Tajt, smart och sprängfylld action (av en debutant dessutom)

Mats Svensson
Den trettonde bomben
(Lind & Co)

Spänn fast fallskärmen, dra på skyddsvästarna och sätt mörkerseende googles på näsan. Och ta ett djupt andetag. För ni lär knappt hinna andas när ni väl börjat lyssna på ”Den trettonde bomben” av Mats Svensson. Det är tajt, smart och sprängfyllt av action från första till sista sidan.

Vi får följa Alina som jobbar på kontraterroristenheten i Skåne. Under ett jourpass dyker det upp underrättelseinformation om vad som skulle kunna vara en terroristcell. Alina följer upp spåret som leder till en pensionerad pilot som utfört topphemliga flygningar från Kallinge 1972 men vad hade Viggenplanet egentligen för last?

Mats Svensson den-trettonde-bombenDet är svårt att skriva om handlingen utan att avslöja för mycket. Men intrigen spinner runt gamla försvarshemligheter, undangömda militärbaser, hemliga förband och en kamp mot ärkefiende.

Boken är rena julafton för alla urbexfans som gillar att krypa i övergivna bergrum och hemliga bunkrar. Den militära terminologin känns påläst och trovärdig. Så även skildringen av de polisiära insatserna och enheterna. Också om krutröken kanske ligger lite väl tät över sidorna ibland. Men det är underhållning på högsta nivå.

Min enda lilla anmärkning är journalisten som utrustats med helikopter. Det tillhör det glada 80-talet. Nu är det snålfika och milersättning för egen bil som gäller. Men det är en mindre detalj som inte spelar så stor roll i sammanhanget.

En ganska kort och tajt bok och det gör att det inte finns så mycket utrymme för karaktärsteckning eller utveckling. Här handlar det om att pumpa bly från början till slut. Och det är riktigt bra. När du lyssnat klart kan du börja andas igen. Betyg: en ytterst sällsynt 5 av 5.

Samuel Karlsson,
recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö. Han lyssnar gärna på deckare och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som och annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Överraskande, egensinnigt och lyckat

Lars Wilderäng
Redovisningsavdelning Marviken
(Norstedts)

Det känns som vi är redo för en uppdatering av den gamla svenska superhjälten Hamilton. Och Lars Wilderäng gör ett riktigt bra försök. Författaren har en stil som är egensinnig och det borgar ofta för intressanta historier.

Här finns en hel del kontrafaktiska detaljer som jag tycker är innovativa, kul och kittlande. Jag vill inte avslöja för mycket men jag går även med på den tekniska innovation som är avgörande för Redovisningsavdelningen Marvikens verksamhet.

Ja, jag köper hela paketet eftersom jag vill se var historien tar vägen. Men det är lite tuggmotstånd.

Wilderäng redovisningsavdelning-marvikenVi får följa den hemliga agenten Tor som arbetar på den svenska underrättelsetjänstens hemligaste avdelning, med så kallade våta arbeten. Arbetena går långt över lagens gränser och får inte komma till allmänhetens kännedom.

På något magiskt sätt har man tillgång till avgörande uppgifter från en topphemlig källa som alltid tycks ha precis rätt information. När Tor upptäcker en inkräktare på den hemliga avdelningen som verkar ha förmågan att gå upp i rök hamnar han på den ännu hemligare Redovisningsavdelning Marviken.

Och det är upplagt för en actionthriller av den högre skolan.

Jag förstår att författaren vill skapa trovärdighet och närvarokänsla med alla militaria och exakta beteckningar på operatörernas utrustning. Det är ju också lite av författarens adelsmärke så egentligen är det inget att klaga på. Men ibland blir det lite mycket av det goda.

I boken är Sverige fortfarande en stormakt och Östersjön är nästan ett svenskt innanhav. Tor och Redovisningsavdelningens operatörer sitter på den överlägsna tekniken och det finns inget som de inte klarar av. Till råga på allt är de rika, har lätt att få snygga brudar, åker på glassiga semestrar och är framförallt vältränade.

Det finns inga hinder som verkar svåra nog för dem att övervinna. Efter halva boken hoppas jag att något ska hända som förändrar spelplanen och skapar lite dramatik i historien. Jag vill inte avslöja för mycket. Men! Den tålmodiga blir rikligt belönad.

