Som minne av Leif Nelson (1936 – 2020)

Leif Nelson
Bortom Pluto
En bild- och sannsaga
(Heidruns Förlag)

Leif Nelson tar sig fram genom livet på en poetisk cykel. Eller om det är den poetiska cykeln som tar sig fram med honom. Fortfarande, kan tilläggas. Just så, ”Den poetiska cykeln”, heter Nelsons bok från 1994. Sen dess har han då och då återkommit till denna poetiska cykel, bland annat i en utställning på Malmö stadsbibliotek. Nu dokumenterar Nelson än en gång sitt poetiska cyklande i den nya boken ”Bortom Pluto”.

Leif Nelson bortom-pluto-en-blid-och-sannsagaCykeln har både hjul och vingar, därför kan den – och Nelson – ta sig runt på jorden såväl som upp i rymden. Ja, lite överallt: till ”slott och koja” och ”de vackraste budoarerna”, ”i portgångar”, ”bakom buxbomsridåer” och djupt ner till ”botten av sorgsenravinen”.

Kanske förresten att den poetiska cykeln, som ”vid första tillkomsten” vägde blott 36 gram (vilket ju kan tyckas ”är lite”), rör sig fritt, på egna hjul och vingar, utan någon cyklist? Och kommer tillbaks sen och ger poetiska cykeltursrapporter till Nelson, där han står vid sitt staffli, sitter vid ritbord och dator.

”Bortom Pluto” är en blandning av ungefär lika delar text och bild, som i sin tur är varierade till formerna och uttrycken. Här finns korta texter i form av prosa, poesi och kanhända fakta, science fiction, fantasy och politik, sex förstås, verklighet, påhitt och dröm. Allt sammanhållet av en stor portion humor – men observera Nelsons egen humor, än lättsinnig och än rätt grov. Bilderna varierar mellan teckningar, ristningar och målningar, gjorda med diverse tekniker (blyerts, tusch, krita, kol, torrnål, vattenfärg, olja…) och uttryck.

Leif Nelson har inte en stil – i singular – men desto mer personlighet. Visst känns snabbt nedtecknat i ord och bild, liksom i farten, i livets tempo, när cykeln passerat förbi på livsresan. Annat är noga skrivet och målat: lång-, funder- och eftertänksamt. Jag var ju hemma hos Nelson för att göra en intervju då han satt och jobbade med boken. Han formgav den själv, la in texter och bilder, och så skrev han dit något extra och mer, direkt i layoutprogrammet, när han kom på och fick lust med det, spontant i ögonblicket.

Leif Nelson bortom-pluto-en-blid-och-sannsaga 2Längst bak i boken finns både en ”Bildlista” med titlar på illustrationerna och ”Anteckningar” om texternas inspirationskällor. Det kan nog behövas. Inte så att det förringar boken – inte det minsta – men att läsa och titta är som att hoppa upp och följa med på Nelsons poetiska cykel i dess mest nyfikna och livsvilda fart.

En får hålla sig fast och hänga kvar så gott en kan. Vissa av de människor som Nelson porträtterat – som självporträtten förstås och Majken Johansson – kände jag igen. Däremot trodde jag att Elmer Diktonius var någon annan. Och se på sidan 97, känns den unga nakna kvinnan igen?

Kanske ska en läsare börja med att slå upp de sista sidorna i ”Bortom Pluto” och använda som läs- och resguide? Så att läsaren redan från början vet att texterna också är en, nåja, sammanhängande poetisk cykeltur och livsberättelse, utdrag ur Leif Nelsons självbiografi: från Kalevala genom Bibeln och Österlen, Mellanöstern och Jerusalem, EU, tsunamin 2004, mannens ung- och ålderdom, upp till Pluto och bortom, åter till Kalevala, och så vidare. Fast det är väl en smaksak. Jag gjorde inte det.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda och Kristianstadsbladet

Håkan Nesser, skrönikör och (deckar)författare

Håkan Nesser
De vänsterhäntas förening
(Albert Bonniers)

En krimiskröna. Eller egentligen tvärtom: en skrönekrimi. Så är Håkan Nessers nya, omfångsrika roman (544 sidor) ”De vänsterhäntas förening”.

Ett slags polisroman och deckare, där Nessers poliser återkommer, först Van Veeteren och sen också Gunnar Barbarotti, femton respektive sex år efter de senaste romanerna.

Van Veeteren, pensionerad som ni vet, numera ägnar han sig åt sitt antikvariat i Maardam samt schackspel, ska fylla 75 år och återkommer likt en amatördetektiv som utreder sig själv; ett gammalt fall där Van Veeteren och hans kollega Münster begick ett stort misstag genom att slarva, får man allt säga (det gör han själv också).

Barbarotti återkommer som den kriminalinspektör han fortfarande är i Kymlinge.

