Övernaturlig pusseldeckare

Kompletterar förra inlägget på Deckarlogg, alltså intervjukrönikan med/om Amanda Hellberg, med följande kortrecension från 2013 av hennes fortfarande – tyvärr – senaste övernaturliga vuxenskräckkrimi.

*

Amanda Hellberg
Snögloben
(Forum)

Hellberg SnöglobenI nya romanen om Maja Grå, svenskan som for till England och upptäckte sin övernaturliga förmåga, har Amanda Hellberg bytt genre ännu en gång.

”Snögloben” är en lantlig pusseldeckare i Agatha Christie-stil.

Efter bröllopsfesten har brudgummen hittats död på ett slott nära Oxford. Polisens insatsstyrka, där Maja Grå nu ingår som speciell medarbetare, rycker ut.

Ingen märklig intrig utan det som får historien att lyfta är Hellbergs lugna, varma men ändå pådrivande sätt att berätta.

Och inte minst hennes övernaturliga – det är ordet – förmåga att förvandla mys till rys och vardag till skräck, från ena meningen, ja, ena ordet, till nästa.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(publicerat i Femina 2013)

Annonser

Detektivbyrån på Denmark Street

Deckarromaner
Robert Galbraith (J. K. Rowling)
Gökens rop
Silkesmasken
Karriär i ondska
(Alla utgivna av W&W)

Teveserie med premiär 2017

Nätet
twitter.com/Robin_Ellacott
twitter.com/CormoranStrike
robert-galbraith.com
strikefans.com

På Twitter uppstod nyligen en diskussion mellan J.K. Rowling och hennes deckarhuvudpersoner, Cormoran Strike och Robin Ellacott. Det var kul och ger samtidigt en bild av hur kriminallitteratur kan fungera: personerna lever också utanför bokpärmarna.

Harry Potter-författaren tänkte skriva deckare i hemlighet. Men redan innan ”Gökens rop” kom ut hade det avslöjats att Rowling dolde sig bakom namnet Robert Galbraith.

Debuten var som ett möte mellan Agatha Christie och Raymond Chandler, uppföljaren ”Silkesmasken” blev mer hårdkokt och den tredje, hittills senaste titeln, ”Karriär i ondska”, är typisk brittisk noir.

Denmark Street

Vinjetten till nätsidan för strikefans.com: Denmark Street i London med Cormoran Strikes privatdetektivbyrå i andra huset till höger. 

Det sista passar perfekt för Rowlings specialitet som deckarförfattare: personer och miljöer. Intrigerna (kvinna faller från balkong, författare försvinner, otäcka kvinnomord) är väl sådär; däremot andas, luktar och väsnas London (med omnejd) från romansidorna.

Ingen tillfällighet att den enbente Afghanistanveteranen Cormoran Strike har sin detektivbyrå med Robin som sekreterare på Denmark Street, en legendarisk gata för brittisk popkultur (främst musik).

Här låg musikförlagen, här gjordes inspelningar med Rolling Stones och Donovan.

Detektivbyrån finns i nr 26 – ett autentiskt hus! När böckerna utspelar sig, 2010-11, hörs basdunket från 12 Bar Club upp till kontoret. Cormorans favoritpub, The Tottenham (nu Flying Horse), ligger någon minut bort, på nr 6 Oxford Street.

Miljöerna tecknas så levande att Rowlings läsare strax följde Cormoran och Robin i fotspåren, för att sen rapportera på nätet. Det här måste filmas! tänkte jag.

Nu pågår inspelningarna av en BBC-serie med Tom Burke (som Cormoran Strike) och Holliday Grainger (Robin Ellacott). Premiär senare i år.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(Arbetet 2017)

Thriller genom Turkiets historia

Zülfü Livaneli
Serenad
(Molin & Sorgenfrei,
över: Mats Andersson)

I mitten av romanen finns en thriller.

Zülfü Livaneli, som bodde i Sverige på 80-talet, skriver också på en rapp prosa, nästan i thrillertempo. (Plus att Agatha Christie nämns redan i början.)

Serenad.jpgMen ”Serenad” är ingen deckare på det sättet utan en spännande historisk roman där dagens Turkiet möter de händelser ur sitt förflutna som landet vill glömma.

Miljö: Istanbul och Konstantinopel, Turkiet och Osmanska riket. Tid: idag, andra världskriget och armeniska ”massakern”.

Maya, assistent på Istanbuls universitet, hämtar Maximilian Wagner, åldrig tysk-amerikansk professor, på Atatürkflygplatsen och inkvarterar honom på hotell Pera Palace.

Strax börjar deras gemensamma resa genom Wagners minnen och Turkiets historia.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(Gota Medias tidningar 2015)

2016 års bästa svenska mysrys, mjukkokt, cozy och feelgod

Eftersom romaner i genren feelgood blivit allt mer populära så är det ju inte konstigt att fler och fler nya författare också försöker sig på att skriva mysrys, mjukkokt, cozy crime, feelgood-deckare och allt vad det kan kallas.

Ojojoj, ja. För svårare undergenre inom kriminallitteraturen går knappt att hitta. Det gäller att balansera såååå exakt mellan mys och rys, mjukt och hårt, snällt och tufft.

Därför att det hårda, tuffa ryset måste också komma med. Det får varken bli för lite av det ena eller det andra.

Ett eller oftast flera mord är ju varken något mjukt eller mysigt. Och det måste framgå – även eller snarare inte minst i en deckare som vill vara mysrys, mjukkokt, cozy crime eller feelgood.

Det finns fler svenska deckarförfattare som försöker balansera det mjuka mot det kriminella (dem hoppas jag återkomma till) men tre namn har – av olika anledningar – placerat sig bland mina favoriter eller åtminstone ”favoriter”: Annette Haaland, Marianne Cedervall och Kristina Appelqvist.

pastor-vivekaHaaland, som under 2016 dubbeldebuterade med ”Pastor Viveka och tanterna” och ”Pastor Viveka och hundraårsjubileet” (bägge Albert Bonniers förlag).

Att jag läste hennes mysrysare – genast de kom – berodde på miljön: Enskede söder om Söder i Stockholm. För den miljön känner jag väl till. Där låg min (och Anna Odells) högstadieskola, dit gick jag på morgon varje måndag till lördag.

haaland-2Med miljön lyckas Haaland riktigt bra. Hon beskriver den varmt och vänligt, dessutom så gott som autentiskt. Och pastor Viveka är trevlig, ja, nästan övertrevlig (och mänsklig). Däremot lyckas Haaland sämre med det kriminella – det blir närapå vänligt det också.

Och det duger inte i en deckare: för mycket mys – för lite rys.

Marianne Cedervall inledde med en serie deckare eller (nästan)deckare, beroende på hur var och en definierar deckare, där affirmation stod i centrum. Det vill säga den ena av de bägge kvinnliga huvudpersonerna kunde koncentrera sig och tänka på något – och så inträffade just det!

Mystiskt? Märkligt? Fånigt? Det må somliga tycka. Jag tyckte det var fyndigt.

Nu har Cedervall övergått till att skriva en serie mys- och rysdeckare som ska vara just deckare fast mysiga. Liknande miljöer som den första serien: Gotland.

Det gick så där, till att börja med. Tyckte jag. Också för mycket mys på bekostnad av det kriminella och när väntetiden på deckarinslagen dessutom var lång – föööör lång – då blev det långtråkigt.

Inte ens en mysdeckare får ju bli tråkig.

cedervall-2Fast i seriens andra titel, ”Låt det som varit vila” (Lind & Co), utgiven 2016, har Cedervall lyckats bättre. Nu hänger feelgood ihop med deckare, cozy med crime, mys med… nja, inte rys direkt men med det kriminella.

Väntetiden har kortats. Pensionären Anki (Karlsson), den kvinnliga huvudpersonen, får nästan – i alla fall ligger det i luften, nu får det ske snart – ihop det med den manliga.

Kom igen! Med viss förhoppning inväntar jag nu nästa feelgood-deckare av Marianne Cedervall.

