P.D. James (1920-2014) och kriminalkommissarie Dalgliesh, än en gång

Deckarlogg ser den nya filmatiseringen av de polisromaner som P.D. James skrev om kriminalkommissarien och även poeten Adam Dalgliesh på TV4 Play. Eller försöker, för det är är svårt.

Den första filmatiseringen med Roy Marsden som Dalgliesh, gjord på 1980- och 90-talen, har satt sig så starkt i mitt huvud att jag inte riktigt kan förlika mig med dagens nye Dalgliesh, spelad av Bertie Carvel. (Här emellan filmades också en kortare TV-serie med Martin Shaw som Dalgliesh. Men den serien har jag inget minnet av, inte alls. Kanske aldrig såg den?)

Den nya TV-serien med Bertie Carvel som Adam Dalgliesh.

Att jag än så länge inte kunnat vänja mig vid Bertie Carvel (lite för träig väl?) som kommissarie Dalgliesh kan eventuellt bero på att Roy Marsden gestaltade Dalgliesh så att han nästan exakt stämde överens med min egen uppfattning, alltså från romanerna.

Ska titta vidare så får jag se…

Kanske också borde ta fram och läsa om polisromanerna? Det var en lång polisserie som P.D. James skrev, från 1962 till 2008. Fjorton titlar blev det eller blev det ändå inte på denna långa tid.

Hur var dom? Bra, vill jag minnas. Men det var längesen nu som jag läste dem, särskilt de tidigaste. Minns dem inte i detalj. Har du läst dem, förr eller på senare år? Vad minns du? Vad tyckte och tycker du? Står P.D. James sig?

Följande är den text jag skrev om P.D. James i boken ”Deckarhyllan”…

***

P.D. James
Land: England
Genre: pusseldeckare och polisromaner som med tiden blir allt mer psykologiska och samhällskritiska

Redan i debutdeckaren, ”Slut hennes ögon” (i England utgiven 1962, i Sverige först 1991), visade P.D. James att hon var den nya engelska deckardrottningen och arvtagerskan till Agatha Christie. (Drottningkronan har senare övertagits av Ruth Rendell/Barbara Vine, som i sin tur lyft på kronan för att vara beredd att överlämna den till Minette Walters.)

”Slut hennes ögon” är en pusseldeckare. Miljön – den fridfulla lilla engelska byn med både kyrkbasar och herrgård – kunde vara hämtad från någon Agatha Christie-deckare.

Men observera att P.D. James inte kopierar! Hennes deckarromaner är inte 30-40-50-60-70 år gamla (Agatha Christies första detektivroman publicerades redan 1920 eller -21, bägge uppgifterna förekommer) utan moderna och samtida. Christie har lagt grundstenarna, James bygger/skriver vidare: moderniserar, utvecklar och komplicerar, eftersom livet i det moderna samhället är mycket mer komplicerat.

Den äldre, klassiska TV-serien med Roy Marsden som Adam Dalgliesh, kriminalkommissarie och poet.

Kriminalpusslet finns kvar, men James är mer noggrann än Christie med miljö- och personskildringarna. För att liksom visa att den engelska byn och dess invånare förändrats släpper James genast i sin första deckare in en ogift mor i herrgårdsmiljön.

På 70- och främst 80-talet fortsätter hon att utveckla och modernisera pusseldeckaren. Nutiden blir allt mer närvarande och personskildringarna byggs ut till psykologiska porträtt av både brottslingar och offer och även människorna omkring; deras drivkrafter och relationer, förhållandet mellan människan och samhället. P.D. James är en föregångare inom vad som har kallats den litterära kriminalromanen.

För att få plats med allt detta krävs fler romansidor. Fr o m ”Smak för döden” (1987) – en känd politiker och en dagdrivare hittas mördade brevid varann i en kyrka i London – börjar hon skriva längre böcker, flera är tjocka och tunga som tegelstenar. Om man fortfarande säger att Agatha Christies pusseldeckare är grunden, så bygger P.D. James i ”Smak för döden” ett höghus med miljö- och personskildringar.

”Böjelser och begär” (1990) kan närapå beskrivas som en miljödeckare. Miljön är Norfolkkusten med Larksokens kärnkraftverk.

I ”Arvsynd” (1994) återgår James till den traditionella engelska pusseldeckaren, men samtidigt har hon skrivit en Charles Dickens-roman i Londonmiljö, fast London idag.

Med ett så ”enkelt” grepp som att noggrant beskriva personernas bostäder (polisassistent Kate Miskins nya lägenhet i Dockland, den AIDS-döende i lägenheten vid Notting Hill, en skrotig antikvitetsaffär, ”slottet” nere vid kusten osv) speglar hon ett socialt skiktat England. Människorna lever parallella, inte gemensamma, liv; sida vid sida men utan verklig kontakt och utan att ifrågasätta klassindelningens olika livsvillkor.

P.D. James. Foto: Creative Commons / Wikipedia.

”Ett slags rättvisa” (1998) utspelar sej i och kring Londons juristkvarter. Plötsligt hamnar en välrenommerad advokatbyrå mitt i den verklighet av våld och mord som brottsmålsadvokaterna dagligen arbetar med – men bara på avstånd, utan att komma kroppsnära.

Trots att de oftast har samma huvudperson skiftar romanernas karaktär: från traditionella pusseldeckare till psykologiska kriminalromaner. Ibland kliver de, nästan, ut ur kriminalgenren och blir samhällsromaner. Det gör böckerna extra spännande – vid sidan om det kriminella blir de också litterärt spännande.

Huvudpersonen och deckarhjälten, känd från TV-serierna, behöver inte presenteras: Adam Dalgliesh, domprostson, poet (”Mord i sinnet”, 1987, innehåller ett exempel på hans poesi), tidigare kriminalkommissarie och numera polisintendent vid Scotland Yard. (Tilläggas kan att gatan där Dalgliesh är bosatt, Queenshithe, faktiskt går att hitta på Falkkartan över London, ruta R6.)

En annan av hennes huvudpersoner är mindre känd. I ”Ett opassande jobb för en kvinna” (engelsk utgivning 1972) – fem år före Marcia Muller, tre år före Liza Cody och hela tio före Sue Grafton och Sara Paretsky – presenterade P.D. James en ung kvinnlig privatdetektiv. Cordelia Gray, 22 år, har fått ärva en nergången gammal detektivbyrå av ägaren, en f d polis som begått självmord. (Också här medverkar Adam Dalgliesh, men i en biroll.) Tio år senare återkom samma kvinnliga privatdetektiv i ”Skallen under huden”.

Utanför den kortare serien om Cordelia Gray och den längre om Adam Dalgliesh har James också skrivit några fristående romaner.

”Oskyldigt blod” (1981) är en thriller i Londonmiljö. En flicka har adopterats av en akademikerfamilj. På sin 18-årsdag bestämmer hon sej för att leta reda på sina biologiska föräldrar. Resultatet blir en chock. ”Människors barn” (1993) är fantasy, en framtidsroman om England.

Dessutom har P.D. James publicerat en dagbok, ”Dags att bruka allvar” (2000), som hon förde mellan sitt sjuttiosjunde och sjuttioåttonde år.

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan” 2002

***

Samtliga polisromaner med Adam Dalgliesh:

  1. Cover her Face (1962; ”Slut hennes ögon”)
  2. A Mind to Murder (1963; ”Mord i sinnet”)
  3. Unnatural Causes (1967; ”Onaturlig död”)
  4. Shroud for a Nightingale (1971; ”Döden går ronden”).
  5. The Black Tower (1975; ”Det svarta tornet”)
  6. The Death of an Expert Witness (1977; ”Ett expertvittnes död”).
  7. A Taste for Death (1986; ”Smak för döden”).
  8. Devices and Desires (1989; ”Böjelser och begär”)
  9. Original Sin (1994; ”Arvssynd”)
  10. A Certain Justice (1997; ”Ett slags rättvisa”)
  11. Death in Holy Orders (2001; ”Yttersta domen”)
  12. The Murder Room (2003; ”I mördarens rum”)
  13. The Lighthouse (2005; ”Fyren”)
  14. The Private Patient (2008; ”Patienten”)

Leif Silbersky och Samuel Rosenbaum

Tom Alandhs dokumentärserie om Leif Silbersky har börjat sändas på SvT. Det slog mig, när jag tittade, att advokaten Silbersky ju talar och pläderar precis som advokaten Rosenbaum.

Alltså som huvudpersonen i hans och Olov Svedelids deckare. Så jag ur mina deckarhyllor tog jag fram några av deras deckare om Samuel Rosenbaum, började blädda och läsa. Kanske ska läsa om hela serien från början?

Följande skrev jag i alla fall om de judiska Rosenbaum-deckarna i andra utgåvan av boken ”Deckarhylllan”…

***

Leif Silbersky
Olov Svedelid
Land: Sverige
Genre: advokatdeckare, romaner om judendom

Samuel Rosenbaum, född 1905, öppnade advokatbyrå i Hamburg 1931 (enligt egen uppgift i ”Målbrott”, 1980). Hans hustru hette Miriam, sonen Daniel. Före Hitler och nazismen var de en lycklig familj; i första hand tyskar, i andra hand judar.

Kristallnatten 1938 togs familjen Rosenbaum av nazisterna och lastades i olika godsfinkor. Miriam och Daniel transporterades till ett koncentrationsläger, Samuel till ett annat. Efter sex år i koncentrationslägret kom Samuel Rosenbaum till Sverige med den första vita Bernadottebussen. Hustrun och sonen dog – avrättades – i lägret.

Rosenbaumhylla

Min Rosenbaum-hylla. Vilken bok ska jag börja med att läsa om?

Rosenbaum är jude och ateist. Han kan inte längre tro på Gud: i koncentrationslägret förlorade han sin tro. Inte ett enda foto har han kvar på hustrun och sonen – allt är borta – men de lever i hans minne. Koncentrationslägret finns också i hans minne, återkommer i hans mardrömmar. Han lider av klaustrofobi, har svårt att besöka häktade klienter i polishusets besöksrum.

Samuel Rosenbaum på Humlegårdsgatan i Stockholm. Han är gammal och trött. Advokatbyrån har han egentligen lagt ner, men den återuppstår i Silberskys/Svedelids böcker. Sin återstående tid ägnar han åt att sitta på KB, Kungliga Biblioteket, och granska byggstenarna i olika filosofers tankesystem: Bergson, Spinoza, Simonez, Schwager… Hos filosoferna söker Rosenbaum svar på frågan: Hur kunde det ofattbara ske?

Leif Silberskys och Olov Svedelids romaner om den judiske advokaten Rosenbaum har lärt mej att judendomen är mycket mer än en religion: en flertusenårig tradition och en samling livsregler; den judiska lagen. Därför händer det att Rosenbaum går i synagogan, trots att han inte längre är religiös. T ex på Jom Kippur (Försoningsdagen).

I ”Straffspark” (1978) besöker Rosenbaum synagogan på Nybrogatan 12 i Stockholm, där nästan hela inredningen kommer från en synagoga i Hamburg. Detta är det enda som finns kvar av alla tyska synagogor före Hitler. Inredningen sändes 1938 som ”bråte” till Sverige och räddades därmed undan nazisternas härjningar.

Silbersky/Svedelid låter Rosenbaum (och i senare böcker hans unga släkting Rhea Moser) göra en nästan systematisk rundtur till olika moderna svenska miljöer.

”Straffspark” handlar om ett allsvenskt fotbollslag, lagets tränare och en blivande proffsspelare. I ”Målbrott” hittas en kvinnlig elev mördad i en skolsal, i ”Dina dagar är räknade” (1982) mördas en gammal man i ett badkar på ett långvårdshem och i ”Narrspel” (1988) mördas en skådespelare på scenen inför publik under generalrepetitionen. ”Svart är dödens färg” (1993) handlar om modebranschen, ”Skrivet i blod” (1994) om skandaltidskriften Spaden, ”Mördaren har inga vänner” (1998) om organiserad brottslighet, ”Den sista lögnen” (2000) om kommunalpolitik och kriminaljournalistik. I den senaste Rosenbaumdeckaren, ”Upplösningen” (2002), beskrivs de följder som en spermadonation kan få.

Silbersky

Se första delen av dokumentärserien om advokaten Leif Silbersky på SvT Play.

Dagens Stockholm, det moderna livet, människorna, alla händelserna, brott och straff, filtreras genom judendomen. Så smått introduceras läsaren i judendomen – en främmande värld, ett främmande tankesätt – och får betrakta världen med nya ögon: Samuel Rosenbaums ögon.

En av de senare Rosenbaumdeckarna förtjänar att nämnas speciellt:

”Den stora tystnaden” (1995), som delvis utspelar sej på och kring Cirkus Scott, är en av de bästa böckerna i hela serien. En ohygglig roman! Tiden är 90-tal, men händelserna har sin grund i Tyskland under andra världskriget, nazismen och koncentrationslägren. Det handlar om miljö och arv. Finns ondskan lagrad i arvsmassan? Går ondska i arv från far till son? Det handlar om historien, som varken får eller kan glömmas, och som aldrig tar slut utan lever vidare från generation till generation.

