Privatdetektiv i Västafrika

Nästa år, då ”The Company Of Strangers” kommer i översättning på Bonniers, introduceras den engelske deckarförfattaren Robert Wilson i Sverige.

Det är bra, för det är en både välskriven och spännande thriller om Europa (Portugal, Tyskland och England) under andra världskriget och idag. Ändå är det inte riktigt bra, för det är att börja i fel ände…

Robert Wilson instruments-of-darkness”The Company Of Strangers” är Robert Wilsons senaste roman – uppföljaren till hans föregående andravärldskrigsthriller, ”A Small Death In Lisbon”.

Innan dess, vilket fick mej att upptäcka honom i hyllorna med engelska pocketdeckare, har Wilson också skrivit en serie afrikanska detektivromaner: ”Instruments Of Darkness”, ”The Big Killing”, ”Blood Is Dirt” och ”A Darkening Stain” (samtliga titlar Harper Collins).

Visst händer det att deckar- och thrillerförfattare placerar någon enstaka intrig på afrikansk mark. Ett av de senaste exemplen är John le Carrés thriller om den internationella läkemedelsindustrin, ”Den trägne odlaren” (Bonniers), som delvis utspelar sej i Kenya.

Robert Wilson the-big-killingMen före Wilson kan det inte vara fler än – rätta mej om jag har fel! – Edgar Wallace, ”Bones, ”Bones By The River” med flera (House of Stratus), och James McClure, ”Steam Pig”, ”Gooseberry Fool”, ”Song Dog” med flera (Faber and Faber), som skrivit längre deckarserier med Afrika nedanför Sahara som miljö: Belgiska Kongo respektive Sydafrika.

– Jag reste och arbetade i Afrika under flera år, berättar Robert Wilson i telefon från Portugal, där han bor och skriver i ett hus på landet, nära gränsen till Spanien.

– Så råkade jag läsa Raymond Chandler och upptäckte likheterna mellan Los Angeles på 40-talet och Västafrika på 90-talet. Samma kontraster: djupaste fattigdom och största rikedom, brutalitet och charm.

Robert Wilson blood-is-dirtWilsons huvudperson, engelsmannen Bruce Medway, har arbetat på ett rederi i London. Tiderna försämrades och han blev arbetslös.

Några år in på 90-talet reste Medway tvärsöver Sahara och hamnade i den del av Benin som på grund av hettan, fukten och malarian har kallats ”White Man´s Grave”. Han slog sej ner i hamnstaden Cotonou, där han nu arbetar med det mesta och de flesta (allt som inte är helt kriminellt) som kan ge pengar: förmedlar affärskontakter, organiserar transporter, inkasserar skulder, spårar försvunna personer med mera.

Medway tjänar inte så mycket utan lever från dag till dag. Trots det har han råd att hyra ett hus och hålla sej med både en infödd chaufför och dito hushållerska. En träffande bild av det postkoloniala Afrika.

– Bruce Medway är inte jag, skyndar sej Robert Wilson att påpeka.

Robert Wilson a-darkening-stain– Bruce är förstås baserad på mina erfarenheter från Afrika. Hans sätt att agera och reagera skiljer sej däremot från mitt. När jag började skissa på honom så tänkte jag att han skulle bli en trevligare kille. Men Bruce vägrade. Han gick sin egen väg.

Både i romanerna och den västafrikanska verkligheten, enligt Wilson, förekommer många utländska ”fixare”, affärsmän och äventyrare, på högre och lägre nivå: libaneser, armenier, kineser, koreaner, syrier, egyptier, amerikaner och diverse européer (plus de afrikanska affärsmännen).

Många dricker för mycket, för att det inte finns annat att göra eller för att glömma varför de kom till Afrika. Alla jagar de afrikanska franc = snabba stålar.

Robert Wilson I främlingars sällskapBruce Medways uppdrag för honom upp- och nerför kusten: till Nigeria i söder och Togo, Ghana och Elfenbenskusten i norr. Det kan handla om att vara förkläde åt en diamanthandlare, hitta en fransk affärsman åt två italienska maffiosi och leverera en porrfilmsraritet.

Fler ingredienser: försvunna skolflickor, en mördad fransyska, vapensmuggling till Liberia, handel med olja som inte finns, illegal guldbrytning, penningtvätt, en makthungrig nigeriansk presidentkandidat…

– En enda romanperson – B.B. – finns i verkligheten, säger Wilson. (Å andra sidan är B.B. en så märklig människa att han bara kan finnas i Afrika, min anm.) Jag arbetade åt B.B. när jag var i Västafrika. De övriga personerna är påhittade eller ihopplockade av olika människor jag mött.

– Fast historierna är sanna, mer eller mindre.

Robert Wilson En liten död i Lissabon– Den franska kvinnan som hittades död och torterad på hotellrummet berättade lokalbefolkningen om. Det videofilmade mordet på Liberias expresident kommer från dagstidningarna. Den italienska maffian, som verkligen finns i Västafrika, har bland annat varit inblandad i korruption vid husbyggen.

Varför övergav du Afrika och började skriva thrillers om andra världskrigets Europa?

– Engelska läsare verkar inte vilja ha afrikanska deckare och därför ville inte förlaget marknadsföra dem. Böckerna sålde dåligt. Jag kunde inte försörja mej på att skriva deckare om Bruce Medway i Benin.

Vilket trist bokförlag och vilka trista deckarläsare, enligt min mening.

Bengt Eriksson
Krönika i Allt om Böcker 2001

Robert Wilson har fortsatt att författare, bibliografi hittills.

Bruce Medway-serien
Instruments of Darkness – 1995
The Big Killing – 1996
Blood Is Dirt – 1997
A Darkening Stain – 1998

Javier Falcón-serien
The Blind Man of Seville – 2003
The Silent and the Damned /
The Vanished Hands – 2004
The Hidden Assassins – 2006
The Ignorance of Blood – 2009

Charles Boxer-serien
Capital Punishment – 2013
You Will Never Find Me – 2014
Stealing People – 2015

Fristående titlar 
A Small Death in Lisbon – 1999
The Company of Strangers – 2001

Endast följande finns på svenska
I främlingars sällskap – 2002
En liten död i Lissabon – 2004

Allt mer om Reykjavík under andra världskriget

Arnaldur Indriðason
Farlig flyktväg
Övers: Ingela Jansson
(Norstedts)

Jag uppskattade tyvärr inte första delen, ”Det tyska huset” (2017), av hans nya polisserie om Reykjavík under andra världskriget. Till min förvåning, kan tilläggas, för annars menar jag ju att islänningen Arnaldur Indriðason hör till de främsta inom dagens kriminallitteratur, i Norden som i världen.

Men polisromanen ”Det tyska huset” var, låt säga, för löslig. Det historiska och kriminella, miljöskildringen och personerna – allt – flöt ut olika håll utan att förenas. Märkligt, tyckte jag. Efter alla dessa polisromaner som Arnaldur författat (fjorton av dem finns på svenska) borde han ju veta både hur man planerar och skriver en deckare.

Desto bättre då – och förvånande, lite märkvärdigt – att han redan med seriens andra titel, ”Farlig flyktväg”, är tillbaks i vanlig, god form.

ArnadlurMen han kanske behövde – inte minst för egen skull – en grundläggande roman för att bre ut den historiska kartan över Reykjavík och presentera sina problemlösande historiska huvudpersoner: de bägge poliserna Flóvent (islänning och nog Island första kriminalpolis) samt Thorsson (så kallad västislänning, född i Kanada av utflyttade isländska föräldrar).

När kartan nu är på plats kan Arnaldur berätta och binda ihop flera parallella historier. Resultatet blir en historisk målning – jag tänker mig som en isländsk Pieter Bruegel i text – över den lilla, fattiga och kyliga staden Reykjavík och dess människor.

Tid: våren 1943. Tyskarna från första delen är borta, nu har amerikanerna och britterna ockuperat Reykjavík och Island. Men nazistsympatisörer finns kvar, fortfarande.

Flera dödsfall inträffar: Ett manslik driver i land söder om den nya flygplatsen som britterna har anlagt, det som idag är Keflavík, och utanför ett sjabbigt nöjesställe i centrala Reykjavík hittas en ung man död.

Innan dess har också en ung kvinna återkommit till Island – till ett annat Island än det hon lämnade – efter att ha studerat i Köpenhamn. Men utan sin fästman, också student i Köpenhamn, som togs av nazisterna och försvann.

Under Petsamoresan – så kallas den båttransport som samlade ihop islänningar, bland annat denna unga kvinna, från olika delar av Norden och återbördade dem till Island – har dessutom en annan ung man råkat falla överbord.

Råkat? Olyckshändelse? Brott? Mord? Allt detta ska visa sig höra till samma sak, alla händelser knyter Arnaldur genom Flóvent och Thorsson ihop till en och samma berättelse om människorna i Reykjavík. Men vad jag saknar, nu som tidigare: en karta.

Såvitt jag kunnat utröna är deckarförfattaren Arnaldur så historiskt noggrann att alla platser som nämns – till exempel ”Marta Björnssons matställe på Hafnarstræti” – också funnits och/eller finns i verklighetens Reykjavík. Då skulle man ju vilja ha platser och gator utprickade på en karta.

Lika bra skrivet som berättat, smygande, spännande underhållning i molltonad samklang med historien och livet, de känslor som föds om Reykjavíks fattiga människor,  ockupationsmakternas soldater och allmänna busar.

Som att en mördare, som verkligen förtjänat sitt straff, kommer undan. Medan en annan mördare, som gärna fått gå fri, nås upp av den så kallade rättvisan. Olika människors olika värde och olika fördomar: manlig och kvinnlig prostitution.

Vad livssituationer kan få människor att göra är väl vad romanen innerst inne handlar om. ”Farlig flyktväg” har blivit en så stark roman att jag sorterar in den bland Arnaldur Indriðasons bästa deckare, polis- och samhällsromaner.

(Vilket var för väl, efter första delen…)

deckarlogg-2Bengt Eriksson