Håkan NesserDen förste gruvar sig över ålderdomen och är återkommande tacksam för sin kloka, smarta hustru Ulrike Fremdli, i den här boken självutnämnd vittnespsykolog; den andre över hur det egentligen ska bli mellan honom och kollegan Eva Backman (enligt sin döda hustrus goda råd).

Deras livsfunderingar, om livet och döden med kärleken som förutsättning och nödvändighet, personernas kemi, skildras ömt och fint. (Samt humoristiskt, ska återkomma det). Håkan Nesser är suverän på livsfilosofiska funderingar vid tangentbordet.

Tre parallella tidsplan som Nesser växlar mellan: runt 1960, på tidigt 90-tal samt hösten 2012. Och tusen eller åtminstone hundra personer (så många känns det som i alla fall), vilka träder in i och ut ur handlingen men hela tiden finns med i bakgrunden.

Får Håkan Nesser ihop detta? Frågan bör hellre ställas: Får jag ihop detta när jag läser? Svar: Ja, faktiskt. Men några gånger måste jag stanna upp och ge mig själv rådet att läsa lite mer långsamt. Detta råd gäller alla som börjar läsa ”De vänsterhändas förening”: Läs låååångsamt.

Actiondeckarläsartempo går inte för sig.

Skrönan, för det är en skröna snarare än en berättelse eller historia, är snårig. Nya komponenter och personer tillkommer då och då i berättandet, som om Nesser både planerat noga och fångat de påhitt han fått under skrivandet.

Allt har utgångspunkt i denna förening för vänsterhänta, som några skolungdomar bildade. Det fortsätter med en mordbrand på ett värdshus – det var den Van Veeteren och Münster missbedömde så katastrofalt – och kidnappningen av ett barn, en liten flicka.

Till detta kommer också en – ännu en – otrolig berättelse, den hade kunnat bli sin egen roman, om en ung nunna och ett spädbarn, en pojke, som lämnas vid en nunnekloster och där får växa upp till man.

Men nu håller jag på och berättar för mycket, märker jag.

Nesser portionerar ut den här skrönan, lite i taget och i oordning. De små och större detaljerna går i många riktningar. Att det till sist blir en sammanhängande enhet måste betraktas som ett mästerskap. Och att denna skröna blir – nästan – trovärdig gör ju inte resultatet sämre.

(För det är en detalj, en enda, som jag hänger upp mig på, den är alltför otrolig, men just denna detalj, kanske den viktigaste, slinker Nesser smidigt undan och runt, så att jag visserligen la märke till det otroliga men till sist gick med på det också. Skickligt gjort, annars hade hela skrönan fallit.)

Inte bara en deckarskröna till innehållet utan också till formen. Håkan Nesser författar ju numera som en skrönikör även till själva stilistiken, sättet att skriva och berätta. Han roar sig själv med att skämta och skoja mest hela tiden.

Ingen säger ingen person kan säga eller tänka något utan att vara skojfrisk i formuleringarna. Som om alla vore nånslags Philip Marlowes på den här sidan Atlanten, kanske som att Sjöwall Wahlöö möter säg, Wodehouse. Det kan bli något påfrestande ibland (inte minst för att författaren själv gör likadant i sin berättartext) och dessutom blir slutresultatet då, som sagt, 544 sidor (mot 268 i den första Van Veeteren-deckaren).

Stryka? Vet inte. Då skulle det kanske inte fungera för Nesser, blev ingen skröna alls och ingen roman. Men, da capo, läs långsamt. Annars riskerar viktiga små detaljer i ”De vänsterhäntas förening” att missas och då kan hela romanen falla itu.

Miljöerna också – som ju inte finns men finns ändå. Det är få (deckar)författare som lyckats skapa en egen fiktiv men ändå riktig, ja, levande miljö. Ett otyg att hitta på kriminalmiljöer, om jag får säga.

Håkan Nesser lyckas, som en av de få. Oosterby, Maardam, Loewingen, Kymlinge… Dessa platser finns ju, de är verkliga, de går att besöka på semestern, fast de inte finns.

Bengt Eriksson

Livets deckargåta inom dubbla parenteser

Joyce Carol Oates
Mannen utan skugga
Övers: Klara Lindell
(Albert Bonniers förlag)

Bra? Är det ens Joyce Carol Oates syfte – att skriva romaner som kan förses med betyget/stämpeln ”bra”? Det undrar jag. Och har börjat undra allt mer.

En recensent menade att ”Mannen utan skugga” inte är någon av Joyce Carol Oates bästa romaner. Det triggade igång mig, när jag läste det så utbrast jag: Amen so what?! Spelar roll.

Själv har jag slutat sätta betyg på Oates böcker. Jag läser. Punkt. Alltid intressant, alltid spännande. Och jag tvivlar verkligen på att Oates skriver sina romaner för att få ett högt och så bra betyg som möjligt.

