Två gånger dagens brittiska noir

Cara Hunter
Hela sanningen
övers: Jan Risheden
(LB Förlag)

G.R. Halliday
Ner i mörkret
övers: Gabriel Setterborg
(Modernista)

Följande romaner är två typiska exempel på den krimi som skrivs i dagens Storbritannien. Eller för att vara mer noga: två olika exempel. Dels på engelsk och dels skotsk krimi från 2020-talet.

Cara Hunter skriver ettrigt, i likhet med många av sina kolleger bland dagens engelska deckarförfattare. ”Hela sanningen” är femte titeln i Hunters serie om kriminalkommissarie Adam Fawley och hans poliskolleger i Oxford.

G.R. Halliday skriver, ordagrant, ”Tartan noir”. Så kallas den mörka, hårdkokta deckargenren från Skottland. ”Ner i mörkret” är andra titeln i Hallidays serie om kriminalkommissarie Monica Kennedy och hennes poliskolleger i Inverness.

Både Cara Hunter och G.R. Halliday skriver alltså  polisromaner – men på var sitt sätt. Bägge är också experimentella krimiförfattare, de experimenterar med genregränserna och provar nya sätt att författa  polisromaner.

Ettrigt eller nervigt är nyckelord för Hunter. Det gäller språket. Hon skriver inte i staccato men hennes meningar jagar ändå liksom på varann.

Det gäller också hennes sätt att bryta av, låt säga, huvudberättandet – variera deckarberättelsen genom att blanda olika sorters kapitel och avsnitt (ja, ibland bara foga in något som inte är ett kapitel).

Eftersom ”Hela sanningen” är den femte titeln i Hunters polisserie föregås berättelsen av att samtliga kriminalpoliser presenteras som på registerkort. Just så har det layoutats, så ser det ut på boksidorna.

Därefter följer en kort nätdiskussion där varje replik/kommentar också har formen av en diskussion på nätet.

Boken innehåller också utskrivna polisförhör, några tidningsartiklar och utskrifter från en True crime-podd. Dessutom laborerar Hunter med berättarpersonen. Den övergripande berättarformen är författaren som gud, alltså tredje person, men när kommissarie Fawley hamnar i fokus så berättar han själv, då övergår romanen till första person, jag-form.  

Blir det rörigt? Nej, det blir ettrigt. Det blir spännande direkt i formen.

Mörker är nyckelord för G.R. Halliday. När jag en gång intervjuade Ian Rankin, en av Tartan noir-mästarna, berättade han för mig att Robert Louis Stevensons kortroman om ”Dr Jekyll och Mr Hyde” förmedlar och analyserar dubbelnaturen hos staden Edinburghs invånare. 

Då trodde jag att detta enbart gällde Edinburgh men sen dess har jag läst så pass många Tartan noir-deckare att jag numera insett att Stevenson nog beskrev hela Skottland.

”Ner i mörkret” må utspela sig på de skotska högländerna, i staden Inverness och längs Atlantkusten, men titeln är högst lämplig. Halliday skriver så mörkt att det blir svart.

Hans experiment består av två berättelser, ja, nära nog två romaner, i en och samma roman. Varje deckarläsare vet ju att de bägge berättelserna kommer att förenas till slut, men de får länge löpa parallellt, var för sig. 

Den ena, som väl kan kallas huvudberättelse, är en polisroman och den andra är en skräckroman. Men bägge är lika hemska.

Annabelle tycker om att köra fort. Nu gör hon det på en väg genom Skottlands högländer. Plötsligt får hon syn på en liten flicka mitt på vägen. Annabelle väjer – och kör rätt in i ett träd.

Hon tuppar av. När hon vaknar igen är allting svart. Annabelle lever men hon sitter inte i bilen. Var är hon? Det är ena berättelsen.

Kommissarie Monica Kennedy har sviter efter utredningen i den första titeln i Hallidays polisserie. Ja, det har också hennes kolleger. Nu återkommer hon – kanske för tidigt – som utredningsledare för en serie styckmord = en styckmördare. Vad har alla dessa, så olika personer och lik, gemensamt?

Cara Hunter låter sina poliser under ledning av kommissarie Adam Fawley dra i olika trådar: sextrakasserier på universitet (fast omvänt, en manlig student och rugbyspelare anklagar sin kvinnliga professor), en kvinna hittas mördad (och den tråden leder till Fawley som hamnar i häktet), dessutom har den så kallade ”Vägkantsvåldtäktsmannen” fått avkortat straff.

Både Cara Hunter och G.R. Halliday är noga med att presentera samtliga personer, inte minst poliserna, så man lär känna dem, som privatpersoner och människor. Det uppskattas extra.

Summa summarrum: två välskrivna, personliga och bra polisromaner. Men Hallidays får man ha ett tuffare hjärta för att läsa.

Bengt Eriksson

Deckarloggbäst februari 2021

Hin Håle

Varg

(Naltagrett/Bookea)

”Varg” är första delen i ”Norrlandsserien” om försvinnande, mord och en brutal uppväxt, skriven av två författare under pseudonymen Hin Håle. En otäck bok med råa, brutala och skrämmande beskrivningar. Också väldigt komplexa karaktärer. Ändå en fängslande och skruvad story med blandning av humor, stereotypiska klyschor och fördomar. Och det fungerar väldigt bra. Av någon anledning kom jag ofta att tänka på Christopher Silfverbielke (hos författarduon Buthler & Öhrlund) när jag lyssnade. Kommer absolut att lyssna också på nästa del av ”Norrlandsserien”. (Ur Anna Piippolainens gästrec.)

Lotta Lundh

Fadern

(Lind & Co)

Lotta Lundh är bra på att berätta: placera kriminalitet bland människorna, i samhället och vardagen. Hennes fjärde Värmlandsdeckare med kriminalkommissarie Erik Ljung i Sunne utgör ännu ett bevis. Sunnes kommunalråd och hans hustru kör hem efter ha varit på fest. Hon går in medan han skottar garageuppfarten. Hon hör ett pysande ljud, går ut igen och finner sin make död, skjuten. Så inleds ”Fadern”. Titeln syftar på kommunalrådet men också på kriminalkommissarien. Bägge gifta och fäder – men hur är de, egentligen, som fäder och män? Denna extra diskussion förs både på och mellan raderna.

Cara Hunter

All denna vrede

Övers: Jan Risheden

(LB förlag)

Cara Hunter ansluter sig till det nerviga, brittiska sätt att skriva. ”All denna vrede” är fjärde romanen med kriminalkommissarie Adam Fawley i Oxford. Så otroligt många bitar och ingredienser hon  jonglerar med. Bara detta att kommissarie Fawley talar och berättar i jag- och även vi-form, medan allt övrigt är berättat i tredje person. Förhörsprotokoll, nätinlägg och mejlutskrifter kompletterar. Intrigen är spretig och mångtydig, för poliskår såväl som läsare. Men Hunter samlar ihop de spretiga delarna och knyter ihop trådändarna, allihop. Riktigt bra. En taxichaufför får syn på en ung kvinna, en skolflicka, som går på vägen: sönderrivna kläder, tilltufsad och skadad. Så börjar det.

Arthur Conan Doyle

Thoths ring

Övers: E Hilmér

(Hastur förlag)

En liten bok, typ ett häfte nästan, med en kort skräckberättelse av ingen mindre än Sir Arthur Conan Doyle. Egyptologen John Vansittart Smith är trött efter resan till Paris och slumrar till i en stol på Louvren, dit han begett sig för att studera papyrusrullar. När han vaknar igen har det blivit natt. Museet är stängt och mörkt. Då får han syn på någon, kan det vara den vaktmästare han tidigare såg på museet, som öppnar en av sarkofagerna och tar ut en av mumierna… Så värst skrämmande blir det väl aldrig. Men det är underhållande, väl skrivet och väl berättat.

Susanne Fellbrink

Än klämtar klockan

(Printz Publishing)

Varken Sundsvalls deckarförfattare Susanne Fellbrink eller hennes huvudperson, sångerskan och artisten Cilla Fallander, i samma Sundsvall, verkar kunna ge sig. I snabbt takt har hon skrivit tre nästan likadana kombinerade av deckare och feel life om och med Cilla. Och se, tredje gången gillt. Nu har har hon lyckats betydligt bättre än i de föregående titlarna att förena sina spretande trådar (privat- och artistliv – ja, hela musik/artist/underhållningsbranschen – plus det kriminella) och tvinna ihop dem. Fellbrinks tredje deckare är hittills bäst. Helt åkej – ja, bra.

Deckarloggs red.

Så mycket, spretigt och komplext – allt samlas och knyts ihop

Cara Hunter

All denna vrede

Övers: Jan Risheden

(LB förlag)

Jag har noterat det tidigare – att det ofta finns något nervigt i brittisk kriminallitteratur, både i berättande och berättelsen. Som värst kan berättelsen hoppa än hit, än dit så den blir irriterande svår att följa. Som bäst förmedlar det nerviga just något nervigt kittlande spännande: känslan att läsaren är med i berättandet, ja, deltar i berättelsen.

Till detta brittiska sätt att skriva och berätta kriminellt ansluter sig Cara Hunter. ”All denna vrede” är hennes fjärde polisroman med kriminalkommissarie Adam Fawley i Oxford som huvudpolis.

Jag tyckte (men det är jag, andra tyckte annat) att Hunter hade irriterande svårt att få ihop sitt hoppiga skeende när hon debuterade med ”Hemmes trygga vrå” (2018). Det irriterade mig, eftersom annars var det ju en bra polisroman och deckare. Fast alltså i olika bitar, som jag hade svårt att få att hänga ihop och följa med i.

Hon skrev upp sig i de följande titlarna ”I mörkret” (2019) och ”Ingen utväg” (2020) – den sistnämnda fanns bland Svenska Deckarakademins nominerade till bästa översatta deckare – för att nu lyckas ännu bättre i sin nya, senaste polisroman, alltså ”All denna vrede”.

Här får Cara Hunter alla de spridda pusselbitar hon samlar in, vad gäller såväl romanens form som intrig, att samskriva sig och samverka. Och det är mycket, de är många, det är så otroligt många bitar och ingredienser som Cara Hunter ordagrant jonglerar med.

Bara detta att hon skriver både i första och tredje person. Kommissarie Fawley talar och berättar i jag- och även vi-form, det övriga är berättat i tredje person. Sånt brukar vara lika svårt för författaren (att få ihop) som för läsaren (att likaså få ihop),

Hunters berättande kompletteras dessutom med  förhörsprotokoll, nätinlägg och mejlutskrifter – utan att detta bryter av utan ingår helt självklart och naturligt, just kompletterar. Även själva deckarintrigen är spretig och mångtydig, för poliskåren såväl som läsaren.

En taxichaufför får syn på en ung kvinna, en skolflicka, som går på vägen: sönderrivna kläder, tilltufsad och skadad. Hon vill inte sjukhus och inte polisen, så taxichauffören skjutsar hem henne. Detta är början på den tråd som snart ska sönderdela sig i flera. Snart försvinner ännu en och ännu yngre skolflicka.

Flera möjliga teorier: Kvinnohat? Incelmän? Eller hatbrott, mot transpersoner och transformering (mer av avslöjar jag inte av detta)? En lärare som är alltför intresserad av unga tjejer?  

Det ska visa sig att detta nya fall har likheter med ett gammalt fall som Adam Fawley utredde då han var en ung polis. Fawley satte dit våldtäktsmannen som sen dess sitter i fängelse. En copycat, men hur skulle der ha gått till? För den tidigare våldtäktsmannen kan det ju inte vara, i tjugo år har han suttit i fängelse och sitter där fortfarande.

Det kan väl inte vara så att fel person dömdes och fängslades, förra gången? Den dömde har nämligen hela tiden hävdat att han är oskyldig. Medan Adam Fawley, nu alltså kriminalkommissarie, likaså hela tiden hävdat att han tog rätt person. Fawleys kopplas bort från den nya utredningen och ersätts av en annan kriminalkommissarie, Ruth Gallagher.

Det finns mer, fler komplikationer. Särskilt i Fawley privatliv, som också hänger ihop med det förra fallet. Det blir mycket. Det blir spretigt. Bollarna jongleras, trådarna tvinnas. ”All denna vrede” är en komplex, ja, överspretig polisroman och deckare – fast Cara Hunter samlar ihop de spretiga delarna och knyter ihop trådändarna, allihop.

Riktigt, riktigt bra.

Bengt Eriksson