Amerikanska deckare som sjunger folksånger

Deckarlogg har ju tidigare publicerat några texter i vad som nästan blev en serie om atroprologiska deckare och annan krimi. Hit passar också den deckare av amerikanskan Sharyn McCrumb, ”Ballad ur det förflutna”, som gavs ut i Sverige för så pass länge sen som 1999.

Det blev hennes första och sista deckare i svensk översättning. Trist och sorgligt, tyckte jag och tycker fortfarande. Det var den stöndigt nyfikne Mattias Boström – han drev då sitt eget förlag, jusr Boströms förlag, i Lund (sen dess Boström bland annat varit på Piratförlaget och är nu ljudboksförläggare his LInd & Co), som snappade McCrumbs och gav ut boken.

Hen som förhoppningsvis lockas av följande text får istället läsa henne i original på engelska. DBet finns en radda böcker att leta efter och läsa! Så här skrev jag om henne och hennes enda deckare på svenska i den andra utgåvan av boken ”Deckarhyllan”:

***

Sharyn McCrumb

Land: USA

Genre: ballad- eller folklore-deckare, country noir

Får man tro Sharyn McCrumb så har den amerikanska kriminalromanen vuxit fram ur de ballader som kom till Amerika med nybyggarna från Irland, Skottland och England. Dessa ballader, som skulle utvecklas till amerikansk folksång och country, var kriminalberättelser om kärlek, hat, lusta och ond bråd död. Det mördas ju i varenda ballad!

Sharyn McCrumb sjunger inte utan skriver deckare. Men hon skriver som om hon hade varit en folk- eller countrysångerska från trakterna av bergskedjan Appalacherna i södra USA. Hon återberättar och tolkar de gamla balladerna/folksångerna som en deckarförfattande Dolly Parton eller Iris DeMent.

Man kan också säga att hon släktforskar: varje ny titel i  den så kallade ”Balladserien” – Appalachian Ballad Novels på engelska – blir ännu en gren på släktträdet. I slutet av 1700-talet kom hennes förfäder till North Carolina, på både mors och fars sida sträcker sej släktens rötter till de brittiska öarna. Som ung flicka hörde hon berättelser om släktingar som hittade silvergruvor och pappa brukade omväxlande sjunga gamla engelska ballader och nyare countrylåtar.

Sharyn McCrumb. Foto: Osmund Geier / Wikipedia / Creative Commons

Sharyn är född och uppvuxen i sina böcker, i de miljöer där hon placerar kriminalgåtorna. Berättelserna bygger ofta på autentiska händelser och problemlösaren Spencer Arrowood har lånat för- och efternamn från farfar.

I Sverige introducerades – och avtackades, trist nog – Sharyn McCrumb med Ballad ur det förflutna (1999). Originaltiteln, If I Ever Return, Pretty Petty-O (1990), kommer från folksången ”Fennario” och till grund för kriminalberättelsen ligger en ballad/countrylåt med bl a titlarna ”Little Margaret” och ”Knoxville Girl”. Också strofen ”Strange days have tracked us down” från en rocklåt med 60-talsbandet The Doors inspirerade McCrumb. 

Ballad ur det förflutna kan karaktäriseras som country noir (copyright: Daniell Woodrell), kriminell bygderoman, folklore-deckare eller t o m samtidswestern. Spencer Arrowood, sheriff i småstaden Hamelin i Tennessee, förlorade sin bror i Vietnamkriget. Också sheriffens närmaste man blev inkallad till Vietnam men överlevde och kom tillbaka.

Till Hamelin flyttar Peggy Muryan, en av 60-talets folksångerskor. Peggy, som egentligen heter Margaret, får hotelsebrev med anspelningar på de gamla folksångerna. Strax därpå hittar hon sin hund död: upphängd och uppsprättad med innanmätet utslitet. Balladstaden Knoxville ligger nära och i romanen upprepas Knoxville-balladens hemska tema.

McCrumb omvandlar sångerna till ett nutidsdrama och knyter dessutom ihop balladernas berättelser om kärlek och våld, mord och död med veteranernas outplånliga minnen från Vietnamkriget. Historien går igen. De gamla balladerna från Appalacherna lever vidare bland dagens invånare i Hamelin, Tennessee.

Det blir också en berättelse om detaljerna i helheten, om  de olika periferier som hänger ihop, påverkar varann och tillsammans bildar denna helhet. Den lilla staden Hamelin placeras i Den Stora Världen.

Hon visar hur de unga skolpojkar som sändes som soldater till Vietnam tvingades uppleva så mycket (o)mänsklig ondska att deras erfarenheter blev livsavgörande både för dem själva och hela USA: Vietnamkriget förändrade livet för varje enskild människa i alla amerikanska städer och samhällen.

