Samtal om kärlek och musik

Den här dagen, den 18 maj, har Deckarlogg tagit en paus i läsandet av och skrivandet om deckare och annan krimi. Det brukar jag göra, varje år, den här dagen, för att istället lägga ut och/eller länka till en text jag skrev om Lennart Persson (född 1951, död den 18 maj 2009).

Någon av de intervjuer jag gjorde med honom eller recensioner jag skrev av de böcker han gav ut. Eller också bråkade vi om synen på musik (inte minst texters roll och betydelse i populärmusiken), för det gjorde vi också fast mest i våra ungdomar.

Med åren kom vi underfund med att vi faktiskt hade ganska snarlika syn på såväl populärmusik som annan kultur, till och med vår syn på samhället och politiken var ju nästan identiska. Minns en gång när jag var hemma hos honom i Malmö, jag tittade på konsten på hans väggar (vi var lika konstintresserade också) och konstaterade att våra konstsmaker var motsamma men ändå på något sätt samma, de också.

Han skrev om låt säga rak och ”tydlig” musik som rock, R&B och soul. Jag skrev gärna om spretig och ”otydlig” musik, som världsmusik och friformjazz. Men målarkonsten som hängde på hans väggar var abstrakt, experimentell och våghalsig. Medan konsten här hemma på mina väggar allt mer har blivit föreställande, från tecknade serierutor till motiv från Österlen.

Olika olika men samma samma, i slutänden.

Jo, jag måste nämna också att Lennart Persson i sin ungdom nog var mer vidsynt och kanske klokare, då tänker jag mänskligt, vad gäller andra åsikter, än vad jag var. Lennart skrev sådär 30 år om populärmusik i Bibliotekstjänsts AV-häften och jag skrev väl där typ plus 25 år om folk- och världsmusik.

Det var Lennart som sa åt Btj att jag borde skriva för dem, trots att han och jag på den tiden mest var osams. Här en av de intervjuer, istället för recension av boken och lite mer personligt, mer av ett samtal, jag gjorde med Lennart Persson.

***

Vi som är musikintresserade och bor inom Sydsvenskans spridningsområde missar förstås inte Lennart Perssons  numera veckoliga texter om olika låtar ur populärmusikhistorien. Ett urval har samlats i boken ”Sånger om kärlek” (Modernista).

Lennart Persson

Lennart Persson i skivaffären Musik och Konst (på 80-talet nån gång).
Foto: Birgitta Olsson

Varför valde du att ta med texter om just kärlekssånger?

– Jag tvekade länge, visste inte vilket urval jag skulle göra. Det var min tjej som sa att jag skulle ha kärlekssånger som tema. För då skriver jag bäst, tycker hon, när jag skriver om kärlek. Strax blev det lättare att välja också, en del texter gick genast bort. Och så kan nästa samling heta Sånger om allt annat än kärlek.

– Kärlek finns ju i mitten av allt liv. Det är kärleken vi jagar efter, sörjer och jublar över. Det finns dessutom många sorters kärlek. En text handlar om ”This Land is Your Land” av Woody Guthrie. En sång som inte skildrar ett kärleksförhållande mellan två människor utan mellan en människa och ett land.

Borde inte boktiteln hellre ha varit till exempel Kärlekstexter till sånger? (Ingen bra titel men ungefär så.)

Du skriver om en av rockens kåtaste inspelningar,  ”Great Balls of Fire” med Jerry Lee Lewis, en av de mest  drabbande, sorgliga och även mest befriande kärlekssångerna, ”Love Hurts” med Gram Parsons & Emmylou Harris, en av de ömmaste och ömkligaste kärlekssånger jag vet, ”The Lady Came from Baltimore” med Tim Hardin, en kampsång för kvinnors rätt till kärlek och sexualitet, ”Woman´s Love Rights” med Laura Lee, och så vidare.

Ändå finns den största kärleken, tycker jag, i dina texter, i ditt sätt jag att sätt att skriva om och hylla något som ju brukar anses så simpelt som snabblyssnade poplåtar på ett par minuter plus.

– För mig är musik både den enklaste och mest högtstående formen av kultur. Sånger knyter ihop länder, människor, tankar. En låt kräver så lite och ändå kan den förändra ens liv. Och gör det också, en gång och en gång till.

– Du har väl hört allt? säger folk. Nej, det finns alltid en ny låt som jag inte hört och som kan förändra mitt liv, ännu en gång. Jag skulle kunna fortsätta att skriva om låtar varenda vecka i 100 år!

Visst hände det något med musikskribenten Lennart Persson på 80-talet? Minns inte vilken tidning det var men plötsligt började en av dina texter om någon skiva att leva och grep tag i mig.

Lennart ler och säger:

– När jag började skriva på 70-talet så brydde jag mig inte så mycket om hur jag skrev. Då var det viktigast att ge tips på bra musik. Det är fortfarande viktigt men också skrivandet har blivit allt mer viktigt.

Feber omslagTill boken ”Sånger om kärlek” har Lennart Persson sett över och ”rättat” tidningstexterna samt kompletterat med skivtips. Texter som han skriver till Sydsvenskan kan i sin tur vara en bearbetning av någon tidigare recension.

– Allting ska vara så jävla kort nu för tiden. Det har hänt att jag hämnats på en ”oförstående” redaktör som tvingat mig att korta ner. Som skivrecensent blir man allt mer en haiku-poet. Man tvingas rensa i varenda mening för att hinna säga något.

– I Sydsvenskan har jag fått möjlighet att skriva lite längre och utveckla en tanke. Även om Sydsvenskan-texterna också blivit kortare.

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 2004

Andra genomgången av kriminallitterärt i Skåne: 5) Kristian Lundberg

Den här delen av min nya genomgång av kriminallitterärt i Skåne hänger nära ihop med förra delen, som handlade om Fredrik Ekelunds senaste deckare i samma miljö – alltså Malmö.  Har du inte läst den texten så läs gärna den först.  Klicka HÄR. 

***

Nog måste det gå att skriva en mer verklig polisroman om Malmös kriminalitet (tänk på det som media förmedlar, det är med)? Om hur kriminaliteten uppstår, vad den beror på, vilka följder den får.

De-som-skall-doAlltså det Kristian Lundberg försökt göra i ”Malmösviten”, som efter tio år nu avslutas med den femte delen, ”De som skall dö” (Bladh by Bladh). Och detta trots att Lundberg sällan eller aldrig skildrar några människor.

Han beskriver Malmö som stad, hur staden varit och blivit.

En enda person får en utförlig beskrivning: den avdankade, nedgångne, åldrande kriminalkommissarien Nils Forsberg, chef för gruppen Extra Ordinära Utredningar. Men ändå, direkt när Lundberg nämner en gata eller en händelse, så syns människorna på gatan i Malmö, inför läsarens ögon.

Han målar = skriver med en lika bred och stor pensel i sin nya roman: hoppar hit och dit, blandar in händelser från tidigare romaner, det lilla och det stora, superrealism och abstrakt.

Det blir en Guernica-fresk över Malmö.

”De som skall dö” är väl inte ens en polisroman, för dem som vill läsa regelrätta polisromaner. Men härmed har Kristian Lundberg avslutat den skarpaste kriminal- och samhällsskildring som skrivits om Malmö idag.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i YA/KB/TA