Hur många deckare bör du läsa innan du dör?

Strax över tio procent av Göran Häggs urval i mastodontvolymen ”1001 böcker du måste läsa innan du dör” kan sorteras in under kriminalfacket. Rolig läsning och deckarna hade gärna kunnat få en egen 1001-volym.

Slutsiffran hamnar på 115 boktitlar. Fast det är personligt, enligt mitt sätt att räkna. Andra läsare kan räkna annorlunda.

Det beror på hur man definierar kriminalgenren: När skrevs den första deckaren? Var går gränsen mellan detektiv-, spännings- och äventyrsroman? Vad är skillnaden mellan deckare och thriller?

I vilket fall är det glädjande för en deckarläsare att kunna konstatera att Göran Häggs tjocka, tunga litteraturbibel ”1001 böcker du måste läsa innan du dör” (Wahlström & Widstrand) innehåller så många tips på deckare som jag – och du – bör läsa innan vi dör.

Hägg har, i de flesta fall,valt böcker ”efter läsvärde”. Han skiljer inte mellan hög och låg litteratur, den förra måste inte vara bättre. ”En bra barnbok är alltid också en bra vuxenbok”, menar han dessutom.

Vilken deckare kan vara den tidigaste bland de böcker som Göran Hägg tagit med? Är Thomas De Quincys ”Om mordet som skön konst” (utgiven 1827-54) och Carl Jonas Love Almqvists ”Drottningens juvelsmycke” (1834) några slags ”deckare” eller skapades genren av Edgar Allan Poe med ”Morden på rue Morgue” (1841)?

Flera av Arthur Conan Doyles berättelser om Sherlock Holmes, bland annat min favorit ”Baskervilles hund” (1911), finns förstås med. Liksom andra klassiska deckare, till exempel ”Röd skörd” (1929) av Dashiell Hammett, ”Mördande reklam” (1933) av Dorothy Sayers, ”Den lilla systern” (1949) av Raymond Chandler och ”4.50 från Paddington” (1954) av Agatha Christie.

Även svenska deckarklassikersom ”Lek lilla Louise” (1950 ) av Stieg Trenter, ”Tala om rep” (1958) av H-K Rönblom och ”Den vedervärdige mannen från Säffle” (1971) av Sjöwall/Wahlöö har kommit med.

Och inte minst Sivar Ahlruds ungdomsdeckare, bland annat ”Frimärksmysteriet på Loberga” (1949), om tvillingdetektiverna Klas och Göran och deras kusin Hubert. Förr ansågs ”tvillingdetektiverna” som sämre ungdomslitteratur. Nu har serien blivit ”en sorts tidskommentar”.

Ju närmare nutid, desto fler deckarförfattare saknas. Ruth Rendell finns med – men inte Elizabeth George. Inga böcker av John le Carré eller James Ellroy. Givetvis Håkan Nesser – men varför inte Åke Edwardson?

Och när Hägg nämner Dan Browns ”Da Vinci-koden” (2003) som en bok man ”tyvärr måste ha läst” – varför ingenting av Camilla Läckberg? Också hennes deckare har väl gett upphov till ”intressanta diskussioner”?

En idé: Kan inte något förlag ge ut en liknande bok om kriminalgenren med titeln 100 – eller 200 eller 300 eller 1001 – deckare du bör läsa innan du dör?

+ Alla exotiska deckarmiljöer: Istanbul (hos Barbara Nadel och Jason Goodwin), Shanghai (Qiu Xialong), Betlehem (Matt Rees)…

– Först DAST och nu ska också deckartidskriften Jury läggas ner.

Bengt Eriksson

Publicerat i Kristianstadsbladet 2008

PS. DAST blev ändå kvar, på nätet.

PPS. En ledamot i Svenska Deckarakademin låter meddela att Deckarakademin några år senare sammanställde boken ”221 bra deckare du bör läsa innan du mördas” (2011).

Den sista måltiden och andra kulinariska mord

Diane Mott Davidson

Land: USA

Genre: småstadsdeckare,

matdeckare,

kvinnodeckare

Bara några av recepten: Goldilocks gourmetspenatsoppa, Julians ostcanneloni, Hoisinkalkon med pinjenötter på salladsblad, Chili Relleno Tarta, Schulz guacamolesallad, Irländskt sodabröd, Lyxig jordgubbspaj, Häftiga plättar, Montessorimuffins, Chokladdoppade biscotti, Happy End-kaka, Goldys drömkaka… Mums.

Nej, försök inte läsa Diane Mott Davidson ”matdeckare” utan att ha åtminstone en liten smörgås (eller två) och en kopp té (eller en hel kanna) inom armlängds avstånd. Det går bara inte.

I alla fall blir jag så hungrig av all den här maten – inte minst de läckra efterrätterna – som tillagas och serveras i Davidsons deckare. Mums, som sagt.

För recepten och tillagningen svarar Davidsons huvudperson och hjältinna: Gertrude som hon är döpt till, Goldy som hon hellre kallar sej. Goldy Bears cateringfirma, ”Goldilocks Catering Med Mat Som Passar Perfekt”, lagar och serverar mat vid olika tillställningar – offentliga och privata – i den lilla staden Aspen Meadow någonstans bland bergen och skogarna i Colorado.

Hon är också ensamstående mamma med en son i skolåldern. Det var när hon skilde sej från ”Kräket”, så kallas han i böckerna, som Goldy startade sin cateringfirma.

Sonens pappa och Goldys före detta make är läkare men också en brutal man som misshandlade henne och fortsätter att förfölja henne efter skilsmässan. Nu har Goldy istället inlett ett lite tafatt förhållande – från bägge parter – med böckernas kriminalinspektör, Tom Schultz.

Diane Mott Davidsons deckarromaner kan karaktäriseras både som småstads- och matdeckare, men främst är de kvinnodeckare. Davidson författar kvinnoromaner. Nog måste många skilda, ensamstående mammor – också i Sverige – kunna identifiera sej med Davidsons porträtt av den ensamstående mamman och yrkeskvinnan Goldy Bear?

Det förtjänar att påpekas att Goldy och författarinnan, vilka inte snålar på grädde och kalorier i de inledande romanerna, kommer på magrare tankar i den fjärde boken, ”Osminkad död(1996). Alla recept i den här boken, bl a fettsnål fettuccine och dito kycklingbuljong, ”innehåller mindre än 30 procent fett”, påpekar Diane Mott Davidson.

Inte i Sverige men i hemlandet USA fortsätter Goldy att laga mat och lösa deckargåtor. Diane Mott Davidsen har publicerat sammanlagt elva böcker, senast ”Chopping Spree (2002), om sin kulinariska hjältinna.  

Om du, liksom jag, njuter av kombinationen mat och deckare så kan jag också rekommendera Michael Bonds böcker om Monsieur Pamplemousse, hemlig provsmakaragent för matbibeln Le Guide. En enda av Bonds matdeckare har översatt till svenska, ”Monsieur Pamplemousse (1985). Många fler kan läsas på engelska.

Diane Mott Davidson.

Också Cathie John (pseudonym för John och Cathie Celestri), ”Add One Dead Critic” (1997) m fl, och Jerrilyn Farmer, ”Sympathy for the Devil” (1998) m fl, har deckarhjältinnor som arbetar inom cateringbranschen: Kate Cavanaugh som återfinns i Cincinatti, Ohio respektive Madeline Bean som lagar mat åt Hollywoods stjärnor.

”Murder on the Menue Volume 1” (1991), ”Murder on the Menue Volume II” (1991) och ”Murder by the Glass” (1994) innehåller matdeckarnoveller av bl a Agatha Christie, P.D. James och Ruth Rendell.

I boken ”Mord & Mat” med undertiteln ”Till bords med Johan Kristian Homan” (1994) har Jan Mårtenson samlat några av de recept till maträtter som ätits i den långa serien deckare – hittills trettio titlar! – om antikvitetshandlaren Homan.

”Madame Maigrets receptbok” (1994) innehåller, precis som titeln säger, recept till franska maträtter som Louise Maigret serverat sin  kommissarie (och även mat som han ätit ute).

Och i ”Food to Die For: Secrets from Kay Scarpetta’s Kitchen” (2001, inte översatt till svenska) av Marlene Brown och Patricia Daniels Cornwell finns recept till 28 rätter som rättsobducenten och hennes kolleger äter i Scarpetta-böckerna. Dessutom får man reda på vad Scarpetta brukar ha hemma i kylskåpet.