Den deckartråd som nystas upp i Ballad ur det förflutna  är samma tråd som löper genom hela den amerikanska historien, från nybyggartiden och framåt. Tråden är röd som – och av – av blod.

Efter Ballad ur det förflutna har det kommit ytterligare fem titlar i ”Balladserien”, bl a The Ballad of Frankie Silver (1998), som handlar om den första kvinnan som hängdes för mord i North Carolina, och senast The Songcatcher (2001), som på flera sätt är den allra mest spännande boken i serien.

Berättelsen börjar 1759, då den 9-årige pojken Malcolm MacQuarrie från den skotska ön Islay kidnappas för att bli skeppspojke på ett segelfartyg till Amerika. Under resan över Atlanten lär sej Malcolm en sång, som blir romanens musikaliska tema. McCrumb följer sången genom den amerikanska historien: från sångare till sångare, från generation till generation.

Malcolm MacQuarrie är dessutom en riktig person, en människa av kött och blod. Historien är alldeles sann. Exakt så här gick det till när Sharyn McCrumbs anfader (på pappas sida) kom från Skottland till Amerika.

Ballad ur det förflutna publicerades av ett litet bokförlag, Boströms, som något år senare fick ekonomiska bekymmer. Tyvärr har inget annat svenskt förlag fortsatt utgivningen av  McCrumbs personliga – ja, säregna – deckarserie. Trist är bara förnamnet.

Med start 1990, Lovely in her Bones, skriver McCrumb också en serie deckare om Elizabeth MacPherson, rättsmedicinsk antropolog i södra USA. Foggy Mountain Breakdown (1997) är en samling deckarnoveller med motiv från Appalacherna.

Bengt Eriksson

Ur ”Deckarhyllan 2” (BTJ Förlag 2002)

***

Samtliga böcker i ”Balladserien”:

If Ever I Return, Pretty Peggy-O (1990)

/ på svenska: Ballad ur det förflutna (1999;

övers: Eva Mazetti-Nissen.)

The Hangman’s Beautiful Daughter (1992)

She Walks These Hills (1994)

The Rosewood Casket (1996)

The Ballad of Frankie Silver (1998)

The Songcatcher (2001)

Ghost Riders (2003)

The Devil Amongst the Lawyers (2010)

The Ballad of Tom Dooley (2011)

King’s Mountain (2013)

Nora Bonesteel’s Christmas Past (2014)

Prayers the Devil Answers (2016)

The Unquiet Grave (2017)

Förteckning över ytterligare romaner i andra serier som Sharyn McCrumb har skrivit finns på hemsidan www.sharynmccrumb.com tillsammans med hennes biografi och diverse annat om henne.

Kurt Wallanders musiksmak

Hur musik blivit en självklar referenspunkt för deckarhjältar, att musiken allt oftare hjälper till att placera dem i samhällsklass och annan bakgrund, låter ana deras åsikter, om politik och medmänniskor, det har intresserat mig länge (eftersom jag ju är lika intresserad av både musik och deckare).

Till deckaressäboken ”I neonljusets skugga” skrev jag till exempel en längre text om skillnaden mellan Kurt Wallander och Ian Rankin, deras respektive polisers musiksmak och vad den skillnaden kunde bero på. Den texten kan jag ju lägga ut på Deckarlogg en annan gång.

Tills vidare lägger jag ut den här kortkrönikan där jag borrade lite mer i Kurt Wallanders och Henning Mankells musiksmak.

—————————————————————————

Mankell Handen

I Henning Mankells nya – nåja, snarare ”nya” – polisroman om Kurt Wallander, ”Handen” (utgivning i slutet av augusti), finns också ett Wallander-lexikon om platser och personer i Wallander-serien samt fakta om Kurt Wallander.

”Handen” heter den nya, kommande polisromanen om Kurt Wallander.

T ex hans musiksmak. Uppgifterna i Wallander-lexikonet fick mig att plocka fram den här krönikan som jag skrev för några år sen, när Henning Mankell – plötsligt – förnyade Kurt Wallanders musikhistoria och musiksmak.

_________________________________________________

Varför blev inte Wallander förförd av kraften hos Elvis Presley eller Rolling Stones? Det undrade jag för 10 år sen, när jag skrev en artikel om musiksmaken bland kriminallitteraturens poliser och privatdetektiver.

Gammaldags problemlösare, från Sherlock Holmes till Morse och Van Veeteren, föredrog klassisk musik. Moderna snutar och snokar lyssnar på rock.

Författare som Ian Rankin, George Pelecanos och Mark Billingham droppar titeln på den ena rocklåten efter den andra. Även Erik Winter, kommissarie i Göteborg och Åke Edwardsons deckare, började variera sitt jazzlyssnande med rock.

