Fotboll, kriminalitet och liv

Johan Nilsson

Jubelår

(Offside Press/

Bokfabriken)

”Jubelår” är en deckare som skrivits av en författare.

Den distinktionen syftar på att författaren, som må vara deckardebutant men tidigare har skrivit skönlitterära romaner, åstadkommer mycket mer än att skapa den typiska deckarspänningen.  

Johan Nilsson skriver och berättar väl. Han kan teckna och fördjupa både miljöer och personer, förmedla en berättelse så den verkligen blir en berättelse.

Och han gör det med den sortens skriftspråk som är så svårt att skriva: korta meningar, inga onödiga bisatser, rakt och till synes enkelt. Varje ord har vägts på en stilistisk våg (typ tio bortvalda ord innan det rätta infann sig).

Fotbolls- och polisromanen ”Jubelår” utspelar sig till de flesta procent i staden Nordrup. Händelserna skildras genom tre personer, som presenteras i följande ordning:

Elena Hummel är polis. Karriären låg framför henne, skulle snart bli kriminalkommissarie, men Elena degraderades efter ett totalfiasko sex år tidigare.

Sitter nu i en källarlokal i grannstaden Altstadts polishus och arbetar för Nationella enheten mot illegalt spel, denna underprioriterade avdelning inom polisen.

William Berkhaven var en ung, lovande fotbollsspelare i FC Nordrup. Uttagen till U19-landslaget, flera toppklubbar höll ögonen öppna. Dock skulle han först spela upp Nordrup i Superligan.

Men så – just detta ord – skadades William. (Man kan ju skadas av olika orsaker, på plan eller utanför…)

Claus Hansen, ordförande i FC Nordrups supporterklubb, gick och såg fotboll med sin pappa. Nu tar Claus med sig sonen Lukas till Bryggarstadions ståplatsläktare och ser Nordrup spela hemma.

En fjärde huvudperson utgör den kriminaltråd som knyter ihop berättelsen och personerna.

Han heter Robin Kemp, stadens gangster, och orsakade polisfiaskot för sex år sen. Matchfixning, storgambling och 500 000 försvunna euro. Gangstern Kemp försvann också – med eller utan pengar?

Det ryktas i spelkretsar att Robin Kemp är på väg tillbaks till Nordrup. Varför? Ska han försöka samma sak igen: ännu en matchfixning?

Och ska polisen Elena kunna gripa honom den här gången? Få revansch, som polis.

Johan Nilsson. Foto: Elsa Kvint

Rätt finurlig och smått oväntad deckargåta, lite action i slutet. Men Johan Nilsson betonar inte detta, låter inte det kriminella gå före det mänskliga.

”Jubelår” är både en fotbolls- och polisroman; dessutom och framför allt en roman om människor och deras liv, i och kring fotbollen.

William har gjort come back, trots vad läkaren sa om knäskadan, och ska äntligen spela upp Nordrup i Superligan.

Efter en stroke finns Claus hustru, Lotte, på ett vårdboende. Han kan inte nå fram till henne, som det verkar, och hon uppfattar inte honom.

Elena går på AA-möten och är nykter alkoholist. Men om ett lagom intag av alkohol ger behövlig skärpa åt ens tanke, hur gör man? Hur gör Elena?

Samtidigt, i och under allt detta, romanen igenom, pulserar den föränderliga svenska fotbollskulturen. Vad den var. Vad den blivit.

Och observera, allt detta får plats på… 243 sidor!

Bengt Eriksson  

Publicerat i Gota Medias tidningar

Många trådar i Umeå

Anki Edvinsson

Snöängeln

(Norstedts)

Hon debuterade 2018 med ”Lust att döda”, den första titeln i serien om poliskollegerna Charlotte von Klint och Per Bergh i Umeå. ”Snöängeln” är uppföljaren och den svåra andra boken, nu gäller det att inte bara leva upp till och utan att överträffa debuten.

Det är vinter. Det snöar. Anki Edvinssons ”Snöängeln” börjar med något lika hemskt som ett mord. En ung pojke tar livet av sig genom att hoppa från en bro, inför ögonen på sin mamma (och pappa). Därefter tillfogas den ena kriminella ingrediensen till den andra eller låt säga att den ena lösa kriminaltråden efter den andra får rulla ut, löpa och dingla parallellt.