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan 2”, utgiven 2002

***

Diana Mott Davidson

i svensk översättning

Stängt på grund av mordförsök (1991)

Med mord på menyn (1992)

Kryddat med mord (1994)

Osminkad död (1996)

***

Hela serien på engelska

Catering to Nobody (1990)

Dying for Chocolate (1993)

The Cereal Murders (1994)

The Last Suppers (1995)

Killer Pancake (1996)

The Main Corpse (1997)

The Grilling Season (1998)

Prime Cut (2000)

Tough Cookie (2001)

Sticks and Scones (2002)

Chopping Spree (2003)

Double Shot (2005)

Dark Tort (2007)

Sweet Revenge (2008)

Fatally Flaky (2009)

Crunch Time (2011)

The Whole Enchilada (2013)

***

Mat- och receptbokbok:

Goldy’s Kitchen Cookbook:

Cooking, Writing, Family, Life (2015)

PS. Det lär ska finnas ytterligare en titel i Goldy-matdeckarserien – den artonde titeln – men jag kan inte spåra upp den. Någon som vet bättre?

PPS. Samtliga svenska utgivningar är totalt utgångna, vilket betyder att de inte heller finns i pocket eller som e- och ljudböcker. Trist. Tror de skulle kunna bli mycket bra ljudböcker.

De svenska böckerna får alltså jagas på antikvariat (misstänker att många – de flesta? – bibliotek också rensat ut dem. Originalböckerna (på engelska) finns däremot både i pocket och som ljudböcker (även på svenska strömningstjänster).

Ellen och Nils, två år senare i Göteborg

Marie Hermanson

Pestön

(Albert Bonniers)

Det börjar redan på omslaget så min recension måste också börja med omslaget. Varför anges förresten genren som ”Roman”? Det här är en polisroman och det är viktigt, om inte för läsningen så i Marie Hermansons utgivning. Hon skriver nu deckare på allvar. Hon har till och med skrivit sin andra titel i en serie polisromaner.

Men det är teckningen/målningen på bokomslaget jag syftar på. Förutom att det är ett fint omslag, som en tavla, ger det en stämning av förr i tiden. Själv tänker jag både på Stieg Trenter och Maria Lang och även Agatha Christie – men ändå inte. Jag tänker inte på omslagen till de äldre deckarförfattarnas originalutgivningar utan snarare till återutgivningar i backspegeln.

Googla fram några Lang- och Christie-återutgivningar och se: känslan av tillbakablick på det som var. Som en historisk resa bakåt i blicken direkt på omslaget. Också omslaget till ”Pestön” liksom till Hermansons förra och första historiska polisroman ”Den stora utställningen” gjordes av Sara R Acedo. Hon är med ett ord suverän.

I ”Pestön” återkommer både polisen Nils Gunnarsson, nu överkonstapel, och Ellen Grönblad, inte längre (volontär)journalist. Nils och Ellen är inte heller ihop längre, vilket gjorde mig besviken, utan har en ny fästman. Men Ellen och Nils stöter ihop igen på stan, strax före jul, och hon ska ta sig sin plats i romanen.

Stan är Göteborg också i den nya polisromanen. Tiden är fortfarande 20-tal, närmare bestämt 1925. Och det är autentiskt, miljön känns högst verklig. Dessutom känns Göteborg igen. För den som känner sitt Göteborg är platser och gator bekanta från idag men annorlunda mot idag. Vad stod trähuset på Masthugget där Nils Gunnarsson bor på andra våningen? Det ger en extra spänning, en historisk-nutida dialog i miljöbeskrivningarna.

”Pestön” är en lugn berättelse, på ytan. Under vibrerar händelser, stämningar, känslor. Mycket antyds och lämnas, åt läsaren. Men det börjar dramatiskt med att en underlig pojke kommer till Nils Gunnarsson på polisstationen. Pojken envisas. Han är ivrig. Han ska ha med sig Gunnarsson. Och pojken får med sig honom till sist.

Han går före Gunnarsson till eka i Östra Hamnkanalen och ror med polisen under kanalens broar och in på Säveån, allt långt bort. (Det här fick mig att googla fram en karta och se efter. Jag känner Göteborg väl något så när men Sävenåns långa sträckning måste jag kolla upp.) Det var som att ta sig fram genom ett mangroveträsk. Här långt borta bor de så kallade ”vrakarna”. De är fattiga, de lever på vad andra tappat och kastat i det grumliga, förorenade vattnet.

Nu har de hittat något i ån som de måste visa överkonstapel Gunnarsson: liket av en man. I trettioårsåldern, hade fastnat i grenar till de alar som sträcker sig ut över ån. Det är romanens upptakt. Fler trådar ska snart tillkomma – som läsandet och skrivandet av deckare. Här förekommer en mycket populär – men hemlig – deckarförfattare, som det verkar i genren ”pulp”. Och dessutom en speciell, återkommande mordmetod – garrottering – är också en ledtråd.    

Foto: Emelie Asplund

Titeln ”Pestön” syftar på en ö i Göteborgs skärgård, i romanen kallad Bronsholmen, med en nedlagd karantänstation. Ön har flyttats lite längre ut men bygger på verklighetens Känsö. På Bronsholmen/Känsö sattes sjömän som återvände från främmande länder i karantän, för att de inte skulle ta med sig smittsamma sjukdomar, till exempel pest, till Sverige. Karantänstationen har lagts ner (på såväl fiktionens som verklighetens ö) men personalen är kvar. Där försvaras nämligen en – en enda – fånge som är så farlig att han absolut inte får komma ut.  

Mer vill jag nog inte avslöja. Men så mycket kan jag ändå skriva som att Ellen svarar på en platsannons – en kökshjälp söks till Bronsholmen – för att hjälpa Nils att reda på vad som  försiggår på den nedlagda karantänstationen. Han är inte så glad för att hon utsätter sig för det men Eller är Ellen. Varför behövs all denna personal för att vakta och serva en enda fånge? Kan han vara så förskräcklig? Så farlig? Som ett monster? Vad sker egentligen där på ön?

Det händer betydligt mer i Marie Hermanson förra polisroman ”Den stora utställningen”. Med allt omkring utställningen och Einsteins besök var det lättare att få fart på händelserna. ”Pestön” är mer stillastående, inte lika spännande. På det sättet alltså, men bilden – porträttet – av Göteborg och Sverige år 1925 blir nog så spännande. Hermanson är, som jag skrev, mycket skicklig på att antyda. Med små, små detaljer beskrivs en tid och ett skeende, en förändring som kan anas i samhället.

Det är allt från att Ellen klippt håret kort till bristen på utbildade trafikpoliser. Med en så tydlig antydan att ingen kan missa visar Hermanson också på de fattiga kvinnorna roll – och plats – i 1925 års Sverige och den nu begynnande kvinnokampen. Även Ellen, som är bättre bemedlad, utkämpar denna kamp för kvinnors frigörelse. Tidigt i romanen finns en uppgift – förmedlad liksom i förbifarten – som visar att Ellen är eller var betydligt mer modern och Nils mer konservativ men övertalbar.  

”Pestön” är full av såna antydningar och meddelanden, det gäller för läsaren att vara uppmärksam och fånga upp dem. Då blir Marie Hermansons nya (polis)roman riktigt bra. Förresten en gång till: observera att hon nu faktiskt skriver serieromaner. Det kunde jag inte tro att Hermanson skulle börja göra. Däremot vägrar hon tydligen att författa serieromaner i den takt som de brukar skrivas, typ en om året. ”Den stora utställningen” kom 2018 och tre år senare ”Pestön”. Jag förväntar mig att trean kommer, säg, 2025.

Bengt Eriksson     

Glatt och mysigt pussel

Richard Osman

Torsdagsmordklubben

Uppläsare: Cecilia Nilsson

(Albert Bonniers förlag)

Berättarglad pusseldeckare, skriven med värme och humor.

Den här ”DeckarDrinken” gav mej en lätt och skön myskrimberusning:

2 cl Agatha Christie, 2 cl brittisk humor, 1 cl Ingelman-Sundbergs ”Pensionärsliga” och 1 cl ”Morden i Midsomer”.

Sedan ”shaken, not stirred” och strössla över med ett härligt persongalleri.

Språket är lättlyssnat, underhållande och har många blinkningar (även ironiska) till deckare genom åren. Uppläsningen är bra och matchar berättelsen utmärkt.

När jag ”nyktrat till” minns jag svagt att pensionärsgänget ibland blev för mycket karikatyrer och att historien emellanåt broderades ut väl mycket……

Men på något sätt hör det till genren.

Rolf Olanderssonåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, är en litterär allätare men hans hjärta klappar högst för deckare/krimi/spänningsromaner. Också engagerad recensent i Facebookgruppen ”Spänningsklubben”.

Deckarloggbäst april 2021

Ann-Helén Laestadius

Stöld

(Romanus Selling)

”Stöld” kan placeras i en genre som verkar växa nu igen. Den genre där annan skönlitteratur möter detektiv-, polisroman och thriller. Laestadius låter helt medvetet dessa olika litterära former sammanföras och förenas. Varje genres styrka får deras  gemensamma styrka att växa och bli ännu starkare. Två nyckelmeningar: ”Han dödade min ren och hotade mig när jag var nio år. Förstår du vad det gör med ett barn?” Huvudpersonen Elsa säger så och hon säger det till en polis. Som vuxen, inte som barn, då hon var med om den hemska händelse som förändrade hennes liv, som följt och följer henne genom livet, för då vågade hon inte.

Yrsa Sigurdardóttir

Upprättelsen

Övers: Susanne Andersson

(Harper Collins)

Islands deckardrottning gör ingen besviken. Med sin serie om polisen Huldar och barnpsykologen Freyja har hon mycket välförtjänt vunnit internationell ryktbarhet. ”Upprättelsen” är tredje delen,  kanske inte den bästa i serien men helt klart den mest angelägna och den som berört mig mest. Bilderna på ett brutalt mord på en ung tjej sprids via Snapchat. Förövaren verkar vara ute efter flera offer och när en tonårskille försvinner inser polisen att de jagar en seriemördare. En gemensam nämnare för offren är att de varit aktiva som nätmobbare och med synnerligen sadistiska metoder förföljt sina offer. Det är omskakande läsning. Men angeläget. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Christoffer Carlsson 

Brinn mig en sol

(Albert Bonniers)

Även hans nya polis-, noir- och bygderoman utspelar sig i övergivningsbygderna nordost om Halmstad. En författare som återvänt till byn Tofta sitter i barndomshemmet och skriver en bok om två poliser han minns sen barndomen. Det började i februari 1986, kvällen då Olof Palme blev mördad. Samma natt våldtogs och mördades en ung kvinna vid Nyårsåsen. Utredningen hamnar hos polisen Sven Jörgensen. Fem år senare återupptas den av polisen Vidar Jörgensen, hans son. Carlsson berättar långsamt och noga, skapar sjudande spänning och brusande stämning. Hela bygden andas, både bebodda och tomma hus. ”Brinn mig en sol” är en starkt verklig skildring av Halland noir, en del av det bortglömda  Sverige.

Sarah Penner

Giftmakerskan

Övers: Helena Tusås

(Harper Collins)

Kvinnodeckare gånger tre. Sarah Penners berättar inte bara i två tidsplan, vilket ju inte är  ovanligt, men hon låter den nyare tiden liksom berätta den äldre historien. Som om intrigen berättar sig själv. I nutiden finns Caroline, amerikansk historiker på besök i London. En drygt 50-årig man, ovårdad i smutsiga khakishorts, lockar henne med på  ”mudlarking” vid floden Themsen, där hon i leran på flodstranden hittar en glasbehållare med en liten inristning. Företagslogga? Ser ut som en apoteksflaska. Flaskan ska leda Caroline bakåt till 1700-talet och de bägge andra kvinnorna. Eliza var apotekare i London; en speciell sådan: en giftapotekerska med kvinnor som kunder. En dag kommer Nelly, blott 12 år, hennes yngsta kund, till apoteket.

Ragnar Jónasson

Snöblind

Övers: Arvid Nordh

(Modernista)

Så här deckardebuterade islänningen Ragnar Jónasson. Också ”Snöblind” är en polisroman och influerad av Agatha Christie. Samtidigt en högst isländsk deckare, där stämningen bestäms av natur och väderlek. Platsen är fiskestaden Siglufjörður i nordligaste Island. Dit anländer den nyblivne polisen Ari Thor och hamnar direkt i en utredning om våld och mord. En kvinna hittas blodig och halvnaken. Stadens gamle författare ska dö. Det är vinter. Det snöar och snöar. Den lilla staden blir allt mer insnöad, omöjligt att ta sig dit eller därifrån genom den smala bergstunneln. ”Snöblind” förvandlas till ett slags det låsta rummet-deckare.

Noir och pussel i Islands lavajord

Ragnar Jónasson

Snöblind

Övers: Arvid Nordh

(Modernista)

På svenska finns tidigare serien om Hulda Hermansdottír, äldre kvinna och polis i Reykjavík, men så här deckardebuterade Ragnar Jónasson.

Också ”Snöblind” är en polisroman och influerad av Agatha Christie. Och samtidigt en högst isländsk deckare, där stämningen bestäms av naturen och väderleken.

Platsen är fiskestaden Siglufjörður i nordligaste Island.

Dit anländer den nyblivne polisen Ari Thor – med fästmön kvar i Reykjavík – och hamnar direkt i en utredning om våld och mord.

En kvinna hittas blodig och halvnaken. Stadens gamla författare ska dö.

I Siglufjörður (cirka 1 000 invånare) låser man inte dörrarna men alla har hemligheter.

Det är vinter. Det snöar och snöar.

Den lilla staden blir allt mer insnöad, omöjligt att ta sig dit eller därifrån genom den smala bergstunneln. ”Snöblind” förvandlas till ett slags det låsta rummet-deckare.

Genrekunnigt och väl utfört. Noir förenas med pussel och planteras i Islands lavajord. 

Bengt Eriksson

Ungefär så här i Gota Medias tidningar

En engelsk deckarask med tusen bråddjup

Minette Walters

Blomsterkronan

Övers: Elisabeth Helms och Manni Kössler

(Bonniers)

”The Scold’s Bridle”, som originaltiteln lyder, är ett slags mask eller ställning av metall som träddes över huvudet på uppkäftiga kvinnor. En vass metallbit höll tungan på plats.

Den svenska titeln har blivit ”Blomsterkronan”. Så dumt och fel – ett smärre sabotage mot författaren. Detta tilltag riskerar att rasera den känslomässiga grund (illamående, ilska) som Minette Walters lägger för läsaren och som ska bära läsningen av romanen – från omslaget till sista sidan!

Också ”Blomsterkronan”, de engelska författarinnan Minette Walters tredje kriminalroman, är en mycket engelsk deckare.

Den lilla byn, Fontwell, kunde vara S:t Mary Mead. Den gamla kvinnan, Mathilda Gillespie, som hittas död (självmord eller mord?) med en ”scold’s bridle” över huvudet, kunde bo granne med miss Marple.

Minette Walters förenar Agatha Christie och Ruth Rendell. Rättare sagt: hon ställer Christie (det gamla) mot Rendell (det nya).

Hon fortsätter att utveckla ett tema som är genomgående för hennes romaner: förhållandet mellan gamla traditioner och moderna åsikter, tankar och sätt att leva.

Kvinnorna placeras i berättelsens centrum – allt mer för varje ny roman. Här är de två: den nämnda, gamla kvinnan samt en yngre kvinna och läkare. De representerar gårdagens och dagens kvinnobild.

Liksom de föregående romanerna, ”Iskällaren” och ”Skulptrisen”, är ”Blomsterkronan” en engelsk ask med tusen bråddjupa fack, som öppnar sej, det ena efter det andra. Krminalromanen blir en kvinnoroman, som i sin tur blir en roman om människor, både män och kvinnor.

Hösten 1994, då romanen publicerades i England, läste jag ” The Scold’s Bridle” första gången. Sen dess har romanen levt i mitt huvud, förändrats och fördjupats.

Då tyckte jag att den kvinnliga läkaren var gift med en mansgris och tölp. Nu blir jag osäker.

Var finns den osympatiske mannen: i verkligheten eller i sin hustrus ögon? När kvinnan fått friheten att tala, vad använder hon sin tunga till? Är manschauvinismen medfödd, genetisk, eller svaret på kvinnans anklagelse och förväntan?

 Titeln, ”The Scold’s Bridle”, är själva nyckeln till de kriminella och mänskliga gåtorna i romanen. Desto märkligare att förlaget inte fattat att den svenska titeln skulle ha varit till exempel ”Kärringbetsel”.

Behöver jag tillägga att Minette Walters med den här romanen ännu en gång bevisar att hon är en av de bästa, mest intressanta och spännande nya kvinnodeckarförfattarna?

Bengt Eriksson

Publicerat i Göteborgs-Tidningen 1996

PS. Jag tog något för givet som jag inte borde ha tagit för givet, nämligen att Minette Walters deckare fortfarande var tillgängliga på svenska. Men nej, inte en enda titel verkar finns hos vare sig nät- eller de fysiska bokhandlarna. Hennes böcker är utgångna.

Men… de ä r ju lika läsvärda fortfarande! Minette Walters borde kunna hitta en ny publik, nå en ny generation av deckarläsare. Jo, böckerna finns hos antikvariaten men de borde finnas i pocket och är det verkligen så att inget förlag är intresserat av ge ut dem som ljud- och e-böcker?

Ljuddeckare: Jul med Poirot

Agatha Christie

Poirots jul

Övers: Helen Ljungmark

Uppläsare: Maria Lyckow

(Bookmark)

Klockren pusseldeckare i lysande uppläsning!

Tanken var att njuta av en klassisk deckare och få julstämning på köpet. Första önskan blev utan tvekan uppfylld men julstämningen kom av sig då mordet sker i upptakten av julfirandet.

Och jag fick inte se Poirot i tomtedräkt, visserligen passar hans rondör väl för uppgiften men hans personlighet och är inte den rätta för att krypa i skorstenar och ropa ”Ho-Ho”.

Stilrent upplägg: Den åldrade miljonären samlar sina närmaste till julen. Ett mord sker i ”det låsta rummet”.

Poirot firar jul i närheten, blir engagerad i utredningen och med sedvanlig finess samlar han in kunskap om dådet, släkten, hemligheter mm. Bitarna faller på plats och finalen sker inför ”öppen ridå”.

Boken bär alla de kännetecken som får mej att än idag njuta av Christies böcker: välskriven och lättläst, smart deckargåta, smygande spänning, härligt persongalleri, kluriga ledtrådar, fina dialoger och en touch av brittisk humor.

Rolf Olandersson, gästrecensent på Deckarlogg, är en litterär allätare men hans hjärta klappar högst för deckare/krimi/spänningsromaner. Engagerad recensent i Facebookgruppen ”Spänningsklubben”.

Deckarloggredaktörens tillägg: Observera också följande…

1) Boken finns även som ebok och fysisk bok.

2) Helen Ljungmark har nyöversatt den här återutgivningserien med Agatha Christies deckare, moderniserat finkänsligt och samtidigt lyft fram det brittiska. Just den här titeln är från 1938.

3) Sara R. Acedos omslag till de återutgivna Christie-deckarna är som fina små konstverk.

Deckarloggbäst september 2020

Karlin & Schwarz

Dockfabriken

(Norstedts)

Förstlingsverket av deckarduon Karlin & Schwarz – Lena och Åsa – är häpnadsväckande, oväntat och skrämmande. Ämne: artificiell intelligens. Frågan som ställs: ”När upphör en AI att vara en robot och blir en riktig varelse med människovärde?” Personerna upplever och betraktar med varsina ögon: Heinrich, forskaren, Nora, hans fru (för det är hon väl?), Clara, forskarkollega/konkurrent), Alex, säkerhetspolis, och Baynes, vars roll ni själva får upptäcka. Spänningen triggas av de olika perspektiven, samtidigt som författarna lyckas föra en diskussion om forskning i artificiell intelligens.

Martin Rössel

Curare

(Lind & Co)

Martin Rössel från musikgruppen Dom dummaste kommer ut som deckarförfattare. Polisromanen ”Curare” är personlig blandning av spektakulära seriemord och realistisk polisutredning. Erika Hård, kriminalinspektör och lesbisk, leder utredningen. Hennes sexuella läggning betonas utan att bli en poäng (om ni förstår). Ingredienser: kampsport, gangsterligor, prostitution, barnmisshandel, miljöaktivism… Lite spretigt men intrigen går ihop till sist. Inte minst tack vare humorn. Som när Erika lyssnar på en låt (finns på Spotify) med den sjungande deckarförfattaren.

Kerstin Bergman

Oskuld och oleander

(Southside Stories)

Faster Irma har dött. Hon bodde kvar i vad som varit Iris barndomshem. Nu ska det rensas ut inför en försäljning. När Iris Bure återvänder till Ekerö utanför Stockholm kunde det vara Puck Bure som reser till Skoga. Kerstin Bergman skapar mer stämning än spänning men hon smyger in ett mörker i stämningen. Stämningen blir  spänning. Gammaldags spänning? Pussel som på Christies och Langs tid? Ja, lite så. Men också en mycket svensk stämning, inte bara dåtida och historisk heller utan nutida, idag, just nu på Ekerö.

Anders H Blomström

Smutsiga hjärtan

Kattlundsdeckare 2

(Horneman förlag) 

Året har blivit 1365 när Anders H Blomström följer upp sin första medeltidsdeckare. Platsen är fortfarande Wisby (med historisk omnejd). Flera personer, som stadsfogden Botulf Kattlund och den nu skeppslöse Tjelvar Pavaldson, återkommer. ”Smutsiga hjärtan” är en ordagrann medeltidsdeckare. Allt – miljöer, personer, kriminalitet – hör ihop. Nästan så man tror att händelserna nedtecknades då, i sin egen medeltid. Blomström återlevandegör en tid då det mesta som människor tog sig för hade ansetts kriminellt idag. Spännande, intressant och ja, stortartat.

Guillaume Musso

Samtal från en ängel

Övers: Christina Norrman

(Bokförlaget NoNa)

För mig var det tuggmotstånd i bokens inledning. Jag har i allmänhet svårt för deckare med glamour, lyx och där alla betydande kvinnor beskrivs som snygga och slanka. Men att irritera läsaren är ett effektivt knep för att skapa engagemang. Jag vill veta vad de här galningarna ska hitta på. Boken blir allt mer thrillerbetonad för att sluta med en fet upptrappning. Jag älskar böcker med snygga planteringar som poppar upp som påsksmällare på slutet. Här är det fullt av dem. Ett gediget hantverk som inte slarvar med detaljerna. Upplägget är i det närmaste perfekt. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Stryknin och andra gifter

Agatha Christie

En dos stryknin

Övers: Eva Wahlenberg

(Bookmark)

Exakt 20 år sen är det sen jag senast läste Agatha Christies ”En dos stryknin” (då utgiven av Albert Bonniers). Nu, när romanen återutgivits än en gång (av Bookmark) beroende på att det gått 100 år sen denna allra första Christie-deckare publicerades i England, har jag läst om den.

Agatha Christie hade dock (trösterikt nog, skulle man kunna säga) problem med att få ut boken. Flera förlag refuserade och när hon hittade ett förlag som var villigt att ge ut hennes deckare med originaltiteln ”The mysterious Affairs At Styles” – då ställdes förlaget som villkor att sista kapitlet skrevs om (vilket ju inte är trösterikt).

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är agatha-christie-en-dos-stryknin.jpg

Sara R. Acedo har gjort det fina omslaget till ”En dos stryknin” och även till övriga titlar i den aktuella återutgivningsserien med Christie-deckare.

Redan i ”En dos stryknin” – den svenska och absolut bättre titeln – introduceras och presenteras också Hercule Poirot, en nyligen pensionerade belgisk polis som rest till England för att vila upp sig i den lilla byn Styles St. Mary.    

Dit anländer också Poirots vän och blivande ständige ledsagare kapten Hastings, som även han ska vila upp sig (från striderna vid första världskriget). Styles i den engelska titeln syftar på herrgården Styles med den förmögna Mrs Inglethorp som ordnat flyktingboende under kriget.

Det sägs ibland att det här ska vara den allra första pusseldeckare, alltså att pusseldeckargenren härmed föddes. Något tveksamt kanske men struntsamma, ”En dos stryknin” är en mycket pusslig deckare.

Agatha Christie ger den ena ledtråden efter den andra så att läsaren ska kunna lösa mysteriet före Hercule Poirot. Hah! är väl kommentaren på det.

Christie visar sig också redan här ha skaffat sig stor kännedom i såväl stryknin som andra gifter. Så det var ju tur att hon blev deckarförfattare och inte giftmörderska, för polisen hade aldrig fått fast henne!

En extra finess med den här återutgåvan är att den har två slut: det tidigare, omändrade slutkapitlet och dessutom det refuserade originalkapitlet (som lär ha översatts till svenska för första gången). Läs och jämför – hade förlaget rätt?

Bengt Eriksson