Musiken (i plural) har varsin funktion. Den klassiska musiken lyfter brottsbekämparna över smutsen i det dagliga mordarbetet. Rockmusiken placerar dem på samma gatunivå som skurkarna. De blir hjältar respektive ”hjältar”.

Varför har då Kurt Wallander i Ystad fått en äldre och finare smak än Rankins huvudperson, den skotske kollegan John Rebus i Edinburgh? Ungefär samma ålder och uppväxten skiljer inte heller så mycket. Men John samlar på rockskivor och den unge Kurt kom väl aldrig ens till Roskildefestivalen.

Jag mejlade Henning Mankell då för 10 år sen och undrade varför Wallander fastnade för opera. Mankell mejlade tillbaks: ”Wallander hörde en gång i sin ungdom Jussi Björling. Blev efter det förförd av kraften hos den store tenoren. Varför blir man förtjust i en viss sorts musik?”

En tillfällighet, alltså? Nja, svaret övertygade inte. Att jag tagit upp ämnet igen beror på att jag precis fått ett nytt – och reviderat – svar.

Mankell Den orolige mannen

I ”Den orolige mannen” förändras plötsligt den unge Kurt Wallanders musiksmak. 

Slå upp sidan 376 i ”Den orolige mannen”, den nya (och sista?) Kurt Wallander-romanen. Läs och häpna: Wallander går upp på vinden i sitt hus på landet och får syn på en flyttlåda med LP-skivor. Där finns John Coltrane, Mahalia Jackson och The Spotnicks.

”Under sina tidigaste tonår”, skriver Mankell, ”hade han (= Wallander) varit en nästan fanatisk anhängare av The Spotnicks.”

På sidan 516 minns Wallander när han som ung diskuterade Sovjet och Amerika med sin far. ”För Wallander”, skriver Mankell nu, ”var Elvis Presley den störste.” Favoritlåten hette ”Blue Suede Shoes”.

Har han ändrat smak? Helt plötsligt! Hur kom det sig? Min teori är att det undrats och gnällts så mycket över den gamla klassiska musiken att Mankell tröttnat och försett Kurt Wallander med den musiksmak som en svensk kriminalkommissarie i hans ålder borde ha haft.

Dags att mejla Henning Mankell och fråga, nu igen?

Bengt Eriksson

Deckarkrönika i Kristianstadsbladet 2009

Nära till hjärtat i blandning av passion och kärlek, rys, skräck, övernaturligt och deckare, julstämning och julgodis

Amanda Hellberg

Jul i krinolin

(Lovereads)

”Jul i krinolin” är en roman för känslosamma, ja, känsliga läsare. Amanda Hellberg skriver nära till hjärtat. Tidigare har hon gett ut ett antal romaner på gränsen mellan rys och mys, en blandning av skräck, övernaturligt och krimi. Nu debuterar hon dessutom i genren ”historisk romance”.

Romantiskt men ändå inte feelgood, väl? Inte rätt igenom romanen. Visst finns det somliga romansidor där karamellkokerskan Lovisa Lind och baron Valdemar von Drever – och därmed läsaren – mår bra. Fast Hellberg har samtidigt tagit med sig allt jag nämnde ovan (rys, skräck, övernaturligt, en aning av deckare) in i sin romance, bland julstämning och julgodis, passion och kärlek.

Det är december 1870 i Ulltuna, en mindre stad någonstans mellan Vänern och Vättern. Där bor karamellskokerskan i ett litet, murrigt rum när hon inte arbetar i fru Rasks gottbod. Baronen har sin bostad, Mollbergs herrgård, en kort tågresa därifrån. Först krockar de på gatan och sen möts de ännu en gång, när Lovisa springer efter Valdemar för att lämna ett  kvarglömt chokladpaket.

Och det händer något, hos bägge. ”En kort skälvande stund” håller de kvar varandras händer. Något ”fladdrar till” inom henne. En doft av ”solsken och vanilj” dröjer kvar på hans hand. Lovisa och Valdemar har varsin skrämmande historia. Hon tänker fly sin genom att emigrera till Amerika. Han kan aldrig, vågar inte efter sin hustrus död, förälska sig i en ny kvinna.

Mycket av handlingen utspelar sig på herrgården där Valdemar ordnar med vinterbal. Fru Rask kommer dit med sina biträden, inklusive Lovisa, för att tillaga och servera julgodiset. Herrgården är som ett stort spöklikt slott. Helt plötsligt kan det börja spöka. (Ånej, jag tänker inte avslöja mer.)

