Michael Connelly skriver på högsta nivå i sin nya rättegångsthriller. Helt suveränt!
Advokaten Mickey Haller stoppas av polisen som öppnar bakluckan på hans Lincoln och hittar ett lik. Haller anklagas för mord och placeras i en fängelsecell.
Så börjar rättegångsthrillern ”Oskuldens lag”. Titeln syftar på att det inte bara gäller att bli frikänd utan också, särskilt som åtalad advokat, kunna bevisa att man är oskyldig.
Rakt igenom spännande, trots att nästan varje sida utspelar sig i en rättssal. Som Perry Mason idag och på riktigt.
Otroligt så kunnig författaren Connelly, fast han har ju förstås varit kriminalreporter, verkar vara om rättegångsprocedurer, om åklagarens, domarens, Los Angeles-polisens och FBI:s arbete.
Mickey Haller har en stab utredare, bland dem sin halvbror, före detta polisen Harry Bosch, som försöker hitta den verkliga mördaren.
Med små, återkommande observationer skildrar Michael Connelly dessutom hur coronaviruset kommer till USA.
– Hej, ni måste skicka polis snabbt. Det är ett gäng som håller på och våldtar en tjej i Centralgaraget i Tensta centrum.
– Centralgaraget i Tensta centrum sa du?
– Ja, kan du skynda dig …
– Vad heter du och vad har du för telefonnummer?
– Men … skit i det nu, skicka polis. De håller på med henne nu när vi pratar, skynda nu snälla.
Leif Appelgrens bok ”Ingen ond man” sticker ut i årets flod av spänningsdebutanter med ett ovanligt och intressant grepp!
Boken börjar dramatiskt. Vi får möta Abdulkader ”Abdi” Osman, en av ledarna för det kriminella gäng som härskar i Tensta. Han är ute på sin första obevakade permission från ett fängelsestraff men han kommer inte att återvända till kriminalvårdsanstalten. Han mördas på ett brutalt sätt med inslag av tortyr.
I det andra kapitlet får vi träffa paret Anders och Lotta Johnsson i Bromma. Efter hårt arbete och stora framgångar i reklambranschen driver de numera ett framgångsrikt konstgalleri. De har gott om pengar, älskar varandra, men familjen är förkrossad efter den stora tragedin; enda barnet, dottern Emilia, har utsatts för en brutal gruppvåldtäkt. Vi får också träffa Anders bror Stefan, framgångsrik i fastighetsbranschen, och Emilias pojkvän Hamid, ambitiös läkarstudent.
I kapitel tre och fyra får vi träffa de som ska bli återkommande huvudpersoner i en serie: kommissarie Irina Kovic och kammaråklagare Mats Ljunggren. Irina får ansvaret för utredningen av Abdi Osmans död och hon leder ett bra gäng manliga poliser som kör i gång direkt. Deras huvudhypotes är att det handlar om ytterligare en uppgörelse mellan kriminella förortsgäng så de intresserar sig direkt för övriga ledande personer i Tenstanätverket och det konkurrerande gänget i Hallonbergen.
Efter dessa första fyra kapitel, redan på sidan 36, vet vi läsare det mesta om vad som hänt, hur det hänt och vilka de inblandade är. Mycket är redan uttalat och resten är lätt att gissa. Det är ett originellt grepp inom en genre där den mest klassiska frågan alltid varit: vem är mördaren?
Men det är ett grepp som fungerar överraskande bra i en verkligt spännande berättelse som i stället fokuserar frågan varför; vilka är de processer som leder fram till de olika händelserna och vilka konsekvenser får olika handlingar. Och den stora frågan som redan titeln antyder: är onda handlingar liktydigt med att de som begår dem också är onda människor eller finns det situationer då onda handlingar är moraliskt försvarbara?
Leif Appelgren, författare, pressbild, Lind & Co Foto Eva Lindblad
Man kan läsa sig till det mesta här i världen och det finns gott om exempel på författare med en imponerande förmåga till ambitiös research. Men egna erfarenheter, det självupplevda, bär alltid med sig någon sorts bekväm hemkänsla som sprider sig till läsaren. Författaren har lång erfarenhet som åklagare, en omfattande personlig kunskap om rättssystemet, och det märks tydligt i hans berättande.
Dessutom har han ett uppenbart intresse för etiska frågor. Här finns en imponerande karaktärsutveckling där olika människors åtskilda moraliska drivkrafter hela tiden spelar en viktig roll.
Trots att här förekommer en hel del riktigt brutala scener finns ett lugn i språket, i sättet att berätta, och kontrasten fungerar i huvudsak riktigt bra. Ibland kan det bli överlugnt, på gränsen till omständligt, men det är bara ett litet problem för samtidigt är det ovanligt välskrivet. Berättartekniken är lysande genomtänkt.
De fyra inledande kapitlen skildrar maj 2017, sedan rör vi oss bakåt i tiden för att successivt få insikter i vad som lett fram till olika händelser, men också framåt i tiden där mycket handlar om konsekvenserna av olika handlingar. Utöver rörelsen i tid rör vi oss också mellan olika berättarperspektiv som successivt kompletterar vår bild av skeendena på ett intelligent sätt.
Med själva grundkonceptet, förortsgangsters möter innerstadens relativa överklass, är det lätt att känna vibbar av Jens Lapidus; inte minst eftersom bägge författarna också är jurister. Gemensamt är också hög trovärdighet i helt olika klasskontexter och i rättssystemet. Men där tar likheterna slut. Språk och berättarteknik är helt olika och när Lapidus, utöver själva spänningsberättelsen, lutar sig mot ett samhälleligt perspektiv drar sig Appelgren mer mot det privatmoraliska.
Kommer Appelgren att nå samma framgångar som Lapidus? Svårt att säga, bland annat tror jag att konkurrensen på spänningsmarknaden är mycket tuffare nu än när Lapidus slog igenom, och Appelgren når inte samma nivåer när det gäller originalitet. Men en mycket lovande och välskriven debut är det utan tvekan och det ska bli intressant att se hur det här författarskapet utvecklar sig.
Anders Kapp, återkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.sevarifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.
Olivier Truc har jag lovordat tidigare. Lars Petterssons skildring av Kautokeino är ännu bättre, mer nära och realistisk.
Han fick Deckarakademins debutantpris för sin första Kautokeino-deckare. Uppföljaren ”Slaktmånad” överträffar debuten.
Ytligt så berättar Truc och Pettersson nästan samma historia om samhället Kautokeino högt upp i Nordnorge, där samerna både gruffar inbördes och kämpar för sina traditioner mot norska och svenska intressen, särskilt gruvbolagen.
Men Pettersson går ner på individnivå.
Vi får – ordagrant – lära känna Aslak Isak, renskötare och veteran från Afghanistan, Anna Magnusson, åklagare och renägare, Ann Berit Bongo, renpolis, med flera.
En statssekreterare i näringsdepartementet skjuts ihjäl från långt håll och Aslak blir misstänkt. Han har ju skarpskytteutbildning.
Hur kan en roman som till övervägande del utspelar sig i en rättssal inbjuda till total sträckläsning?
Jag har avslutat Michael Connellys senaste bok ”The Law Of Innocence” (nu också utgiven på svenska med titeln ”Oskuldens lag”). Huvudpersonen är Harry Boschs halvbror, advokaten Mickey Haller.
Han stoppas av polisen, som hittar en av hans tidigare klienter död i bakluckan på hans bil. Haller åtalas för mord, och beslutar sig för att sköta sitt eget försvar. Någon försöker sätta dit honom, och han måste ta reda på vem som vill förstöra hans liv och varför.
För att bevisa att han inte begått brottet, omger han sig med ett team av experter, där Harry Bosch, numera pensionerad polis, ingår. För att bli helt rentvådd räcker inte domslutet ”icke skyldig” – Haller måste också kunna bevisa vem som är mördaren.
Detta är innebörden i ”oskuldens lag”.
Spänningen är konstant under de drygt 400 sidorna och jag imponeras av hur insatt författaren är i rättssystemets begrepp, polisens och FBI:s arbetsmetoder, hur han lyckas skriva om dessa ämnen utan att det känns som upprepningar efter mer än 30 böcker (!?)
Ändå finns tillräckligt utrymme för Hallers liv på det privata planet, liksom hans strategimöten med sitt team. Beskrivningarna av åklagaren, domaren, fängelsevakter och övriga karaktärer känns trovärdiga och väcker känslor.
Ni som gillar Connelly kan se fram emot en ny höjdpunkt. Dock bör man vara intresserad av rättegångsskildringar för att få full behållning av boken. Detta är den sjätte romanen med Mickey Haller och (minst) den tredje med både Haller och Bosch. Den första med Haller kom ut 2007 och heter ”I lagens limo”.
Christina Falck, gästrecensent på Deckarlogg, är bokslukare sen barnsben. Läser främst drama, biografier och spänningslitteratur, varannan bok ska helst vara en deckare, gärna brittisk eller amerikansk. Även författare till ”Vi eller de – Finland 1918”, en roman baserad på hennes morföräldrars brevväxling under finska inbördeskriget 1918.
Vet inte hur det är men er men jag tycker det kan bli extra spännande när en deckare utspelar sig på en plats, ja, en verklig plats, där man aldrig varit förut. Varken livs levandes eller i litteraturen.
För varje land, stad och ort har sina särdrag och detta avspeglas i (kriminal)litteraturen.
Så därför: ytterligare ett par italienska deckare, lite äldre, som jag tidigare recenserat. Många missade att läsa dem, det vet jag, för så uppmärksammade blev de inte.
Men sånt går ju att reparera…
***
Det finns också likheter (nationella?) mellan ett par nya italienska deckare: ”De oskyldigas orden” (Norstedts; övers: Elisabeth Olin) av Michele Giuttari och ”På sannolika skäl” (Schibsted; övers: Ulla Trenter) av Gianrico Carofiglio.
De skriver olika men ändå snarlika. Så de kanske skriver italienskt?
Bägge har en manlig huvudperson: kommissarie Michele Ferrara vid Florenspolisen (hos Giuttari) och advokat Guido Guerrieri i och kring staden Bari (hos Carofiglio). Där finns likheterna, tror jag, i de manliga personteckningarna.
Deras huvudpersoner har manlighetens hela skala: från grovt till intellektuellt, från hårt till mjukt (eller i omvändning ordning). Det är till exempel lika självklart för advokat Guerrieri att besöka en bokhandel som att slå några gatubusar på truten.
Ett autentisk skildring av den italienske mannen? En typisk italiensk kriminalkommissarie respektive advokat? Eller kanske åtminstone författarnas alter egon: deckarförfattaren Michele Giuttari har liksom sin romanhjälte varit kommissarie vid Florenspolisen och deckarförfattaren Gianrico Carofiglio är anti-maffiaåklagare i Bari. Det kan man hålla i minnet, även vad gäller kriminalintrigerna.
Som också är likartade och hemska. Och inte specifikt italienska utan allmängiltiga, tyvärr, eller varför inte henningmankellska? I bägge romanerna har två ungdomar, ja, barn, hittats döda: en ung, nerknarkad flicka, 13 kanske 14 år, i en skog utanför Scandicci i Florens, och en liten pojke, 9 år, på en av stränderna vid Bari.
Samma sorgsna budskap och tema: Hur kan något sådant hända? Hur kan ett samhälle, det italienska såväl som det svenska, avhumaniseras på detta sätt.
De italienska deckarförfattarna Giuttari och Carofiglio – liksom den svenska deckarförfattaren Henning Mankell – skildrar ett hemland på väg att gå förlorat. Kommissarie Ferrara och advokat Guerrerio – liksom kommissarie Kurt Wallander – engagerar sig så starkt att det görs vad som behövs, också om de måste gå emot överornade och kolleger och göra sig impopulära.
Det specifikt italienska är att maffian verkar vara ständigt närvarande i Italien, lite mindre i Bari (åtminstone i den här romanen) men desto mer i Florens. Intressant också att invandring med det åtföljande rasism skrivs in i böckerna som en naturlig del av det moderna Italien.
Michele Giuttari skriver rakt och sakligt. Hans polisroman ger sken av att vara dokumentär. Gianrico Carofiglio skriver mångordigt och jargongaktigt, särskilt när han i romanens första del presenterar sin huvudperson. Men så fort advokaten tar sig an försvaret av den misstänkte mördaren, en invandrad gatuförsäljare från Senegal, utvecklar sig romanen till en spännande domstolsdeckare.
Dessutom har bägge skrivit intressanta mansromaner. Tycker jag, som man. Vad tycker kvinnliga deckarläsare?
Jo, jag envisas med att tycka att det bästa som Ingrid Hedström har skrivit fortfarande är hennes förra deckarserie om Martine Poirot, belgisk åklagare i den fiktiva staden Villette.
Dock: den nya, tredje och hittills bästa titeln i Hedströms nya, pågående serie om Astrid Sammils, diplomat och liknande, blev en sommarfavorit den också.
Och en extra aktuell sådan råkade det bli: ”Brandgata” (Alfabeta) utspelar sig i Bergslagsskogarna där en stor skogsbrand drar fram och hotar både hus och människor.
Men framför allt har Hedström skrivit en sammanhållande spännande krimi, från nutid och bakåt och framåt igen, från Sverige till utomlands och tillbaks, om det mord som sker på den förra kvinnliga utrikesministern, vid Granåkers kyrka.
Och varför det sker…
Ingrid Hedström brukar ha lite svårt med den avslutande trådknuten men här lyckas hon rätt bra med att knyta ihop den också.
De skriver olika men ändå snarlika. Så de kanske skriver italienskt?
De italienska deckarförfattarna Giuttari och Carofiglio – liksom den svenska deckarförfattaren Henning Mankell – skildrar ett hemland på väg att gå förlorat. Kommissarie Ferrara och advokat Guerrerio – liksom kommissarie Kurt Wallander – engagerar sig så starkt att det görs vad som behövs, också om de måste gå emot överornade och kolleger och göra sig impopulära.
Dock: den nya, tredje och hittills bästa titeln i Hedströms nya, pågående serie om Astrid Sammils, diplomat och liknande, blev en sommarfavorit den också.
Bengt Eriksson