I den tionde boken, ”Bilden av ett mord” (1986), ringer det på Rosenbaums dörr på Humlegårdsgatan. Det är en ung kvinna, Rhea Moser, 26 år. ”Min mormors far var er bror”, presenterar hon sej. Rhea Moser är alltså släkt med Rosenbaum. Hon kallar honom ”morbror”. Rhea studerar juridik och blir notarie på Rosenbaums nedlagda men inte avregistrerade advokatbyrå – den framtida advokatbyrån Rosenbaum & Moser.

Samuel Rosenbaum är, som sagt, gammal och trött. Faktiskt ända sen den första Rosenbaumdeckaren, ”Sista vittnet” (1977), har i alla fall den här läsaren befarat att Rosenbaum ska avlida innan boken tagit slut. Också somliga böcker visar tecken på rosenbaumsk trötthet; ett visst ointresse, en smula brist på inspiration.

Att i bok efter bok spegla det svenska samhället genom judendomen måste vara svårt, upprepningen ligger nära. Säkert är det därför som de senare Rosenbaum-deckarna blivit mindre judiska och mer av juristdeckare: de utspelar sej till större delen i en rättssal, där Rosenbaum som en äldre och judisk Perry Mason friar den mordåtalade klienten och pekar ut en annan mördare.

När Rhea Moser ringde på dörren och steg in i böckerna så piggade hon upp både Rosenbaum och Silbersky/Svedelid. Men nu har de skrivit fler böcker om paret Rosenbaum-Moser än om den ensamme Rosenbaum. År 2002 bör Samuel Rosenbaum, enligt författarnas födelseattester, fylla nittiosju eller t o m nittioåtta år (födelseåret varierar) och Rhea Moser borde vara över fyrtio år.

Ändå, trots att Silbersky/Svedelid beskriver Rhea som en framgångsrik advokat, låter de henne aldrig bli så riktigt så kunnig och klok att hon klarar av att driva advokatbyrån Rosenbaum & Moser-Enzino (extranamnet tillkom efter giftermålet med svensk-italienaren Paolo Enzino) på egen hand. Oftast eller alltid måste Rosenbaum rycka in i sista sekunden och bistå med den avgörande lilla detaljen som friar klienten. Som Rhea utbrister: ”Han är mästaren och jag bara elever. Kära, älskade mästare morbror Samuel Rosenbaum!”

Med advokat Samuel Rosenbaum har Leif Silbersky och Olov Svedelid skapat en av de mest originella huvudpersonerna och problemlösarna i deckarlitteraturen, både i Sverige och, faktiskt, i hela världen! Rhea Moser, kvinna, judinna och advokat, skulle kunna bli minst lika spännande – om hon fick vara ensam huvudperson.

”Hans sista juridiska föreställning var slutförd!” lyder sista meningen i Den stora tystnaden. Men hotet är inte nytt. Inte heller har vi hört det för sista gången. I ”Den sista lögnen” (2000), där Rosenbaum reser sej från sjukbädden efter en svår hjärtinfarkt för att bistå i rättegångssalen, uttrycker den urgamle advokaten ännu en gång sin önskan om att få dö. Men Rhea utropar glatt: ”Må det dröja länge…”

Å andra sidan förstår jag varför Silbersky/Svedelid tvekar. Farbröderna har svårt att hantera Rhea. Deras syn på denna unga kvinna och judinna, i synnerhet hennes kärleksliv, är minst sagt gammelmansaktigt.

Därför föreslår jag, liksom i förra upplagan av Deckarhyllan: Ska serien fortsätta och bli ännu längre så ta in en ny medlem i författarfirman! Det behövs ännu en medförfattare – en kvinna! (Anita Goldman, kanske?) Låt nu Rhea Moser – äntligen! – bli ensam huvudperson…

Böcker om advokaten Samuel Rosenbaum av Leif Silbersky och Olov Svedelid:
Sista vittnet. 1977.
Straffspark. 1978.
Bländverk. 1979.
Målbrott. 1980.
Dödens barn. 1981.
Dina dagar är räknade. 1982.
Ont blod. 1983.
Villfarelsen. 1984.
Villebrådet. 1985.
Bilden av ett mord. 1986.
Narrspel. 1988.
Sprängstoff. 1989.
En röst för döden. 1990.
Döden tar inga mutor. 1992.
Svart är dödens färg. 1993.
Skrivet i blod. 1994.
Den stora tystnaden. 1995.
Gå i döden. 1996.
Mördaren har inga vänner. 1998.
Den sista lögnen. 2000.
Upplösningen. 2002.
Hämnden är aldrig rättvis. 2006.

deckarlogg-2Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan”, BTJ Förlag 2003