Hon utforskar. Varje ny roman är ännu ett utforskande av hennes återkommande ämne: USA, livet och verkligheten, och hon själv. Eller: ämnen. För USA, livet och verkligheten – och till och med hon själv – kommer ju i plural. Liksom var och hen av oss.

OatesDet är språket, hennes skriftspråk, sättet hon skriver på.  (Som det börjar och slutar med: orden, komma- och punteringarna. Och inte minst, i den nya romanen ”Mannen utan skugga”, dubbelparenteser.)

(Jag tar det igen: dubbla parenteser.)

Jo, först kan Oates skriva ett stycke inom parentes. Sen byter hon stycke och skriver inom – ännu en och annan – parentes. Men varför? För att det är nödvändigt. För att hon måste, tror jag.

Hon kan också i berättartexten plötsligt foga in tankar och kommentarer inom, just det, parenteser. En hel mening eller blott ett ord. Som bryter av, för en sekund tar läsaren med någon annanstans, bakåt eller framåt i tiden, till en annan person än den som står i berättartextens fokus, till en annan tanke, ett annat sammanhang, och sen tillbaks till själva berättelsen igen.

Ånyo: Men varför? För att hon måste. Joyce Carol Oates skriver prosa som om hon skrev poesi. Ord och formuleringar är så viktiga att de inte måste vara bra. Däremot måste de vara de rätta, de riktiga orden och formuleringarna.

De som säger exakt det författaren vill säga. Som täcker det författaren vill berätta, och när det gäller Oates: hennes utforskningar, grävandet i USA, livet och verkligheten, och henne själv.

Som för att poängtera detta har romanen ”Mannen utan skugga” inspirerats av ett verkligt ”fall” från 50-talet. Då gällde det en man som förlorade sitt närminne efter att ha opererats för epilepsi av en entusiastisk läkare.

Oates roman handlar om en man – E.H. som i Elihu Hoopes – vars korttidsminne försvunnit efter att ha drabbats av en elakartad version av herpes simplexencefalit. Med i handlingen finns också en ung ny doktorand och forskare vid ett neuropsykologiskt laboratorium, Margot Sharpe, 24 år i morgon, och hennes lärare och handledare, professor Milton Ferris.

Oates foto

Joyce Carol Oates.

Den 17 oktober 1965 möts Margot Sharpe och Elihu Hoopes för första gången. Hon kommer att ägna 31 år av sitt liv åt ”Projekt E.H”. Och åt honom. För det här ska dessutom bli en roman om förälskelse, kärlek och passion. Ja, ett triangeldrama mellan doktorand och professor; doktorand och patient.

Så skriver jag för att det ska framgå att ”Mannen utan skugga” handlar om mycket mer än vetenskaplig forskning och dess förhållande till forskningsobjektet, även om ”blott” detta hade räckt för en roman.

Varför tecknar E.H. – gång på gång – en och samma unga nakna flicka i sitt skissblock? Vem är hon? Kan hon heta Gretchen? Och hur kan E.H i så fall minnas henne när han glömmer Margot – vem Mar-go är – om hon bara lämnar rummet ett ögonblick för att strax återkomma.

Joyce Carol Oates gräver som alltid så djupt att hon når ner till människors grundvatten och underliggande historiska jordlager.

”Mannen utan skugga” är – till viss del – en diskussionsroman om forskningsetik, forskningens eventuella utnyttjande av sina forskningsobjekt. Men Joyce gräver ut mer än så, hon diskuterar – som vanligt och alltid – också människors utnyttjande av varandra, från ungdom till ålderdom.

Vem är då forskare? Vem är då patient? Vi är alla varandras forskningsobjekt, eller?

Livets mörka skugga faller, också som vanligt hos Joyce, in över berättelsen. Vad hon än skriver så skriver hon alltid noir: livets och verklighetens noir. Med, likaså som vanligt, ett slags thrillerspänning hoppar berättelsen mellan personerna, deras handlingar och tankar, in i och ut ur deras huvuden. Det blir en deckare, om man med deckare menar att här finns en gåta att lösa, spår och indicier att finna.

Fast den deckargåta som Joyce Carol Oates försökt och försöker lösa i roman efter roman – livets gåta – den saknar lösning. Tills hon fått silvrigt hår ska Mar-go Sharpe bedriva forskning på, följa – och älska – Eli Hoopes, som ”alltid kommer att vara 37 år gammal”.

Försöka lösa hans – och sin – och allas vår – varje människas – gåta. Livsgåtan. Och då förstår man väl att en sådan roman kan inte beskrivas som ”bra” (eller motsatsen).  Detta ord duger inte, det räcker inte. Däremot: riktig. Och viktig.

Missa inte hur Oates jobbar med kursiveringar heller. Eller snarare – att hon kursiverar flitigt. När, var, hur och varför? Inte lätt att klura ut men de är många och återkommande, hennes kursiveringar.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson