Löskokta deckare på väg att kokas hårda

Gösta Unefäldt
Land: Sverige
Genre: landsortsdeckare,
polisromaner i småstadsmiljö

Han inleder böckerna med en brasklapp: ”Varje likhet med nu levande personer eller inträffade händelser är en icke avsedd tillfällighet.”

Sen gör han sitt bästa för att få läsaren att tro att inte bara miljön, Strömstad, är autentisk. Också människorna måste vara hämtade rätt ur verkligheten!

Atmosfärrika deckarromaner – från Stieg Trenters klassiska Stockholmsdeckare till Walter Mosleys hårdkokta Los Angelesdeckare – läser jag gärna med en karta brevid mej. Då och då tar jag en paus i läsningen, slår upp kartan och promenerar eller kör längs samma gator som romanpersonerna.

Unefäldts deckare får mej att längta efter både karta och telefonkatalog! Jag vill kolla namn och telefonnummer! Det kan väl ändå inte vara så att det bor en Evald Larsson i Strömstad? Och att han är polis? Och har telefonnummer 504 13?

Bättre turistguider finns inte. Läsaren får reda på allt, säger a l l t, om Strömstad. Bl a följande uppgifter kan inhämtas i Unefäldts guideböcker/polisromaner:

Själva tätorten Strömstad har femtusen fast bosatta. Sommartid tillkommer femtio, sextiotusen semesterfirare (och då är ändå inte endagsbesökarna inräknade). 

Gösta Unefäldt på Bokmässan i Göteborg 2013.
Foto: Johan Bengtsson / Wikipedia Creative Commons

Polisstationen ligger på Södra Hamngatan, tingsrätten i korsningen Skolgatan-Polisgatan och Strömstads bokhandel på Västra Klevgatan (om den inte hunnit flytta till mer moderna lokaler).

Norge- och Kosterbåtarna lägger till vid Norra Hamnen, Furholmen heter stans populära badö och blir man fikasugen rekommenderas Kaffedoppet nere vid järnvägsstationen, i kvarteret Bukten, de kvarvarande resterna av ett autentiskt fiskeläge.

Unefäldt informerar t o m om att polishuset, i gatuplanet, även rymmer en ICA-affär och ett systembolag (med fjorton kassor och en ölavdelning). Björkmans glasmagasin, Remjes musikaffär, Gretas Garn och Konrad Kristensons Järnhandel Eftr. heter några andra affärer i Unefäldts och verklighetens Strömstad.

Lika noggrann är informationen om romanpersonernas födelseorter, skolor, arbeten, giftermål, barn, skilsmässor, eventuella otroheter, utseende, ålder, längd och vikt samt, några gånger, telefonnummer. Det gäller alla personer: poliserna och övriga huvudpersoner men också bipersoner som bara skymtar på en romansida eller två.

En charmig liten stad, lika gullig som Maria Langs Nora/Skoga. Alla, bofasta, känner alla. Gryt är ett bra exempel, det bästa möjliga. Nils Gryt, chef för ordningspolisen i Strömstad och barnfödd på ett lantbruk i Näsinge, knappt två mil från tätorten, känner varenda människa från norska gränsen till Uddevalla.

Gullig på ytan, vill säga. Vid första anblicken är Unefäldts – och verklighetens? – Strömstad en snäll och vänlig liten stad. Men som Jörgensen, polischefen, utbrister: ”Vad är på väg att hända i vårt lilla, lugna Strömstad?”

Gösta Unefäldt låter Maria Lang möta Ed McBain. Steve Carella & Co förflyttas från storstaden Isola till en svensk småstad. Polischefen Gustav Jörgensen, kriminalkommissarien Bo Kronborg, poliskommissarien Nils Gryt, polismannen Evald Larsson och den kvinnliga kriminalassistenten Pernilla Bitén – som anländer till stan i Polisen och mordet i stadshuset (1992) och gör snabb karriär inom kriminalavdelningen – samt polishusets övriga poliser och andra anställda blir 87:e distriktet i Strömstad.

Gösta Unefäldts polisromaner om ”Poliserna i Strömstad” blev också en TV-serie med Per Oscarsson som kommissarie Jörgensen. Serien kan fortfarande kan ses på SvTPlay. Klick HÄR och kolla.

I Unefäldts polisromaner möts den lilla och den stora världen, den gamla och den nya tiden, den mysiga deckaren av den gamla sorten och den nya, otäcka och realistiska; de är löskokta deckare på väg att kokas hårda.

Ondskan – inte alltid samma sak som kriminalitet – finns både inom kommunen och kommer ditresande. I Polisen och mordet i stadshuset porträtteras t ex stadens osympatiska kommunalråd, Efraim Augustsson (c), också han, förresten, född i Näsinge. I Polisen som vägrade ta semester (1984) är det sommar och sol. Strömstad har invaderats av semesterfirare. Två unga flickor mördas av en seriemördare, en ”psykopat”.

Dessutom kan Unefäldt med några få meningar, liksom i förbifarten, beskriva och kritisera den s k samhällsutvecklingen.

Som när polisassistent Karlsson, också i Polisen som vägrade ta semester, har nattjour. Vid halv fyratiden på morgon får han besök av två flickor – tolv, tretton år, hårdsminkade och haschhöga – som vill låna pengar för att ta sej ifrån ”den här skithögen till stad och tillbaka till storstaden”. En av flickorna börjar knäppa upp knapparna i jeansen: ”Du får knulla oss bägge två.”

Ska man tala om regenter, så var H-K Rönblom den första kungen och Nils Hövenmark den andra. 80- och 90-talens regerande kung i genren svenska landsorts- och småstadsdeckare har hetat Gösta Unefäldt.

Titlar (urval):

Polisen som vägrade svara (1979), tillsammans med Valter Unefäldt
Polisen som vägrade ge upp (1984)
Polisen som vägrade ta semester (1985)
Polisen och den beskedlige utpressaren (1987)
Polisen och domarmordet (1989)
Polisen och mordet i stadshuset (1992)
Polisen och den döde på Holmen grå (1995)
Polisen och Marias hemlighet (1997)
Polisen och mannen som väntade på döden (1999)
Polisen och den oförfalskade ondskan (2001)

PS. Gösta Unefäldt, född 1926, lever fortfarande och har skrivit ytterligare en dryg handfull Strömstadsdeckare efter att ovanstående trycktes i boken ”Deckarhyllan 2” (2002):

Polisen som fick förnyat förtroende (2003)
Dödligt handikapp (2005)
Högt spel (2007)
Hämnden är min (2009)
Den röda nyckeln (2011)
…dömes för mord… (2013)

Bengt Eriksson

Att överleva under pandomin och leva vidare i dystopin

Hanna Blixt
Glorian
Gränden
(Historiska Media)

Ny kan den inte kallas, den här grenen på det svenska krimiträdet men kanske återuppstådd, som en pånyttutslagen genre, våg och trend. Och åtminstone i Sverige.

Det är en spaning jag tror att jag kan göra – att det skrivs alltmer framtidskrimi av sorten dystopisk spänning. Redan under årets första två månader har jag läst tre svenska dystopiska framtidsdeckare och annan krimi…

Först Sten Rosendahls ”Värmevåg” (Förlag Futur), andra delen i en serie dystopiska framtidspolisromaner. Sen också Felix Åbergs debutroman ”Kolonin” (Lind & Co), första delen i en serie som utspelar sig i framtiden men är mer av thriller eller spänningsroman.

Och nu har jag dessutom läst andra delen, ”Gränden” (Historiska Media), i Hanna Blixt dystopiska spänningsduett ”När djuren vaknar”.

Hanna Blixt. Foto: Kola Productions / Marco Glijnis

Det finns än fler svenska framtidsdyspotiska spänningsromaner, deckare och annan krimi och det är lär nog också komma än fler i den här pånyttfödda undergenren.

Förresten bör jag kanske tillägga att det jag skrev syftade på vuxenromaner, där växer spänningsdystopin. Svenska (och utländska) ungdomsromaner har länge varit dystopiska (av någon anledning skriver ungdomsförfattare oftare över genregränser, som mellan deckare och SF, realism och fantasy) än vad vuxenförfattare gör. 

Denna beskrivning passar också för Hanna Blixt, som tidigare skrivit barn- och ungdomsromaner med genreblandningen realism, historiskt och fantasy. Nu blandar hon vidare för vuxenläsare…

”Glorian”, första titeln i Blixts dystopiska duett, missade jag när den kom i höstas men i samband med att uppföljaren kommit redan nu så läste jag ikapp mig. Det bör man, för de hänger ihop. Ja, de hör ihop.

”När djuren vaknar” är inte en kortserie utan en följetong. Hmmm. Nej, jag inte så jätteförjust i det, att man måste läste titlarna i en serie i rätt ordning för att få tillräckligt med bakgrund och kunna hänga med. Varje titel ska vara avslutad, tycker jag. Sin egen bok och berättelse. Sen kan personer och miljöer återkomma och utvecklas, det är en annan sak.

Dock verkar det bli allt mer populärt hos svenska spänningsförfattare att skriva i följetongsformat och jag har heller inte sett och hört att läsare beklagar sig (som jag) så det är väl kanske mitt problem.

Jag hade inte läst många sidor i ”Gränden” förrän jag insåg att jag måste börja med ”Glorian”. I ”Grändens” första kapitel mötte jag nämligen fyra människor, fyra olika människor, olika åldrar, olika bakgrunder, som samlats i en lägenhet.

Det är Annie, 17 år, och Walter, hennes vän, Caroline, forskare och tvillingmor, samt Ben, som från att ha varit meteorolog blev uteliggare. Nu bor de tillsammans i samma lägenhet. De fyra har bildat en motståndsgrupp för att stoppa och störta något som heter Corper AB.

Någon saknas också, i andra delen. Det är Annies bror Erik. Eller några, Walters föräldrar är också borta, försvunna. De togs av polisen.

Men varför? Hur möttes de? Och hamnade tillsammans i lägenheten? Vad har hänt tidigare? Vad är Corper AB för nåt? Detta måste i alla fall jag ha reda på… Så jag fick stanna upp och lägga ifrån mig ”Gränden”, istället börja med ”Glorian” och läsa den först.

Upptakten till den dystopiska serien ”När djuren vaknar” är ruggigt aktuell. En pandemi med ett virus har drabbat hela jorden, dess befolkningar och inte minst djuren – på det sättet att när människor drog sig undan viruset, allt mer höll sig inomhus, avancerade djuren, tog sig in på städernas gator och blev aggressiva.

J-a aggressiva. Djuren är inte längre skygga för människor utan går till attack. Jorden har också drabbats av ett allt mer extremt väder med resultat att klimatflyktingarna blivit allt fler. Människor flyr över landsgränser som blir allt mer diffusa och upphör. Som en följd av vädret sinar naturresurserna. Till hur många räcker de? Till vilka ska de räcka?

Men det finns förstås en lösning: den nya tekniken. Det är här som företaget Corper AB kommer in likt en räddare i dystopin. Om nu företaget är en räddare eller utnyttjare. Det där armbandet, som människor förses med, hur fungerar det? Vad orsakar det? Plussa på med mobiler och drönare, hur mycket och nära bevakas människorna? Av vem? Av vad? Av Corper AB?

Och minnesförlusterna för drabbar människorna, vad orsakar dem? Nej, nu avslöjar jag inte mer. Duetten ”När djuren vaknar” skildrar hur människor lever sig igenom en pandemi och en dystopi. Skapar sig ett liv efter pandemin och i dystopin, hur de hanterar framtiden. Hur vi hanterar vår framtid och vår oro om framtiden.

Alltså läsarens oro. För som du nog märkt skriver Hanna Blixt oroande när den verkliga verkligheten, vår verklighet. Det kommer att skrivas många fler, liknande dystopiska spänningsromaner, desto fler ju mer oroliga vi blir. Ju mer verklighetens dystopi närmar sig. Och nu kom kriget också.

Bengt Eriksson