När jag lyssnat klart kan jag bara konstatera att författaren knåpat ihop en smått genialisk historia. Det är inspirerande att någon vågar spänna bågen så högt och även lyckas med företaget.

Samuel Karlsson
recensent på Deckarlogg och även deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö. Han lyssnar, som ju framgår av den här recensionen, gärna på deckare och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som och annat.

 

Michael Connelly – oöverträffad som författare av polisromaner

Michael Connelly
En eld i natten
Övers: Patrik Hammarsten
(Norstedts)

Det finns så mycket jag uppskattar med Michael Connelly som deckarförfattare att det är svårt att veta vad jag ska nämna först.

Men – som att miljön, allra oftast Los Angeles, är den egentliga och återkommande huvudpersonen. Los Angeles är platsen han skildrar: trädgårdshelvetet Los Angeles. Den plats han befolkar med människor, snarare än personer och karaktärer, platsen han levande- och dödliggör med händelser.

Connelly öppnar pärmarna till var och en av sina romaner och släpper in Los Angeles. Detta innebär också att personer, ja, människor från en av hans romaner eller romanserier plötsligt kan stiga in och möta en annan person, ja, människa från en annan av hans romanserier.

Det gillar jag mycket. Till exempel, ett enda eller två exempel, när Connelly efter den långa raden polisromaner med Harry Bosch som kriminalpolis och huvudperson bröt av med att börja på en ny, trodde man, serie polisromaner om en yngre, kvinnlig polis som jobbar i samma miljöer och på samma polisstation i Hollywood där Bosch tidigare arbetade (före pensionen).

Connelly BoschHan skrev först polisromanen ”The Late Show” / ”Nattskiftet” (2017 / 2018) med och om – och enbart – nattkriminalpolisen Renée Ballard men redan i nästa Ballard-titel, ”Dark Sacred Night” / ”Mörk och helig natt” (2018 /2019) släppte han också in Harry Bosch.

Det blev en dubbeldeckare där läsaren fick följa bägge två. Parallellt – ja, i viss mån – även om parallellt berättande har en annan betydelse eller ingen annan alls när det gäller Michael Connelly.

Även den nu aktuella, senaste romanen som översatts, ”The Night Fire” / ”En eld i natten” (2019/2020), är en dubbeldeckare med både Ballard och Bosch. Dessutom både en polisroman och noir- eller hårdkokt privatdeckare, eftersom Harry Bosch nu inte på något sätt arbetar åt polisen.

(Det bör tilläggas att Renée Ballard och Harry Bosch långt ifrån är de enda människor, personer, karaktärer som besöker varandras romaner med Connelly som introduktör. Journalisten Jack McEvoy, lite av Michael Connellys alter ego som kriminalreporter, är en annan och främst gäller det förstås limousineadvokaten Mickey Haller, som efter att ha presenterats i en egen advokatserie nu återfinns i de flesta romaner där Harry Bosch är med. Till exempel ”En eld i natten”, alltså den nya deckaren med Ballard, Bosch och Haller.)

”En eld i natten” skulle nästa kunna beskrivas som en idéplacerad polisroman och deckare. Till att börja med använder Connelly alltså sitt eget sätt att berätta parallellt. Allt som sker, sker i nutid. Detta trots att både Ballard och Bosch är huvudpersoner, som berättar omväxlande, för intrigen framåt var för sig, för att ibland mötas.

Ballard och Bosch arbetar med sitt – samtidigt som de då och då i berättelsen arbetar tillsammans. Jag tror också att man kan säga att det här, på sätt och vis i alla fall, är en bok om kvinnor: om en kvinnlig Los Angeles-polis men också en kvinnlig förövare, mer ska jag inte avslöja. Dessutom, även detta har väl märkts, arbetar Connelly med olika genrer – polisroman, noirdeckare och advokat/rättegångsdeckare – inom samma pärmar, förenar dem i samma roman.

Det börjar med att Harry Bosch är med på begravningen av en äldre kollega, som var mentor till Bosch som nybörjarpolis. Den dödes änka överräcker en tjugo år gammal mordbok som hennes make, den äldre kriminalpolisen, sparat under alla dessa år. Varför?

Mordboken gäller ett ouppklarat fall – ett mord på ung man för alltså tjugo år sen. Connelly vill hedra sin mentor genom att försöka lösa mordet. Men…. Varför har den äldre polisen egentligen sparat mordboken? För att komma in i det polishus, där han numera inte hör hemma, tar Harry Bosch kontakt med Renée Ballard.

