Finns saker som gnager i samvetet. Typ att man inte riktigt gjort det man skulle, i det här fallet att Deckarlogg inte skrivit om det loggen borde.
Kan ju inte hinna allt, ursäktar man sig. Nej, visst men hmmmm. Det handlar ju om vad man inte hinner. Att man alltså gjort = hunnit med något annat på bekostnad av detta.
Lisa Förares debutroman i tja, genren realistisk fantasyskräckkrimi har inte recenserats på Deckarlogg. Sååå trist, på tiden att ett sådant missgrepp repareras. Som en hjältinna i nöden bidrar här Helena Dahlgren med detta.
***
Lisa Förare
Varken
(LB Förlag)
I sensomras, efter den klibbiga värmen men före det att löven skiftat färg, fann jag mig själv trivsamt vilse i villaförorten Herrängen strax söder om Stockholm.
Jag skriver ”Herrängen”, men det kan lika gärna ha varit Långbro, Älvsjö, Fruängen, all of the above. Och jag skriver ”trivsamt vilse”, för jag har alltid tyckt att det finns något vilsamt med att inte riktigt veta vart jag ska gå härnäst.
Kanske är det kravlösheten jag gillar. Den kontrollerade, tillfälliga vilsenheten som så lätt går att avvärja med hjälp av Google Maps eller valfri taxiapp.
Den där sensommarkvällen i Herrängen lät jag telefonen ligga kvar i handväskan. Jag hade just sett två fina människor gifta sig till tonerna av Jens Lekman, jag hade druckit två glas champagne, jag hade hånglat med min pojkvän.
Luften var frisk, solen värmde fortfarande fastän den snart skulle börja gå ner över sjön. Då och då kunde jag höra sorlet från bröllopsgästerna, ett skratt, ett klingande glas. Jag var ensam, fast ändå inte.
Det var, inser jag i efterhand, en av sommarens finaste kvällar. Kanske var det också den allra sista sensommarkvällen innan hösten faktiskt kom? Det är sådant man gärna tänker sig efteråt, särskilt när den plats man tänker tillbaka på numera har ett oundvikligt litterärt skimmer över sig.
Jag både önskar och inte önskar att jag hade läst Lisa Förares debutroman ”Varken”, som utspelar sig just i denna del av södra Stockholm, den kvällen.
Lisa Förare. Foto: Severus Tenenbaum
Nu har jag äntligen gjort det, och fastän det är en mörk och sorgsen historia om två vilsna systrar – en mystiskt försvunnen, en sörjande som försöker ta reda på vad som hänt – så är det också en förbannat trivsam historia. Jag tror att det har något att göra med sättet som Förare skriver: sinnrikt, associativt, klurigt och vansinnigt underhållande.
Nornor, älvor och sällsam magi varvas med lekfullhet, humor och en sorts glittersvart realism som ibland får mig att tänka på min älskling Elizabeth Hand. Och så förstås Kelly Link, en författare som jag vet att Lisa beundrar, och som jag – full disclosure – ätit en ljuvligt överdådig vinlunch med hemma hos just Lisa Förare.
Men framför allt påminner ”Varken” inte om något annat. Det är det som är så fint. Underrubriken ”En mörk förortssaga” är bra, men jag skulle också säga att det är dark fantasy med thrillerinslag. Och så är den rolig, som sagt! Jag säger bara nornorna…
Humor i fantasy har aldrig riktigt varit min grej, jag fixar tyvärr inte Terry Pratchett (som jag vet att många avgudar, förlåååt!), men här, i skönt svartsynt skrud, funkar de humoristiska inslagen perfekt.
Nästa gång jag besöker Herrängen kommer jag att vara mer vaksam. Samtidigt är lockelsen i att försvinna större än någonsin. Bra fiktioner har ju den effekten på en: man vill så gärna hamna fel, snava till, rakt in i något som är skrämmande och okänt och därför rent igenom ljuvligt.
Och! Bra texter skapar bra texter; det är en annan övertygelse jag har. Så fort jag skrivit klart den här texten klickar jag upp ett annat dokument och skriver vidare på min roman, den som är tänkt att komma nästa sommar. Och jag njuter lite av att gå vilse. Tack för inspirationen, Lisa Förare! Jag ser fram emot nästa bok.
”Min kille och jag den där sensommarkvällen, i kvarteren kring Långsjön där Varken utspelar sig.”
Helena Dahlgren,
gästrecensent på Deckarlogg, är författare, översättare och numera pensionerad bokbloggare. Skrivit/skriver bl a ”100 hemskaste”, ”Orkidépojken” och serien om ”Ödesryttarna”. Helena har många gånger promenerat runt en annan sjö som också heter Långsjön (den ligger i Tyresö) och tänkt på egna – fast mest andras – böcker.
När jag träffar någon från Island brukar jag fråga: Läser du deckare? Läser du isländska deckare? Svar (oftast): Ja. Arnaldur Indriðason startade på 90-talet den isländska deckarvågen. Oavsett om han skildrar Islands landsbygd eller staden Reykjavík – som i sin nya andravärldskrigsdeckare ”Det tyska huset” och i pockeutgåvan av ”Vinterstaden”– är Islands natur, geografi och väder alltid närvarande.
oberäknelig och farlig.” Och så kan det vara – inte minst vädret slinker med utan att författaren tänker på det. Slå upp någon deckare av Yrsa Sigurðardóttir, Lilja Sigurðardóttir, Ragnar Jónasson med flera och läs några sidor. Det blåser, personerna huttrar, drar ytterkläderna tätare om sig.
I Steinar Bragis senaste roman, ”Kata,” skildras Reykjavík som ett levande väsen – en farlig (stads)natur – ur vilken människornas = männens = monstrens handlingar uppstår. Stadens geografi – Njarðargata, Bergstaðastræti, Laugavegur, Þingholt (gammal stadsdel), Bravó (”slampig” bar-i-väggen), Thörin (sjö i centrum) med mera – prickas av som topografi på en karta.
1. Reykjavíkdeckare. Om man sorterar Arnaldur Indriðasons deckare i rätt ordning – efter de år som berättelserna utspelar sig i – kan man följa hur småstaden Reykjavík blir en allt större stad. Möjlig läsordning: ”Det tyska huset” (1940-tal), ”Den stora matchen”, ”Nätter i Reykjavík” och ”Den som glömmer” (alla 70-tal), ”Glasbruket” (90-tal), ” Vinterstaden” (2000-tal)…
2. Fler Islandsdeckare. Ragnar Jónasson är nästa isländska deckarförfattare i tur att ges ut på svenska. ”Dimma”, första titeln i Hulda-trilogin, kommer i höst. Hulda, som på isländska kan syfta på ”det gömda folket”, är en 64-årig kvinnlig polis i Reykjavík. Böckerna följer henne bakåt i poliskarriären – det vill säga den karriär hon aldrig erbjöds, som kvinnlig polis.
3. Spöken. Steinar Bragis nästan-deckare ”Höglandet” och ”Kata” skiftar karaktär och genre, blir plötsligt spök- och skräckromaner. Inte konstigt då att han även skrivit en faktabok, översatt till engelska med titeln ”The Haunting of Reykjavík”, om de spöken som följde med när islänningarna flyttade till Reykjavík. Här finns fjorton, låt säga, verkliga spökhistorier och en karta med varje spökplats utmärkt.
Bengt Eriksson