Så till sist men absolut inte minst: Kristina Appelqvist, som härmed utnämns till fjolårets bästa svenska deckarförfattare i genren mysrys, mjukkokt, cozy crime, feelgood-deckare och så vidare.

Även Appelqvist har en föregående serie bakom sig, en snarlik feelgood-deckarserie i samma miljö: universitetsstaden Skövde (med omnejd). Jaja, om ni hävdar att högskolan i Skövde är väl inget universitet så är det som det är med det: skönlitteratur och fiktion.

Maria Lang, Agatha Christie, Dorothy L. Sayers och kanske till och med Helena Poloni/Ingegerd Stadener har lagt grundstenarna till såväl hennes första pusselmysiga deckarserie som den nya om och med litteraturforskaren och talskrivaren Helena (Waller) som huvudperson.

AppelqvistJag uppskattade hennes första pusselmysiga deckarserie men till den andra och nya serien, där ”Smultron, bröllop och döden” (Piratförlaget) är tredje titeln, har jag varit lite mer avogt inställd. Tills nu…

Bättre balans mellan det kriminella och det som ska kännas bra: litteratur (viktigt för Appelqvists deckarserie, här spinner tråden kring Shakespeare och en amatöruppsättning av ”Romeo och Julia”), kärlekar (gånger flera alltså), miljöerna (svenska med utflykt utomlands) och så – mord.

Mer driv i berättelsen också – riktningen är hela tiden framåt…

Så jag konstaterar: med ”Smultron, bröllop och döden” (be)visar Kristina Appelqvist att Deckarlogg 2hon – för närvarande – är Sveriges mysdeckardrottning.

Bengt Eriksson

Feelgood på Gotland

Marianne Cedervall författade en både underhållande och annorlunda deckarserie, som kan kallas S-serien (samtliga romaner har titlar som börjar på bokstaven S) eller deckarserien om väninnorna Mirjamn och Hervor och Mirjam, mest mest på Gotland respektive mest i Tornedalen.

Ja, jag ser att varken författaren själv eller hennes nya förlag verkar nu vilja att Mirjamn- och Hervor-serien ska kallas deckare. Men det var böckerna – de titlar som var som bäst. Då var de – också – deckare. Innan serien började gå i stå, vilket den väl gjorde i typ de två sista titlarna (av fem).

svinhuggSå i och för sig kan jag förstå att Marianne Cedervall ville lägga ner och starta upp på nytt, börja skriva en ny deckarserie.

Men – det måste poängteras – det där personliga och egenartade från den första serien, det är inte så lätt att åstadkomma ännu en gång. Den ena väninnan, Mirjam, var/är nämligen en jäkel på affirmationer.

Vadå? Jo, att tänka på och önska något så mycket att det faktiskt inträffar. Det är en affirmation, som hon Mirjam var så bra på. Typ – fast det ska man ju inte – tänka intensivt på att man vill att någon ska dö.

Sådär övernaturligt alltså? Smått fånigt? Tja. Nä. Inte alls. En egen författarväg genom en roman och romanserie, enligt mig.

De tre första titlarna i Cedervalls förra (deckar)serie – ”Svinhugg”, ”Svartvintern” och ”Spinnsidan” – rekommenderas som några av de mest personliga och fyndiga deckare som skrivits i Sverige på senare år. De två sista, ”Stormsvala” och ”Solsvärta” (samtliga utgivna av Natur & Kultur, 2009-14), kan ni väl också läsa – om ni får lust. Men där avtar det fyndiga, kanske för att Norrland och Gotland bytts mot New York och Västerås.

svartvinternI fjol kom så första titeln, ”Av skuggor märkt” (Lind & Co), i vad som skulle bli Marianne Cedervalls nya deckarserie – den här gången med så pass stark betoning på förledet att serien kan kallas just deckare.

Även nu på Gotland, närmare bestämt i Mullvads (med omnejd), men förstås med ny huvudperson, Anki Karlsson, pensionär och ensamstående, som slagit sig ner på Gotland med sina islandshästar.