En kvinna hittas mördad, en annan ung kvinna försvinner, ledaren för ett brottssyndikat släpps fri från fängelse, en familj lever under skyddad identitet, en ung man ska också hittas död, narkotika. än mer narkotika, spel på nätet, alkoholproblem, polisen von Klints egna, polisiära hemligheter…

Där ringlar och dinglar de, alla trådarna. Anar gör man förstås, att trådarna ska komma att tvinnas ihop till en och samma berättelse. Men det dröjer. Och dröjer. Kriminaltrådarna får fortsätta att vara parallella – alldeles för länge.

Visst kan en deckare och polisroman fungera ändå. Fast då krävs att miljö- och framför allt personskildringarna är tillräckligt intressanta. Så man lär känna personerna – inte minst poliserna. Och att detta får berättelsen att bli spännande, i väntan på att trådarna ska tvinnas ihop till en och samma kriminalintrig.

Åtminstone hade jag velat få reda på mer om de bägge poliserna: den till Umeå inflyttade ”överklasspolisen” Charlotte von Klint och hennes på många sätt raka motsats, den infödde polisen Per Bergh med sin diabetes. Men inte heller de presenteras så jag tycker att jag lär känna dem.

Och när trådarna så börjar tvinnas ihop så sker det lite väl snabbt och upplösningen… Nej, den är inte förväntad utan den blir oväntad. Så är det för mig, i alla fall. Om du läst boken så kommentera gärna, skriv vad du tyckte. För vad tycker jag om det här sättet avsluta, vet inte riktigt…

Men det är synd, det tycker jag. Eftersom ”Snöängeln” ju egentligen innehåller det mesta som krävs för att åstadkomma en bra, spännande deckare och polisroman. Och inget fel på Anki Edvinssons sätt att skriva, hon kan sätta ihop meningar och formulera sig. Men ändå…

Det är nånting med planeringen, exakt när olika händelser sker och olika trådar sammanförs, balansen mellan händelserna och personerna, kort sagt flytet framåt och sist upplösningen… Nånting är det som inte fungerar, i alla fall för mig.

Bengt Eriksson

Hur ska en man hantera sin cowboy? / James Crumley (1939-2008)

Noir-författaren David Ärlemalm citerade på Facebook några av sina ”stilister”, bland andra amerikanen James Crumley. Vilket genast fick mig att leta upp den presentationsessä av och om Crumley som jag skrev till boken ”Ny Noir” (utgiven av BTJ Förlag).

James Crumley är och förblir en av de främsta noir-författare från USA och inte enbart därifrån. Tyvärr är han alldeles för okänd bland svenska deckarläsare. Här följer en första del av min text om James Crumley.

***

James Crumleys romaner är inte hans liv och personerna är inte han själv, men de har sammanfogats av Crumleys egna upplevelser och erfarenheter. Som han sagt om sin ena privatdetektiv: ”Milo är min godare, mjuka sida.” Som han sagt om sin andra privatdetektiv: ”C.W. är min sämre sida.” Om bägge, med andra ord: ”Milos första tanke är att hjälpa dig. Sughrues är att skjuta dig i foten.”

jamescrumley

James Crumley. Foto från Modernista.

James Crumley föddes 1939 i Three Rivers, Texas och växte upp i södra Texas. Pappan arbetade på oljefält och mamma var servitris. James spelade (amerikansk) fotboll när han gick på high school, började studera på Georgia Institute of Techonology i Atlanta men tog värvning innan han fyllt 18 år och tjänstgjorde under tre år i amerikanska armén i Filippinerna. Återvände till USA, där han först blev Bachelor of Art i historia vid A&I-universitet i Kingsville, och sen studerade ”creative writing” vid universitetet i Iowa, där han tog en högre universitetsexamen, Master of Fine Art. Efter slutexamen anställdes Crumley på den engelska fakulteten vid University of Montana i Missoula.

Som författare debuterade James Crumley med en krigsroman om Vietnam, One to Count Cadence (1969). Poeten Richard Hugo, också bosatt i Missoula, rekommenderade Raymond Chandler – som enligt Hugo skulle vara en jäkel på att formulera meningar. Crumley läste och inspirerades så mycket att hans egen deckardebut, The Wrong Case (1975), blev en variant på Chandler-deckaren The Little Sister/Den lilla systern (1949/1959). Eller låt säga en hyllning till Raymond Chandler.

(Crumley tackade Hugo genom att hämta titeln till sin följande deckare, The Last Good Kiss, från några ord i en av Hugos dikter och döpa en annan, The Right Madness, efter titeln på en av hans diktsamlingar.)

James Crumley The Last Good Kiss loggVad bör också vara med i en kortbiografi? Att Crumley under många år arbetade som manusförfattare i Hollywood (han fick betalt men hans manus blev sällan film). Att han 1968 undertecknade ”Writers and Editors War Tax Protest” (en protest mot att skattepengar gick till Vietnamkriget), var ”much-married” – fem gånger – och en av stamgästerna på Charlie´s Bar i Missoula. ”Alkohol”, sa Crumley, ”uppfanns inte av en tillfällighet. Det uppfanns av folk som behövde nåt att dricka.”

James Crumley bodde 40 år i Missoula, sommar- eller heltid, och dog 2008 på stadens St. Patrick Hospital. Dödsorsak: flera olika hälsoproblem. Förordet till hans sista deckare, The Right Madness (2005), mer än antyder att det hade varit nära också en gång tidigare.

Crumley om sig själv som deckarförfattare: ”Jag är en oäkta son till Raymond Chandler – utan hans böcker hade mina böcker blivit helt annorlunda. Vi täcker ungefär samma område – han skildrade mörka gator i LA och jag skriver om ringlande highways i västra USA:s bergstrakter. Men på grund av omständigheterna kring Vietnamkriget är den traditionella uppfattningen om moral inte lika självklar för mina detektiver som den verkar ha varit för Philip Marlowe.”

James Crumley en-sista-riktig-kyssPå försättsbladet till debutdeckaren The Wrong Case finns ett citat från Lew Archer, privatdetektiv hos en annan hårdkokt amerikansk deckarförfattare, Ross Macdonald, ur romanen Black Money (på svenska Svarta pengar, 1966/1967): ”Never go to bed with a woman who has more trouble than you do.” I The Mexican Tree Duck (1993) citeras Raymond Chandlers privatsnok, alltså Philip Marlowe, ur The High Window/ Fönstret (1942/1948): ”Nobody called, nobody came in, nothing happened, nobody cared if I died or went to El Paso.”

Av James Crumleys sju detektivromaner skulle The Last Good Kiss/En sista riktig kyss (1978/2008) – alltså hans andra deckare och första med privatdetektiven C.W. Sughrue – bli mest känd. Ja, legendarisk. En sista riktig kyss har placerat sig på kriminalgenrens klassikerhylla, där den ena (blivande) deckarförfattaren i USA efter den andra fått syn på boken, tagit ut och läst den – och i sin tur inspirerats att börja skriva deckare.

George P. Pelecanos, en av författarna i den hårdkokta generationen efter Crumley, har ofta sagt: ”Om någon bad oss nämna en enda bok som fick igång oss att skriva kriminalromaner, så skulle det vara The Last Good Kiss.” Ordet ”oss” inkluderar Dennis Lehane och Michael Connelly.

I nekrologerna efter hans död hyllades James Crumley som en av USA:s främsta deckarförfattare eller t o m den allra främsta: ”Han lyckades inte få ihop mer än åtta romaner på strax under 40 år”, skrev Maxim Jakubowski, författare och tidigare ägare till bokhandeln Murder One i London, ”men många av oss skulle mörda för att ha skrivit en enda bok som var bara hälften så bra.”

Inledningsmeningen i En sista riktig kyss framhölls som den bästa formulering som någonsin inlett en deckare, i alla fall inom hardboiled och noir. ”Om den där meningen inte lockar dig att läsa vidare”, bloggade Robert Ferrigno, ännu en amerikansk deckarförfattare, ”så stick iväg från min blogg!”

Det tog, enligt egen uppgift, åtta år för Crumley att hitta rätt ord och placera dem i exakt ordning:

When I finally caught up with Abraham Trahearne, he was drinking beer with an alcoholic bulldog named Fireball Roberts in a ramshackle joint just outside of Sonoma, California, drinking the heart right out of a fine spring afternoon.
(The Last Good Kiss, 1978)

När jag till slut kom ifatt Abraham Trahearne satt han på en fallfärdig sylta strax utanför Sonoma i Kalifornien och drack öl med en alkoholiserad bulldogg som hette Fireball Roberts, satt och drack själva hjärtat ur en vacker våreftermiddag.
(En sista riktig kyss, 2008; övers: Niclas Nilsson)

***

ny-noir-13-hardkokta-deckarforfattareResten av essän kan alltså läsas i boken ”Ny Noir – 13 hårdkokta deckarförfattare”, som jag även var redaktör för, tillsammans med en rad andra presentationer/essäer, skrivna av andra skribenter. ”Ny noir” är, ser jag till viss häpnad, fortfarande tillgänglig och går numera dessutom att köpa till en högst rimlig kostnad.

Klicka HÄR om du vill se vilka andra deckarförfattare som omskrivs i boken – och köp boken, om du vill.

***

Böcker av James Crumley (urval)
One to Count Cadence. 1969. Roman med motiv från Vietnam.
The Wrong Case. 1975. Detektivroman, den första i Milo Milodrogavitch-serien.
En sista riktig kyss. 2008. Övers. Niclas Nilsson. (The Last Good Kiss. 1978). Detektivroman, den första i C.W. Sughrue-serien.
Dancing Bear. 1983. Den andra deckaren i Milo-serien.
Whores. 1988. Novellsamling.
Muddy Fork and Others Things. 1991. Samling med essäer och noveller.
The Mexican Tree Duck. 1993. Den andra deckaren i Sughrue-serien, tilldelades 1993 års Dashiell Hammett Award.
Bordersnakes. 1996. Deckare med både Milo och Sughrue.
The Final Country. 2001. Den sista i Milo-serien.
The Right Madness. 2005. Den sista i Sughrue-serien.

Kanske en ny svensk polisromanförfattare av högsta klass…

Edvard Fenvik
Blodsband
(Lind & Co)

”Klassisk polisroman” kallas Edvard Fenviks debutdeckare på omslagets baksida. Traditionell skulle jag hellre säga. Eller regelrätt.

Berättelsen – eller prologen, som inte är en prolog utan sin egen, riktiga berättelse – inleds på en Finlandsfärja.

Lördag den 26 april 1971 och fyra unga män har muckat från lumpen. Detta firas på Finlandsfärjan med så mycket alkohol att det leder till följder – eller en viss följd.

Edvard Fenvik blodsband25 år senare ska historien komma ikapp dem. Ett par av dem har blivit advokater, de övriga har andra jobb. Som det är bland gamla lumparkompisar eller ”kompisar”.

De börjar mördas, först en och sen nästa… Inte på samma sätt, inte identiskt, men snarlikt. Mördaren lämnar, som det brukar heta, ett visitkort.

Platsen: Stockholm. De utredande poliserna är – främst – kriminalinspektörerna Oscar Bodfors och Sasha Blagojevic. Olika som personer, de har olika bakgrund. Ja, det framgår redan av namnen.

”Blodsband” är just utredande: en klassisk, traditionell och regelrätt polisroman i betydelsen Söwall/Wahlöös deckarskrivarskola (fast utan politiken).

Oscar och Sasha är huvudpoliserna men också en del av det kriminalpoliskollektiv som utreder framåt, undan för undan, varken för fort eller för långsamt, så deckarläsaren tappar intresset.

Utredningen kringlar och krånglar, som fiktiva polisutredningar ska. En återvändsgränd där, en ny tillfartsväg här. Välskrivet och bra. Går inte att säga annat än Edvard Fenvik debuterat både lovande och bra.

Men… Ja, det märktes väl att ett ”men” skulle följa. Något gnager i mig. Om inte polisromanen var så lovande och bra så skulle jag ju inte bry mig. Men nu, när den är det… Jag vill ha ännu mer.

Det är som om Edvard Fenvik gått en deckarskrivarkurs och avlagt sluttenta i specialämnet polisromaner. Han fick högsta betyg. Allt som behövs i en polisroman finns med, i rätt ordning och på rätta platser. Ändå – detta men…

Det är väl fräckt eller direkt oförskämt av mig när polisromandebuten ”Blodsband” blivit så lovande och bra men jag satt och väntade på att Fenvik skulle stanna upp och bryta av handlingen, själva polisromanen, bryta av den med sig själv.

En noga beskrivning av någon plats i Stockholm, en utgjutelse över samtiden (antingen av författaren själv eller en av huvudpersonerna) eller en mer ingående skildring av polisen Oscar och/eller polisen Sasha.

Alltså något, låt säga, ovidkommande. För att detta ovidkommande kan få en regelrätt, traditionell och klassisk polisroman att också bli personlig, just den polisroman som ingen annan än Edvard Fenvik hade kunnat skriva.

Jodå, antydningar till detta finns i personskildringarna men de är för få och för små (för mig). ”Blodsband” är, jag upprepar, både lovande och bra. Just därför hoppas jag att Fenvik vågar ta i ännu lite mer i uppföljaren, så att den blir såväl en klassisk som en personlig svensk polisroman.

Hoppas, hoppas att en ny svensk polisromanförfattare av den högsta klassen har fötts. Det kan vara så…

Bengt Eriksson