Samtidigt med detta arbetar Bosch åt advokaten Haller, förresten hans halvbror, det vill säga åt motståndarsidan, dessa advokater som får skyldiga att gå fria. Och Ballard fortsätter att arbeta natt med det som sker i Los Angeles nattetid. Allt detta ska Michael Connelly undan för undan knyta ihop utan att det knappt märks, liksom helt logiskt, det bara blir så.

Oavsett om Bosch arbetar privat eller Ballard arbetar polisiärt är ”En eld i natten” som en lärobok i procedurskolan. Bägge arbetar långsamt och logiskt, arbetet tar den tid det tar. Och Connelly berättar, känns det som, i den tid det tar för Bosch och Ballard.

Långsamt och metodiskt, för såväl författaren som huvudpersonerna. Och ändå – med stark dramatisk nerv. Connelly får själva metodiken att bli spännande. Dessutom handskas han betydligt bättre med upplösningen den här gången, än i den förra Ballard-Bosch-deckaren ”Mörk och helig natt”.

Ja, det är ju som om han driver med kritikerna, med oss som klagade över att han förra gången lät allting sluta som deckare ”ska” sluta idag – med en actionfylld upplösning. Här räknar jag till inte mindre än tre säger tre upplösningar med mindre av action men ändå action varje gång.

Det är riktigt smart gjort. Skrivtekniskt har Michael Connelly blivit en av de allra skickligaste deckarförfattarna. Som polisromanförfattare överträffas han idag av – ingen!

Bengt Eriksson

Andra Örbyhusdeckaren är ännu bättre!

Aline Lilja Gladh
Änglaleken
(XIV Förlag)

Slutbetyg: Underhållande och rätt spännande debutdeckare. Så gärna en uppföljare!

Med dessa ord avslutades min recension av Aline Lilja Gladhs debutdeckare ”Tändstickan”. Den här gången ska jag börja med slutbetyget: Uppföljaren är ännu bättre än debuten. Så gärna fler titlar i den här serien!

Ja, ”Änglaleken” är faktiskt bättre i allt. Deckarförfattarinnan skriver säkrare, inte minst. Förra gången sökte hon sig liksom fram till miljön, personerna och intrigen. Nu är hon där…

Aline Lilja Gladh anglalekenFast nej, jag ska väl inte skriva att hon är framme. Framtida titlar i ”Örbyhusserien” kan säkert bli ännu lite bättre.

Där, i Örbyhus med omnejd, en bit norrut ovanför Uppsala som i sin tur ligger en bit norrut från Stockholm, fortsätter deckarserien att utspela sig.

Liksom debuten börjar ”Änglaleken” med en sån där ettrigt kittlande action-inledning som Aline Lilja Gladh är så bra på att skriva. Som jag formulerade det förra gången: ”Stämningen, känslan och spänningen förmedlas så känsligt genom själva språket, varje mening och ord.”

Den här gången är början utformad mer som en prolog (än som en inledning, om det nu är någon skillnad) och så pass hemsk att jag är på väg att utfärda en Tony Parsons-varning – när hon stoppar. Riktigt så Parsons-hemskt blir det inte utan mer just en lockande, spännande inledning/prolog.

Det här action-sättet att skriva – med ettrigt avhuggna meningar – fortsätter in i boken, i den fortsatta berättelsen. Till skillnad mot förra gången, då fortsättningen var mer långsamt berättande. Vilket nog inte är den här deckarförfattarens grej utan hennes specialitet och personlighet finns i nerven.

Även de centrala personerna – Lo, konstnär och nu receptionist på det lokala poliskontoret med förmåga att lägga näsan i mordfall, Linus, polis och Los bror, Conny, ledare för traktens kriminella motorcykelgäng, med flera – är betydligt mer självklart tecknade, inte alls så sökande som förra gången.

Och så Love, den lilla sonen till Lo och Conny, som inte är ihop men men… Det är komplicerat, som man säger.

Korinthia – egentligen Elsa – är en nytillkommen person i centrum. Korinthia och hennes lajvande kamrater råkar bli vittne till ett mord i Vendelskogen. En springande man skjuts ihjäl. Extra problematiskt blir det också när det visar sig att den döde har koppling till receptionisten och, säg, halv- och egenpolisen Lo.

Ska inte bli långrandig: Bra och spännande skrivet, allt mer utmärkta skildringar av Örbyhus spräckliga befolkning och jo, rätt åkej deckar/mordgåta också. Vissa egenutgivare plockas ju upp av något förlag och om jag hade ett sådant skulle jag absolut kolla in Aline Lilja Gladh.

Som nu är igång på allvar!

Bengt Eriksson

Vargöns försvunna unga kvinnor

Kamilla Oresvärd
Älvdansen
(Bokfabriken)

Extra skoj när man läst en författare från allra första början och tyckte att debuten var mer än lovande – jo, riktigt bra – och så håller författaren vad hon, i det här fallet, lovade.

”Älvdansen” är Kamilla Oresvärds femte deckare och andra titeln i hennes nya serie om ”Vargön – en liten ort med stora hemligheter”. Vet inte hur det är med dig men med mig är det så att när jag ser en kriminell ort i en deckare så måste jag kolla om platsen existerar i verkligheten.

Det gör den: Vargön återfinns vid den sydligaste spetsen av Vänern (strax ovanför Trollhättan)..

Kamilla Oresvärd alvdansenEn kombination av privat- och polisdeckare. Unga kvinnor försvinner och/eller våldtas. Många år har gått mellan försvinnandena men de blir ändå allt mer en serie, både i före detta domaren Mona Schillers och hennes son, polisen Antons efterforskningar.

Mona, som i seriens första titel hade flyttat hem till Sverige och Vargön efter 15 år utomlands, återkommer i ”Älvdansen”. Hon har tänkt sig att hon nu ska arbeta som privatpraktiserande juridisk konsult. Så engageras hon av den nersupne Frank vars styvdotter Elsa är en av de försvunna flickorna.

Mona har ännu en som också, William. Att två bröder kan vara så olika. Samt en inneboende, en kvinna med brokigt förflutet, Hedda heter hon, som blir Monas juridiska assistent.

Det går undan när Kamilla Oresvärd berättar. Många och korta, liksom korsredigerade kapitel. Berättelsen sätter en jäkla fart, det går inte sluta läsa (fråga min hustru som muttrar att hon vill sova när klockan passerat 24 och går mot 1).

Samtidigt hinner Oresvärd med att beskriva, ja, skildra både miljöer och personer så de känns. När hon vill. Det bör tilläggas: när hon vill. De närmaste skildras högst levande medan hon inte ägnat riktigt samma omsorg åt brottslingarna.

Kanske har hon samma nerv i sig som människa som hon skriver med som författare? ”Brudslöjan”, första delen i Vargön-serien, kom i våras och nu i höst kom den andra. Två titlar på ett år, det är fort.

Nog kunde hon ha arbetat lite mer med den senare delen av ”Älvdansen”? Så att också förklaringen till det kriminella blivit mer utförlig och därmed mer trovärdig? För riktigt trovärdigt är det väl inte. Eller?

Det är något religiöst i alla fall, så mycket avslöjar jag.

Å andra sidan: Jag kunde ju inte sluta läsa! Så spännande var det. Så snabbt berättar hon. Så mycket action skapar hon.

Jag sväljer alla om och men, slutar muttra: Kamilla Oresvärd är en av de nya svenska deckarförfattare som jag helst läser.

Bengt Eriksson

Från Malmö till Israel och tillbaks

Claes & Eva Fürstenberg
Blodhundar
(Historiska Media)

Makarna Claes och Eva Fürstenberg är ännu en deckardebutant – eller två i en – som debuterar högt över nybörjarnivån.

Med många års erfarenhet av journalistik kan de inte bara skriva utan också redigera och stryka. De vet hur mycket, i betydelsen lite och lagom men exakt, som ska nämnas för att teckna levande personporträtt och få autentiska miljöer att förbli verkliga.

Furstenberg BlodhundarDen äldre journalisten Gun Berlin, dagens dagstidningsmiljö och stadsdelen Gamla väster i Malmö – allt känns igen direkt. Och detta trots att deckarduon Fürstenberg knappt gör en enda beskrivning. (Jo, det finns en klar likhet med Georges Simenon.)

Efter att ha omvandlats till den nya sortens journalist (skriva och plåta och filma och prata på samma gång, papper och nät) hamnar GB, som hon kallas, mitt i ett mord vid synagogan i Malmö. Den israeliska ambassadören skjuts ihjäl.

”Blodhundar” balanserar mellan en vardagsnära deckare och en internationell thriller; nutida och historiskt, svenskt, judiskt och palestinskt. Händelsernas grund finns i Israel, där huvudpersonen GB tillbringade sina ungdomsår på först en kibbutz och sedan i Tel Aviv.

Utländska säkerhetsagenter kontra en försvunnen och skadad hund. En hel del action men ändå inte mer än att vardagskänslan finns kvar.

Det har blivit en spännande historia och vilken svår balansgång, som Claes och Eva Fürstenberg kort sagt bemästrar.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Media tidningar

Feelgood blir feel life som blir mysdeckare på Österlen

Karin Brunk Holmqvist
Damen med bysten
(Bokfabriken)

I sin nya feelgood- eller snarare feel life-Österlenroman ”Damen med bysten” har Karin Brunk Holmqvist kommit till Hammenhög. (Hennes föregående böcker hade bland annat Smedstorp, Skillinge och Brösarp som miljöer).

Med omnejd, dock, bör tilläggas.

De äldre kvinnorna – Brunk Holmqvist har väl alltid haft ett par äldre kvinnor som huvudpersoner – Lovisa och Elvy reser med buss 570 från Hammenhög till Simrishamn, till exempel när Antikrundan kommer dit eller Ålens dag arrangeras, och dessutom händer det saker i grannbyn Gärsnäs.

Just händer, för det är som min hustru invände när jag muttrade att det händer ju inte så mycket heller i ”Damen med bysten”. Då sa hon att ”det gör det visst det, bara du som inte märker det”.

Brun damen-med-bystenJojo, också jag märker det. Vad jag menar är att det vardagliga händer och sker, att det dagliga livet levs. Som det brukar levas, just dagligen, med vissa höjdpunkter.

Lova och Elvy promenerar, de pratar om grannarna, de minns skolkamrater, de funderar på livet som det var och som det är, de läser Ystads Allehanda, som förresten har en framträdande plats i den nya romanen, YA återkommer flera gånger; och de funderar på kärlek, ingen av dem blev gifta, men det hindrar ju dem inte från att fortfarande tänka på kärlek och vad som hör kärleken till (och mellan raderna ännu hoppas).

(Lovisa lovordar förresten YA:s familjesida och jag instämmer.)

Och så – plötsligt – har något hänt vid Hammenhögs Gästis och så – plötsligt – händer något vid Ljungs gamla tomma hus, något som inte skulle hända, men det händer för att Elvy är för nyfiken och ja, busig och lockar Lovisa med sig.

Eller så åker de till Simrishamn, som sagt, för att visa upp ”Damen med bysten” för Antikrundan (av detta kan man kanhända sluta sig till att ”Damen” är en ”byst” lika men en smärre staty men mer än så tänker jag inte avslöja).

Även Jens, som i likhet med Lovisa har arbetat på Gullåkers fröfirma, bor i Hammenhög med sin hund Birgit. Också pensionär och lika ogifta som de pensionerade kvinnorna; Jens har förresten alltid haft ett gott öga för Lovisa. Även Jens ska – plötsligt – få uppleva något oväntat.

Porträtten av människorna – snarare än personer och absolut inte karaktärer – är lika ömsint, ja, kärleksfullt tecknade som alltid. Och så exakt: Lovisa, Elvy och Jens finns i varenda sydöstskånsk småby, även om de har andra namn.

För att upprepa mig själv för tredje gången: Ingenkänningsfaktorn är – fortfarande – 150 procent.

Hammenhög alltså – men när, vilket år kan det vara? Länge var jag fundersam för det kan inte vara idag men så en bit in i boken (om man bor här omkring och läser YA) har Brunk Holmqvist gjort en låt säga typisk tidsangivelse utan att riktigt göra det (så ingen utanför Österlen boende förstår väl) men nu vet i alla fall jag när händelserna utspelar sig.

Jo, en sak till måste jag avslöja. Edmund heter ännu en av berättelsens personer. Edmund är solochvårare, väl inte helt framgångsrik men illa så det räcker, i Simrishamn, Gärsnäs och Hammenhög. Tänk er själva resten.

Lite kriminellt således och så har det varit i Karin Brunk Holmqvists senare romaner. Också hon har börjat införa in något kriminellt i vardagsskildringen, något vardagligt kriminellt, något som kan drabba var och en.

Och hon gör det bra, resultatet blir mysdeckare av föredömligt slag. Mot sluter av ”Damen med bysten” får hon dessutom – ja, faktiskt – till action, det blir riktigt spännande trots att spänningen egentligen är rätt liten.

Karin Brunk Holmqvist har alla möjligheter att låta kröna sig till Sveriges Feelgodcrimedrottning, om hon bestämde sig för att på allvar förena feelgood och feel life med kriminallitteraturen. Till sist, så ingen glömmer det: Ge nu Piratenpriset till Brunk Holmqvist, ingen förtjänar det mer än hon.

För vem skulle kunna skildra Österlen och dess människor mer Piratenlikt än hon? Enda skillnaden: Karin Brunk Holmqvist är ju snäll.

Bengt Eriksson

Actionthriller som jag inte borde gilla

Såg att deckarförfattaren Samuel Karlsson tipsade på den här (som ljudbok) på facebook/instagram så jag tog fram recensionen jag skrev när boken kom på svenska.

Instämmer: upptäckts- och läsvärd!

***

Roger Hobbs
Ghostman
Övers: John-Henri Holmberg
(Bokfabriken)

Ghostman - Hobbs_9cfd99d76725f27c9396a4af7bd9bf7fIngen detektiv- eller polisroman utan en actionthriller.

Eventuellt verklighetsförankrad men i en amerikansk gangstervärld som inte har något med vanliga liv att göra.

Våldsfyllt och cyniskt, att människor blir ihjälskjutna spelar ingen roll.

Alltså borde jag inte gilla boken. Ändå gör jag det, för att Roger Hobbs redan i sin debut når upp till thrillertoppen.

Han skriver effektivt: snabb handling, action i varje stycke om inte varenda mening.

Jack Delton, huvudpersonen, är en så kallad ”ghostman” som kan få rånbyten och rånare – ja, allt – att försvinna.

Här anlitas Delton för att städa upp efter ett casinorån som gick överstyr och slutade med blodbad.

Bengt Eriksson
Införd i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda 2014

Allt fler män som hatar kvinnor

Frida Moisto
Som nitroglycerin
(Bokfabriken)

Både kriminalpolisen Lisa Engström, huvudperson, och Frida Moisto, deckardebutant, kan liknas vid nitroglycerin.

moisto som nitroglycerinDen förra är explosiv; den senare skriver ettrigt som en pitbull. Och argt.

”Som nitroglycerin” är ännu ett exempel på den nya genren i genren: ilskna – ja, urförbannade – kvinnodeckare. Det handlar om allt fler män som hatar, våldtar och slår – och allt fler kvinnor som ger igen.

Jönköpings stjärnadvokat, kallad ”djävulens advokat”, hittas död i sitt garage. En före detta nämndeman knivmördas. Och så vidare.

Moisto vill skildra så mycket att det kunde ha blivit hur rörigt som helst. Men hon sammanför trådarna och får intrigen att hänga ihop.

Hennes debutdeckare är – trots all action, allt våld och alla andra vidrigheter – en diskussionsroman om män och kvinnor, bakgrund, orsak och verkan.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2019

Staden Göteborgs skillnader, motsättningar och förutsättningar

Anna Ihrén
Nattvakten
(MiMa)

Efter ”Morden på Smögen”-kvartetten har Anna Ihrén med ”Nattvakten” inlett en ny polisserie, som ska bli fem titlar lång och skildra den snart 400-årsjubilerande staden Göteborg.

Anna Ihren nattvarkenDit hon nu förflyttat sina poliser Sandra och Dennis.

Fast intrigen – konststöld, knarklangning och ett spektakulärt mord med en infrusen politiker – utspelar sig dessutom i Stockholm, Köpenhamn, Amsterdam och Nice.

Dagens Göteborg – stadsdelarnas stora skillnader och olika förutsättningar – bildar en fond till berättelsen. Tyvärr inte mer än så, både miljö- och personskildringen kunde definitivt ha fördjupats.

Men Ihrén har en annan styrka: spänning och action. Hon varvar händelser, miljöer och personer, ofta kort och snabbt, utan att tappa bort tråden.

Spänningen drivs upp och resultatet blir en ordagrann bladvändare.

deckarlogg-2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar