligheter och dagens mediaklimat. Inte utan att man undrar hur mycket som bygger på journalisten Lemperts egna upplevelser och vad som är överdrivet, om något.

Räckte alltså inte med en burlesk deckarserie om Falsterbopensionärer och en skojig, varmare om Ester Karlsson, amatördetektiv och pensionär i Lund, utan Christina Olséni & Micke Hansen har nu också gett ut  ”Deckardrottningen – En författare i motvind” (Bokfabriken), som av cliffhangern i slutet att döma kan bli starten för ännu en serie.

Boel och Erland Rask bor i ett litet sydskånskt samhälle. Efter att ha fått en skrivkurs i present får vi följa Boels (och Erlands) möda att bli författare. Några aningar av deckare men boken är mest en humoristisk ”feel life” som roligt och träffsäkert kommenterar både den så kallade ”författardrömmen” och skånsk landsbygd. I paret Rasks himmasmåby finns en vildsvinsrestaurang.

Deadline” (BoD) heter fjärde titeln i Cherstin Juhlins serie om polisinspektör Annika Vestander och Peter Appelqvist debuterar med ”Stalkerns hämnd” (Ekström & Garay), där kriminalkommissarie Allan Qvist leder mordutredningen. Bägge har Kristianstad som kriminell miljö och bör väl då skildra arbetet på ”samma”, om än fiktiva, polisstation?

Autenticitet är styrkan hos Juhlin, själv före detta polis. Hennes romanpolis blir så trovärdig att inspektör Vestander måste vara ett alter ego. Muttrandena om  polisarbetet och samhället är säkert författarens egna. Två trådar: nyfödd tvillingsyster försvann från mamman och kvinna hittas död (= mördad?) i… polishuset. ”Deadline” avslutar Cherstin Julins polisromanserie. Men varför, när hon nu skriver på topp?  

Som debutant har även Appelqvist fått ihop en oväntat bra skildring av polisarbetet och porträttet av polisen Qvist, chef för Grova brott, är nära och varmt. Men måste beskrivningen av den kriminella huvudpersonen vara så grov? Jo, jag förstår att ”stalkern” skildras så hemsk och våldsam som han är ur kvinnornas ögon, tankar och kroppar. Men ändå, gång på gång, det blir övertydligt och för mycket.

Vad som kunde ha varit en riktigt bra debutdeckare blev nu mer en notering i huvet: Håll ögonen på namnet Peter Appelqvist och nästa Allan Qvist-deckare.     

3 gånger deckartips

1) Ljud- och e-deckare. För en deckarbevakare gäller det numera att ha både öron och ögon öppna. Många deckare ges ut enbart som ljud- och eventuellt e-böcker. Så är det till exempel med Max Klintmans Desertören” (Saga Egmont), nog mer av en historisk spänningsroman. Handling: två svenska artister, Ingrid och Greta, turnerar i Skåne och Danmark under andra världskriget. De tvingas ta ställning, det personliga blir politiskt.   

2) Nästan-deckare. Nej, Frida Skybäck skriver inte deckare. Men inte heller, som det påstås, feelgood. Hennes romaner är allvarligare än så, de bör snarare placeras i genren ”feel life”. Alla delar av livet kan komma med. Som när Rebecca i ”Bokskåpets hemlighet” (LB Förlag) återvänder till Skåne och upptäcker mormors hemlighet: smuggling av judiska flyktingar över Öresund under andra världskriget.

3) Lönnaeus på nytt. I sin nya roman,  som kommer strax efter nyår, i januari 2021, använder sig spänningsförfattaren Olle Lönnaeus av den kunskap om politisk och religiös extremism han skaffat sig som journalist. ”Gamen” (Bokfabriken) – thriller, deckare, spionroman – handlar om en svensk IS-soldat som dödades i en drönarattack i Syrien. Men nu dyker Gamen, som han kallas, ändå upp på ett kebabställe i Sverige. Kan det – verkligen – vara han? 

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Ön i havet eller De ensamkommande flyktingbarnen

Annika Thor

Öppet hav

(Bonnier Carlsen)

Enastående.

Med detta ord kan – nej, måste – man sammanfatta Annika Thors ungdomsromansvit: ”En ö i havet”, ”Näckrosdammen”, ”Havets djup” och ”Öppet hav”. Förresten, sudda bort prefixet ”ungdom”! Visserligen handlar romanerna om ungdomar och publiceras av Bonniers barn- och ungdomsförlag, men de både kan och bör läsas av alla, äldre såväl som yngre.

I den första romanen, alltså ”En ö i havet”, placerades två unga judiska flickor – Stephanie, 12 år, och hennes lillasyster Eleonore – hos varsin fosterfamilj på en ö i Göteborgs skärgård. Föräldrarna, som var kvar i Wien, hade skickat barnen till Sverige undan judeförföljelserna.

en-o-i-havet

I ”Öppet hav”, den fjärde och avslutande delen, är kriget slut. Äntligen fred! Steffi ska ta studenten i Göteborg. Lillasyster Nelli finns kvar på ön, men också hon är på väg att bli vuxen. Till hösten fyller hon 13 år.

Annika Thor skriver ”enkelt”, avskalat och direkt. Hon har sållat och rensat. Händelser, tankar och ord är noga utvalda. Och inte minst: välblandade.

I en mening kan fostermamman ta mått på en examensklänning till Nelli. Hon mäter och säger: ”Jag tror bestämt vi får göra bystsömmar”. I nästa mening oroar sig Steffi för vad som kan ha hänt deras far. Är han död, precis som mamma?

Känslor blandas med fakta, litet med stort. Sverige är en ö i världshavet. Det nära och privata, vardagen och kärleken, blir inte en motpol utan en resonansbotten till det där andra, ofattbara och hemska, det som sker där borta, ute i världen, men ändå är så nära, ständigt närvarande i Steffis och Nellis hjärtan: nazismen, koncentrationslägren, mor och far.

Ur den historiska, kollektiva och representativa, romansviten växer också, undan för undan, allt mer för varje bok, en annan berättelse: fyra andra romaner, som kan kallas ungkvinnoromaner.

Bägge systrarna är huvudpersoner, men Steffi får mest utrymme. Steffi är modig och stark, för det måste storasystern vara: en förebild. Nelli är mer försiktig, inte så modig. I ”Öppet hav” finns till exempel en lågmäld, öm och vacker skildring av hur Steffi själv bestämmer sig, tar kommandot över sin kärlek och sexualitet, när det blir dags.

Ett stycke vardagspoesi – mycket bra skrivet!

Annika Thor har – vid sidan om allt annat! – i sina fyra (ungdoms)romaner också lyckats teckna ett nära, personligt porträtt av en ung kvinna. Sist som först: enastående.

Bengt Eriksson

Publicerat i Kvällsposten 1999

Ständigt denne Arnaldur

Arnaldur Indriðasons nya deckare, väl en polisroman den också, ”Mörkret vet”, recenserades HÄR på Deckarlogg. Och Arnaldurs förra, också en polisroman, ”Mord i Reykjavík” (bägge utgivna av Norstedts och översatta av Ingela Jansson), skrev jag om HÄR.

Men jag tror det krävs en fotnot som nog kan få de bägge romanerna, särskilt den nya, att bli än mer läslockande och intressant/a.

Arnaldur författar nämligen romaner som hänger, ja, hör ihop. Det är som om varenda roman ingår i en livslång, för honom, och flera livslängder långa, för romanpersonerna, serie om Island i allmänhet och Reykjavík i synnerhet.

Varje ny roman är blott en del i vad som förtjänar att kallas Arnaldurs livsverk.

Arnaldur Indriðason signerar under sitt besök på Bokmässan i Göteborg. Foto: Bengt Eriksson

”Mord i Reykjavík” avslutade delserien om Reykjavík under andra världskriget. Medan ”Mörkret vet” inleder en ny delserie längre fram i tiden, en bit in på 2000-talet, efter finanskrisen på Island men före turistboomen.

Huvudpersonen i den nya delseriens första titel heter Konrað och är en före detta, nu pensionerad polis i Reykjavík. Dock, Konrað introduceras inte i den här romanen utan han introducerades redan i den avslutande titeln i den förra delserien om andra världskrigets Island.

Arnaldur får på detta sätt en tid att övergå i en annan, en (del)serie i hans långa serie att övergå i en annan (del)serie. Polisen Konrað tar med sig ”Mord i Reykjavík” till den före detta polisen Konrað i ”Mörkret vet”.

Arnaldur låter oss följa en människa, hans land och stad. Eller låt säga, Arnaldurs människor, land och stad.

Det är ett mycket imponerande projekt som den isländske deckarförfattaren och landsskildraren Arnaldur Indriðason startade för längesen och så envetet håller igång. För det lär väl komma ännu fler titlar i hans isländska romanserie eller svit?

Vad jag egentligen ville säga med denna fotnot var och är att jag uppmanar dig att läsa ”Mord i Reykjavík”, om du inte gjort det, innan du börjar läsa ”Mörkret vet”. Den nya (del)serien börjar i den förra (del)serien. Polisen Konraðs berättelse börjar redan innan romanen eller väl de kommande romanerna om honom egentligen börjar.

”Mörkret vet” blir ännu bättre om man först har läst ”Mord i Reykjavík”. Missade du att göra det, så läs i efterhand och kolla hur smart Arnaldur fogar ihop delarna i sin långa kriminalserie.

Bengt Eriksson

Livet i Reykjavík mellan börskrasch och turistboom

Arnaldur Indriðason
Mörkret vet
Övers: Ingela Jansson
(Norstedts)

Islänningen Arnaldur Indriðason har börjat skriva en ny deckarserie som jag tycker mycket om. Det vill säga, jag tycker om seriens första titel ”Mörkret vet”. Ändå blir min fråga: Ska jag rekommendera den här boken? Och i så fall, till vem?

Huvudpersonen heter Konrað och är pensionerad polis. Det undrade jag över direkt, alltså en före detta polis som heter Konrað? Likadant hette en av poliserna i Arnaldurs föregående deckarserie, hans trilogi om Reykjavík (i synnerhet) och Island under andra världskriget. Samma förnamn… Varför?

Arnaldur morkret-vetDet andra är tempot – eller jag väntar med det. Allra först intrigen: För 30 år sen försvann en man, affärsmännen Sigurvin. Mord eller vad? Hans kompanjon Hjaltalín misstänktes och häktades men släpptes i brist på bevis. Nu har Sigurvin återfunnits, alltså 30 år senare, i en spricka i Langjökullsglaciären. Död – det betyder mördad – men bevarad i isen, det är han, det går att känna igen honom, nu blottlagd av klimatets uppvärmning.

Konrað hade som kriminalkommissarie hand om utredningen då för 30 år sen. Den utredningen har han kunnat släppa. Nu kommer hans utredning upp till ytan igen. Gjorde han rätt eller vilka fel kan Konrað ha begått under utredningen? Hjaltalín, nu döende, blir misstänkt, igen. Och nekar, igen. Och Konrað återupptar utredningen, igen, vid sidan om polisen, som ett slags privatpolis, hjälpt av sina kontakter inom Reykjavíks poliskår.

Det är allt. Ja, det är faktiskt. Nästan allt. Det finns fler kriminella ingredienser, som en misstänkt bilolycka, om det var en olycka. En man blev påkörd av en bil som stack från platsen. Samt Konraðs döde far, också hans är inblandad som en tråd. Och Konraðs döda hustru, ofta närvarande i Konraðs tankar. Trådar, trådar. Några ska nystas upp, flera blir hängande.

Det går långsamt, det går så långsamt. Allts, inte bara noll action utan minus. Romanen ”Mörkret vet” är den mest extrema motsatsen till action. Frågan är, kan detta kallas deckare? Eller ens krimi, trots att det nog begicks ett eller flera mord då för 30 år sen. Jag undrar, vad har Arnaldurs syfte varit med den här romanen? Till vem/vilka riktar han sig?

En mansroman, utan tvekan. Här läggs grunden till berättelsen om Konrað. För det är säkert, det kan inte vara på något annat sätt, att Arnaldur kommer att skriva vidare, det blir en fortsättning, en ny serie. Så många planteringar placeras ut, så många ovidkommande trådar läggs, trådar som egentligen inte har nåt med den här romanen att göra, så det bara måste vara tänkt att de ska tas upp framöver.

indridason-signerar-liten

Arnaldur Indriðason signerar på bokmässan i Göteborg. Foto: Bengt Eriksson

Jag tror så här, att Arnaldur numera har en så stor läsekrets inte bara på Island utan runt om i världen. Han vet att hans roman kommer att översättas, han vet att han kommer at få in pengar så han reder sig ekonomiskt. Därför passar han på. Han fortsätter med sitt eviga tema: att skildra Reykjavík och övriga Island i och genom alla tider. Som om varje passerat och levt år i Reykjavík ska få sin egen roman.

Han har passat på att skriva en roman som, egentligen, inte riktar sig till några andra än islänningar; dessutom främst i samma ålder som Arnaldur själv, och helst bosatta i Reykjavík. Vi andra får göra som vi vill, läsa eller strunta i det. Men för att kunna ta till sig ”Mörkret vet”, tror jag, bör man åtminstone ha besökt Island och varit i Reykjavík. Gärna bör man också vara en så nyfiken turist – eller av vilken anledning man reste till Island – att man höll ögonen öppna och såg man något man undrade över så googlade man och tog reda på varför det såg ut och var som det såg ut och var.

I sin långsamma mans- och detektivroman, åkej då, skildrar Arnaldur hur människorna i Reykjavík hade det, hur de levde, hur deras liv gestaltade sig, några år efter bankkraschen i början på 2000-talet. Han går inte in på själva bankkraschen utan det är människors liv som Arnaldur är intresserad av att skildra. Hur de har det. Hur de hade det. Hur Reykjavík med omnejd var på den tiden, mellan bankkrasch och turistboom.

Arnaldur låter Konrað ta sig runt i sitt Reykjavík; återigen, det hjälper om man vet var de olika stadsdelarna ligger, var gatorna går, och säkert är det allra bäst om man bor eller har bott där. Utforskandet går så långsamt, den nyupptagna utredningen ringlar i snigeltakt åt flera håll, trådarna går inte ihop, inte mycket till deckare som sagt. Däremot, det är stämningsfullt. Lägg ett örat mot en sida: staden Reykjavík och dess människor andas från och ur pappret. Och det är äldre mansporträttet av Konrað är lika suveränt – ja, fint – tecknat som Michael Connellys porträtt av den äldre Bosch.

Således, jag tycker mycket om Arnaldur Indriðasons roman ”Mörkret vet”. Men om jag rekommenderar den…? Nej. Nja. Jo, kanske ändå, jo, med ovannnämnda reservationer.

Bengt Eriksson

Privatdetektiv i Västafrika

Nästa år, då ”The Company Of Strangers” kommer i översättning på Bonniers, introduceras den engelske deckarförfattaren Robert Wilson i Sverige.

Det är bra, för det är en både välskriven och spännande thriller om Europa (Portugal, Tyskland och England) under andra världskriget och idag. Ändå är det inte riktigt bra, för det är att börja i fel ände…

Robert Wilson instruments-of-darkness”The Company Of Strangers” är Robert Wilsons senaste roman – uppföljaren till hans föregående andravärldskrigsthriller, ”A Small Death In Lisbon”.

Innan dess, vilket fick mej att upptäcka honom i hyllorna med engelska pocketdeckare, har Wilson också skrivit en serie afrikanska detektivromaner: ”Instruments Of Darkness”, ”The Big Killing”, ”Blood Is Dirt” och ”A Darkening Stain” (samtliga titlar Harper Collins).

Visst händer det att deckar- och thrillerförfattare placerar någon enstaka intrig på afrikansk mark. Ett av de senaste exemplen är John le Carrés thriller om den internationella läkemedelsindustrin, ”Den trägne odlaren” (Bonniers), som delvis utspelar sej i Kenya.

Robert Wilson the-big-killingMen före Wilson kan det inte vara fler än – rätta mej om jag har fel! – Edgar Wallace, ”Bones, ”Bones By The River” med flera (House of Stratus), och James McClure, ”Steam Pig”, ”Gooseberry Fool”, ”Song Dog” med flera (Faber and Faber), som skrivit längre deckarserier med Afrika nedanför Sahara som miljö: Belgiska Kongo respektive Sydafrika.

– Jag reste och arbetade i Afrika under flera år, berättar Robert Wilson i telefon från Portugal, där han bor och skriver i ett hus på landet, nära gränsen till Spanien.

– Så råkade jag läsa Raymond Chandler och upptäckte likheterna mellan Los Angeles på 40-talet och Västafrika på 90-talet. Samma kontraster: djupaste fattigdom och största rikedom, brutalitet och charm.

Robert Wilson blood-is-dirtWilsons huvudperson, engelsmannen Bruce Medway, har arbetat på ett rederi i London. Tiderna försämrades och han blev arbetslös.

Några år in på 90-talet reste Medway tvärsöver Sahara och hamnade i den del av Benin som på grund av hettan, fukten och malarian har kallats ”White Man´s Grave”. Han slog sej ner i hamnstaden Cotonou, där han nu arbetar med det mesta och de flesta (allt som inte är helt kriminellt) som kan ge pengar: förmedlar affärskontakter, organiserar transporter, inkasserar skulder, spårar försvunna personer med mera.

Medway tjänar inte så mycket utan lever från dag till dag. Trots det har han råd att hyra ett hus och hålla sej med både en infödd chaufför och dito hushållerska. En träffande bild av det postkoloniala Afrika.

– Bruce Medway är inte jag, skyndar sej Robert Wilson att påpeka.

Robert Wilson a-darkening-stain– Bruce är förstås baserad på mina erfarenheter från Afrika. Hans sätt att agera och reagera skiljer sej däremot från mitt. När jag började skissa på honom så tänkte jag att han skulle bli en trevligare kille. Men Bruce vägrade. Han gick sin egen väg.

Både i romanerna och den västafrikanska verkligheten, enligt Wilson, förekommer många utländska ”fixare”, affärsmän och äventyrare, på högre och lägre nivå: libaneser, armenier, kineser, koreaner, syrier, egyptier, amerikaner och diverse européer (plus de afrikanska affärsmännen).

Många dricker för mycket, för att det inte finns annat att göra eller för att glömma varför de kom till Afrika. Alla jagar de afrikanska franc = snabba stålar.

Robert Wilson I främlingars sällskapBruce Medways uppdrag för honom upp- och nerför kusten: till Nigeria i söder och Togo, Ghana och Elfenbenskusten i norr. Det kan handla om att vara förkläde åt en diamanthandlare, hitta en fransk affärsman åt två italienska maffiosi och leverera en porrfilmsraritet.

Fler ingredienser: försvunna skolflickor, en mördad fransyska, vapensmuggling till Liberia, handel med olja som inte finns, illegal guldbrytning, penningtvätt, en makthungrig nigeriansk presidentkandidat…

– En enda romanperson – B.B. – finns i verkligheten, säger Wilson. (Å andra sidan är B.B. en så märklig människa att han bara kan finnas i Afrika, min anm.) Jag arbetade åt B.B. när jag var i Västafrika. De övriga personerna är påhittade eller ihopplockade av olika människor jag mött.

– Fast historierna är sanna, mer eller mindre.

Robert Wilson En liten död i Lissabon– Den franska kvinnan som hittades död och torterad på hotellrummet berättade lokalbefolkningen om. Det videofilmade mordet på Liberias expresident kommer från dagstidningarna. Den italienska maffian, som verkligen finns i Västafrika, har bland annat varit inblandad i korruption vid husbyggen.

Varför övergav du Afrika och började skriva thrillers om andra världskrigets Europa?

– Engelska läsare verkar inte vilja ha afrikanska deckare och därför ville inte förlaget marknadsföra dem. Böckerna sålde dåligt. Jag kunde inte försörja mej på att skriva deckare om Bruce Medway i Benin.

Vilket trist bokförlag och vilka trista deckarläsare, enligt min mening.

Bengt Eriksson
Krönika i Allt om Böcker 2001

Robert Wilson har fortsatt att författare, bibliografi hittills.

Bruce Medway-serien
Instruments of Darkness – 1995
The Big Killing – 1996
Blood Is Dirt – 1997
A Darkening Stain – 1998

Javier Falcón-serien
The Blind Man of Seville – 2003
The Silent and the Damned /
The Vanished Hands – 2004
The Hidden Assassins – 2006
The Ignorance of Blood – 2009

Charles Boxer-serien
Capital Punishment – 2013
You Will Never Find Me – 2014
Stealing People – 2015

Fristående titlar 
A Small Death in Lisbon – 1999
The Company of Strangers – 2001

Endast följande finns på svenska
I främlingars sällskap – 2002
En liten död i Lissabon – 2004

Mmmmmm. De va – de va gott de.

När jag i går återpublicerade en recension av holländaren Tim Krabbés roman, krimi och kanske-deckare ”Grottan” så nämnde jag också hans landsman Maarten ´t Hart så inte mer en rätt att jag letade reda på något jag skrivit – och sagt – också om en av hans romaner, krimi och kanske-deckare, ”Om så hela världen rasar”.

Men först blir det mat…

***

Ja har ätit ett litet mellanmål – för ja kunde inte låta bli att gå till deckarspisen å laga en extra måltid – jag kunde kunde inte låta bli de när jag satt å bläddra å läste i den här boken –

ja har ju – också – förut en gång stått stått vid deckarspisen å lagat just deckarmat – ja sa då att när jag får ögonen på en ny Homan-deckare av Jan Mårtenson så bläddrar ja allra först upp dom matrecept – som brukar finns längst bak i boken

Homan matnu har de kommit en hel bok – som handlar om just ”Mord & Mat” – undertiteln e ”Till bords med Johan Kristian Homan” å här finns då Homans alla matrecept – eller rättare sagt – Jan Mårtensons matrecept – eller ännu rättare sagt – Catarina Mårtenson Granqvists matrecept – för de e – lär ja mej nu – Jan Mårtenssons fru Catarina som står för recepten – för dom riktigt läsvärda sidorna i Homan-deckarna

ja satte ugnen på 250 grader å tillaga en maträtt – en liten smakbit bara – ett recept från Homan-deckaren ”Ramses hämnd” – å nu har ja suttit här vid deckarmatbordet å smaskat i mej ugnsbakad aubergine – mycket gott – å medan jag gjorde de så har jag – samtidigt – läst ännu en – ja, de e nog en deckare som ja läst –

Svenska Deckarakademin – som – varje år utser årets bästa deckare – anser i alla fall – att just den här romanen e 1994 års bästa – utländska till svenska översatta deckare.

Ja måste först säja nåt om omslaget – de e mycke fint – där finns en bild som föreställer ett hav – ett par båtar å några människor – som står i strandkanten – omslaget e en målning från 1882 av den holländske konstnären – Mästaren – Vincent van Gogh – å den här stämningen som finns i målningen – den – exakt samma stämning – närheten till havet – människornas utsatthet – beroende av nånting som man inte riktigt har kontroll över – just den stämningen finns också i romanen som kanske e en deckarroman –

MaartenMaarten ‘t Hart heter författaren – också han – holländare – precis som van Gogh – deckarens titel – den e – ”Om så hela världen rasar”…

Maarten ´t Hart e inte deckarförfattare – inte alltid – utan författar skönlitterära romaner – ”Om så hela världen rasar” – kan placeras i genren – skönlitterära romaner me visst kriminellt innehåll.

De e klart – att – vill man att de ska va action i en deckare – att de ska va spännande hela tiden – å hända mycket – fort – fort – till den deckarläsaren skulle ja nog inte rekommendera Maarten ‘t Harts kanske-deckare

men ja – ja vill rikta ett varmt tack till Svenska Deckarkademin som fått mej att upptäcka å läsa den här romanen – för de e en bra roman – de e en stämningsfull smutt-deckare – man kan smutta på meningarna – en efter en – Maarten ‘t Harts prosa e så – vacker –

å visst – här sker ett mord – året e 1956 – å mitt under ett väckelsemöte – råkar romanens huvudperson bli vittne till ett mord – på en polis –

själva mordet e ett slags centrum – eller kanske snarare – ett slags facit – till händelserna i romanen – men ännu mer spännande – ja – den spänning som brukar uppstå när människor konfronteras med å mot varann – människor me olika åsikter – olika sorters liv å erfarenheter

Maarten ‘t Harts roman ”Om så hela världen rasar” – inleds me – just en inledning – som utspelar sej under andra världskriget – ett fartyg ska precis ge sej iväg ut på havet för att smuggla ett antal flyktingar från Holland till England – undan nazismen

andra världskriget e bakgrunden till mordet på poliskonstapeln – å till hela romanen – en roman som börjar 1940 å slutar in på 80-talet – de e en berättelse om arbetarkvarteren i en liten stad – en hamnstad – i Holland – de e en berättelse om barnet – pojken – å den vuxne mannen – om människor – å religion – kalvinismen – å inte minst om musik – om först – Beethoven – å sen Bach å Mozart

som sagt en smutt-bok att långsamt – avsmaka – smutta på – som på en god måltid – en matbit – eller nåt gott att dricka – så e holländaren Maarten ‘t Harts ”Om så hela världen rasar” – en roman som också kan läsas som en deckare…

Bengt Eriksson
Ur ett radiomanus från 1994 – därför texten ser ut som den ser ut – i serie inslag som jag tror kallades ”Deckarfåtöljen”.

Malmö under andra världskriget

Set Mattsson
Ondskans pris
(Historiska Media)

Set Mattsson ansluter sig till K Arne Blom, som på 1980- och 90-talen skrev en serie deckar- och spionromaner om Lund med omnejd under andra världskriget, och Bo R Holmberg, som på tidigt 2000-tal inledde en serie polisromaner om Ådalen på 1850- till 1930-talet. Ja, han tål till och med att jämföras med Blom och Holmberg.

Också Set Mattssons deckardebut, ”Ondskans pris”, har allt som krävs om man ska skriva historiskt och kriminellt – men som tyvärr brukar saknas när svenska författare placerar kriminalhistorier i historiska tider.

Brottet måste hänga ihop med tiden, miljön och människorna. Som läsare måste man känna att man förflyttas just dit och just då.

Enligt omslaget ska ”Ondskans pris” vara första delen i en serie om kriminalinspektör Douglas Palm. Det stämmer att polisen Palm är centralperson, men Mattsson skriver bredare och mer nyansrikt än så.

Bland personerna finns också Anna Palm, gift med Douglas och ansvarig för flyktingförläggningen på Malmöhusmuseet, den lesbiska polissystern Sara Edgren (fast nu kanske jag avslöjar för mycket), journalisten Jonnervik på Skånska Aftonbladet, polskorna Lucjianna, Agata och Sofia, alla flyktingar från koncentrationslägret Stutthoff, och den unge Josef Lipski, också flykting från samma läger.

Mattsson låter olika personer träda in i förgrunden, den ena efter den andra. Resultatet har blivit en slags kollektivroman med polisgenren som kriminallitterär huvudform men där tiden och dess händelser, inte minst då kriminaliteten, betraktas, upplevs och omskrivs som med fasettögon.

”Ondskans pris” börjar den 1 maj 1945 (och slutar i december 1946).

Platsen är Malmö, dit flyktingar anländer i tiotusental. Samlingarna på ”Europas modernaste museum” har packats ner för att Malmöhus ska kunna ge plats åt något hundratal flyktingar.

Så hittas en av flyktingarna, polskan Lucjianna, död. Ja, mördad.

Set Mattsson väver ihop berättelsen om flyktingarna, deras liv, historia och förhållanden, med det vardagliga livet i Malmö. Mordet på polskan är bara en av inspektör Palms utredningar: fler mord, en pedofil, illegala aborter.

Som i förbifarten nämns att det varit bråk bland polska flyktingar. Det kan vara något internt men det finns också malmöbor som börjat tycka att flyktingarna blivit för många, de stjäl jobben från skåningarna.

Mattson skildrar då- och nutiden parallellt, ger antydningar om skillnader och likheter. Det är skickligt gjort.

Ja, ”Ondskans pris” är en så bra historisk deckare att det skulle förvåna om den inte får Svenska Deckarakademins debutantpris.

Min enda kritik gäller språket. Och den kritiken är orättvis. Set Mattsson skriver lite otympligt och gammeldags – fast det passar ju bra för en skildring av Malmö åren 1945-46.

Bengt Eriksson
Publicerat i Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda/Trelleborgs Allehanda 2012

Fiktivt och verkligt i 60-talets Uppsala, Karlskoga och världen

Lars Andersson
De Gaulles dotter och kommissarie Ringer
(Albert Bonniers)

Lars Andersson har skrivit en ny ”kriminalistisk roman” som, enligt recensenten Bengt Eriksson, blivit ett tidsdokument och en läsupplevelse.

Lars Andersson ansluter ännu en gång till de skönlitterära författare som skriver över den kriminella gränsen. Fram och tillbaks över kriminalgenrens gräns, ska nog tilläggas.

De flesta stannar kvar i det skönt litterära samtidigt som de lånar ämnen, intriger och pusselbitar från deckaren. Monica Fagerholm, Marie Hermanson, Karin Smirnoff och Sara Stridsberg är några andra svenska författare som de senaste åren förenat kriminellt och litterärt.

Lars Andersson”Kriminalistisk”, så benämnde han själv sin första och förra roman, ”De våra” (2015), om den då biträdande konstapeln Leonard Ringer.

Benämningen kan också passa för den nya romanen, ”De Gaulles dotter och kommissarie Ringer”. Det har hunnit gå tjugo år mellan romanerna. Ja, inte mellan utgivningarna, som synes, men i Ringers levda liv.

Leonard Ringer, denna udda polis, har lyckats avancera till kriminalkommissarie i Uppsala. Förra romanen utspelades krigsåret 1944, nu är tiden alltså efterkrigsåret 1964. Så bör det beskrivas, mycket eller det mesta i handlingen såväl som i Ringers tankar går bakåt till andra världskriget.

Miljön är Värmland, nu som då, och särskilt Karlskoga, även om romanen börjar i Uppsala med att en ung man hittas död nedanför Dombron i Fyrisån.

Den dödes föräldrar finns i Karlskoga. Det får Uppsalapolisen Ringer att resa dit, flera gånger, utan att det egentligen behövs för polisutredningen.

Lars Andersson, som ju själv kommer därifrån, tecknar ett kunnigt porträtt av staden med dess 60-talsgator, platser, stadshotell och bibliotek. Han låter Ringer träffa allt från arbetskraftsinvandrare till raggare och även bevista Karlskogas katolska församling.

Två människor dör och det begås ett par ytterligare mordförsök. Inte utan spänning och action, men det mesta sker ändå i Ringers tankar. Han påminner om hela raden av tänkande kommissarier i svensk kriminallitteratur: Martin Beck (Sjöwall/Wahlöö), Lars Martin Johansson (Leif GW Persson), Van Veeteren (Håkan Nesser) med flera.

Mest tänker Ringer på sin döda syster Dionysia, vilket får honom att också tänka på president de Gaulles dotter.

Såväl i hans tankar som i romanens handling och personernas berättelser blandas fiktiva och verkliga människor.

I Karlskoga finns den blivande domprosten Gunnar Helander och katolske fadern Kazimir Vilnis, i Johannesburg, dit romanen något oväntat reser mot slutet, finns den fängslade Nelson Mandela och advokaten Bram Fischer. Även Göran Tunström blixtrar förbi i kommissarie Ringers minnen.

Det är något gammaldags över Lars Anderssons sätt att skriva och berätta: långsamt och omsorgsfullt, ibland omständligt och lite otympligt. Varken han eller Ringer har någon brådska.

Men det gör ingenting, Nej, det får romanen att bli än bättre. Genom språket förmedlas en starkt autentisk – ja, levande – känsla. Som om boken skrevs just då, år 1964.

En så nära och fin tidsskildring! Litterärt och kriminellt förenas på bästa möjliga sätt. Ta det lugnt, läs i skrivtempot. Då kommer ”De Gaulles dotter och kommissarie Ringer” att bli en läsupplevelse.

Bengt Eriksson
Publicerat ungefär såhär i Gota Medias tidningar

 

Sommardeckare under päronträdet (4): Två mordgåtor blir en i gårdagens och dagens Reykjavík

Arnaldur Indriðason är och förblir den främsta av Islands författare av deckare och främst polisormaner.

Jo, jag vet att jag skrev ner första titeln i hans nya serie med polisromaner om Reykjavík och Island under världskriget men han tog sig upp sig igen till sin sedvanliga nivå i den följande, andra titeln och med tredje, senaste delen, ”Mord i Reykjavík” (Norstedts, övers: Ingela Jansson) håller han absolut sin nivå. Med råge.

Efter att jag äntligen besökt Reykjavík läser jag också Arnaldurs deckare med än större behållning. Det gjorde jag tidigare också, läste med stor behållning, men när jag personligen, på egna fötter, gått på hans isländska romangator, jag tror jag gått på varenda gata i inre Reykjavík, så blir läsningen än mer intensiv.

Pärondträd IndridasonNu vet jag ju hur det ser ut irl. En floskel men som floskler kan vara, rätt sanna ibland, så är det som om jag är där. Jag går bredvid mordutredarna, både i det ockuperade Reykjavík under andra världskriget och just nu, i den långsamt allt mer moderna isländska huvudstaden.

”Mord i Reykjavík” är en dubbeldeckare, som utspelar sig både idag och under andra världskriget. En deckare om två mord. I dagens Reykjavík hittas en äldre man, 90 år, död – kvävd – i sin lägenhet; under andra världskriget mördades en ung kvinna.

Arnaldur knyter ihop detta, igår och idag. Han knyter ihop de bägge morden: visar hur såväl mordhistorierna hör ihop som att varje tid, år och händelse är en länk på den kedja som är människans, vår, historia.

Han knyter ihop allt på ett… hur ska jag säga… mycket personligt sätt, konkret personligt. Med en av personerna men nej, jag tänker inte avslöja vem och hur.

Under andra världskriget sköttes mordutredandet av isländske kriminalpolisen Flovent och hans västisländske = kanadensiske eller kanske amerikanske (eftersom USA var ockupationsmakten) medhjälpare Thorson. Idag sköts det utredandet mestadels av före detta kriminalkommissarien Konráð, nu pensionerad, egentligen.

Två mordutredningar blir en och samma i två städer som också blir samma stad, de får sin gemensamma historia. En ypperlig polisroman och ett stadsporträtt av Reykjavík för oss som varit där och för den delen för alla som läser Arnaldur Indridðason och lockas dit.

För det är vad som sker med alla som läser honom!

Bengt Eriksson

 

Läckbergs kvinnliga hämndroman/krimi/deckare

Det här ska inte bli en recension av romanen, för det har redan skrivits tillräcklig många recensioner av Camilla Läckbergs ”En bur av guld” (Forum) med undertiteln ”En kvinnas hämnd är vacker och brutal”, utan endast några reflektioner och noteringar.

Ja, förvånsvärt många och ännu mer förvånansvärt positiva recensioner när det gäller en annars gång på gång på gång utskälld deckarförfattare.

”En bur av guld” (Forum) är kanske ingen deckare, fast det beror ju på vad man lägger in i detta lilla behändiga ord, men det är absolut en krimi. Om inte en kvinnlig hämnddeckare så en kvinnlig hämndroman och hämndkrimi.

LäckbergFaye, huvudpersonen, sviks av sin man, Jack, och detta på det mest svekfulla sätt. Hon faller hårt och djupt – och bestämmer sig för att hämnas, lika hårt och rasande.

Det är bra berättat – med drivande tempo – och det är bra skrivet. Särskilt det senare är intressant att notera. Det Läckberg brukar kritiseras för är ju – med ett extra dumt uttryck – nickelilltrollspråket.

Jo, det finns en del kritik man kunnat ha mot – det framför allt språkliga – resultatet i hennes Fjällbacka-deckare. Men här, i ”En bur av guld”, har hon skrivit så bra att många uppmärksammade skönlitterära svenska författare skriver sämre.

Läckberg skriver som i vrede – som med huvudpersonens vrede.

Att Läckberg tar upp detta ämne – karlsloken kontra kvinnan – borde däremot inte ha förvånat någon recensent. Vilket det har, men då kan inte recensenterna ha läst en enda av hennes deckare i Fjällbacka-serien.

För vilka ämnen har Camilla Läckberg tagit upp där? Till exempel kvinnomisshandel, klassamhället, nazismen under andra världskriget och rasismen idag.

”En bur av guld” har jämförts med kvinnliga hämndromaner som Fay Weldons ”En hondjävuls liv och lust”. (Också Jackie Collins har nämnts.) Men här förekommer ju mord vilket får romanen att också bli en kvinnlig hämndkrimi – ja, hämndeckare.

Vilket har blivit en egen gren på dagens kriminallitterära träd. En gren som förresten började växa ut för rätt längesen. I minnet får jag upp Val McDermids seriemördardeckare ”Sjöjungfrun sjöng sin sång” (på svenska redan 1996), där liksom allt ställs på sin spets och dras ut maximalt.

Inte minst i Sverige fylls hämnddeckargenren på med titlar av allt fler kvinnliga författare. Bland de kvinnliga hämnddeckare som Deckarlogg skrivit om på senare tid återfinns ”Som nitroglycerin” av Frida Moisto, ”Mord i det förflutna” av Annika Duvert, ”Det hemliga rummet” av Eva Swedenmark / Annica Wennström och ”Vanvett” av Lourdes Daza-Gillman.

Här kan också Camilla Läckbergs kvinnliga hämndroman/krimi/deckare ”En bur av guld” placeras.

Bengt Eriksson