Joyce Carol Oates diskuterades i en Facebookgrupp – eller rättare sagt var det Rosamond Smith som diskuterades. Ett bra tag sen nu som Oates slutade med den deckarförfattarpseudonymen. Men Oates som Smith förtjänar att diskuteras igen och aldrig glömmas bort – och läsas av de som inte upptäckte och läste deckarna av Rosamond Smith alias Joyce Carol Oates när de översattes och gavs ut i Sverige.
Fast det där med deckare, Smith och Oates…
Diskussionen fick mig att minnas när jag i boken Deckarhyllan, både när första utgåvan kom på 90-talet och den andra, utökade kom i början av 2000-talet, snart tjugo år sen: när jag där och då påpekade att Joyce Carol Oates skriver väl alltid deckare och annan krimi, oavsett vad hon skriver. Inte alla – det betyder få – höll med. (Lika få som då höll med att Stephen King skulle/kunde placeras på Deckarhyllan, vilket jag skrev i samma bok.
Följande har om Joyce Carol Oates / Rosamond Smith har hämtats ur boken Deckarhyllan, Och sen dess har Oates skrivit ännu så många fler böcker – att hinna läsa alla hennes böcker är ett livsprojekt, som jag försöker uppfylla.
***
Joyce Carol Oates /
Rosamond Smith
Land: USA
Genre: (deckar)romaner om ondska
och det amerikanska samhället
Den allmänna åsikten – som i detta fall betyder de flesta litteraturkritiker – är att Joyce Carol Oates skriver skönlitterära romaner under sitt riktiga namn och mer spänningsbetonade romaner, deckare, under pseudonymen Rosamond Smith.
Enligt samma allmänna åsikt är Smith-deckarna mer lättillgängliga och därmed ytligare: inte blott underhållning men på gränsen till. Medan Oates-romanerna gräver djupare i människans outgrundliga psyke och därmed är intressantare och bättre.
Men så tycker inte jag.
Om man med deckare menar romaner som handlar om brott och straff, som på samma gång är spännande och har något att säga om människorna och samhället – i så fall skriver Oates/Smith alltid deckare, kriminal- och spänningsromaner. Alla hennes romaner handlar, mycket förenklat, om människans förhållande till ondska och – i ondskan förlängning – våld och död. Så här inleds ”Blonde” (2000), romanen om skådespelerskan Marilyn Monroe:
I det avtagande sepiafärgade ljuset kom Döden susande nerför boulevarden. Döden kom som i tecknad barnfilm farande på en tung budcykel. Den osvikliga Döden. Döden som man inte kan hejda. Döden som har bråttom. Döden som trampade fram i rasande fart. Döden som i en robust korg på pakethållaren hade med sig ett paket märkt *SPECIALLEVERANS AKTAS*.
Joyce Carol Oates. Foto: Dustin Cohen
Kanske kan det t o m vara så att deckarromanens enklare och mer direkta tilltal, dess funktion som underhållare, får det hemska att bli ännu hemskare: budskapet om människorna, livet, samhället och ondskan träffar plötsligt och oväntat och därmed hårdare. Så är det i alla fall för mej.
Ett, personligt, exempel:
”Ormöga” (1993), författad under namnet Rosamond Smith, är egentligen en ganska enkelt uppbyggd deckare, en s k psykologisk thriller, om Lee Roy Sear, dömd till döden för mord, och Michael O’Meara, jurist i karriären men också idealist. O’Meara kämpar för och lyckas få Sears dödsdom omvandlad till fängelse. När fången blir frisläppt och ska anpassas till samhället tar Michael emot Lee Roy i sitt hem.
Jag är också en sån där liberal, också jag tror att om man behandlar människor väl, så blir de nog goda, då finns det ingen grogrund för ondska. Men det är just vad ondskan gör när den släpps in i familjen O’Mearas lyckliga hem (man, hustru, tvillingsöner) i det lilla förortssamhället Mount Orion, New Jersey: den gror och fortplantas dessutom.
Rosamond Smiths skildring av ondskan som växer likt häcken kring en sovande Törnrosa drabbade mej hårdare och har stannat kvar i mej längre än många av de mer precisa, nära nog outhärdliga beskrivningar av våld och ondska som finns i romanerna – t ex den ohyggliga hemmaaborten i ”Livets uppkomst” (också 1993) – av Joyce Carol Oates.
Varför? I en deckare ska författaren vara domare. En deckarroman ska sluta om inte lyckligt så i alla fall så rättvist som möjligt. Men romanen ”Ormöga” slutar inte där texten slutar. Ingen rättvisa skipas. Läsaren måste själv upptäcka, avslöja – definiera – och döma ondskan.
Många journalister, inte minst svenska, har frågat Joyce Carol Oates varför det är så mycket våld i hennes böcker. Svaret blir alltid detsamma. Hon skriver ju om USA.
För Joyce Carol Oates/Rosamond Smith är ondskan ett symptom på och en nyckel till det amerikanska samhället. Hon skildrar olika samhällslager, ställer människor med olika bakgrund och olika livsvillkor mot och brevid varann. Inte minst när hon skriver som Rosamond Smith – det framgår redan av (deckar)romantitlar som ”Tvillingliv” (1988), ”Syskonsjälar” (1990), ”Dubbelroller” (1991) och ”Dubbelrosen” (1998) – återkommer hon ofta till syskon- och tvillingtemat: det onda och det goda som ett tvillingpar.
Den goda människan som till sin förfäran upptäcker ondskan i sej själv. Biologiska syskon och tvillingar som är så olika trots att de är så lika. Den ena ond, den andra god – men vem är vad? Ondskan som inte måste vara ond utan också kan vara god.
Vad menar Joyce Carol Oates när hon i ”Foxfire – en tjejligas bekännelser” (1994) skildrar ett gäng laglösa tjejer? Att våld, som oftast utövas av män, också kan vara kvinnligt? Är det i så fall av ondo (ska kvinnor ta efter männens sämsta sidor) eller av godo (en väg ut ur orättvisor och förödmjukelser, orsakade av männen och fattigdomen)?
Så många frågor, så många tankar…
Den här korta texten kan förstås inte presentera hela hennes innehålls- och omfångsrika författarskap. Många böcker har översatts till svenska, men många (romaner, noveller, lyrik, essäer, dramatik) återstår också att översätta. Till dej som vill läsa mer om Oates rekommenderar jag Ordfront Magasins temanummer (4/1994), som fortfarande måste vara det mesta och bästa som skrivits om henne på svenska.
Det finns de som menar att Joyce Carol Oates är den största författaren i vår tid och därför står i tur att få Nobelpriset. Syftet med den här texten är något mindre men inte oviktigt: att få deckarläsare att upptäcka Joyce Carol Oates och Rosamond Smith – bägge två! Romanerna är delar av samma författarinna och värld, den litterära och den verkliga. Oates- och Smith-böckerna kompletterar varann.
Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan”, utgiven av BTJ Förlag 2002
***
Joyce Carol Oates har skrivit så många böcker – även om man enbart räknar översättningar till svenska – att jag istället för att lista dem här under lägger en LÄNK till Wikipedia. Där finns en gigantiskt bibliografi över hennes utgivna titlar, under såväl namnen Joyce Carol Oates och Rosamond Smith som (ännu ett författarnamn) Lauren Kelly.
Deckarlogg 