Amanda Hellberg har en nästan övernaturlig förmåga att förmedla känslor och stämningar. När det spökar på slottet, då börjar spökeriet mitt i en mening. Likadant med den plötsliga passionen. Hellberg kan skriva blott ett par ord och åtrån känns. Från hennes tangentfingrar verkar det gå en tråd till åtminstone den här läsarens hjärta, det slår extra slag och golvet gungar.  

Berättelsens tempo, något ska ju en recensent anmärka på, svajar lite upp och ner. Några gånger hackar det i språket. Ovanligt när det gäller Hellberg, men jag antar att det kan bero på att hon nu skriver in sig i en ny genre. ”Jul i krinolin” är en saga – eller mänsklig fabel om kärlek och dess motsats, ont och gott, fattig- och rikedom – med stark beröringskraft.

Amanda Hellberg får gärna fortsätta att skriva historisk romance (fast helst kombinera med någon skräckroman och deckare).

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Å ena sidan lugn, å andra sidan spänning och däremellan livsmod

Ännu en författare och roman i avdelningen Deckare och annan krimi som kom för länge eller åtminstone flera år sen och – kanske? – glömts bort.

Just den här författaren och hans böcker ingår också i den eviga diskussionen: Vad är en deckare? Vad är en kriminalroman? Vad är krimi?

­­——————————————————————————–

Tim Krabbé

Grottan

Övers: Annika Johansson

(Forum)

Kriminalroman eller inte kriminalroman? Har det någon betydelse? Inte ur kvalitetssynpunkt, naturligtvis. En bra roman är en bra roman, med eller utan prefixet ”kriminal”. Men ur läsarsynpunkt kan det ha stor betydelse.

Kaka söker maka. En roman, som nämns vid sin rätta genre, har lättare att hitta rätt läsare. En deckare, som marknadsförs som en skönlitterär roman bland andra skönlitterära romaner, kanske aldrig upptäcks av deckarläsarna. Medan en roman, som har vissa kriminella inslag och därför utnämns till kriminalroman, både kan göra deckarläsarna besvikna och missa sina skönlitterära läsare.

Holländaren Tim Krabbé placeras ibland i kriminalgenren, ibland inte.

Romanen ”De försvunna”, med vilken han 1993 introducerades på svenska, har beskrivits som ”lika mycket en existentiell som psykologisk thriller”. Deckarakademin utsåg ”De försvunna” till årets bästa översatta kriminalroman. ”Cyklisten” (1994) kallades ”en blivande klassiker”, men den romanen läste knappast någon kritiker som en deckare. ”Förseningen” (1995) beskrevs – återigen – som ”en thriller som övertygar lika mycket… på det psykologiska planet”. Allt detta enligt omslagsfliken till Krabbés nya roman, som den här recensionen egentligen och nu ska handla om…)

Tillbaka till inledningen: Är Tim Krabbés nya roman fågel, fisk eller mitt emellan? Kan ”Grottan” kallas deckare eller ens en kriminalroman? Svar: Nej! Det menar jag alldeles säkert och bestämt – trots att handlingen kretsar kring narkotika, smuggling och mord, och trots att hela romanen kan beskrivas som ett pussel.

Ja, om man med pussel menar att författaren i berättelsens inledning lägger ut ett antal pusselbitar som mot slutet av romanen bildar ett mönster, visar en helhetsbild av samhället och människorna samt sammanfattar romanberättelsen, så är ”Grottan” en pusselroman. Men – obs! – ingen pusseldeckare.

Låt mej jämföra med Krabbés landsman, Maarten ‘t Hart, som också skriver romaner på gränsen till kriminallitteraturen. När berättelsen – säg verkligheten – blir kriminell, då tar kriminaliteten – alltså vrkligheten – över. Då blir ‘t Harts romaner också kriminalromaner.

Så är det inte med Tim Krabbé. Han har skarpa ögon och är nyfiken på deckargenren. Han spanar över gränsen och in i kriminallitteraturen. Men han går aldrig över gränsen, låter inte sina skönlitterära romaner förvandlas till deckare. Däremot lånar och leker han med deckargenrens ämnesområden och berättarteknik (pusselläggandet i ”Grottan” är bara ett exempel). Just ”leker” är förresten absolut rätt ord, det kommer ni att märka när ni läser ”Grottan”.

Huvudpersonerna – ja, trots att romanen främst är uppbyggd kring den förstnämnde måste alla tre utnämnas till huvudpersoner – heter Egon, Axel och Marjoke. De möttes på ett ungdomsläger. Egon och Axel, redan då en odåga, och blev någon slags vänner. Egon och Marjoke förälskade sej i      varann och deras gemensamma upplevelse i en ”trehundratjugofem miljoner år gammal” grotta fick livsavgörande betydelse för bägge två. (Där föddes intresset för stenar).

Egon blev geografilärare och geolog. Ibland stötte han ihop med Axel, en allt grövre förbrytare. Marjoke försvann ur Egons liv. Vart tog hon vägen? Emigrerade hennes familj till Amerika?

Krabbé skildrar livets små, små men livsavgörande detaljer och händelser. Här finns ett budskap, lika enkelt som viktigt: sköt om ditt liv. Låt inte livet ha sin gång utan välj ditt liv.

”Grottan” är en berättelse om livslögn: om balansgången mellan lugn, å ena sidan, och spänning i livet, å den andra. Och däremellan: livsmod. Och samtidigt en berättelse om den lika svåra balansgången mellan individ och kollektiv, mellan jag och vi, egoism och vetskapen om att det finns fler människor på jorden än jag.

Livets eviga gungbräda: fram och tillbaks, fram och tillbaks. I vilken ände stannar gungbrädan? Var ska vi sätta ner fötterna? Varje livsval är ödesdigert, för varje val i livet, hur små de än må vara, pekar ut färdriktningen för vårt återstående liv. Och är det för sent, är det för sent. Chansen har gått, livsvalet är förbi.

Romanen ”Grottan” börjar – och slutar – i landet Ratanakiri i Asien. Dit har Egon Wagter rest för att hämta ett parti narkotika. Geografiläraren och geologen har blivit narkotikahandlare. Men hur kunde det gå så? Och vem är kvinnan, amerikanskan, som Egon stämt med möte med i huvudstaden Ratanak?

Bengt Eriksson

Publicerat i Tidningen Boken 1999

Att läsa Joyce Carol Oates – lika nödvändigt som alltid

Jag – eller vi – hade en evig överenskommelse om att jag och Lars Gustafsson skulle träffas och diskutera kommatering. Utgångspunkten var hans sätt att kommatera men också kommatering i allmänhet; förr, nu och i framtiden. Det blev aldrig så.

Skulle vilja göra en liknande överenskommelse med Joyce Carol Oates. Då ska det inte handla om kommatering utan om parenteser och – inte minst – kursiveringar. Frågor: Var och när, varför och hur?

oatesVarje gång det kommer en ny bok av Oates, som nu hennes nyaste roman ”Mitt liv som råtta” (Harper Collins; övers: Nille Lindgren), börjar jag med att  bläddra igenom den och kolla hennes – just – parenteser och kursiveringar, ställer frågor till mig själv (enligt ovan).

Snabbskrivet? Också jag trodde det en gång men jag tror det inte längre. Jo, hon kanske skriver snabbt men jag tror att hon också noga läser igenom vad hon skrivit och ändrar, ändrar och åter ändrar, så det blir rätt, så rätt och riktig som en skriven text kan bli.

De intervjuer jag läst och hört med henne tyder på att det måste vara så. Jag tror alltså inte heller att det är någon tillfällighet vad som sätts inom parentes och vad som kursiveras. Joyce Carol Oates gör en parentes där det måste, ordet är måste, vara en parentes och kursiverar det som måste, ordet är fortfarande måste, kursiveras.

Krångligare att läsa, när hon gör såhär? Kanhända det men det är ju detta, just detta hon skriver, som ska läsas – inte något annat som läsaren vill att hon skulle ha skrivit. Oates skriver det hon vill och måste skriva, till stil som innehåll.

Jag tror inte bara detta – jag är helt övertygad. Och det är detta jag skulle vilja prata med henne om: vad som gör det så nödvändigt att skriva som hon skriver, till både stilistiken och innehållen.

En twitterkommentar (från mig) med anledning av den nya romanen:

”Håller inte med om att n å g o n t i n g skulle vara onödigt i Oates böcker. Kan inte ens – längre – se att de håller olika kvalitet. Hennes författarskap har allt mer blivit ett ständigt pågående och nödvändigt utforskande av USA eller snarare Amerika, dess kultur och liv.”

Nej, jag har inte längre någon lust att diskutera eventuell ojämn kvalitet och mellanböcker för Joyce Carol Oates. Hon utför en kartläggning av USA, typ en arkeologisk utgrävning, där allt hon skriver, varje ny bok hon ger ut, är ännu en delrapport från/av en helhet som hon befinner sig mitt i och inte kan komma ur. Som också jag – som läsare – har dragits in i och inte kommer ur.

Oates foto

Jag läser varje bok som ett nytt meddelande: ännu ett personligt meddelande på samma sätt som jag alltid lyssnat på nya Bob Dylan-sånger som handskriva brev – eller kanske mejl numera – från en vän. Så personligt är det, så personligt blir det.

Och för min personliga del kan det bero på att jag blivit allt mer intresserad av de rötter jag själv har i USA och att Joyce Carol Oates gräver fram och blottar dem för min skull.

Också den nya romanen ”Mitt liv som råtta” är hemsk. Allt Oates skriver blir hemskt, olika nyanser av svart, olika grader av kriminalitet. Allt är krimi, mer eller mindre. Eftersom det USA som hon blottlägger består av olika nyanser svärta och olika grader kriminellt, våld och död.

Huvudpersonen är en kvinna, Violet Rue, tolv år och uppåt, som så ofta i hennes böcker. Miljön är någon småhåla i upper New York state (här South Niagara), också som det så ofta blivit i senare romaner. Och denna familj som inte fungerar, eller fungerar amerikanskt, som Violet Rue växte upp i, var pappas favorit (tidigare hade favoriten varit hennes äldre syster, efteråt skulle det bli hennes yngre) tills något hände, något hemskt hände, när hennes äldre bröder begår ett brott, ett vidrigt brott, det värsta.

Och Violet måste – måste – fatta ett beslut, ta ställning mot bröderna och familjen, bryta det blodsband som är tjockare än vatten, som är tunnare än vatten, och bli en förrädare; en råtta.

Denna miljö, denna familj, dessa män, denna kvinna. Detta som Joyce Carol Oates skildrat flera, ja, många gånger förut. Som hon vänder på och synar allt närmare, från ännu ett annat håll. Och som Violet i sin exil, just detta ord: exil, ändå aldrig kommer ifrån. Alltid har i sig, alltid ska ha i sig, djupt inuti sig.

Och drar till sig. Mörkret blir än mörkare, svärtan än svartare. Det handlar kanske – mest – om detta: att våga. Att våga göra det man – hen – hon – måste för att det är det riktiga att göra. Trots konsekvenserna. Och konsekvenserna blir många, allt fler, för Violet.

Jag såg att flera recensenter, både här och i USA, tyckt att det blev för mycket. Så mycket mörkt och hemskt kan en och samma människa kanske drabbas i verkligheten men i en roman blir det inte trovärdigt. Nej, men det blir verkligt. Romanen ”Mitt liv som råtta” är som verkligheten. Jag tror inte Oates har nån lust att ändra det, ändra verkligheten, så att litteraturen – och verkligheten – blir mer trovärdiga.

Violet måste fly, igen. Från män, hålla sig undan bröderna som inte kommer att sitta i fängelse för alltid. Kan hon ens lita på sin kärlek till Tyrell, som också flydde, flydde det han var med om och klarade sig, gett igen genom att bli det han blev, och som Violet har ett förhållande med. Kan hon lita på att den kärleken ska bestå. Hur länge, evigt?

Och mamman i familjen, Violets, brödernas och hennes systrars mamma, hur länge ska hon minnas Violet? Kanske redan glömt? Och då har jag ändå inte nämnt rasismen, USA:s djupa rasistiska pulsåder, som ur historien pulserar genom vita amerikaner än idag. Också detta som så ofta i Joyce Carol Oates romaner, som i verkligheten, i USA. Inte heller Vietnam nämnde jag.

Detta USA som hon skildrar, del för del, bit för bit, djupt, djupare, djupast. Romanen ”Mitt liv som råtta” är inte bättre än någonting annat som Oates har skrivit. Den är inte heller sämre. Den är.

Nödvändig läsning.

Bengt Eriksson

Mord i luftskepp

Markus Tullberg
Valter Greens mysterier nr 1
Himmelsmord

(Mirum)

En vårdag 1913 lyfter luftskeppet Gryning från Ringsjön i Skåne för att göra sin jungfrufärd till Amerika.

HimmelsmordOmbord finns en inbjuden skara – som finansiärer, journalister och så poliskommissarie Valter Green. Vilket är lämpligt, då en av passagerarna hittas död morgonen därpå.

”Himmelsmord”, som inleder en deckarserie i fickformat om ”Valter Greens mysterier”, är Markus Tullbergs debut som deckarförfattare.

Och han gör det bra, med känsla för både genren och tiden.

Det har blivit ett underhållande deckarpussel, där läsaren kan tävla med kommissarie Green om att lösa mysteriet, i en lite gammaldags stil med doft av Agatha Christie.

Angenämt är väl ordet. Författaren roar också sig och oss med att räkna ner kapitlen – bakåt alltså, från 10 till 1.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Något kortare i Gota Medias tidningar 2018

Alltförfattaren Stephen King: skräck, krimi, fantasy…

Stephen King fyller 70 år, idag den 21 september 2017. Därför tog jag fram den här texten som jag skrev för nu 15 år sen (lite drygt). Grattis till en av mina favoritförfattare!

*

Stephen King
Land: USA
Genre: skräck, fantasy, framtidsthrillers, porträtt av det amerikanska samhället

När Stephen King hade lämnat manus till sina första romaner, berättar han i efterordet till boken ”Sommardåd” (1983), suckade förlagsredaktören.

–- Om du följer upp en bok om en flicka, som kan få saker att flytta på sej med hjälp av blotta tanken, med en bok om vampyrer, så kommer du att få en etikett på dej, sa han till King.

– Vad då för etikett? undrade King.

– Som skräckförfattare, svarade förläggaren.

Stephen King Gerhards lekSå blev det. Stephen King stoppades in i ett fack. Om någon annan författare skrivit nedanstående böcker eller om King publicerat dem under en pseudonym som ingen lyckats avslöja, så hade bokhandlare, bibliotekarier, kritiker och läsare lika gärna eller hellre kunnat placera dem i thriller- och deckargenren. Men nu har Stephen King skrivit böckerna och därför etiketteras de som ”skräck”.

Ett exempel: romanen ”Geralds lek” (1994). Titta först på omslaget. Det föreställer en sänggavel. Knoppen på sängen är som en ihopkrupen naken kvinna. Ett par handklovar är fastsatta vid knoppen/kvinnan.

Stephen King DoloesSå börjar också romanen: med en sexlek i sängen. Kvinnan, Jessie, ligger fastspänd. Hon råkar sparka till mannen, Gerald, som faller ihop på golvet. Varför utsätter sej Jessie för våldsamma sexlekar? Varför har sexlekarna blivit allt våldsammare, övergått från sjalar till handklovar?

Det är en obehaglig berättelse, som hade kunnat vara författad av Ruth Rendell/Barbara Vine, Minette Walters eller Frances Fyfield/Hegarty. Då hade ”Geralds lek” rubricerats som psykologisk thriller.

I romanen ”Dolores Claiborne” (1993) berättar en kvinna med samma namn historien om sitt liv och äktenskap. Också detta är en psykologisk kriminalroman – faktiskt en kvinnoroman – som kunde ha skrivits av t ex Margaret Yorke. I ”Rasande Rose” (1996) har King tecknat ännu ett starkt – kanske kan man t o m använda ordet feministiskt – porträtt av en misshandlad kvinna.

Stephen King Vägbygge”Vägbygge” (1988) är, i sin tur, en mansroman. Här skildrar Stephen King hur en man bryter samman när livets tre hörnpelare – arbetet, hustrun, hemmet – rasar, en efter en.

”Lida” (1988) och ”Stark” (1990) handlar om förhållandet mellan författaren och läsaren. Vilket ansvar har t ex en deckar- eller skräckförfattare för sina romaner? Författaren vill ju skriva så levande romaner som möjligt. Berättelserna ska gripa tag i läsaren. Men tänk om läsaren också tar berättelsen på blodigt allvar: förvandlar fantasin till verklighet?

Stephen King Desperation”Staden som försvann” (1985), ”Köplust” (1992) och ”Desperation” (1996) är mer fantastiska romaner = fantasy. Men de amerikanska städerna Jerusalem’s Lot, Castle Rock respektive Desperation kunde lika gärna ha funnits i hårdkokta amerikanska deckare.

I ”Eldfödd” (1981) skriver Stephen King om Butiken – en statlig organisation (kan vara amerikanska CIA eller ryska KGB) som använder samma gangstermetoder som maffian. ”Eldfödd” är fantasy men också en samhällskritisk spionroman.

”Den gröna milen” (1997) är en följetongsroman, som skrevs och gavs ut i fristående men sammanhängande småböcker/delar. Berättelsen utspelar sej på och kring den avdelning på fängelset Cold Mountain där de dödsdömda fångarna inväntar elektriska stolen. Titeln ”Den gröna milen” syftar på fångarnas sista vandring mot döden.

Stephen King Hjärtan i AtlantisÄven ”Hjärtan i Atlantis” (2001), av många ansedd som Mästerverket i Kings produktion, måste nämnas. Genom fem berättelser, som tillsammans blir en nästan-roman, får vi följa skolpojken Bobby Garfield och hans kamrater från 50-talet och framåt. De fortsätter till college, upptäcker sex, rock´n´roll och politik. De riskerar att bli inkallade till Vietnamkriget…

Genom barndomskamraterna skildrar King hur USA:s krig i Vietnam orsakade ett trauma som kom att prägla livet för en generation amerikaner och förändra hela det amerikanska samhället. ”Hjärtan i Atlantis” kan varken placeras i fantasy-, skräck- eller thrillerfacken utan är kort och gott skönlitteratur. Eller tvärtom: ”Hjärtan i Atlantis” innehåller fem skönlitterära berättelser i vilka King blandat in färger, stämningar, erfarenheter och genrer från hela sitt författarskap.

På nätet:
www.stephenking.com
Stephen Kings officiella hemsida.

Titlar (urval):

Eldfödd. 1981. Firestarter. Övers: Jimmy Hofsö.
Sommardåd. Två kortromaner. 1983. Övers: Mårten Edlund.
Vinterverk. Två kortromaner. 1984. Övers: Jimmy Hofsö.
Originalutgivningen Different Seasons innehåller alla fyra kortromanerna.
Staden som försvann. 1985. Salem’s Lot. Övers: Lennart Olofsson.
Den flyende mannen. 1988. The Running Man. Övers: Jimmy Hofsö.
Lida. 1988. Misery. Övers: Lennart Olofsson.
Vägbygge. 1988. Roadwork. Övers: Jimmy Hofsö.Stark. 1990. The Dark Half. Övers: Roland Adlerberth. Köplust. 1992. Needful Things. Övers: Lennart Olofsson. Dolores Claiborne. 1993. Dolores Claiborne. Övers: Lennart Olofsson.
Geralds lek. 1994. Gerald’s Game. Övers: Lennart Olofsson.Rasande Rose. 1996. Rose Madder. Övers: John-Henri Holmberg.
Den gröna milen. 1: De två döda flickorna. 2: Musen på milen. 3: Coffeys händer. 4: Eduard Delacroix´ onda död. 5: Resa i natten. 6: Coffey på milen. 1997. The Green Mile. Part One. The Two Dead Girls. Part Two: The Mouse on the Mile. Part Three: Coffey´s Hands. Part Four: The Bad Death of Eduard Delacroix. Part Five: Night Journey. Part Six: Coffey on the Mile. Övers: John-Henri Holmberg.
Flickan som älskade Tom Gordon. 2000. The Girl who Loved Tom Gordon. Övers: Tove Janson Borglund.
Hjärtan i Atlantis. 2001. Hearts in Atlantis. Övers: John-Henri Holmberg.
Drömfångare. 2002. Dreamcatcher. Övers: John-Henri Holmberg.

Efter ovanstående bibliografi har Stephen King fortsatt att skriva hur många böcker som helst.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(ur boken “Deckarhyllan 2, över 100 deckarförfattare från Hans Alfredson via Karin Fossum och Ian Rankin till Helena von Zweigbergk”, 2002)

Historisk seriemördare i Karlshamn

Limme & Palmqvist
Amerikakistan
(Massolit)

Men paret Martin Limme & Johanna Palmqvist hade ju avslutat sin historiska deckarserie med kyrkoherde Simon Eldfeldt och hans systerson, konstapel Ivar Jönsson i Karlshamn vid sekelskiftet 1900? Det skulle inte bli fler böcker.

Plötsligt kom det ändå en ”extra”, fjärde titel. Och det tackar jag för.

AmerikakistanI föregående titlar kämpade intrig och miljö en ojämn kamp, än för mycket av det ena och än av det andra. Nu har kyrkoherdens och polisens jakt på en seriemördare i Karlshamn så tidigt som 1901 blivit en del av miljön och miljön en del av kriminalgåtan.

Tidsporträttet kompletteras av Eldfeldts och Jönssons privata problem (sjuklig fetma och, låt säga, förändrade familjeförhållanden). Resultat: ”Amerikakistan” är bäst i hela serien!

(Lite kul också att författarna återanvänt arbetsnamnet till den föregående, tredje delen av serien, som sen vid utgivningen fick en annan titel.)

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(Något kortare till Gota Media 2016)

Svensk flyktingslum

Ingen recension utan bara ett kort boktips. Ingen deckare eller ens krimi heller, men det som skildras i romanen är nog så kriminellt.

larsmo-hollow*

Mina farföräldrar, Emma och Andreas, utvandrade = flydde till Amerika. De var ekonomiska båtflyktingar som möttes på Svenska kyrkan i St. Paul, Minnesota.

Vilket år? Vet inte exakt, men det måste ha varit kring 1900.

När jag läser Ola Larsmos nya roman så undrar jag förstås om de någonsin bodde, alltså tvingades bo, bland de usla trä- och plåtskjulen i den fattiga svenskslum i St. Paul som romanen skildrar och hämtat sin titel ifrån, ”Swede Hollow” (Bonniers).

Läs!

De öden som Larsmo skildrar i sin skönlitterära roman bygger på verklighets- och faktagrund och ger perspektiv både bakåt på svensk historia och framåt till dagens flyktingmottagning i Sverige och Europa.

Deckarlogg 2Eller borde, fan vet om folk längre är mottagliga för omtanke och medmänsklighet, solidaritet och litta kort sagt folkvett.

Bengt Eriksson