Jag var måttligt förtjust. Ingen affirmation här, om man säger. Som jag skrev i min recension: ”Av skuggor märkt” töltar framåt på den smala gränsen mellan feel good (som den här deckaren rubricerats som), trist och tråkig.

Att skriva mysiga deckare är svårt, det får varken bli för mycket av den ena eller det andra. Men bäggedera måste vara med, både det mysiga och det åtminstone lite spännande.

Vad som gäller, tror jag, kan sammanfattas med ordet charm – eller kanske stämning. Men det måste vara en charmfull stämning. Och i denna stämning måste sen kriminaliten släppas lös. Intrigen ska liksom falla till ro och dra iväg framåt, samtidgt.

cedervall-1Den första titeln i Cedervalls nya deckarserie – ett slags försök att förena Agatha Christie och Enid Blyton, Miss Marple och Hemliga tvåan – blev tyvärr charmlös. Och apropå ”hemliga tvåan”: den ena delen av amatördeckarduon var och är förstås Anki (även Miss Marple på Gotland) medan den andra bestod och består av den förre, likaså pensionerade och till att börja med rätt buttre före detta kriminalkommissarien Tryggve Fridman.

Anki och Tryggve återkommer i årets titel, alltså den andra i serien, ”Låt det som varit vila” (också Lind & Co).

Samma lunk och tölt. Fast jag tycker ändå att personerna och miljöerna nu börjar samla ihop sig till vad som kan kallas stämning. Gotlandsstämning? Ja, en svag sådan men jag tror jag vågar använda den beskrivningen. (Ska också be min gotlandssommarboende deckarloggkollega läsa: bekräfta eller dementera.)

I den nya boken har Mirjam, höll jag på att skriva; i nya boken har Anki, menade jag, bjudit in tre väninnor till Gotland. Det ska bli tryffelfestival på den nu lite lyxifierade lokalkrogen. Dit går förstås alla inblandade personer för att äta en festivalmåltid bestående av sex olika tryffelrätter. Och på restaurangen dör förstås – plötsligt – en av personerna..

cedervall-2Dålig stämning mellan vissa personer, familje- och släktintriger, ett försök till eldsvåda och en av Ankis väninnor blir störtkär i en karl som kommer på besök till Tryggve. Med flera av de ingredienser som bör vara med.

Det tar sin tid och sina sidor innan deckeriet sätter igång och blandstämningen av mys och rys (nåååja) infinner sig. Alltför många sidor, enligt min mening. Men så är den där: stämningen har smugit på utan att jag ens märkte det. Så att mitt slutomdöme på sista sidan ändå blir: Inte alls illa. Rätt bra, ju.

Vågar en nu hoppas på att Marianne Cedervall fått upp farten, så lunket övergår i säg dubbeltölt direkt på första sidan i den kommande, tredje delen av Anki- och Tryggve-serien? Och så bara ansar och putsar och drar hon åt lite, resten av berättelsen.

Jag hoppas det. Dessutom önskar jag att författaren nu begriper att det är dags för Anki och Tryggve att spana in varann på allvar, att hon (med sina hästar) och han (med sin hund) Deckarlogg 2får ihop det och blir ett par. Litta romantik och kärlek mellan dom skulle liasom piffa upp och krydda till Cedervalls nya feelgood-deckarserie.

Bengt Eriksson

Mys, feelgood och cozy

Det är ju något märkligt med krimi.

Om en deckare kokas så att säga normalt och som vanligt så blir den hård. Om deckaren kokas lite till så blir den mjuk. Om deckaren sen kokas ännu något mer så blir den mysig. Eller ”feelgood”. Eller ”cozy”, om ni vill.

Ifall någon nu tycker det verkar som om jag låter ironisk och nog inte riktigt gillar ”mysdeckare” alternativt ”feelgood” eller cozy crime” så visst kan det väl stämma. Jag undrar: Hur mysigt kan det bli med ett eller flera mord?

Bör det bli? Får det bli? Hur gott ska en deckarläsare må av att en eller två eller tre eller ännu fler personer blir mördade?

Agatha Christie må ha skrivit deckare av mjukare sort – men hennes deckare är väl inte mysiga? Och så kan knappast heller Maria Langs beskrivas. Det finns, tycker jag, en mysgräns som inte borde gå – och oftast inte heller går – att passera för den som skriver skönlitteratur om så kallad ond bråd död.

Trots mina förutbestämda meningar och aversioner så började jag att läsa ”Pastor Viveka och tanterna” (Albert Bonniers) av Annette Haaland. På fliken beskrivs boken som just en ”underhållande mysdeckare”. Där anges också att den ska innehålla ”trivsam spänning” och ”existentiella frågor”.

pastor-vivekaKommentar till orden ”spänning” och ”existentiell”: Nja.

Fast nu ska jag inte gå åsikterna i förväg. Ändå började jag alltså att läsa Haalands ”mysdeckare” och det var av ett personligt skäl: miljöpersonligt. Inte det sämsta heller utan tvärtom mycket viktigt – alltså den miljö i vilken en deckarförfattare låter sin kriminalgåta utspelas.

Gamla Enskede, strax söder om Söder i Stockholm, på – framför allt – högra sidan om Nynäsvägen efter att man passerar Nya Söderstadion (så heter den och inget annat). Detta är miljön i ”Pastor Viveka och tanterna”.

En miljö där jag tillbringade mycket av min barn- och ungdom. Handelsvägen vet jag var den går, den ingången brukade jag använda när jag (och generationen efter Anna Odell) gick in på vår mardröms skola. På Krokvägen bodde en i min klass och Margaretavägen går bakom Margaretaparken där jag hade småfuffens för mig med en annan skolkamrat (av motsatt kön).

Jag känner igen gatorna i Enskede. Också Annette Haaland känner sin miljö. Fattas bara: huvudpersonen Viveka är pastor i vad som benämns Enskede frikyrka, som får anses vara densamma som verklighetens Triangelkyrka där Haaland själv är pastor.

Min enda invändning mot miljöskildringen är att Enskede tryckts ihop. Som om det är några hundra meter bara mellan Dalens koloniområde och Svedmyra centrum! Men visst, åkej, det är författarens privilegium. Till Bagarmossen måste Viveka i alla fall ta bilen.

Personerna i Annette Haalands debutdeckare är främst församlingsmedlemmarna. Och särskilt tanterna: i andra kapitlet samlas de i Doris kolonistuga – Viola, Selma, Edna, Doris själv med flera – för att diskutera pastorns förslag att det ska serveras frukt (?!!?) istället för sju sorters kakor till kyrkkaffet.

Någon av dem ska snart dö = bli mördad.

Fler personer: Henry, som liksom Viveka har en kolonilott, Åke, som är så engagerad i kyrkan att Viveka får se upp så han inte tar över, Abbe, bokhandlaren som Viveka råkar få lite kuckeliku med (fast ytterst lite, hon är gift ju och dessutom pastor), fastighetsmäklaren Benny Falk, det homosexuella paret Urban och Östen med papegojan Margareth, och så vidare.

Någon/några av dessa kommer också att bli mördad/e.

Hur det nu är möjligt, när spänningen – ”spänningen”? – kan beskrivas som ospänning. Snarare bakåt- än framförhållning. Det enda lite spännande ska väl i så fall vara att fundera på vem som kan ha varit Abbes riktiga mamma. Annars puttrar det på, tänk ett långkok på spisen med svag värme.

Men det kanske är grejen, som jag inte har fattat. Eller eventuellt förstått omedvetet. Att läsaren långsamt ska sjunka in i miljön och bli bekant med människorna. Men varför då skriva en deckare? Behövs verkligen morden? Räckte det inte med ”mys”- och ”feelgood-” och ”cozy-” plus efternamnet roman?

Nej, jag stannade inte upp i mitten. Jag la inte boken ifrån mig. Jag läste mysdeckaren ”Pastor Viveka och tanterna” till sista sidan (287). Jag erkänner det, så nånting var det väl som fick mig att stanna kvar. Och, jag erkänner det också, jag kommer nog att läsa hennes nästa ”deckare”. Fast helst utan citattecken, så snälla…

Deckarlogg 2Någon gnutta framförhållning, en liten, liten spänning som för berättelsen framåt – skulle en deckarläsare kunna få begära det?

Bengt Eriksson

Hjälp så skraj jag blev!

Jag gillar såna här böcker. Jag gillar också Helena Dahlgren. Så kombon är perfekt:

Boken ”100 hemskaste” (Modernista) innehåller alltså 100 tips på skräck, en genre som jag långsamt börjat bredda mig till från krimi, av en skräckläsare (just läsare, i första hand, recensent och skribent därefter) som uttrycker sig spontant, lika förtjust som skräckfyllt, rätt på och omedelbart ur hjärtat, ibland utan att passera andra kroppsdelar.

Gillar speciellt det här dahlgrenska sättet att skriva och recensera: slängigt och svängigt; mellan blogg, privatprat och faktabok

Genre och genre, förresten. Det är väl med skräck som med krimi: snarare ett familjeträd med olika medlemmar än en litterär genre. Och litteratur, förresten. Helena Dahlgren skriver också om TV-serier, film och musik (och den hemska apparaten telefon).

Vad gäller litteratur: romaner, noveller och dikter, också barnböcker. Översatta till svenska och oöversatta från engelska.

100-hemskaste(Förresten, jag tror fortfarande den förra ”bokhoran” Helena drog ett svepskäl när hon avvek från att medverka i ”min” antologi ”Ny Noir” härom åren. Jag sörjer det, fortfarande.)

Hennes guide- och tipsbok kan läsas på flera sätt. Till exempel bläddras i, hit och dit, lite här och var, för att fastna på plats nr 90: ”Ett sting i tummen” av Agatha Christie.

Va? Christie? På en skräcklista?! Jodå, som Helena Dahlgren skriver: ”Jag lutar mig bakåt och förklarar pedagogiskt…”

Sen kan man hamna på nr 74 (romanen ”Varulvens år” av Stephen King), 84 (Derry, ”fiktiv stad… möjligen inspirerad av Stephen Kings hemstad Bangor”), 41 (novellen ”Bortbytingen” av Selma Lagerlöf), 43 (Sarah Palmer, ”fiktiv karaktär”), 17 (”Exorcisten”, långfilm i regi av William Friedkin) och så vidare…

Som synes går boken nerifrån och upp som Helena Dahlgrens personliga topplista. Så man kan läsa på det sättet också, börja med plats nr 100 (romanen ”The House”, inte översatt, av Bentley Little; den har jag inte läst, den ska jag läsa) ändå upp i topp till plats nr 1… (Nej, vad som ligger där tänker jag inte avslöja, men såååå förvånad kommer ingen att bli, tror jag.)

Ofta lite längre texter men ibland väldigt (och, i mitt tycke, lite för) kort.

Många upptäckter att göra, mycket att handla i pocket och från antikvariat eller beställa hem på biblioteket, DVD:er att leta reda på och köpa. Och läsa och läsa i boken ”100 hemskaste”– som tips före (nåt för mig?) och koll efter (tyckte jag likadant?).

Glädjer mig förresten extra åt att ”Tistelblomman” av Amanda Hellberg finns med (nr 87, fast lite snålt dock väl?). Sveriges mjukskräckmästarinna – betoning på bägge orden om det går – med en tangenthand i krimi och den andra i skräck.

(Hallå, Amanda! Kommer det inget nytt om och med Maja Grå nu snart?)

Sist i boken, för så noga har man varit: bibliografi, diskografi och filmografi, webbsidor och personregister. Bok- och skivomslag med mera som illustrationer och snyggt layoutat för övrigt också av Lars Sundh, som än en gång använder sitt favoritypsnitt, Minion, vilket andra formgivare (av för mig obegriplig anledning) brukar fnysa åt och fasa inför.

Skrev jag förresten att Helena Dahlgren är kunnig? Hon är så jäddra kunnig i allehanda Deckarlogg 2skräck att jag häpnar. Kombinerat med att hon har humor, dessutom!

PS. Helena Dahlgrens blogg ”Dark Places” finns i länkförteckningen till höger.

Bengt Eriksson